Jag är så in i helvete stark.
Liggandes i soffan med Runner´s world är jag otroligt stark. Där finns tips och idéer om hur man mentalt ska hantera kroppen när den skriker och säger emot. De flesta av dem har jag testat och från soffan vet jag att jag kan stå emot. Att jag vet hur man gör för att pina kroppen och vinna den där segern över sig själv.
Men det är en viss skillnad på teori och praktik. För i soffan är utgångsläget
alltid det bästa. Tyvärr är det inte alltid det i praktiken. Likaväl som jag
rent fysiskt kan vara i god eller sämre form så kan det givetvis även gälla den
mentala biten. Och det är det som är den verkliga utmaningen. Att klara av det
när ursäkterna pockar på och bara blir fler och fler.
Igår var det äntligen dags för Solvikingarna igen.
Tröskelpass med fart och sällskap. Sedan en tid tillbaka har jag bestämt mig
för att sluta fega och våga vara med i gasellgruppen. En grupp som jag vet att
jag kan klara av. Men det är på gränsen. Det finns inget utrymme för annat än
full fart.
Vi var sju. Uppvärmning och sedan cirka 12 kilometer. Fyra av dem
rivstartade, däribland min underbare löparkompis från Kap Verde.
Jag hänger på. Det går fort. Efter några kilometer inser jag att det går för
fort. Försöker hålla en vettig fart själv men det är svårt. Avståndet ökar till
de fyra där framme och det känns tungt. Riktigt tungt.
Jag ligger i och tänker att de två som är bakom mig i alla fall inte ska få
komma ikapp. Den ene av dem gör det. Ännu tyngre och nu förs ett öppet krig.
En del av mig vill naturligtvis hänga på men jag är så himla trött och
ursäkterna för att låta bli bara haglar fram. Den här kampen förs i ett par
kilometer och jag vågar inte riktigt ta ett beslut. Jag vågar inte bestämma att
jag ska orka med hela vägen. Det är som att jag vill låta dörren stå lite på
glänt, en utväg. Låta någon av alla ursäkterna vinna och därmed legalisera att
jag viker ner mig.
Tillslut bestämmer jag mig och kort därefter är det som om löpningen
faktiskt blir något lättare. Jag hänger på hela vägen och var nära att jubla av
lycka vid målgång. Ska jag vara riktigt ärlig tror jag att jag hade tagit honom
vid en spurt, men eftersom det delvis var han som drog mig i mål och eftersom
det inte var tävling, kändes det respektlöst att gå om honom på slutet. Men
tanken fanns där:)
Jag vann över mig själv och det var en ljuvlig seger. Kroppen var allt
annat än optimalt förberedd och ändå sprang jag som aldrig förr.
Idag är både kroppen och knoppen i behov av återhämtning. Framförallt
knoppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar