Annandag Jul. Beslutet om att sticka iväg på en löptur taget sedan flera
dagar tillbaka. Kliver upp och gör mig redo. Svärmor frågar mig lite lätt om
jag vet hur många grader det är ute. Varningsklockan ringer. Det finns ju en
anledning till att hon frågar, eller hur?
-13 grader!
Oj! Min första tanke är att jag inte har nog med kläder. Min andra tanke är
att det är förbjudet att vika ner sig. Strumpor och skor, löparbyxor, långärmat
underställ, t-shirt och jacka. Mössa på huvudet, handskar och en sådan där sak
som jag inte vet vad den heter som man kan ha som halsduk, öronvärmare eller
mössa. Idag blev den en halsduk.
För att vara säker på att vara riktigt varm gör jag några
"dammsugare" inomhus därefter iväg.... Min fru hinner fråga mig om
jag ska ta en långtur, varpå jag tittar på henne och alldeles för otrevligt
påtalar att det är -13 ute. Ångrar mig i efterhand eftersom jag inser att
frågan var befogad. Hon vet mycket väl att jag lika gärna kan ta mig ganska
långt när jag väl har satt igång.
Hon hade för övrigt rätt...
Givetvis tar min klocka några minuter på sig att hitta gps-en , kylan är
påtaglig. Som tur är blåser det inte. Alla muskler är som bedövade och det tar
lång tid innan kroppen verkligen får upp värmen. Tårna kändes bra först efter
en timmas löpning.
Det positiva var att andningen kändes ok så det var bara att pinna på och jag
fick för mig att det sakta men säkert blev lite varmare. Mot slutet smög sig
kylan dock på igen. Fingrarna blev svåra att sträcka ut och svetten,
förmodligen tillsammans med en sänkt energinivå i kroppen gjorde att jag kändes
kallare och kallare. Tror att jag i och med detta lyckades höja tempot lite.
Alltid något!
Väl hemma igen var jag nöjd. Det var inte så himla farligt och jag hade
rätt. Det hade blivit varmare. Tempen stod på -8.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar