lördag 24 februari 2024

Jag är emot Runstreaks men...

Förutsättningen för en Runstreak är allt som oftast att man ska spring minst 1,6 km varje dag.

Det finns många sätt att hålla sig motiverad till att träna eller springa och en bra grund är ett regelverk så att man vet vad som gäller och inte kan tillåta sig själv att smita undan. 

Runstreak är precis en sådan och med tanke på hur jag är skapt borde jag kanske tycka att det är en bra idé med Runstreak, men det gör jag inte. 

Varför och för vems skull springer du? Förhoppningsvis är svaret att man springer för sin egna hälsas skull och inte för att skylta med hur många löpningar i rad man är uppe i.

Hur känns det? Muskler som säger ifrån, med en begynnande överansträngning, bakterier/virus på ingång eller bara en dag där allt gått åt skogen och det verkligen inte finns en timma över till löpning? Att i de lägena ha Runstreak inristat i huvudet riskerar att göra omdömet dåligt. Att man ändå sticker ut och springer fastän kropp/huvud tydligt signalerat annat är knappast förnuftigt.

En timma över till löpning? Ja det är nästa del i min kritik. Vad är vitsen med att ge sig ut för att springa 1,6 km i 10 minuter? För vems skull är du ute och springer?

Nybörjaren som springer 1,6 km säger jag inget om men att ge sig ut på denna meningslösa sträcka bara för att hålla en Runstreak? Återigen. För vems skull springer du?

Ram- och regelverk är bra och en Runstreak behöver inte vara fel men risken är att den tar över fokus från vad som är viktigt på riktigt. Jag själv har massor av regelverk varav en av de viktigaste är att träna minst en gång om dagen och eftersom löpning är det jag allra helst gör blir det en och annan Runstreak. 

Den senaste var på 38 dagar i sträck med ett snitt på 13 km per dag. Gången innan var det 15 dagar i sträck med ett snitt på 12 km per dag. 

Skillnaden i mitt fall är att målet inte är att ha en Runstreak. Det råkar bara bli så eftersom att jag orkar och vill springa så ofta som möjligt. Däremot finns det ingen prestige i det och jag bryter medvetet mer än gärna min Runstreak om det finns skäl till det:

Kroppen eller huvudet signalerar trötthet eller slitage. Jag har sällan koll på hur många dagar i sträck jag sprungit men om jag får signaler om att det kanske är läge att vila lyssnar jag in det och tar ofta hjälp av statistiken. Jag går helt enkelt in och kollar i min träningsdagbok och får känslan bekräftad. Dags att löpvila!

Saker utanför min kontroll kräver att jag tänker om. Jag hinner kanske inte springa. Måste cykla eller rent av ta bilen för att det i familjekalendern helt enkelt inte passar in om jag inte ska upp och göra´t kl 0400 eller kl 2200 och det kommer inte att hända. 

Slutligen. Jag springer mer än de flesta. Mycket mer till och med. Mentalt har jag orkat göra det i drygt 10 år och under hela den här tiden har jag aldrig haft en löprelaterad skada som tvingat mig till en längre sammanhängande vila. Det beror på ett flertal olika faktorer men en av de viktigaste är detta förhållningssätt.

Läs gärna detta gamla inlägg som fortfarande är aktuellt: 10 skadefria år


fredag 23 februari 2024

Det är bara en känsla

Idag är idag och imorgon är imorgon. Känslan jag har här och nu behöver nödvändigtvis inte vara densamma imorgon eller ens en timma senare. 

Löpningen lär mig att hantera livet. Framförallt mina långa löpningar.

Ultralöpning är i mångt och mycket en mental fråga. En ständig kamp och ett ständigt förhållningssätt till alla de känslor som omfamnar mig. Positiva och fina känslor som inte är svåra att möta men framförallt de tunga och negativa.

Tröttheten och ibland sorgen. Uppgivenhet och oron. Alla ursäkter för att slippa fortsätta. Men målet, motivationen och identiteten finns där och kämpar emot. Jag vill! Jag ska! Jag är en vinnare!

Det är en ständig kamp som aldrig tar slut och som framförallt finns i vardagen och livet. Varje dag. Så många känslor och impulser som vill påverka och styra oss. 

Riktningen är bekvämlighet och trygghet och det är en riktning vi måste kämpa emot eftersom vi för allt i världen inte får hamna i en tillvaro där allt alltid ska vara enkelt, skönt och roligt. 

Livet är ta mig fan inte roligt. Vi har roliga och underbara stunder men de finns enbart tack vare att vi tar itu med de jobbiga momenten. 

Livet är ständigt motstånd och vårt förhållande till hur vi hanterar alla dessa motstånd. För varje seger blir vi starkare och givetvis gör varje förlust oss svagare.

Omedelbart när jag vaknar på morgonen finns det inte en endast del av mig som vill springa till jobbet. En timma senare känns det oftast bättre men inte alltid. Jag springer ändå. Många gånger upplever jag efter löpningen att det inte var så farligt eller att det till och med gick riktigt bra. Men inte alltid.

Latmasken, sockermonstret, ångestdjävulen med flera. De kommer aldrig lämna oss ifred. Aldrig.

Men det är bara en känsla - ett mörker som vi själva väljer hur mycket näring vi ger beroende på var vårt fokus finns. Ska det bli mörkare eller kan det bli ljusare? 

Många gånger blir det ljusare om vi bara tänker "rätt". Ibland kvarstår mörkret och då tänker jag:

Jag är stark och vägrar vara mörkrädd! 

måndag 19 februari 2024

Operation igen....

Muskeln vägrar flytta hem igen....

Tyvärr måste jag operera min axel igen.

20 juni 2023 opererade jag min axel. Ungefär ett halvår senare anade min fysio Marie oråd. Min rehab har i stort gått väldigt bra förutom den del som hade med muskeln "Sopan Spinatus" (supraspinatus) att göra. Fanskapet ville inte bli starkare och fortsatte lysa med sin frånvaro. Varför? Marie tyckte att det skulle göras en ny MR för att se vad problemet var.

MR för några veckor sedan och förra veckan ringde läkaren upp och jag fick veta att av de tre senorna som hade lagats var nu en helt av (igen!) och de andra två var till hälften av. 

Den omedelbara frågan var givetvis hur sjutton det var möjligt. Svaret var att senorna förmodligen hade varit i så dåligt skick att lagningarna helt enkelt inte blev bra. Oavsett innebär detta att jag återigen behöver opereras. Tankarna har varit många. Har jag gjort något fel i min rehab? Har jag skyndat på för mycket? Jag tror inte det. "Du får inte ha ont" har jag fått höra om och om igen när Marie och jag har gått igenom och pratat om rehaben. Och jag har inte haft ont..

Det finns inte någon större poäng med att blicka bakåt även om jag gärna läser vad jag har skrivit under den här tiden:

Min bedrövliga axel

Operationen

Nytt liv - nya mål

Jag hoppas min fysio inte läser detta

Rehab och motivation

Förflyttande av gränser

Roligt att växla upp igen

Framåt ska jag och det som gäller nu är att fortsätta rehaben för att vara i så bra skick som möjligt inför operation nummer två.

Det gör lite ont att jag inte kommer att kunna genomföra min tänkta Äventyrslöpning detta sista år med EB-loppet men jag hoppas att jag kan göra en minivariant istället. Jag hoppas även på ett snart besked om operationsdatum så att jag snarast kan planera för att senare genomföra. Det gör också lite ont att det inte blir mycket till paddling i år heller (men tänker naturligtvis försöka hinna suppa så mycket som möjligt före operationen, vilket jag tror och hoppas att jag kommer att kunna göra).

Trots ovan är jag överraskande nog varken ledsen eller nedstämd. Det kanske kommer senare (skriver detta bara en vecka efter samtalet med läkaren) men jag tror faktiskt inte det.

Jag vet vad som väntar. Det är inte så farligt och den här gången ska inte mina skröpliga senor lagas, de ska bytas ut. Därför tänker jag att allt kommer gå ännu bättre än vad det gjorde efter första operationen. Det är bara att fortsätta vara målmedveten och noga.

Rehaben ska skötas exemplariskt och jag ska så småningom få en funktionsduglig axel. Vad är ytterligare ett år med rehab när jag inte ens är halvvägs i livet? Denna lagning och denna tillfälliga mobila svacka är en förutsättning för att jag framöver ska kunna fortsätta med ett underbart härligt liv i ständig rörelse. 

Framåt!


lördag 3 februari 2024

I mitt livs form!

73 km en vecka efter Sälen fjällmarathon

Jag har aldrig tävlat speciellt mycket och numera gör jag det i princip aldrig (senast var 2019). Farten prioriteras inte heller. Jag gubbmyser med att springa långt istället trots att jag då och då funderar på att lägga in fart i träningen.

Poddinspelandet har av olika anledningar fått mig att titta och tänka tillbaka och jag inser att det ett tag faktiskt gick fort. Riktigt fort. 2014 och 2015 hade jag två pallplatser (Orust tvärs, och Kåsjön trail) men lyckades också komma fyra i mitt första riktigt långa ultralopp (BUM 87 km). 2016 gjorde jag dessutom Ultravasan på 8h 30 min, vilket innebär en snittkilometertid på 5,40 min/km. Hur sjutton var det möjligt?

Även om jag skulle börja lägga fokus på fart igen inser jag att jag aldrig kommer att kunna komma tillbaka till den nivån. Jag kunde verkligen springa både fort och långt men det är inte tävlingarna ovan jag i första hand tänker på när jag ska fastställa "mitt livs form". Istället landar jag i att det tveklöst var 2018. Det året lyckades jag inte bara klara av 100 miles i Aktivitus trailrace, jag kom faktiskt på femte plats också. Men framförallt hade jag en obegriplig upplevelse några månader senare. Med bara en veckas mellanrum hade jag två rejäla tävlingar. 

Först Sälen fjällmarathon och sen Icebug Xperience 73 km

Stolt med en sjundeplacering

Att jag kom top tio i Sälen var glädjande och kanske inte så överraskande men att jag lyckades komma top tio även en vecka senare är i det närmaste obegripligt. Det ska inte gå med ett fjäll- trailmarathon i benen bara en vecka tidigare. Dessutom sprang jag rejält fel dag ett och hade garanterat tagit ytterligare placeringar om jag sprungit rätt.

Jäkligt fina minnen och jag ryser lite och njuter mycket när jag återigen läser om Icebug Xperience.

Tankar inför Sälen och Icebug

Slutligen. Vad tacksam jag är över min blogg. Att i efterhand få läsa och minnas tillbaka är riktigt fint.

fredag 2 februari 2024

Den översvämmade hjärnan av Torkel Klingberg

Hur påverkas vår hjärna av alla intryck och vilka delar i hjärnan är det som aktiveras? Hur anpassade är vi till att klara av det samhälle vi lever i? När aktiveras långtidsminnet och varför har vi så svårt att komma ihåg nya instruktioner? Varför ökar vår IQ?

I den här boken förklarar Klingberg utifrån egen och andras forskning vad som händer i hjärnan och hur vi kan träna upp den i att bli bättre på att hantera all den information vi utsätts för. Det blir även hel hel del om ADHD och koncentration i största allmänhet. 

Boken är bra men jag blev lite irriterad på mig själv över att jag inte hade kollat upp när den var skriven. Den kom 2009 och känns därför på sätt och viss fullständigt inaktuell med tanke på att det var ungefär då smarttelefonerna och alla sociala medier gjorde entré. Den tappar onekligen ganska mycket i värde för mig i och med detta. En annan sak som gjorde mig lite besviken med boken var att det var stort fokus på olika experiment och vad som faktiskt händer i hjärnan. Jag hade velat ha mer om hur vi påverkas av vårt vardagliga liv. Vad stör koncentration, lust och motivation? Hur är det med de hormonella nivåer? 

Jag inser att mina förhoppningar styrdes mycket av att få svar på frågor som har med dagens samhälle att göra. Vi har rejäla problem med de här frågorna även om det naturligtvis finns bra saker med digitaliseringen också. Synd att den här boken inte leder till en ökad medvetenhet och  tips om hur vi ska överleva den digitala översvämningen idag. 

måndag 29 januari 2024

Den blå maten av Ekstedt och Ennart

I "Den blå maten" har Henrik Ennart tittat närmare på några av de så kallade blå zonerna, där man lever längre och knappt har några livsstilssjukdomar. Han ger en kort generell bild av vad det är i de blå zonerna som verkar vara framgångsfaktorer till den goda hälsan. Nämligen:

Mat, motion/rörelse, sociala nätverk samt mål och mening.

Av dessa fokuserar han på maten och det han kommer fram till är att matens gemensamma nämnare i de här områdena är att den är lokalproducerad och oprocessad samt att man inte äter sig proppmätt. I övrigt skiljer det sig en hel del åt mellan zonerna eftersom råvarutillgången ser olika ut. Mer kött på vissa ställen och mer vegetariskt på andra ställen. 

Utifrån vad Ennart kommit fram till har Niklas Ekstedt komponerat mängder med recept/maträtter. 

Boken är bra och intressant men inte riktig vad jag hade hoppats på. Många vackra bilder och säkerligen bra recept men inte det innehåll jag hade velat ha. Jag hade tänkt mig mer matnyttig information om maten och dess egenskaper. Näringsinnehåll och näringstäthet. Vad det gör med celler och kroppen osv. 

Jag hade helt enkelt velat att den liknade Ikigai mer, som ju också fokuserar på de blå zonerna, fast med fokus på maten. 

Jag misstänker att du som gillar recept kommer tycka väldigt bra om den här bok.

fredag 26 januari 2024

Vad får vårt mående kosta?

Restaurangbesök!? En kaffe på stan!?

Bilen!? Service, tvätt och vad mer man nu kan lägga pengar på.

Nya kläder/prylar som egentligen inte behövs?!

Abonnemang till höger och vänster?! Netflix mfl.

Det går med all säkerhet att komma på hur många exempel som helst på utgifter vi tar oss som vi mer eller mindre inte reflekterar så mycket över. Hur nödvändiga är de? Hur viktiga är det för vårt välmående? Hur mycket pengar blir det egentligen på ett helt år?

Att lägga pengar på den egna hälsan däremot kan vara motigare. Och visst! Vad menas med hälsa egentligen? Jag kanske mår väldigt bra av att kunna spegla mig i plåten på min fina bil eller unna mig de där restaurangbesöket?

Absolut.

Jag märker att det finns en tydlig skiljelinje i vår attityd till olika typer av utgifter. Att lägga pengar på vår hälsa och vårt välmående gör vi alla mer eller mindre. Men en del saker är mer självklara eftersom de kulturellt har hängt med oss länge. Restaurangbesöket, gymkortet, tandkrämen. Det sitter i ryggmärgen.

Är det en utgift eller en investering?

Apropå hälsa. Vi som köper kosttillskott. Funkar, funkar inte?

Det är motigare att lägga pengar på "nya" saker som kanske skulle kunna främja hälsan. Nya i den bemärkelsen att jag själv eller andra i min omgivning inte gjort det tidigare. Att göra service på bilen är självklart men att gör service på mig själv har vi inte "råd" med. Tanken och rutinen för den här typen av utlägg finns inte och då blir det motigt och känns som ett ekonomiskt slöseri. Detta blir lite lustigt eftersom det knappast finns någon människa som skulle svara bilen på frågan: Är det viktigaste för dig att du eller din bil fungerar bäst? Men att köpa apparater som mäter hälsostatusen eller att rent av kosta på sig olika typer av tester? Blodprover som visar olika hälsomarkörer? Det kostar. Är det lite läskigt också? Vi kanske inte vill se resultatet...?

Jag tror absolut att vi i vår strävan efter ökad livskvalité kommer att lägga mer och mer pengar på oss själva framöver. Att vi ser det som en investering. Kunskaperna och medvetenheten kommer bara öka samtidigt som olika typer av tester bara blir bättre och mer avancerade:

Hur är det med mina värden? Saknar jag något? Järn? Zink? Testosteron? Progesteron? Eller har jag exempelvis för höga blodsockervärden?

För att inte känna att vi slänger pengar i sjön tror jag att fler och fler kommer att utgå ifrån olika tester för att på riktigt veta ifall det är läge att ta tillskott av olika slag. Jag köper inte bara ett gäng tabletter för att jag tror eller har hört att det är bra. Istället vet jag efter olika test exakt vad jag har för brister och vad jag behöver tillsätta. Jag har för mig att det till exempelvis redan nu finns specialtoaletter som analyserar avföringen. De är dock garanterat skitdyra :).

För egen del har jag gjort alla möjliga typer av investeringar. Blodsockermätare, ketonmätare, mängder med olika tillskott såsom exempelvis kollagen, Cellexir, magnesium och D-vitamin. Jag har även gjort ett större test där mängder med olika parametrar har mäts och där resultatet var riktigt trevligt. Detta har jag gjort av nyfikenhet. Det har motiverat mig och fått mig att hålla liv i intresset i min egna hälsa genom en slags daglig påminnelse. 

I grund och botten är känslan viktigast. Hur mår jag? Är svaret "riktigt bra mest hela tiden" så behövs naturligtvis inga tester men jag för min del vill mer. Kan jag må ännu bättre? Hur mycket bättre då?

Jag är sugen på fler tester men inser att jag inte är annorlunda än någon annan. Det är motigt att lägga de där pengarna trots allt. En utgift som är så onormal och ovanlig att den känns onödig trots att den kanske är en av de bättre utläggen jag kan göra på ett år. 

Det mänskliga psyket är allt bra märkligt. Vad har vi råd med? Vad vill vi ha råd med? Och framförallt, investerar vi i framtiden för att slippa bli sjuka och förhöja livskvalitén eller slösar vi bort våra surt förvärvade slantar?