Runt sjön: Stora Härsjön

Det var verkligen varierande att ta sig runt Härsjön. Mest terräng i form av stigar och grusvägar á la 8 an i Skatås samt några 100 meter asfalt. Ungefär en tredjedel av löpningen med vacker utsikt och resten i skogen. Just idag var det väldigt blött men annars en riktigt trevlig runda som jag absolut kan tänka mig att återvända till. 

Avstånd drygt 13 km.

Avklarade sjöar:

Aspen ca 16 km

Kåsjön ca 7 km.

Landvettersjön ca 12 km

Stora Härsjön drygt 13 km

Rådasjön  ca 12 km

Det var samtidigt dags för min sista långrunda inför BUM 87. Ett slags genrep som började bra men sedan gradvis blev jobbigare och jobbigare. Hade den här gången med mig en gammal hederlig magväska. Jag har känt att vätskebältet inte riktigt räcker till. Med magväskan tänkte jag att jag både kan få plats med mer vätska samt energi, toapapper mm. Var osäker på om det skulle kännas bekvämt men jag tyckte att det fungerade riktigt bra. 

Löpningen till Härsjön fungerade bra. Benen kändes lätta och jag kunde enkelt studsa förbi de många blöta och leriga områdena i skogen. När jag närmade mig Härsjön blev jag lite förvånad när magen började göra sig påmind. Jag försökte ignorera signalen men efter 20 löpta kilometer gick det inte längre att stå emot och självklart hade jag inte packat något toapapper...

Stannade vid ett vindskydd och kikade i vild panik in med hopp om att hitta något att torka mig med (märkligt det där att det alltid trycker på som värst när man väl bestämt sig). Fann en plastpåse och i den en tidning. Hurra!!!

Magen lugnade tillfälligt ner sig men gjorde sig något senare påmind igen men då var det bara milen kvar hem så det var bara att knipa ihop. Nästa bekymmer var att mina pigga studsiga kattben hade bytts ut mot ett par bra mycket tyngre flodhästben.  Jag vet inte när det hände men det var inte trevligt. Hemfärden blev därför riktigt tuff och det blev minsann inget studsande förbi det gyttjiga. Snarare bulldozerstilen....

Varför blev det så tungt? Blöt, mjuk och gyttjig terräng i kombination med att jag efter en timmas löpning var tvungen att stå på lite eftersom jag hade räknat lite fel och hade en tid att passa? Detta tillsammans med att sista 10 kilometrarna var mest uppför? Magen? 

Oavsett var det förbannat jobbigt och inte riktigt det genrep jag hade hoppats på. Många negativa tankar på slutet. Stapplade för tusan på slutet och då hade jag knappt gjort halva sträckan jag ska göra den 30:e maj.

Det som ändå var positivt var att musklerna inte sade ifrån trots att det kändes tungt. Jag fick även känna på känslan att vara riktigt trött och stappla fram. Tror att det är viktigt att känna igen den känslan och kunna hantera den eftersom den garanterat kommer vara en stor del av BUM 87. Även det faktum att jag kunde öka farten så fort det blev lite mer lättsprungen terräng är bra. Slutligen att jag känner mig himla pigg och fräsch i benen nu några timmar efteråt. Det tro jag är nog så viktigt. Att vara trygg i att det där hemska faktiskt är övergående.

Tre veckor kvar...