Allt du kan se när du saktar ner av Haemin Sunim

"Är det omgivningen som är stressig. Eller är det ditt inre?" Den zenbuddhistiska munken Haemin Sunim berättar i den här boken sina tankar om livet, livssituationer och hur man bäst hanterar dem.

Bokens kapitel inleder med en liten text ofta med något exempel som berör det ämne kapitlet handlar om. Därefter följer ett antal sidor med små korta visdomsreflektioner. Olika meningar som på olika sätt berör kapitlets ämne.

Till en början var jag rädd för att min läsning skulle bli för snabb. För forcerande. Att jag därmed skulle missa betydelsen i vad dessa småstycken hade att säga. Har aldrig varit bra på att ta in dikter och liknande. Ta in något kort och begrunda. Men, men, jag börjar märka av en utveckling. Oavsett om det beror på mig eller Haemin Sunim känner jag att jag läser och tar in. Tar mig tid till att begrunda och fundera. Så skönt att inte ha bråttom. Skönt att läsa långsamt.

Boken får mig att tänka på Herregud&Co av Roine Mercurio. Kalendern vi har hemma med bild och text för varje dag. Visdom och humor som träffar i hjärtat. Jag tänker mig att styckena i den här boken skulle kunna fungera på samma sätt. Små meningar att läsa. En för varje dag. Att ha med sig och påminnas om hur självklart livet kan vara men hur svårt det är att minnas det.

En väldigt bra bok. En nyttig och nödvändig bok. För även om jag tycker att jag har kommit långt i min mentala hälsa och personliga utveckling så har jag långt kvar att vandra. Och den här boken är en fin kompass för att hålla rätt riktning.

Den rädda löparen av Kristina Paltén

Så är den äntligen här. Boken om Kristina Palténs löpning genom Iran. Jag har läst om henne och lyssnat på henne i olika poddar. I närmare tre år har jag väntat och längtat efter boken.

Förväntningarna givetvis skyhöga. Ändå kände jag på mig att jag inte skulle bli besviken.

Boken är jättebra!

Den handlar om rädslor och förutfattade meningar. Om medmänsklighet och glädje. Om tron på det goda och givetvis en del av det onda som tyvärr alltid finns. Om kärlek och givetvis lite löpning.

Jag hoppas verkligen att folk förstår att den här boken inte är en löparbok. Löpningen är redskapet som binder samman Kristinas upplevelser men absolut inget som det fokuseras på.

Jag för min del tycker givetvis att allt som har med löpningen att göra är av största intresse och hade gärna läst mer om det. Men jag inser att det i så fall är till en väldigt smal publik och då finns det andra böcker som berör det.

Nej, den här boken är så mycket mer än löpning. Det är en bok som borde läsas av alla. Kanske framförallt i dessa tider då vi har det så bra och tenderar att bygga upp rädslor för noll och ingenting.

Rädslor och oro. Känslor som vi så gärna har inför något som kanske aldrig inträffar. Så meningslöst och energikrävande.

Det gäller att ha perspektiv och för mig kommer Kristina Paltén för alltid symbolisera detta. Att som ensam kvinna springa genom ett helt land med en helt annan kultur och religion. Fantastiskt!

Nu väntar och längtar jag på att få se dokumentären....

Ta bort det tråkiga och då även det roliga...

Usch! Där hänger det dåliga samvetet. Tanken att stryka är såååå tråkig!

För att inte tala om gräsmattan - den är visserligen minimal. Men ändå.

Tvätten, disken, städningen (fast just dammsugningen går något så när bra).

Handla....

Allt som oftast tråkiga måsten som jag inte vill göra. Det finns ju så mycket annat roligare och mer utvecklande.

Men så bor vi ju i fantastiska Sverige på 2000-talet. Vår grymmaste välfärd! Vi har inte bara möjlighet att tillgodose de mest grundläggande behoven. Vi har nu även mängder med både tjänster och pengar som öppnar dörrar och nya möjligheter.

Rationalisera bort det tråkiga och jobbiga.

Skjortorna kan lämnas in, matkassarna kan komma till dörren och vi har ett rutavdrag som ger oss möjlighet att billigare betala någon annan att göra jobbet. Eller något annat.... Den självgående gräsklipparen...

Grymt! Finns väl även sådana dammsugare!?

Men disken då? Inte kan man väl köpa bort den?

Ungarna. Genialiskt! Kan motivera det med att de minsann måste lära sig. I alla fall tills de får egna barn. Risk för att bli farfar onödigt tidigt kanske...?

