Tillbaka till stigarna i skogen igen.
Jag har länge sagt att jag trivs bättre i terräng och i alla tider har jag
alltid förknippat det med stigarna i skogen. Det är något finurligt och härligt
med att studsa omkring och fokusera på vartenda steg. Det går inte att jämför
med det monotona trampandet på en asfalts- eller grusväg. Den koncentrationen
som krävs i terrängen är på något sätt befriande. Jag tror att det för min del
blir en form av meditation när allt fokus läggs på en sak. Kortare steg, ibland
längre, ibland i sidled och så ett litet hopp för att komma över den där roten,
gyttjepölen eller stenen. Om det dessutom går att kombinera med att terrängen
är ny blir det som ett litet äventyr.
Detta var något jag upplevde på Kap Verde. Vid ett flertal tillfällen
sprang vi på en terräng av jord/sand med varierande storlekar på stenar som
skulle passeras och trampas på. Farten sjönk och fokus låg på att inte stuka
till fotlederna. Samtidigt visste vi inte riktigt var vi var eller vart vi var på
väg. Vi sprang lite på känn och hade en hum om ungefär vilken riktning vi borde
ta. Det var riktigt, riktigt roligt.
Efter Kap Verde inser jag ännu mer att det inte behöver vara skogen som
sådan som innebär det här äventyret. Det kan vara lite varsomhelst. Nya miljöer
och nya platser till och med nya städer. En dag ska det bli Alperna eller
varför inte våra svenska fjäll. Äventyr, utsikt och upplevelse. En härlig
kombination.
För övrigt hann jag till min glädje med ett långlopp idag och med det en
magtest.
Jag har ju en stående oro för vad jag ska stoppa i mig under BUM 87. Magen
accepterade ovan och det var himla skönt. Har nu provat lite allt möjligt och
inte åkt på en enda nit.
Oron minskar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar