fredag 1 juli 2022

Mer barfota igen


Efter att ha börjat gå mer och mer barfota gick jag för ett par år sedan "all in" och gick i princip barfota precis hela tiden. Det fanns då ett flertal anledningar till det:
- Fotleder och fötternas muskulatur aktiveras och får jobba.
- Ökar blodcirkulationen.
- Bra för balans och hållning.
- Otroligt skönt med ventilation och obefintligt tryck.

En oväntad positiv effekt blev att min vårta på höger fotsula som jag hade haft i flera år försvann. Den hade jag jobbat med länge med olika medel utan att få bort men efter "all in" tiden försvann den. Tveklöst att barfotandets ökade blodcirkulation var rätt medicin. 
Efter "all in" tiden slutade jag att gå barfota lika mycket och det hade helt och hållet att göra med att det finns en tydlig nackdel med det och det är att huvud- och nackpositionen inte blir bra. Fötterna härdas och blir tåligare men likväl är det önskvärt att se var man sätter fötterna. Enskilda stenar och glas kan göra riktigt ont och till och med skada. Därför blev det gamnacke vilket inte kändes bra.
Vårtan är tillbaka. 
Jag lyssnade nyligen på Anna Sparres podd om "jordning" och fick ytterligare motivation till att öka barfotandet ännu mer igen. Jordning innebär:
"En jordad kropp kan ta hand om fria radikaler, inflammation och stress. Med jordning kan vi förbättra tillstånd av värk, utmattning, autoimmuna sjukdomar mm. 
Jordning, det som på engelska kallas för grounding eller earthing, betyder att man kopplar något till jorden, sätter det i kontakt med marken. Generellt brukar man prata om att jorda elektronik, såsom elen i ditt hus – den är kopplad till jorden. 
Anledningen att man jordar saker är för att det på ytan av jorden finns en reservoar av fria elektroner. Ett överflöd av elektroner som snabbt kan röra på sig och reducera elektrisk laddning. 
Och på så sätt fungerar det med oxidativ stress i kroppen. Har vi kontakt med jorden tar vi hand om den oxidativa stressen. Den oxidativa stress som är anledningen till kronisk inflammation. För även din kropp är elektrisk. Våra hjärnor och vårt nervsystem skickar tex hela tiden elektriska signaler. 
När du står barfota på jorden (eller sover jordad på ett jordningslakan) så neutraliseras vår elektriska laddning, genom att kroppen absorberar elektroner från jordens yta, och därmed får samma laddning som marken. Vi kan inte ha positiv laddning i ett jordat objekt. Detta är varför vi jordar vårt kylskåp, vår dator och andra saker i hemmet. Och detta är varför vi nu inser vikten av att jorda människor. För att förhindra elektriska störningar och inflammation i kroppen. 
Ditt eget immunsystem, när det tar hand om patogener eller skadade celler, skickar ut vita blodkroppar. Vita blodkroppar i form av neutrofiler omsluter patogenen (eller det som ska tas omhand om) och utsöndrar reaktiva syreradikaler. Dessa fria radikaler är elektriskt laddade molekyler som fäster till patogenen och tar elektroner från den. Det är så immunsystemet tar hand om skadade celler, skadliga mikroorganismer osv. 
Fria radikaler, som bl.a. immunsystemet använder, saknar elektroner och är alltså elektriskt laddade. Dessa kan fästa in till andra molekyler och stjäla elektroner. Det är detta som är oxidativ stress i kroppen. 
Det överskott av fria radikaler som bildas när immunsystemet arbetar, behöver neutraliseras av antioxidanter, vilka är elektrongivare. Om de fria radikalerna inte tas omhand, kan de stjäla elektroner från friska celler och på så sätt skada dem. Detta leder till en kedjereaktion där immunförsvaret måste skicka nya neutrofiler för att städa upp denna skada. Vi pratar alltså om oxidativ stress som sprider sig och skapar inflammation. 
Kort sagt fungerar alltså jordens yta som en enda stor antioxidant så länge du har direkt hudkontakt med den (eller via jordningsproduker)"
Citatet ovan från 4healt.se. 

Mer motiverad än någonsin. Mer barfota igen och vad gäller gamnacken tänker jag att jag helt enkelt få gå ännu långsammare och ännu mjukare och lita på att jag ser det jag behöver se även om blicken riktas längre fram.


onsdag 29 juni 2022

Minimalt med krångel för att få till träningen.

Det ska vara lätt att gå från tanke till handling.

Hur får jag träningen att bli av?

Mycket handlar om tid, rutiner, mål och motivation. Glädje, intresse och meningsfullhet. Men en hel del handlar även om att praktiskt minimera alla eventuella hinder och krångel som skulle kunna sätta käppar i hjulen för träningen.

En del av de träningsformer jag inte tycker om har detta krångel inbyggt i sig. Det är exempelvis krångligt och tar tid (anpassa sig till öppettider) att ta sig till en simbassäng eller ett gym. Den parametern är inte oviktig.

Det är tveklöst en av anledningarna till att jag tycker så mycket om löpning. Noll krångel. Det är bara att snöra på sig och ge sig ut. 

Ett annat exempel som hamnar lite mittemellan de ovan nämnda är SUP. Det innebär per automatik en del krångel för att suppandet ska bli av men eftersom jag så gärna vill gör jag också allt för att underlätta processen för annars vet jag att det finns en risk att det inte kommer att bli av. 

Det är därför jag aldrig blåser ur den. Det är också därför jag aldrig skulle ta av takräckena från bilen under sommarhalvåret. Upphängningen i garaget är även den genomtänkt. Det handlar dels om förvaring men väldigt mycket också att jag själv så snabbt och smidigt som möjligt ska kunna plocka ner och upp. 

Minimalt med krångel och tidsslöseri. Så få hinder som möjligt ökar chansen att träningen blir av. 

tisdag 28 juni 2022

Radikalt lagom av Fredrik Nyström

 

Fredrik Nyström är endokrinolog och professor i internmedicin och skriver i den här boken utifrån både egen och andras forskning hur han tycker att man ska leva för att må bra. 

Hans råd sammanfattas i dessa tio gyllene regler:

1. Träna aldrig mer än du behöver.

2. Använd inte benen i onödan.

3. Var tjock och lycklig.

4. Säg adjö till kolhydrater.

5. Skippa vitamintillskotten.

6. Bli fiberfri och tacka nej till fruktsalladen.

7. Fett är flott.

8. På vintern bör du elda fett.

9. Vinet är din nya hälsodryck.

10. Den som tävlar kommer först till himlen.

Jag har lite koll på Nyström sedan tidigare och jag har även lyssnat på honom i en podd där den här boken diskuteras och han är inte någon favorit eftersom jag tycker att han ger ett drygt och överlägset intryck. Naturligtvis betyder inte det att han inte vet vad han talar om men jag var naturligtvis färgad av detta samtidigt som jag givetvis var intresserad av att läsa boken. 

Överlägsenheten framkommer med en gång när han sågar andra och annan forskning samtidigt som den forskning han själv hänvisar till (givetvis även hans egna) framhålls som den korrekta. Likväl tycker jag inte att han sticker ut så mycket i det han kommer fram till i den grad som han själv hävdar förutom vad gäller träning och motion. 

Det han skriver om fettet och kolhydraterna är allmänt vedertaget numera för den som är något sånär insatt. Likaså vad gäller fibrer och kyla. Vinet är vad jag förstår fortfarande omstritt eftersom det både har negativa och positiva egenskaper men Nyström skriver inte ett ord om det negativa. Detsamma vad gäller kaffe och choklad. Det finns många luriga saker med forskning och en av dem är att den inte får fram svaren på allt - hela spektrat. Forskningen visar det du specifikt har tittat på och inte allt det andra. Och har man bestämt sig för att bara se det positiva eller negativa med något så gör man det. I Nyströms fall det positiva med vinet och det negativa med träningen. 

Vad gäller det Nyström skriver om träningen så känns det som om han letat efter vilken målgrupp i samhället som är störst och klurat på vad de helst vill höra och kört på det spåret för att få sålt så många böcker som möjligt. 

Han har rätt i att träning är negativt om det bedrivs på fel sätt. Är du sjuk, deprimerad, väldigt stressad eller på annat sätt överdriver utifrån dina förutsättningar är det definitivt inte bra att träna. Elitidrott är inte heller hälsosamt då det ständigt liggs på gränsen för vad man klarar av för att vinna. Här går det inte att argumentera emot. Men Nyström lägger råden på en så banal nivå att jag undrar om han helt missat att vi i grund och botten är fysiska djur och en produkt av evolutionen. Lustigt i så fall eftersom han mer än tydligt förefaller ha koll på detta i de andra områdena. "Det finns inga vetenskapliga bevis för att du blir friskare i hjärtat av att utöva den ökade motion som ordinerats av någon annan. Ta bort sådana krav från din hjärna - minska din hälsostress genom att bara träna så mycket som är lagom för dig och din kropp." (s 229)

Hjärtat! Citatet ovan tycker jag tydligt visar på både ensidigheten i hans resonemang och tunnelseendet som jag skriver om ovan när man inte har med hela spektrat i sin redovisning. Hans skriver i boken att det inte är bra att springa vare sig maraton eller skida Vasaloppet då forskning visat att det inte är bra för hjärtat. Likaså menar han i princip att du när du tränar kan får träningsvärk och dessutom kan halka och slå dig och att detta är tydliga indikationer på att du bör låta bli eller bara ska göra det kroppen är bekväm med. Om en läkare skulle ta prover på mig efter ett maraton eller liknande så är jag övertygad om att proverna skulle visa negativa siffror men det är ju inte det som är poängen. Kroppen är fantastisk på att säga ifrån men även fantastisk på att utvecklas. Träning bryter ner och "skadar" och det kroppen gör då är att reparera och stärka. I min värld råder det inget tvivel om detta men Nyström väljer att enbart ta upp den första negativa delen och ger vad jag kan se bilden av att vi inte kan utvecklas och bli starkare. Vad innebär det att träna så mycket som är lagom för din kropp? Den meningen går att tolka väldigt olika. Nej! Du ska definitivt inte ge dig ut på ett maraton om du inte är tränad för det men givetvis kan du med rätt träning utan brådska nå dit. Vår art hade aldrig överlevt evolutionen annars.

Bokens budskap är "bekvämare" än vad jag tyckte att Nyström var när jag lyssnade på honom. Det är som att han vill sticka ut med budskapet om lagom och läser man då inte mellan raderna tror jag att det finns en stor risk att man helt enkelt nöjer sig med en alldeles för sparsam nivå av träning och motion. Man måste inte hela tiden nå längre i sin träning men jag tror att det finns en stor risk att man tolkar Nyström väl bekvämt och då tror jag att risken är att det går åt andra hållet om man inte håller igång.

Sammantaget tycker jag att boken är bra. Det är alltid nyttigt att ta till sig och kanske extra nyttigt att läsa saker man inte håller med om eller mer än gärna kritiserar. Det får en att tänka till ett extra varv och i det här fallet ger det mig dessutom en god portion med självreflektion.

Vem är jag att kritisera en professor? Men jag har trots allt läst och lyssnat på fler professorer och andra kunniga inom de här områdena och man ska passa sig för att svälja auktoriteter med hull och hår. Även de är värda att ta med en nypa salt. De har haft fel förut och kommer fortsätta att ha fel. För oss vanliga dödliga gäller att lyssna och lära av dem "alla" och inte bara en av dem. 

fredag 24 juni 2022

Pauser i ultralöpning och livet

Löpning, framförallt ultralöpning lär mig att hantera livet. Den skalar av, förenklar och förtydligar. Genom att överföra och översätta lärdomarna därifrån tycker jag att det blir lättare att känna behoven i vardagen. För om ultralöpningen är tydlig och enkel så är livet raka motsatsen. Där finns så mycket brus och intryck som stör, förvirrar och rent av lurar huvudet. Som bildar illusioner som får oss att göra saker som vi tror är bra men som egentligen inte är det. Ett sånt exempel är pauser. I ultralöpning glasklart.  

Eftersom behovet av paus är så stort är kommunikationen från kropp och huvud oerhört tydlig med när det är dags för paus och vilka behov som finns då.

- Fötternas värme och ömhet - Ge mig frihet och befria från skor och strumpor.
- Blodansamlingen i benen - Benen i högläge!
- Törst och energibehov - Fyll på!
- Svett och fukt - Byt om!
- Trötthet - Blunda och slumra.
- Bekvämlighet - Inte frysa, inte koka.

Ultralöpningen kräver de mest basala behoven och inget annat än att tillgodose dem är av intresse.

I livet däremot är det mycket mer oklart och svårt eftersom behovet av paus inte framkommer lika tydligt och inte heller vad pausen behöver innehålla. I grund och botten ligger behovet inte på det fysiska planet på samma sätt som i löpningen. Kanske därför det är svårare? Vårt mentala jag har svårt att sålla och känna in alla intryck och all stress vi utsätter oss för. Den byggs upp och riskerar att växa mer och mer eftersom vi helt enkelt inte pausar från den eller för att vi tror att vi pausar från den men egentligen inte gör det. 

Lärdomen jag har fått är att vi måste skala av och vara medvetna om och acceptera att vi i grund och botten är väldigt enkla varelser med enkla behov. Vi är inte gjorda för tusen och åter tusen intryck. En paus som innebär slösurfande på nätet är ingen riktig paus även om det kan kännas så. Ljud i form av musik och eller ljudbok/podd skulle kunna vara avkopplande men är inte heller det den ultimata pausen om behovet är stort nog. 

Löpning kräver vila. Mental stress kräver ett minimum av intryck. Ensamhet och natur är nyckeln. En nyckel fler måste våga ta fram och fundera på hur den ska användas. Vad passar mig bäst just idag?


En promenad eller lugn löpning i naturen? Sitta och blunda i solen? Fiska? Sticka? Pussla? Snickra?



lördag 18 juni 2022

Äventyret Kållered - Ängelholm

Äntligen i Ängelholm.

Det blev väldigt symboliskt att starta i Kållered och springa därifrån eftersom jag efter 18 år på Streteredsskolan precis hade sagt upp mig. Tankarna inför löpningen var många. Är jag verkligen redo? Är det en självklarhet att klara av det här bara för att jag klarade en liknande variant förra året eller finns det en risk att jag viker ner mig just för att jag redan klarat av det en gång? Är jag verkligen lika motiverad som förra året? Då visste jag inte riktigt vad jag gav mig ut på. Nu började istället orosmolnen ploppa upp onödigt tätt. 

Dag 1 Kållered - Veddige 68 km
När jag väl lämnade Kållereds centrum och kom in i skogen och så småningom till Sandsjöbackaleden kändes det mesta ok med en liten parantes för min axel som jag har haft problem med ett tag. Den sa till väl mycket i vissa lägen. Omgiven av skog och lättsprungna stigar lät jag benen rulla på och funderade inte så mycket förrän jag kom ut på asfalt och skulle ta mig till andra sidan motorvägen och Kungsbacka. Sprang egentligen alldeles för många kilometer innan jag tog min första paus men benen var ju fräscha så det gjorde ingenting. 

Medhavd lunch dag 1 och 2.

Det blev bra mycket mer asfalt än vad jag hade tänkt mig innan jag kom till Fjärås för min andra paus och här började det stöka till det i huvudet på mig. Enligt mitt extremt noggranna förarbete skulle det vara ca 20-25 km hit men jag hade sprungit 37 km. Enligt mina, nu inte så tillförlitliga, beräkningar skulle totalsträckan för dagen landa på ca 65 km men det var tydligt att jag riskerade att övertrassera det med råge. Det var något jag verkligen inte ville med tanke på mina erfarenheter från förra året. 

Äventyret Partille - Karlsborg

Med detta malandes i huvudet var jag ändå glad över att få slippa asfalten och äntligen få hoppa på Hallandsleden. Efter några hundra meter snubblar jag till och ramlade och kort därpå efter en korsning börjar jag fundera på om jag på något sätt lyckats trolla bort Hallandsleden. Eftersom det var av noll intresse att springa tillbaka och dubbelkolla fortsatte jag framåt i fast övertygelse om att jag snart skulle stöta på den igen. Det gjorde jag inte. Istället fick jag med hjälp av mobilen försöka navigera mig fram och det var kanske bra då det gav en rakare sträckning till Veddige och därmed inte en orimligt lång dag ett.

Pauserna under dagen blev det bra timing på och jag hade kraft och energi hela vägen även om benen kändes tunga mot slutet. Väl i Veddige hann jag precis köpa mig en 1,5 l Ramlösa innan jag tog buss och tåg hem. En Ramlösa som givetvis föranledde ett extremt behov av att kissa när det absolut inte gick att kissa. Som tur var hade jag ett femminutersbyte vid Svingeln (där finns buskar! :) som befriade mig från trycket. Som helhet en bra dag även om jag drog på mig en antydan till skav omkring klockspelet vilket verkligen inte är önskvärt redan efter första dagen. 

Dag 2 Veddige - Åkulla 48,4 km
Det trevligaste den här dagen var bilfärden till Veddige med min käre far som alltid ställer upp. Lite prat och lite kaffe. Mycket mer behövs inte. Insåg när vi väl kom fram att jag hade glömt kvar min grymmaste jacka hemma. En vind- och regntät löparjacka som har tjänat mig väl och som är i det närmaste ovärderlig. Inte mycket att göra annat än att låna min fars löparjacka som varken är vind- eller vattentät. Bättre än ingenting. Det hade regnat under natten och underlaget var blött. Skor och fötter blev fuktiga med en gång och det är inget önskeläge när man ska vara ute länge. Terrängen var dessutom en hel del upp och ner vilket visserligen inte gjorde mig så mycket eftersom benen var trötta och jag mer än gärna gick lite då och då. 

Hallandsleden kan dra åt helvete! Ibland saknas det markeringar, ibland är markeringarna totalt igenvuxna, för att inte tala om stigarna som även de ibland är så igenvuxna så att jag helt enkelt trodde att de tagit slut. Springa långt är jobbigt men att samtidigt springa fel är riktigt jobbigt och den här gången var det definitivt inte mitt fel att jag hamnade snett eftersom jag vis från föregående dag verkligen var extra noga vid varje korsning och dylikt. Jag lyckades inte få till pauserna på något bra sätt heller. De kom med lite för långt mellanrum och dessutom blev de lite kalla och huttriga i det mulna vädret och det ger aldrig någon bra energi tillbaka. Mest minnesvärt under löpturen var tysken som lät mig fylla på vatten, låste in sig och en kvart senare kom ut med en halv kopp ljummet te. Besynnerligt men gott! Jag lyckades inte heller få något kaffe under dagen och det påverkade garanterat också helheten. När jag enligt mina exemplariska beräkningar trodde att jag närmat mig Åkulla visade det sig att jag i alla fall hade en mil kvar. En tung dag blev tyngre och jag får på allvar fundera på att anställa en administratör eller något liknande. För jag är bevisligen kass på att göra förberedelsejobbet själv. Mot slutet hade jag dåligt med vatten och såg det mesta i svart så när en bil kom stoppade jag den och fick skjuts ett par kilometer. Axeln kändes klart bättre än gårdagen men skavet hade blivit värre.

Middagen på Åkulla outdoor resort var lite rolig. Jag bad om extra smör till maten och medan jag väntade på den tillfrågades jag om jag ville ha bröd innan maten. Tackade nej men ändrade mig snabbt när jag insåg att det förmodligen fanns smör i den där brödkorgen också. Tog en liten brödbit och länsade korgen på smöret. När servitrisen senare kom med maten tittade hon i brödkorgen och frågade om smöret var gott. Sånt gillar jag!

Dag 3 Åkulla - Falkenberg 40,75 km
Trötta ögon vid frukosten och stor oro inför dagen med tanke på skavet. Enligt planen skulle dagens sträcka bli på drygt 50 km men med tanke på hur tung gårdagen varit och mitt bristande förtroende för Hallandsleden valde jag att göra om vägvalet lite. Sprang därför raka vägen till vackra Ästad där jag fick en väldigt härlig paus i solen med spa-musik trevligt klingande i öronen. 

Vackra Ästad.

Och förmodligen var det en kombination av bra väder och pauser vid rätt tillfällen som gjorde den här dagen till en av de absolut bästa. I Vessingebro inhandlade jag en lunch som kom att återkomma flera andra dagar; creme fraiche, banan, ramlösa och kaffe. Perfekt. Inte för mycket och inte för lite.

Sträckan var platt och det gick förunderligt lätt till Falkenberg trots motvind sista milen. När jag kom fram till hotellreceptionen gjorde jag det jag alltid gör så fort jag slutat springa. Tar av mig skor och strumpor. Där står jag genomsvettig med skor och strumpor i ena handen och ryggan i andra när receptionisten frågar mig om jag har bil...., Ryggradsfråga givetvis men extremt roligt i mina öron just då. 

När jag väl kommer fram till en etapps mål är det alltid samma sak. Jag vill gör allt samtidigt. Tvätta kläderna, duscha, dricka, vila med benen i högläge för att så småningom ordna något att äta. Det fanns ingen restaurang i närheten men däremot en Coop. Efter att ha ombesörjt allt ovan och vilat lite extra kände jag mig redo att handla mat på Coop. Kom dit 1801 - affären stängde framför näsan på mig.

Ständigt i rörelsen...

Hotellet lånade mig en cykel som förmodligen gjorde benen gott. Väl i säng visste jag inte om jag vågade hoppas på en lika bra dag i morgon. 

Dag 4 Falkenberg - Tylösand 46,7 km
Dags för Kattegattleden och den välkomnade mig med en hemsk vind som antingen kom från sidan eller rakt emot. Det var riktigt slitigt och vid speciellt ett tillfälle lite lustigt eftersom jag plötsligt upptäckte att jag hade "en himla" fart. Kom dock på att jag just där och då hade hamnat i lä för en stund och fick tyvärr inte njuta länge nog. Då det dessutom var lite mulet fick jag två riktigt dåliga pauser där vilan inte gav något eftersom jag blev lite frusen. Jobbigt att inte kunna ta igen sig efter behov utan istället tvinga sig vidare. Den tredje pausen var bättre hos Tomas från Götet och kort därpå valde jag att stanna igen i Haverdal och Hemköp. Lyckades tjata till mig en toalett och efter lite mat och kaffe kändes livet klart lättare igen. Jag hade overkligt grymma ben sista milen där tyvärr skavet vid klockspelet började bli riktigt dåligt och lade sordi på helhetskänslan. I Tylösand bodde jag i "moster" Bettans husvagn vilket var riktigt mysigt. 

En cykeltur till en pizzeria gjorde förmodligen återigen gott för benen men skavet var alldeles för dåligt för att jag på allvar skulle tro att jag skulle kunna fortsätta två dagar till. 

Tanken om att tvingas ge upp är allt annat än rolig. Både tröstande och irriterande att eventuellt behöva avbryta på grund av ett skav. Tröstande då det inte är min fysik som tvingats ge upp. Irriterande eftersom en skitsak som ett skav kanske sätter stopp för det hela. Under kvällen hade jag mer eller mindre förlikat mig med att jag på ett eller annat sätt skulle ta mig till Båstad men att det högst troligt inte skulle bli mer än så. 

Men.

Några veckor före min avresa fick jag ett meddelande från en okänd person. Det var rent av en slump att jag såg det. Han hette Ken Gullberg och skrev att han hade hört talas om min löpning och frågade om det var ok att han och några från hans löparklubb TeamFikaRunningClub fick göra mig sällskap från Halmstad. Jag blev naturligtvis väldigt glad över hans förfrågan och kände att jag mer än gärna ville träffa dem. Tillslut kunde tyvärr bara han själv men jag var lika glad för det. Tyckte och tycker att det var extremt sympatiskt och glädjande att han/de ville engagera sig i min löpning. 

Kvällen före löpningen mot Halmstad hade jag lite sms-kontakt med Ken från husvagnen och nämnde mitt skav och att det såg allt annat än bra ut inför fortsättningen. Då nämnde han att han hade en kanonbra salva som han trodde skulle lösa problemet. Hoppet tändes en aning. Givetvis. Men inte mycket. Vågade inte riktigt det eftersom skavet var så långt gånget att det helt enkelt inte kändes troligt att den där salvan skulle kunna hjälpa så mycket som behövdes. 

Dag 5 Tylösand - Båstad 50,9 km
Kletade i vanlig ordning in mig med vaselin förutom att jag tog extra mycket. Skulle ge mig på Prins Bertils stig men hamnade snett och insåg att jag hade tagit en omväg till Halmstad. Skavet blev inte sämre och hoppet var fortsatt litet om den där salvans förträfflighet. Ken visade sig vara en lång skäggig herre till ängel. Salvan (Sportslick) var en total succé och jag har fortfarande lite svårt att tro att den kunde fungera så bra. Utan den är jag säker på att jag hade fått bryta min löpning i förtid. Hans sällskap genom och ut ur Halmstad var mycket trevlig och välbehövlig. När vi pausade för fika, som han givetvis bjöd på, hade jag gjort ca 25 kilometer och det kändes som att dagen knappt börjat. 

Från Halmstad och framåt var mina ben härligt pigga och det berodde helt klart mycket på Kens injektion, solen och det faktum att vinden totalt sett var med mig mer än tidigare. 

Sträckan mellan Påarp och Mellby var väldigt fin och det var inte svårt att trumma på framåt. Väl dags för paus lyckades jag springa förbi ett ICA Kvantum, hur man nu lyckas med det, och sprang därmed för länge innan jag hittade nästa affär. Det gjorde dock inte så mycket eftersom jag därefter bara hade sex kilometer kvar. Sammantaget en riktigt bra dag som avslutades på väldigt mysiga Pensionat Neptun. 

Dag 6 Båstad - Ängelholm 50,5 km
Sista dagen! Grymmaste salvan i min ägo (jag fick den såklart...). Bara att tuta och köra. Men vilken väg skulle jag ta? Närmaste vägen skulle bara vara 25 km. Såååå lockande. Men!

Alltid det där förbannade nejet. Med bara 25 kilometer skulle jag inte komma upp i en totalsträcka på 300 km och ju jag är lite störd i det där med siffror.... Samtidigt kände jag inte att jag ville hålla mig till Kattegattleden heller då den sträckan var längre än nödvändigt. Jag valde därför en egen variant där jag skulle springa raka vägen till Torekov för att efter det hålla mig till Kattegattleden. Sträckan till Torekov var inte så backig som jag hade blivit varnad för men vinden ställde återigen till det. Jag fick slita ordentligt och eftersom Torekov var det enda givna stället att pausa och fylla på depåerna på blev det inte bra. Pausen kom för sent. Väl framme fanns inget kaffe vilket gjorde att jag valde bort mineralvattnet (som jag alltid inhandlat annars) till förmån för Coca Cola. Jag tänkte att koffeinet och sockret i den skulle göra gott. Jag hade med mig ägg, köttbullar, ost och lite grönsaker från Neptun som jag stoppade i mig som en tidig lunch. Där gick något "snett". Efter pausen i Torekov hade jag en klump i halsen som sakta blev värre. Jag ville framöver vare sig dricka något, fylla på med salt eller energi. Benen blev tyngre och tyngre trots sol och medvind. Pauserna, som inte kom för sent, gav ingen effekt och hela jag blev bara mörkare och mörkare. 

Vackert men kunde inte njuta...

Varför? Ackumulerad trötthet? Sträckan till Torekov tog musten ur mig? Coca Colan? Avsaknaden av mineralvatten och kaffe? Solen? Att jag mentalt hade slappnat av och "redan var i mål"?

Med drygt en mil kvar till Ängelholm, när jag skulle pausa, är jag som ett ursketet äpple. Vattnet är långt ifrån slut men förmodligen har jag vätskebrist då jag har haft svårt att få i mig något trots att jag tvingat mig. Nu får jag äntligen kaffe och hoppas innerligt att det ska ge effekt. Jag får inte i mig hela muggen och när jag ska börja springa igen går det knappt. Den sista milen är inte vacker och något jag inte önskar någon. Den är något av det värsta jag varit med om. Jag försöker lufsa men tvingas gå en hel del. Klumpen i halsen växer ytterligare och jag överväger att sätta fingrarna i halsen. En del cyklar med pakethållare rullar förbi och jag funderar på att be om skjuts. Jag har trots allt kommit upp i de där förbannade 300. Men jag inser att jag kommer att slå ihjäl mig om jag försöker balansera på en pakethållare i det skicket jag är i. Med tre kilometer kvar spyr jag och sätter mig efter ett tag på en bänk. Det finns inte så mycket att välja på och det är så lite kvar. När jag närmar mig tågstationen känner jag ingen glädje över huvud taget. De där tårarna som kom när jag kom fram till Karlsborg tänker jag kommer knappast den här gången. Nu vill jag bara att helvetet ska ta slut. Men när jag får syn på tågstationen brister det i alla fall. 

Jag klarade det!

På morgonen var jag övertygad om att klara det men med tanke på hur dagen utvecklades blev det långt ifrån självklart. Jag mådde skit när jag kom fram och fick ingen tid att vila eftersom tåget skulle gå fem minuter senare. Vattenflaskorna tomma men bara att att hoppa på. Till min glädje fanns vatten på tåget. Kallt härligt vatten men jag vågade varken dricka för mycket eller för snabbt. Den där klumpen i halsen satt stenhårt kvar. Efter ett tag känner jag att klumpen växer oroväckande fort och jag hinner precis ta med mig en plastpåse till slussen mellan två vagnar för att spy en andra gång. I ögonvrån ser jag att de som sitter närmast, av förståeliga skäl, flyr fältet samtidigt som ängel nummer två dyker upp. Hon satt bredvid mig och även om jag inte pratade med henne överhörde hon kanske mitt samtal med kvinnan snett mittemot där jag berättade om vad jag hade gjort och det var kanske därför hon inte var rädd för magsjuka utan utgick liksom jag ifrån att vomeringen hade med utmattning och uttorkning att göra. Oavsett kom hon in till mig i slussen som den självklaraste sak i världen och bad om att få ta hand om påsen, placerade mig på platsen där de andra passagerarna flytt ifrån (perfekt för nu fick jag mer utrymme för benen :) och kom med både en macka och lite frukt som jag omöjligt kunde trycka i mig men vänligheten och omsorgen berörde mig djupt. Vilken fantastisk människa.

Den fortsatta färden hem var hemsk. Inga fler spyor trots att jag trodde att de skulle komma men jag hade en enorm huvudvärk och inget i mig ville byta från tåget till buss, ytterligare byten och den korta promenaden hem. En snabb dusch och rakt i säng. Nattens sömn var orolig och dålig och dagen efter var jag väldigt trött med en huvudvärk som stegrades under dagen. Jag drack mycket men kissade knappt. Min analys var utmattning och uttorkning. 

Tankar i efterhand
Jag kom hem tisdag kväll. Fredag morgon ligger, till min glädje, resten av familjen i magsjuka. Att springa drygt 300 km på 6 dagar innebär per automatik att det går lite upp och ner. Både under en dag men även mellan dagar. Sammantaget hade jag haft fem väldigt bra dagar. Fysiskt och mentalt gick det rent av jättebra förutom det där förbannade skavet. Jag kan min kropp och mina behov. När det ska pausas och vad kropp och huvud vill ha. Därför störde det mig väldigt att sista dagen blev som den blev. Det kändes inte logiskt, framförallt inte eftersom kroppen på morgonen inte kändes annorlunda än de andra dagarna. Därför en liten revansch i att det med största sannolikhet var en magsjuka som hade ställt till det för mig och inte min fysik. Lite extra skönt också gentemot min mor som tycker att jag är på självmordsuppdrag när jag gör den här typen av löpningar. När hon förstod hur jag mått sista dagen och mådde dagen efter fick hon lite vatten på sin kvarn men med magsjukan som förklaring....

Axeln blev rent av bättre av den här löpningen. Ska bli intressant att diskutera det med Marie på Elitrehab. 

Pauserna

Jag måste avsluta med några ord om pauserna. Att de blir bra är skillnaden mellan en trevlig eller väldigt jobbig upplevelse. Kvalitén på dem kan till och med vara skillnaden på att lyckas eller misslyckas. För att få till en riktigt bra paus krävs följande:

- Pausa i tid när kroppen säger till.
- Befria fötterna från skor och strumpor.
- Benen i högläge.
- Påfyllning efter behov. Mat/energi, salt, mineralvatten, kaffe.
- Byta om till torrt på överkroppen.
- Blunda och slumra.
- Inte frysa.
- Skugga, förutsatt att den inte får dig att frysa.

Tyvärr infinner sig alla dessa punkter aldrig samtidigt och det är det som är det stora problemet. I den bästa av världar infinner sig pausen dessutom i naturen med fågelkvitter. Under den här löpningen har jag på allvar börjat fundera på en barnvagn. Att springa med rygga ger en viss frihet men den får inte bli för tungt. Det går helt enkelt inte att ha med sig för mycket vatten, mat, kläder osv. Med barnvagn skulle det vara lättare att tillgodose flera av punkterna ovan.

EB
Även med den här löpningen är jag mycket nöjd. Den ledde till flera tidningsartiklar. Tyvärr bara på hemmaplan men ändå. Mycket brus på sociala medier och många trevliga möten och samtal. Dessutom medverkan i podden Medicalrunning vilket var extra roligt.

Total sträcka blev 305 km och när det skrivs ser det ut som att vår insamling landar på ungefär samma summa som förra året: 15 000 kr. Vackert!

söndag 5 juni 2022

Tränings- och rörelseguide: Styrketräning

Jag har vid det här laget provat en rad med olika tränings- och rörelseformer. Löpning som är min utgångspunkt kan jag riktigt bra. I övrigt är jag långt ifrån någon expert men har ändå en tydlig uppfattning om vilka för- och nackdelarna som finns. En del av dem har jag ägnat mig mer åt och andra mindre. Hursomhelst tänker jag i ett antal inlägg skriva vad jag tycker om några olika tränings- och rörelseformer.

Styrketräning

Plus
- Viktigt hormonellt, framförallt för oss för oss som är 40+
- Viktigt att upprätthålla styrkan eftersom muskelmassan minskar med åldern.
- Bra poddlyssnartid
- Bra umgängestid om man är två.
- Ger en mental vinst att känna sig stark eller starkare.

Minus
- All inomhusträning är sämre än motsvarande utomhus.
- Svårt att få till det med "rätt" vikter utomhus.
- Tråkigt ensam.
- Svårt att prioritera framför all annan träning som har ett större mervärde.
- Krångligt att ta sig till och från ett gym. 
- Utseendefixeringsrisk.
- Stor risk att utföra övningar tekniskt fel och därmed ökar skaderisken. 

Tyvärr måste jag lägga mer tid på styrketräning eftersom jag trots allt börjar bli äldre. Jag tycker verkligen inte att det är roligt. Jag har inga problem med att göra några armhävningar eller pullups lite då och då men att regelbundet ta sig till ett gym vet jag inte om jag någonsin kommer att klara av. Turligt nog har storebror ordnat till det med ett hemmagym och vi har sedan i höstas i regel fått till ett pass i veckan. Ett pass jag ser fram emot utifrån ett umgängesperspektiv. Egentligen skulle vi behöva få till ytterligare ett pass i veckan innan vi blir pensionärer men, men....


onsdag 1 juni 2022

Måbrapyramiden: Grund och optimering

Alla har vi en grund, ett fundament vi står på. Ur ett hälsoperspektiv är förhoppningsvis den grunden stabil. 

Vi stressar inte allt för mycket, vi äter förhållandevis bra och rör på oss något sånär. Vi sover varje natt och har förhoppningsvis en bra relation till både skärm och familj/vänner. 

Alla vet vi vikten av ovan och tar förhoppningsvis medvetna beslut eftersom vi alla vill må bra. 

Men hur bra mår vi? Hur mycket bättre kan det bli? Kan grunden bli ännu stabilare? Och kan jag rent av gå ett steg längre och optimera? Utgångspunkten för att gå vidare och få svar på de här frågorna kräver analys, nyfikenhet och kunskap.

Kosten är ett ypperligt exempel där man kan göra väldigt lite för att få en hyffsad grund men också göra väldigt mycket för att nå väldigt mycket längre. 

Om utgångspunkten är snabbmat gör man en enorm vinst bara genom att göra en förändring. Ett medvetet beslut till något annat oavsett om det handlar om att bli vegetarian, vegan, carnivore eller bara börja laga mat. Men är det rena produkter? Är det näringstätt? Har jag koll på om min kropp är anpassad till näringen? Tar kroppen upp näringen? Behöver just jag ta några tillskott? Hur ofta bör jag äta? Hur bör fördelningen vara mellan kolhydrater, fett och protein? Vilka kolhydrater, fetter och proteiner? 

Bara genom att minimera processad snabbmat har man kommit långt men det går att nå så mycket längre. Och likadant är det med:

Träning, sömn, stress, skärm och relationer. 

Det går att träna bättre och smartare. Det är stor skillnad på att sova 8 timmar eller 8 timmar beroende när på dygnet de äger rum. Stressnivåer och skärmtid kan vi alla förbättra otroligt mycket och relationerna krävs en hel del mod att analysera. Hur bra är de egentligen? Omger jag mig med rätt sorts människor? Ger de energi eller tar de energi?

Kunskap, nyfikenhet och analys är grunden för utveckling. Det är tyvärr alldeles för enkelt att fortsätta simma runt i samma vatten år ut och år in. Att inte reflektera över sitt mående och inte inse att det alltid, oavsett hur bra det är, kan bli bättre.

Vi har alla en grund. Hur stabil är den och hur mycket bättre kan den bli? Är den ens bra eller är det så att vi har vant oss vid olika krämpor och bekymmer och tror att det är så det ska vara. Åldern blir den oundvikliga ursäkten för att slippa analysera?

Få saker borde vara av större intresse. Vem vill inte må så bra som möjligt och njuta av mervärdet det ger?