Alla dessa härliga lösningar som tar bort det tråkiga ur vågskålen livet. Och givetvis leder denna obalans oundvikligen till att allt bra och roligt tappar i värde. Vill inte det tråkiga och jobbiga.

Men! Vi behöver jämvikten. Vi behöver det tråkiga för att uppskatta det roliga. Annars blir det en form av rolighetsinflation. Ett tillstånd där det positiva inte är bra nog eftersom vi inte upplever motsatsen. Jag tror även att det leder till att vi blir sämre på motgångar. För oavsett hur gärna vi kan ta bort tråkigheter så kommer de aldrig helt att försvinna. Och hur hanterar vi de nya tråkigheterna när de lite plötsligt kommer med posten?

Vi har det så "bra" att vi riskerar vårt välmående eftersom vi blir dåliga på det obekväma och tråkiga. Så dåliga att minsta motgång blir väldigt svåra att hantera.

Löpningen påminner mig om detta varje gång. Apjobbigt eller underbart. Efter uppförsbacke kommer nedförsbacke. Soffan/vilan är alltid så mycket skönare efter en löptur osv.

Och naturligtvis. Mina skjortor som hänger där och som ingen annan i familjen verkar vilja ta hand om :)

Barfota

För många år sedan var det sandaler eller tofflor. Mina ömma fotbollsfötter ville ha frihet och luft. De senaste årens löpning har inte direkt minskat fötternas behov men det är först nu som jag på riktigt har tagit ytterligare steg i min fothälsa och det genom att sparka av mig och verkligen gå barfota.

Intresset för löpning och då även barfotalöpning har varit en del i processen. Barfotalöpningen är jobbig och slitsam. Ett riktigt styrkepass för fotleder och vader. Det gäller att vara ödmjuk och försiktig eftersom ett liv med skor inte direkt har anpassat kroppen till den annorlunda belastningen.

Att gå eller springa barfota har mängder med fördelar. Några av dem:
- Fotleder och fötternas muskulatur aktiveras och får jobba.
- Ökar blodcirkulationen.
- Bra för balans och hållning
- Otroligt skönt med ventilation och obefintligt tryck.

Jag vill gärna mäta saker och ting för att svart på vitt kunna se en förbättring. Här blir det svårt men det gör inget eftersom jag är så fast övertygad om att barfotandet är positivt för mig.

Förutom hälsoaspekten är det oerhört intressant att notera andra människors reaktioner. Jag har stött på äckel och kritik, nyfikenhet, uppriktig glädje och en mängd andra reaktioner.

Främmande människor börjar prata med mig. Mina elever vill, givetvis med varmaste omtanke, veta min skostorlek så att de kan starta en insamling :)

Och jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan, varför?

Det är ovanligt att folk går barfota annat än på stranden men jag skulle ändå vilja vända på frågan.

Varför har du skor på dig?

Bakterienoja!
Jo, visserligen. Den här jobbar jag med hela tiden och det är lustigt hur "smutsig" asfalt och inomhuslokaler såsom en mataffär kan kännas äckligare än något annat. Samtidigt går det att tvätta fötterna och jag undrar om de verkligen är smutsigare en min smartphone? Oavsett så stoppar jag aldrig fötterna i munnen medan mina fingrar som rör vid det mesta trillar in lite varstans. Och var har de varit under en dag?

Risk för glas och annat farligt! 
Absolut men eftersom jag är utrustad med två ögon känns inte det som någon överhängande fara.

Bekvämt!
Efter en tids barfotande finns det ingen som kan övertyga mig om att det är skönare med skor. Det är en vanesak. Fötterna härdas och jag blir mindre och mindre känslig även om jag på underlag likt den på bilden ovan knappast tycker att det är skönt. I alla fall inte här och nu.

För att inte frysa!
Mm..., svårt att argumentera emot men först när det blir kallt tar jag på mig skorna igen.

En dag kanske jag studsar runt i skogen barfota. Den tanken känns härlig. Vi får se om det blir så....

För övrigt.
"På Liseberg har vi skor på oss"

Det gick bra med tofflor också ;)

Maria Borelius - Hälsorevolutionen

Maria Borelius berättar om sin personliga resa mot ett hälsosammare liv. Hur hon vidgar sina vyer och sakta upplever att hon mår bättre och hur nyfikenheten väcks för att få reda på mer. Hon reser och träffar olika människor och samlar ihop till en helhetsbild om på vilket sätt inflammationer påverkar våra liv samt hur man aktivt kan göra för att må bättre.

Den personliga berättelsen ger mig visserligen ett sammanhang men intresserar mig inte speciellt mycket. Däremot tycker jag boken blir väldigt läsvärd när temat berör just inflammationer. Vad är det som som gör och ökar inflammationer i kroppen och vad kan vi äta och göra för att minimera dem.

Hennes slutsatser är intressanta och jag tycker att det är extra roligt/bra att få ta del av dem eftersom hon inte förespråkar LCHF. Det blir som att jag värdesätter det extra mycket då det kommer från någon "utifrån". Sen tycker jag att det finns klara svagheter i det hon skriver och det beror helt klart på att jag har en annan utgångspunkt.

Hennes tankar om både fasta och träning håller jag med om men inte tillvägagångssättet. Till exempel har hon bekymmer med fastan och det är jag övertygad om att det beror på att hon äter den mängd kolhydrater hon gör. Jag för egen del går på fett och har inte alls samma bekymmer. Likaså vad gäller träningen kan jag inte annat än le när det är en sådan kolhydratfixering.

Som helhet tycker jag väldigt bra om boken. Mycket är jag bekant med sedan tidigare, framförallt maten och träningen. Det hon lyckas med väldigt bra är att hon sätter ord och förklaringar på en annan aspekt av välmåendet. Nämligen via lugn och det hon kallar förundran.

Att må bra av att finna saker i sin vardag som ger lugn och harmoni. Saker som är vackra eller handlingar som gör gott. Att även det i grunden goda har med inflammationer att göra och påverkar nivåerna i kroppen.

Icebug Xperience Bohuslän 2018

Goa och glada åker Calle och jag upp fredag morgon. Planen är att komma fram en timma före start och efter löpningen smälla upp tältet för att leva lyxliv på campingen.

Vädret är molnigt och lite ruggigt när vi kommer upp och som vanligt känns det lite förvirrande när jag kommer till ett nytt ställe. Som tur är träffar vi nästan direkt på klubbkamraterna Christian och Gabriella som med fast hand guidar oss in till reception och startkuvert.

Tävlingen hade följande upplägg:

Dag 1: 22 km
Dag 2: 29 km (uppdelad på 11 km och 18 km eftersom det ingick en liten färjepaus)
Dag 3: 22 km

Med Sälen fjällmarathon i benen var siktet inställt på att uppleva och framförallt inte göra något dumt som att bli skadad på grund av att jag inte hunnit återhämta mig. Och när Calle med vild blick ger sig efter täten tänker jag att jag för allt i världen inte får lockas med. Jag håller en bra fart och efter några kilometer känner jag att jag börjar få kontakt med Calle. Kul! Kände att det skulle vara roligt ifall vi kunde hålla ihop.

Efter cirka fem kilometer har jag kontakt med honom och när han tar några steg i fel riktning blir det jag som tar täten. Sen ser jag tyvärr inte Calle mer. Efteråt får jag veta att han fått en bristning i vaden och därför inte kunnat fullfölja loppet. Givetvis innebär det att han får avbryta hela helgen. Grymt tråkigt!

Desto roligare och märkligare är att mina ben sjunger av kraft. Jag håller ihop med några herrar och känner att det både går fort och känns bra. Jag försöker vara extremt lyhörd för vad benen säger. Det är som att jag bara väntar på att låren eller vaderna ska säga ifrån.

På sätt och vis gör dem det. Framsida lår gör sig påminda men inte värre än att de börjar göra ont och eftersom "min" lilla klunga passerar löpare efter löpare befinner jag mig i ett litet rus som gör att jag bara rullar på. Terrängen är varierande. I början studsar vi på stenblock (fantastiskt!) och senare blir det både grusvägar och stigar. Varje gång det är lättsprunget känner jag att det verkligen går undan och likaså dras tempot ner varje gång det blir knixigare. Och det är tveklöst så att det är där jag är starkast. Teknisk skog och uppförsbackar. Vilken kick det är när jag känner mig starkare än de andra. Då går tempot ner och jag känner att ansträngningen minskar rejält. Efter ett tag känns det så bra att jag inte vill hålla igen längre och då blir jag av med mina kompanjoner. Jag ville egentligen inte skaka av mig dem men Icebux Xperience är ju inte vilken tävling som helst. Syftet är att erbjuda en upplevelse och det innebär att vandrare att gett sig ut före oss löpare i spåret.

Dessa underbara vandrare! De flyttade glatt på sig när jag kom bakifrån, hejade och stöttade och framförallt hjälpte till med sin blotta närvaro. Stoltheten tvingade mig att hålla fart förbi dem och eftersom de fanns längs med hela banan blev det aldrig tillfälle att tycka synd om sig själv och tackla av på tempot. Tack vare dem gjorde det inte så mycket att jag perioder hamnade som ensam löpare.

