Naket

Planeringen och packningen är alltid lika rolig. Så lite som möjligt men ändå lite lyx. Boken ska med, majon till korven och torra löparkläder till dag två. Det är inte jättehärligt att ta på sig fuktigt på morgonen. Lyxen kan jag unna mig eftersom jag varken ska långt eller länge. 

En promenad på 6-7 km till skogen ovanför Paradiset i Partille. En övernattning. 

Jag har sovit i tält många gånger. I skogen. Men aldrig ensam. Och det var detta som var syftet med denna lilla minitur. Hade tankar på att ta med hunden men valde bort honom eftersom jag eventuellt skulle springa långt när jag väl kommit till rätta i skogen. Han har bara sprungit 14 km som längst och jag ville varken lämna honom vid tältet ensam i ett par timmar eller utmana honom med längden förutom den inledande promenaden. Jag hade även en tanke om att få med ungarna. Den äldstes svar var givet: "Det kan du glömma!" Med eftertryck dessutom. Inte oväntat... Den yngste däremot fanns en liten chans, eller risk. Jag var faktiskt lite kluven när jag ställde frågan. Jag ville verkligen komma iväg själv men kände också att det skulle kunna bli en väldigt mysig "pappason" utflykt som jag skulle uppskatta. Tänkte att om han hänger med får jag helt enkelt ge mig ut någon annan gång själv. 

Han sa nej.

Dagen inleddes med en timmas cykeltur, därefter lite packning och slötid för att efter lunch ge mig iväg. 

Jag hade sedan tidigare bestämt mig för var jag skulle slå läger men började tänka om under promenaden och fick istället ytterligare ett alternativ. Ett ställe med vindskydd och lite bekvämligheter som jag tittade till påväg till mitt ursprungliga ställe men som jag efter lite fundering valde bort. Det fanns ingen given tältplats och lite för stor risk att stöta på andra människor då det ligger mer "centralt".

Vidare till mitt ursprungliga ställe. När jag kom fram satte jag upp tältet och ordnade till i lägret. Gick omkring och samlade ved för att därefter sätta mig ner med min kaffetermos (lyx igen). Innan jag begav mig hemifrån kände jag mig lite trött, en trötthet som nu kom tillbaka och därför valde jag att lägga mig ner en stund och slumra. 

Underbart.

Helt själv i skogen med endast naturen som intryck. Till mig glädje sprack det även upp och solen tittade fram i omgångar. Efter närmare en timma var det dags att snöra på sig och löpningen blev både trevlig och jobbig. Den där tröttheten satt tydligen även i benen som kändes tunga. Så skönt då att jag inte har några krav på mig vad gäller löpningen. Prestigelösheten hjälps av min tämligen nyopererade axel. Vid viss terräng vill jag inte springa eftersom jag inte får ramla och inslagen av promenad dök upp påfallande ofta. 

Svettigt värre blev det i alla fall vilket till viss del berodde på att det var ganska kvavt i luften. Längtan efter ett dopp blev större och större och det var riktigt skönt att återse lägret igen. Av med allt och hopp i. Eller i ärlighetens namn smög jag hukande i som en mycket gammal och försiktig pensionär rädd för att halka. Återigen skönt att ha en axel att skylla på ifall någon fisk eller fågel skulle ha åsikter. Svalt och skönt. Låg i längre än vad jag hade tänkt mig och när jag sedan klev upp för att lufttorka (ingen handduk, någon måtta på lyxen får det vara...) stod jag där och tänkte på nakenheten i situationen. 

Att stå helt naken efter ett dopp mitt i skogen kändes både vackert och befriande. En kravlös ensamhet både fysiskt och mentalt. Ingen som ser eller tittar, ingen som vill något eller stör. Intrycken är naturens och där står jag och njuter av min nakenhet. Jag känner att jag inte är bra nog med orden för att kunna förklara känslan men den var oerhört skön och något jag vill tillbaka till.

Efter att ha torkat var det dags att elda. Hungern lyste med sin frånvaro och jag ägnade många timmar åt att bara se mig omkring. Oftast in i elden och ibland ner i vattnet för att lokalisera varifrån plurret kom. Det går för övrigt inte att se sig mätt på en brasa. Det blev även en del bokläsning och till sista korvgrillning. Jag hade med mig ett paket Turmat men blev aldrig riktig hungrig vilket gjorde att jag avstod den. Lite synd. Inte för att det är så himla gott utan för att det i princip är lika stor nostalgi och gokänsla att äta Turmat som att grilla korv. 

Till slut var det dags att krypa in i tältet, läsa lite till för att sedan blunda. Sömnen blir inte den bästa i tält men vad gör det när naturens ljud gör en sällskap? Eller när man vaknar på natten och inser att nu är det jäkla mig helt tyst. Ibland sover även skogen. Magiskt.

