tisdag 26 juni 2018

Fysisk frihet


"Ska du jobba på fredag?"

"På fredag hänger jag med min fru till jobbet med löparskor och rygga. Jag tänker springa en liten omväg hem. Skogen österut mot Landvetter. Det kanske tar 3-4 timmar. Tänker ha med lite mat så att jag kan sätta mig vid någon sjö och njuta. Ska bli kul med ny terräng. Så min arbetsdag blir full med utvärdering."

Min kollega tittar på mig. Ser mitt lite drömmande leende och säger:

"Vad avundsjuk jag blir."

Jag blir lite förvånad. Dels för att jag vet att han inte springer lika långt och dels för att de flesta inte förstår njutningen i en längre löpning.

"Tänk att du är så frisk och vältränad att du bara kan bestämma dig för att ge dig ut på det där sättet."

Vi pratar ett bra tag om ämnet och jag får mig en och annan tankeställare. Jag har i princip aldrig tänkt annat än att jag genom min löpning gör något jag mår väldigt bra av och att jag är övertygad om att fler skulle må bättre om de gav sig tid och träning att göra detsamma.

Men det vi i samtalet kommer in på är att det är en form av frihet som alla inte har.

Fysisk frihet - Att ens kropp är så frisk och tränad att den klarar av det huvudet vill göra.

Frihet som sådan går det med all säkerhet att skriva en bok om. Tid och pengar, två faktorer som jag förknippar med frihet, har vi generellt i Sverige gott av om vi vill och prioriterar det. Men fysisk hälsa?

Hur står det till med den? Hur många har det? Och framförallt hur många har det inte men hade kunnat ha det?

Som vanligt tror jag att det i de flesta fallen handlar om val. Varför har jag ont i kroppen och vad kan jag i så fall göra åt det?

Jag tänker att min frihet skulle begränsas ifall min kropp skulle strejka och därför måste kroppen skötas och vårdas ömt.

Tid och pengar - går till viss del att påverkar och prioritera.

Ens egna fysik - går det definitivt att sköta förutsatt att man inte råkat ut för någon olycka eller sjukdom.

Alltså gör jag det. Det får mig att må bra, här och nu samt i framtiden. Det ger mig frihet!

måndag 25 juni 2018

Compassioneffekten av Christina Andersson


En bok om att möta sig själv och omvärlden med värme, vänlighet, omsorg och förståelse istället för självkritik och krav på prestation.

Det handlar som allting annat om medvetenhet och träning. Medvetenheten om att det finns tre olika lägen vi kan befinna oss i:

1. Hotsystemet.
2. Utforskandesystemet.
3. Trygghetssystemet.

Att vi agerar och mår olika beroende på i vilket av de här lägena vi befinner oss i. Att de samspelar och framförallt hur vi kan göra för att ta oss ur de olika systemen eftersom det kan få oss att må dåligt.

Kravbilden man har på sig själv och sin omgivning är en stor nyckel till hur man mår men även hur man hanterar situationer som inte blir som man vill. Det jag framförallt tar till mig av den här boken är just att försöka bemöta oönskade situationer med värmen och förståelse. Acceptera att saker blir fel. Att folk inte gör det av ren och skär ondska utan att det oftast finns en orsak som man egentligen ganska lätt kan begripa om man bara ger sig själv möjligheten att göra just det.

Att detta lika mycket gäller en själv. Det är inte så farligt när det blir fel. Världen går inte under. Och när saker och ting inte känns bra går det att förhållandevis snabbt ta sig ur det.

Meditation - för min del löpning. Värme - se på sig själv och omvärlden med kärlek. Generositet - att man mår väldigt bra själv av att ge utan tanke på egenintresse. Att hjälpa och berömma andra.

Jag tänker att det är djupt tillfredsställande att se sig själv i en framtid utan irritation och aggression. Utan negativa tankar om sig själv och andra.

När jag ser till min egen utveckling känns det som att jag faktiskt är på väg men inser att jag har mycket kvar. Jag skriver mycket om personlig utveckling och mål. Här är ett riktigt härligt mål att närma sig och kanske en dag uppnå.

söndag 24 juni 2018

Djupare ner i det lockande mörka hålet

Ibland är det nyttigt att praktisera det man är kritisk till för att få vatten på sin kvarn.


De senaste veckorna har jag lagt mer tid på sociala medier än förut. Det har delvis varit medvetet men en stor del har blivit av sig självt.

Mycket har hänt den senaste tiden. Tidningsartiklar, 100 milesloppet och engagemanget i EB-loppet har lett till en hel del publicitet och uppmärksamhet. Jag har varit tvungen att interagera. Det har varit både roligt och viktigt.

Efter samtal med en mycket god vän har jag också kommit till insikt om att det är dags att sluta småputtra med mitt projekt "Lärarhälsocoachen". Det är ju något jag både vill och tror på och därför måste jag börja vara lite smartare och duktigare på att sprida att jag finns. Det har lett till att jag förutom ovan har jagat vänner. Synnerligen goda och gamla vänner. Ett helvete när man knappt kommer ihåg vad folk hette....:)

Jag har dragits in i det svarta hålet och det har som sagt varit både roligt och intressant. Det har känts som den där godisskålen. En bit har öppnat för ytterligare en och ännu en och... Har för övrigt aldrig tittat till Instagram lika många gånger på en dag som jag gjort det senaste. Som om det skulle tillföra mig något att se ännu ett litet hjärta. Snarare har det blivit mer av en besvikelse när de inte har varit många nog. Ändå har mitt belöningssystem velat dit igen och igen. Som en klockren bekräftelse på vad forskningen säger om hur vi påverkas av våra nätaktiviteter.

Och när jag inte fysiskt har letat "vänner" har huvudet varit upptaget med detta när jag gjort annat. Vår helgtidning har jag knappt hunnit igenom och det har varit svårt att läsa bok. Dels har jag inte gett den lika mycket tid men framförallt har jag inte haft ro. Det har varit bråttom. Det har varit som om sidorna ska vändas istället för att läsas.

Det känns lite som ett moment 22. Jag får göra som jag brukar göra. Sätta upp ett tydligare regelverk för min nättid. Den är förrädisk men det är tveklöst så att jag inte trivs med det den gör med mig.

Alltid lika nyttigt med reflektioner....

Efter två dagar med återhållsamhet har jag nu både tid och ro till att läsa min bok igen.

Känner mig friskare igen!

onsdag 20 juni 2018

Jag springer - alltså tänker jag

Löpning - Ångest.


Under alla fotbollsår ett nödvändigt ont.

Snart efter att fotbollen tagit slut tvingade jag mig ut. Då handlade det om två saker.

1. Att fysiskt inte förfalla.
2. Att fly - komma bort från ljud och alla krav som papparollen till två små och lärarrollen krävde.

Lurar var ett måste. Oftast med ljudbok, ibland med musik.

Det var ett tvång. Det var verkligen jobbigt. Runkeeperkvinnan påminde mig var femte minut om hur snabbt och långt. Till en början var det roligt och motiverande. Snart nog blev det kravfyllt och jobbigt. Jag ändrade till tio minuter, en tid senare stängde jag av henne helt. Då först kom jag underfund med att man inte måste springa det snabbaste varje gång man är ute.

Ljudböckerna och musiken hängde kvar. Det var skönt och fick bort tanken på flåsandet men så en dag fick jag för mig att lämna lurarna hemma.

Nästa steg var helt enkelt att rata min löpunderhållning. Den som hjälpt mig så var inte längre önskvärd. Behovet av tystnad var större.

Det kanske låter överdrivet men jag vill påstå att det är ett av mina bästa beslut. Jag gav mig själv tystnad och rörelse. En rörelse som ger kreativitet och en tystnad som tillåter hjärnan att navigera fritt.

I samma veva blev löpningarna längre. Långsammare och längre. Rörelse men inte någon jobbig sådan. Mer tid att tänka:

- På noll och ingenting. På hur jag sätter fötterna mellan rötter och stenar.
- På problem och lösningar.
- På livet.
- På mig själv och vad jag egentligen känner.
- På här och nu. Den vackra omgivningen och de rogivande ljuden. Vinden! Fåglarna!


Timme efter timme med analys och reflektion.

Löpningen, tystnaden och skogen har fått mig att lära känna mig själv - På riktigt!

Idag är det sällan jag tänker att löpningen är fysisk träning.

Jag springer - alltså tänker jag - alltså ger jag mig själv en grundläggande möjlighet till mental och fysisk hälsa.

fredag 15 juni 2018

Circle av Dave Eggers


Mae har fått sitt drömjobb på Circle, världens största internetföretag. Ett företag som dominerar och vars ambition är att kontrollera precis allt på internet. Kameror sätts upp, personlig data registreras och offentliggörs. Allt ska bli publikt. En transparens för att få bort kriminalitet och för att öka gemenskapen och tryggheten i samhället.

Mae går från att vara ny på jobbet till att bli företagets frontfigur. Ju mer ansvar hon får desto mer övertygad blir hon om företagets visioner och förträfflighet. Mitt i allt blir hon varnad för vart detta kan leda. Vilken väg ska hon gå?

Jag tycker att bokens handling är lysande. Som en modern version av 1984 och andra liknande klassiker. Parallellen till företag som Facebook och Google är klockren och om man inte redan funderar på deras dominans och hur de påverkar oss får man med den här boken tveklöst en tankeställare. Hur påverkar alla flöden oss? Vad händer och hur mår vi av att vi förväntar oss reaktioner på saker som läggs upp på nätet? Vart tar integriteten vägen när mängder med information lagras utan att vi kanske riktigt är medvetna om det tillsammans med allt vi frivilligt själva talar om för världen.

I boken blir företaget Circle som en enorm flodvåg som med bra argument övertygar alla om utvecklingens förträfflighet. Jag ser det som ett svart hål som slukar all sans och balans. Det går så fort att ingen riktigt hinner fundera på vad det finns för nackdelar med det enorma flödet med information som alla ska få ta del av.

Var i den här processen är vi idag? Lite kusligt att fundera över det....

Handlingen som sagt riktigt bra men jag tycker inte att boken som helhet är det. Den hade kunnat vara rejält kortare. Det känns som att det tuggas på med samma sak för länge utan att det leder någon vart. Det känns också orealistiskt att den kritiska delen får så lite utrymme. Nog för att vi gärna sväljer saker med hull och hår men att vi människor skulle vara så totalt omedvetna när grundläggande rättigheter tas bort känns inte trovärdigt. Jag hade velat se fler kritiska röster.

Slutet på boken får dock ett extra plus.

onsdag 13 juni 2018

Tanken på pizza

Någonstans mitt i all löpning inför Aktivitus trailrace dök den upp. Tanken på en smaskig härlig pizza. Jag är inte ens någon pizzafantast men ändå infann sig suget. Begäret.


Jag ville vänta. Se det som en kommande belöning. Efter loppet. Efter...

Idag fick jag så äntligen min pizza. En och en halv månad efter loppet. Lite märkligt att den inte har blivit av förrän nu men det kändes som att det var viktigt att det blev av. Som ett löfte till mig själv som var tvunget att uppfyllas. Den har nämligen under hela den här tiden vägrat släppa sitt grepp om mig.

Jag tänker att jag är full av sådana tankar. Belöningar, krav, målsättningar och allmänna märkligheter.

Tankar som sätter sig och blir som en fix idé. När de väl ha fått plats i huvudet. Fått gro. Är de svåra att bli av med. Ibland är det bra saker ibland sämre och ibland bara tämligen meningslösa.

En pizza!? Visst det kan väl vara gott men det är långt ifrån någon favorit. Ändå låg den där och betydde något. Länge...

Våra idéer har en sällsam kraft. Jag ser det som en enorm styrka och ett drivmedel förutsatt att det som sätter sig är av godo.

Pizzan var god och av godo. Nu är den uppäten och jag kan med ro gå vidare mot andra märkligheter.

måndag 11 juni 2018

Mängder med mål

Ironman Kalmar?     100 miles igen?     Giftfri     Bra sömn!     Bra kost!      Träning/rörelse varje dag!
 
Stå upp     Mer tålamod     Röra mig jorden runt     Springa jorden runt     Överraska min fru oftare 

Mer i naturen     Berömma andra mer     Avvisa Jantelagen     Springa i snitt 1 mil om dagen i ett år

Läsa mycket!    Våga prova och tänka nytt     Uppleva     Campa/tälta mer 

Mer äventyrslöpning     Uppskatta det enkla och vardagliga     Se andra människors behov 

Utmana mig själv     Lära mig dansa     Lära mig spela ett instrument     Kallbada     Basta!

Tuffare styrketräning?     Njuta här och nu     Fortsätta vara tillräckligt bra     Förstå andra

En svensk klassiker!     Fasta!     Åka skidor     Göteborgsklassikern!     Åka mindre med bil 

Mängder med mål. En del genomförda. Några jag är tveksam till och ständiga följeslagare.
Målen är givna och samtidigt föränderliga men alla syftar till ett gemensamt huvudmål:

Min mentala och fysiska hälsa. Här och nu och i framtiden.

måndag 4 juni 2018

Den hemmavida upplevelsen

Tänk dig att ditt hem består av fyra rum men du är alltid i bara ett av dem. Dag efter dag. År efter år. Du är naturligtvis medveten om de andra tre rummen men du väljer bara att inte gå in i dem. Det sägs att de är vackra men...

Mitt närområde är mitt hem. En kommun med allt ifrån köpcentrum, idrottsplatser och skog. En skog och natur som känns oändlig med mängder av vackra platser och möjlighet till äventyr och upplevelser.

Jag vill till Alperna. Jag vill till Fjällen. Jag vill till mängder med olika platser. Långt, långt bort trots att jag fortfarande har så mycket att både upptäcka och uppleva hemma. Så enkelt och nära men av någon märklig anledning så svårt att få till. Tack vare min löpning har jag sakta men säker öppnat upp till fler av rummen intill.


Jag har mer eller mindre bott i Partille kommun i lite drygt 30 år. Först nyligen badade jag för första gången i Säveån. Strömt och lite spännande...


Partille är som alla andra kommuner fullt med vackra platser. En del mer lättillgängliga än andra.


Bilden ovan från Kvastekulla. Nedan utsikt från Kåhögsberget.




"På landet mitt i stan." Den här härliga bron ligger bara ett par kilometer ifrån Allum. Jag undrar hur gammal den är.



 Ut och lär känna din hemmiljö!