Två gånger fick jag dock svälja min stolthet då jag halkade och ramlade. En av gångerna i nedförslut rullade jag dessutom runt. Men med åskådare var det snabbt upp på benen igen. Men jag var inte färdig med de där två gångerna. Jag hade en krasch kvar och den gjorde mig riktigt orolig och rädd. Halkade och slog i alla möjliga kroppsdelar. Framförallt kändes det som att vänster axel höll på att slitas bort från kroppen. Det gjorde verkligen jätteont!

Endorfinerna skickade upp mig på benen igen och jag försökte springa på. Det gick sådär eftersom vänsterarmen smärtade och mest dinglade längs med kroppen. Jag hann tänka alla möjliga oroliga tankar men efter hand släppte det mer och mer och efter några minuter kunde jag obehindrat fortsätta.

Löpargudarna var med mig även denna gång...

Vid sista vätskekontrollen får jag veta att jag ligger riktigt bra till. Det gav ytterligare energi men tyvärr passade jag några hundra meter senare på att springa fel. Sprang på en grusväg och missade en stig som gick in snävt åt höger. Och givetvis tog det ett tag innan jag insåg mitt misstag. Stannade och tittade på kartan. Försökte tänka ut vart jag skulle ta vägen. Visste ju inte att det var åt höger jag skulle ha sprungit. Chansade åt vänster i en korsning men avbröt för att klättra tillbaka mot den ursprungliga grusvägen. Efter vad som kändes som en evighet (förmodligen lite drygt tio minuter) hittade jag den där stigen och började i ren ilska och irritation ösa på.

Jag hade hållit ett väldigt bra tempo innan men nu gick det riktigt fort. Kände att det var dumt att fortsätta i den farten, visste ju att det var två dagars löpning kvar,  men klarade inte av att lugna ner mig. Jag var så innerligt förbannad.

När jag hade kommit i mål och lugnat ner mig lite var jag nöjdare. Placeringar är inte oviktiga men vad var det som hade hänt egentligen? Låren skrek men jag kunde ändå hålla fart. Där fanns kräm på ett sätt jag inte hade förväntat mig.

Likadant var det dag två och tre. Planen att uppleva och springa lugnt för att inte åka på något flög åt skogen. Istället sprang jag med en kraft som jag både under löpningen och efteråt inte kan annat än att förbryllas över.

Hela tiden väntade jag på ett motorstopp. Låren skrek mest hela tiden men jag kunde ändå hålla fart.

En fantastisk känsla!

Hur det var möjligt går egentligen bara att spekulera i. Vettigt upplägg under veckan innan där jag höll igång men inte gjorde många knopp? Bra timing med kost och vätska? Och naturligtvis.

För att jag är så in i helvete stark!!!!! :)

Eftersom Calles vad inte höll ställde vi in tältningen och blev omhändertagna av Christian i hans föräldrars hus. Väldigt tråkigt att Calle inte kunde fortsätta och "tvingades" åka hem samtidigt hade vi oerhört trevligt i huset.

Efter varje löpning bjöds vi på mat och "alla" satt kvar länge och pratade och njöt. Vädret blev riktigt bra dag 2 och 3. Fredag eftermiddag/kväll fick vi lyssna på legenden Rune Larsson och därefter återigen mat. Lördagen såg likadan ut med skillnaden att det var Marcus Torgeby som istället pratade med  oss.

Marcus Torgeby

Ännu en intressant sak med min kropp var att jag kort efter avslutad löpning kände mig totalt söndrig i benen. Det gjorde ont, krampen var nära och jag rörde mig som en 100-åring. Men allt eftersom timmarna gick och jag hade fått i mig både mat och dryck kändes det påtagligt bättre. Lite häftigt hur kroppen återhämtar sig. Och lite häftigt att i vaket tillstånd märka av förbättringen. Tror aldrig jag har upplevt det så tydligt tidigare.

Icebug Xperience var en fantastisk upplevelse. Löpningen och alla vackra vyer, maten och umgänget med underbara människor (förutom Christian, Calle och Gabriella även ultravinnaren Anna och Mathias). Tre dagar där likasinnade njuter tillsammans. Tyvärr kunde inte heller Christian och Gabriella fullfölja men givetvis behöll de uppe humöret och stöttade oss i spåret.

Som helhet den tveklöst bästa "tävlingen" jag har varit med om.