Lite ledbruten och trött var det fint med en kaffe på morgonen innan jag begav mig hemåt. 

Några tankar inför nästa gång. Att göra detta tidigare eller senare på året. Både för att få mörkret men även kylan. Då ökar den där brasan enormt i värde och uppskattning. Ett vindskydd nästa gång? För att slippa krånglet (visserligen ett till viss del mysigt krångel) med tältet men även för att få en lättare packning. Mer lockande att springa istället för att gå till lägret. Jag får skaffa mig någon form att myggnät.

Ro i själen kräver först och främst en bra vardag men en sådan här tur är inte fel att ha bakom sig. Eller framför sig.

Härligt med puls och svett igen.

Sex veckor med axellås. Sex veckor utan vare sig puls eller svett. Promenader med inslag av utfallssteg. Lite träning för benen men inte mer än så. För två veckor sedan blev jag av med axellåset och även om jag fortfarande inte får springa får jag uppgradera promenaderna till en kombination av gå/jogg. 

Axeln måste vara stilla. Inget pendlande och inget studs men ok att låsa fast armen mot kroppen och jogga korta sträckor i taget. Det innebär att jag joggar någonstans mellan 5-60 sekunder i taget, gärna när det är uppförsbacke och sen går. Några utfallssteg eller ankgång, sen fortsatt promenad och så iväg med lite fart igen. 

Härligt!

Fullständigt underbart att att få svettas och känna puls igen. Jag känner mig levande när jag återigen får smaka något som faktiskt kan likställas vid träning. Dessutom gör de korta inslagen av löpning att benen känns starka eftersom jag inte hinner trötta ut dem. Jag får tänka mig för så att det inte blir för långt eller för fort. 

Kul också att reflektera över att jag i princip gör det jag coachar andra att göra när de går från noll till att börja springa. Nu är det axeln som hindrar mig från att börja springa fullt ut men resten av kroppen mår ju inte dåligt av att smygstarta lite efter flera veckors uppehåll. 

Jag är oerhört glad över att kunna ta detta steg och ser fram emot nästa. 

Slutligen. Det finns många saker som går att stoppa in i facket livskvalité. Rörelsefrihet ligger högt upp.

Ska vi GÅ ut?

Du som inte har hund. Skaffa en.

I vår familj ger han kanske inte så mycket utifrån ett fysiskt hälsoperspektiv eftersom vi är aktiva så att det räcker ändå men på det mentala planet är han en enorm tillgång. Så mycket kärlek och roligheter. Varje dag.

Hur är det möjligt att en liten hund kan bidra med så mycket? Alla dessa egenheter som hans lilla personlighet har. Nycker och beslut som roar och värmer. Varje dag.

Han tycker om att springa men ändå inte. Det betyder att han som regel inte vill ut på morgonen. Morgontrött och osugen gömmer han sig och försöker göra sig otillgänglig. Väl ute skuttar han omkring med sann löparglädje.

De senaste sex veckorna har jag på grund av min axeloperation inte kunnat springa. Det har fått bli morgonpromenader istället med inslag av utfallssteg. I princip omedelbart var vår morgontrötte hund pigg som en lärka. Istället för att ligga som en kanelbulle eller leka kurragömma har han stått upp med en synnerligen tydlig "skaviutochgåblick"

Nu är axellåset sedan ett par dagar ett minne blott. Jag får fortfarande inte springa eftersom axeln behöver vara relativt stilla ett tag till men jag får trycka på lite i backarna och jag får lufsa lite lätt vilket genererar puls och svett.

På med träningskläderna igen, ta med vovven och så ut. 

Men vart tog han vägen. Under soffan. Högst ovillig att hänga med ut.

Jag vet inte om det är synen eller lukten av träningskläderna som får honom att reagera. Kanske både och men att det är klädbytet som är problemet råder det inget tvivel om. 

Han är verkligen störtskön och en uppgradering i livskvalité. 

Outlive av Peter Attia och Bill Gifford

 

Läkaren och forskaren Peter Attia redogör i den här boken hur vi ska leva för att kunna ha ett så långt och kvalitativt liv som möjligt. Boken är väldigt faktaspäckad och intressant men också väldigt tungrodd. De första 200 sidorna är direkt jobbiga att ta sig igenom när han på detaljnivå går igenom vad det är som påverkar oss. Resten av boken är mycket mer lättläst eftersom det blir mer konkret i hur man ska göra för att må så bra som möjligt. 

Boken är både väldigt övergripande och detaljerad. Kost, sömn, träning, fasta och stress. Medicin och vetenskap. Han gapar över mycket men gör det också väldigt bra och känns uppdaterad. Eftersom han är läkare har han (givetvis!?) en positivare syn på mediciner och covidvaccinet än vad jag har. Jag håller inte heller helt med honom i kost och näringstänket där jag är mer positiv till det mättade fettet än vad han är. 

Sammantaget är det än bra och läsvärd bok men det krävs nog ett rejält intresse för att orka igen den första hälften av boken.

Rätt i magen för snabbast reparation

Jag tycker alltid det är viktigt att prioritera allt som har med min hälsa att göra. Men givetvis går det inte, och är för den delen inte heller lämpligt, att ha kadaverdisciplin hela tiden. Man orkar inte mentalt. Därför går det i perioder lite upp och ner med duktigheten även om jag totalt sett är mycket tillfreds med vad som hamnar i min ädla kropp.

Nu befinner jag mig dock i ett läge där kroppen har fullt upp med att läka och för min del gäller det att följa det min fysio Marie säger, sova gott och vara jättenoga med vad jag stoppar i mig. 

Värktabletterna som inte hade någon annan funktion än att just lindra smärtan (inget inflammationsdämpande) kunde jag till min glädje fasa ut väldigt snabbt igen. Full dos på operationsdagen och dagen därpå (fredagen), halv dos på lördagen och ingenting på söndagen. Kan inte vara annat än väldigt tacksam över att jag inte har ont. Lite fundersam också över varför jag inte har ont.

Jag hade huvudvärk på måndagen. Kan det ha varit en reaktion på att kroppen "saknade" tabletterna? Jag vet inte men tycker att det är intressant eftersom jag inte kan härleda huvudvärken till något annat.

Kanske är olagligt att sälja receptbelagda...;)?

Med "stoppar i mig" menar jag framförallt utifrån ett kostperspektiv. Min kropp har just nu fullt upp att läka operationen/axeln. Det innebär inflammation. Den ska vara där och göra sitt jobb. Det är precis som med stress. Superviktigt för oss förutsatt att det är "tillfälligt". Däremot vill vi inte att vår kropp har ständig stress eller inflammation. Det är oerhört ohälsosamt för oss. Jag tänker att jag vill ge min kropp bästa möjliga förutsättning för att läka mig så bra och så fort som möjligt. Därför är det viktigt att jag inte sätter käppar i hjulet på maskineriet genom att stoppa i mig något som bidrar till ytterligare inflammation. 

Mina små brandmän ska till 100% ägna sig åt den stora branden och inte parallellt behöva släcka småbränder lite här och var bara för att jag inte sköter mitt.

Därför är det just nu kadaverdisciplin med maten. Den ska vara näringstät och den ska inte leda till ytterligare inflammation. Tvärtom får den gärna vara inflammationsdämpande istället. 

För min del innebär det följande:

- Nolltolerans mot socker.

- Inga växtoljor och minimalt med nötter.

- I princip noll med kolhydrater.

- Kraftigt dra ner på mejerier och majonäs. 

- Mer ingefära, gurkmeja och kokosolja.

Nyfiken på inflammation och hur du kan påverka den? Två mycket bra böcker i ämnet:

https://lararhalsocoachen.blogspot.com/2018/11/boken-gar-grundligt-igenom-hur-vi.html

https://lararhalsocoachen.blogspot.com/2020/06/dampa-inflammation-av-martina-johansson.html

Magnesium är ett tillskott jag tar varje kväll och jag brukar ta olika doser beroende på hur mycket jag har tränat, framförallt sprungit under dagen. Om jag inte tar magnesium eller kanske en för liten dos märks det tydligt med att musklerna har en tendens till att vilja krampa. En intressant upptäkt är att jag efter operationen till en början både tog låga doser samt någon kväll ingen dos alls men snabbt märkte att det var en dålig idé då jag framförallt kände av kramper nattetid i benen. När jag dessutom skulle börja köra statisk magträning gick inte det heller på grund av kramper. Bränner kroppen mer magnesium när den är i full reparation? Det verkar så. Måste jag kolla upp närmare...

Disciplin

Övertygelse leder till disciplin. Disciplin är nyckeln till att må bra idag.

Träning - kost - skärmtid - sömn med mera kräver disciplin för att fungera. Aktiva val för att ta de rätta besluten. För att kunna göra det är det bra med en tydlig målsättning och om den är tydlig med givna delmål blir det också lättare att motivera sig. 

För det behövs verkligen i dagens samhälle eftersom allt är konstruerat för att locka oss in i fördärvet. Det låter kanske religiöst överdrivet men precis på det här sättet är det och att vara medveten om det är kanske steg ett för att klara av att få ett hälsosamt och kvalitativt liv som jag själv bestämmer över och som inte överlåts åt okontrollerade impulser.

Till min glädje är jag bra på detta men inser nu att jag ställs inför en ny utmaning. Min sjukskrivning efter förra årets axeloperation var under sommarlovet/semestern. Hela familjen samlad med allt vad det innebar i gemensamma aktiviteter och olika betyr.

I år blir det annorlunda. Operation den 18/4 innebär många dagars egentid fram till den gemensamma ledigheten. Bara jag och hunden.

HIMMELRIKET!?

Absolut. Jag tycker på riktigt att det ska bli underbart samtidigt som jag känner att det kommer att bli oerhört viktig för mig att ha en plan för att dagarna inte ska försvinna i meningslösheter som både kan leda till allmänt förfall men även bli tråkigt.

Här kommer att krävas en dagordning och disciplin att genomföra den. I min värld är nämligen den här sjukskrivningen en möjlighet att göra saker jag annars inte riktigt har tid till. 

När jag läser om hur jag resonerade förra året Nytt liv - nya mål inser jag att jag inte lyckades fullt ut men att jag ändå är förhållandevis nöjd med hur det blev. En del mål genomfördes på en godkänd nivå och andra höll inte riktigt hela vägen. Årets mål eller dagordning:

- Tåhävningar och trappgång med dubbla steg.

- Statisk magstyrka.

- Backpromenader samt promenader men inslag av bland annat utfallssteg.

- Läsa.

- Spela schack. OBS! Max X partier per dag. Fyra kanske...? Svårt beslut.

- Arbeta med och utveckla företaget.

Den största utmaningen blir att hitta rörelsepauser hemma. De flesta punkterna ovan som tar tid är stillasittande. Något jag inte är så bra på eftersom jag snabbt får cementröv. I vanliga fall pysslar jag gärna med olika bestyr som avbrott men i och med att jag är begränsad med bara en fungerande arm blir detta klurigt. Vad ska jag göra hemma/inomhus som innebär en rörelsepaus?

Dammsuga, städa och ta hand om disk är visserligen ett Sisyfosarbete men i intervallform eftersom man ju för tillfället faktiskt blir klar. Återstår att se vad jag hittar på men att jag måste råder det ingen tvekan om.

Operation 2 - Man frågar inte Zeus om han är en Gud

Inför operationen var jag tvungen att specialtvätta mig tre gånger. Har aldrig varit så ren (och torr) och så är det första de gör att kladda ner mig. Djupt kränkande.

I det stora hela var den här operationen naturligtvis en repris av vad jag upplevde förra året Operationen men jag vill ända plita ner några reflektioner. Nytt den här gången är att mina ursprungliga senor är ersatta med något annat. Mest troligt Titan. Och att axellåset har en kudde som sitter mellan min kropp och låset.

- Bästa pappa körde naturligtvis.  

- Jag möttes även den här gången av en låst dörr. Skönt att vara i tid.

- All personal var oerhört vänlig och proffsig. Inte svårt att känna att man är i goda händer. Tacksam över att leva i Sverige 2024.

- Arkiv X känsla att ligga på operationsbordet och se de där lamporna.

- Känslan att vakna upp efter operationen påminner verkligen om hur jag mådde efter Aktivitus trailrace 100 miles. Vaken utan att någon del av kroppen vill det. Addera en blåsa med tryck. Otrevligt.

- En macka, polarbröd? Varför inte,? Jag har ju precis blivit skuren i. Som att äta en tidning. Det finns faktiskt något som heter S M Ö R!!!

Tränar du mycket (pulsen var låg)? Det är fascinerande hur mycket hjärnan förmår att skapa på kort tid och dessutom parallellt. En enkel och liten fråga som inte borde generera någon större hjärnaktivitet. Min hjärna är dock lite speciell och kommer fram med mängder av svarsalternativ. Samtidigt är min inställning att jag gärna uttrycker det som ploppar upp dels för att jag lovat mig själv att våga vara ärlig men också för att det ofta blir roligt om man ofiltrerat skiter ur sig det man kommer att tänka på. I det här fallet är jag missnöjd med mig själv eftersom jag valde ett av de artiga svaren som dök upp i skallen, något i stil med "ja..., det gör jag nog". Varför Jävla Jante tog över vet jag inte riktigt. Kanske för att det var innan de skulle skära i mig. Lite synd eftersom det hade varit roande att se hans reaktion efter "För helvete! Man tittar inte på Zeus och frågar om han är en gud" 

Mindre roligt blir det att sova på rygg framöver och att torka sig med vänster hand. Tränade givetvis på det förra året men blev aldrig bekväm med vare sig det ena eller det andra.