Tredagarslöpning Partille - Gällstad

Jag är inne på dag två och har sprungit en bra bit över 100 km. Det är läge för paus när paradiset visar sig i form av en röd husgavel i lä, grönt gräs och blommor.

Dag 1 Partille - Borås 80 km
Solen skiner och luften är frisk. Jag ger mig iväg vid åtta på morgonen i löparshorts, t-shirt och ryggsäck. Huden knottrar sig förmodligen av kylan men visst är det även gåshud jag känner? Äntligen är jag på väg. Längtan har varit stor och förhoppningarna höga. Enligt väderprognosen kommer jag också att ha tur med vädret. Sisådär 10-15 grader med växlande molnighet. Perfekt! Till en början är vägen bekant och jag längtar till okänd mark. Ju närmare Hindås jag kommer desto mindre bli igenkänningsgraden. Samtidigt dyker minnen upp från Borås ultra marathon. Trevligt.

Mitt första stopp blir just Hindås där jag kan fylla på mina vattenflaskor, äta lite och halvslumra i solen. Vilken lyx! Samtidigt som jag njuter i fulla drag kan jag inte låta bli att fundera över ryggsäcken. Jag har verkligen packat så minimalistiskt som möjligt men trots det väger den en hel del ändå. Stigarna till Borås är trevliga men samtidigt också ganska knepiga och tekniska på grund av alla rötter och stenar. Jag anpassar löpningen och har inga problem med att också gå ibland. Terrängen och de trötta benen kräver det. Så härligt att det inte är tävling. Jag njuter av löpningen och naturen. Jag njuter av ensamheten och den kravlösa tillvaron. Jag njuter av att slippa ta in information och brus från någon/något annat. Mitt huvud får tid att tänka och slappna av och ägna sig åt precis det den själv vill. Och allt mer som tröttheten infinner sig desto enklare eller primitivare blir aktiviteten i huvudet. Andas rätt och dricka. Äta? Gå eller springa?

Trött kommer jag fram till Borås någon gång efter sju på kvällen och hittar så småningom hotellet. Jag bor på sjätte våningen och bryter mot en av mina principer. Jag tar hissen upp. På rummet tappar jag upp ett kallbad (som inte var så kallt) och konstaterar att dagen har varit både härlig och tuff. 80 kilometer är långt och med en rygga på kanske 5-6 kilo....

Aptiten är obefintlig och jag tvingar i princip i mig en kebabpizza. Känner mig snuvad. Det här tycker ju jag är gott.

Dag 2 Borås - Ulricehamn 50 km
Sömnen var förhållandevis god. Alltid svårt att sova när man vänder sig mycket med en trött kropp. Så fort jag sätter ner fötterna på golvet känner jag av min högra häl - rejält. Den har vid ett antal tillfällen gjort sig påmind dagen efter en längre löpning men den här morgonen är det mycket värre. Tankarna rusar i huvudet. Hur gör jag nu? Logiken i att jag har ont och till och med ondare än vanligt är inte svår att förstå sig på. Men jag försöker tänka att samma logik borde gälla åt andra hållet. Det vill säga att om det i vanliga fall brukar gå över efter en del rörelse så borde det vara så nu med. I värsta fall får jag väl gå till Ulricehamn. För till Ulricehamn ska jag på ett eller annat sätt. När jag lämnar hotellet är hälen marginellt bättre. Jag börjar med att gå och ganska snart känner jag att jag kan börja springa. Hälen gör mig sällskap i ett antal timmar eftersom jag känner av den vid varje steg tills smärtan/känslan faktiskt försvinner helt. Fascinerande!

Sjuhäradsleden mellan Borås och Ulricehamn skiljer sig ganska mycket från dag 1. Här blir det mycket skogsväg och grusväg och inte så mycket stig. Min första paus vid ett vindskydd blir mest en liten minikamp mot kylan och därför ganska kort då molnen tagit över på himlen. Löpningen i det okända gör återigen tankarna i huvudet väldigt enkla. Uppför eller nedför? Stenig väg eller inte? Jag försöker att inte värdera min väg framåt utan istället anpassa mig till rådande omständigheter. Lite som livets väg. Vi kan sällan påverka det vi har framför oss. Det handlar bara om att acceptera faktum och anpassa sig. Uppför eller nedför? Springa fortare eller långsammare? Gå och ta det lugnare?

Löpningen lär mig att hantera livet.

Tre älgar förgyller mitt redan harmoniska tillstånd som inte har störts av en och annan fellöpning. Markeringarna skulle kunna vara tydligare på ett eller annat ställe. När jag närmar mig Ulricehamn får jag syn på paradiset (i början) och känner att precis där ska jag vila. Det trevliga äldre paret verkar inte riktigt begripa varför jag tackar nej till en stol. Men mina ben vill upp i högläge och hela jag vill ligga ner i gräset och blommorna och ömsom slumra ömsom kisa upp mot himlen.

Att få vila när man verkligen behöver med solen i ansiktet. Magiskt!

När jag väl kommer fram till Ulricehamn känner jag mig märkligt pigg. Pysslar lite samt tar en promenad innan en trerätters middag på hotellet med påtagligt bättre aptit än kvällen före.

Dag tre Ulricehamn - Gällstad 34 km

Hälen gör rejält ont även denna morgon men jag intalar mig att det trots allt inte är lika illa som dagen före. Sista dagen och den kilometermässigt kortaste dagen ska jag ta mig på västra sidan av Åsunden ner mot Gällstad där min hustru ska hämta upp mig. Miljön är till en början jättevacker med en ganska krävande terräng med många höjdmeter. Hälproblemet försvinner ganska så fort. Tyvärr blev det en hel del asfalt andra halvan av löpningen men likväl i en vacker miljö med få bilar och då går det ju an. Känslan blev inte sämre av att jag märkte att jag faktiskt sprang ganska fort och då är faktiskt inte tårarna långt borta. Jag har under tre dagar sprungit riktigt långt. Dessutom med en tyngd på axlarna i och med ryggsäcken. Musklerna är trötta men ändå påfallande starka. Jag flyter på ändå och känner någon form av eufori. Jag är så stark! Tänk om fler kunde få uppleva samma mäktiga känsla. 

Väl framme i Gällstad ser statistiknörden i mig att jag är 2,5 km (egentligen 1,5 km men räknade uppenbarligen som en kratta:) ifrån att ha gjort 200 km på en vecka. Något jag aldrig gjort förut. Givetvis var jag tvungen att skutta runt lite till - utan ryggsäck. Kändes som en "lätt" avslutning.

Olika former av äventyrslöpning
Tidigare har jag sprungit med tält, sovsäck och andra nödvändigheter. Ett självförsörjande sätt som i sig är väldigt mysigt men som blir oerhört tungt. Jag har även haft ett upplägg med ett nattläger istället. Ett tält att slå upp och kunna återkomma till efter dagsturerna. Det gynnade löpningen eftersom det inte var så mycket att bära på när det väl skulle springas. Nattlägret tyckte jag var kanonbra men det finns en tjusning i att ta sig från ett ställe till ett annat. Därför ville jag den här gången prova på detta tredje alternativ. En A till B löpning med minimal packning och hotellövernattningar. Dag 1 kände jag att detta kanske inte var en så bra idé. Det var tungt men också långt. De andra två dagarna upplevde jag inte alls samma bekymmer. Jag tänker att jag dels vande mig med tyngden och att det naturligtvis påverkade att jag inte sprang lika långt. Min slutsats är därför att jag definitivt vill göra om den här typen av löpning men att jag kanske ska hålla distansen på omkring 5 mil per dag. Då tror jag dessutom att det utan problem skulle gå att förlänga löpningen från en tredagarstur till kanske en vecka.

Skavsår
Jag gjorde egentligen bara ett misstag. Mina bästa löparkalsonger hade blivit så slitna att jag inte vågade ha dem med risk för skav. Tog därför ett par andra som kanske hade hållit måttet om jag hade haft vett att tvätta dem efter dag 1. Skavsåren som följde dag 2 och 3 gick att uthärda men kändes onödigt. Nästa gång blir det två par kalsonger i packningen av högsta kvalité.

Dagen efter och Walkfeeling
När jag vaknade på måndagsmorgonen kände jag knappt av hälen alls. Otroligt. En annan otrolig detalj är att jag inte hade någon träningsvärk. Något jag inte haft på hela helgen. Visst har musklerna varit trötta och det har varit stelt på morgonen men ändå ingen värk. Jag är övertygad om att jag har Walkfeeling att tacka för detta. Under den här helglöpningen var jag oerhört noga med min löpteknik. Och det verkar onekligen som att min kropp trots alla kilometer, höjdmeter, terräng och tyngd på ryggen har hanterat detta på ett utomordentligt bra sätt. Underbart!

Nu ska njuta av detta och samtidigt börja spåna på nästa äventyr. Livet är gott.

Min Packning
- Ett par skor
- 2 st strumpor (varav ett i ull)
- 2 par kalsonger (varav ett i ull)
- 1 par löparshorts
- 1 st löpar-t-shirt
- 1 st ull-t-shirt
- 2 st Underställ (varav ett i ull)
- 1 st ulltröja
- 1 st löparjacka
- 2 st buffar
- 1 par vantar
- 1 par badshorts (tanken var att ha dem på hotellets eventuella spa men blev inget av det)
- 1 par träningsbyxor
- 1 par överdragsbyxor
- 1 burk vaselin
- Hygienartiklar samt ett litet förbandkit (där givetvis en nål fanns med)

Energi mm
- Kokosfett
- 3 påsar nötter (Hade kunnat nöja mig med en påse för att sedan köpa på mig på vägen)
- Bananpannkakor
- Sesamkakor
- Fikon och aprikoser
- Salt
- 2 st vattenflaskor
- Hårdkokta ägg (Usch!)
- Lite godis

Mental styrka öppnar dörrar

Det är alltid jävligast och jobbigast i tanken. Vår fantasi överdriver ofta. Det är evolutionärt och har varit en fördel för oss för att överleva. Den där oron och rädslan. Försiktigheten.

I dagens bekväma liv är detta mest ett hinder. Vad har vi att oroa oss över? Hur ofta hamnar vi i situationer som är farliga på riktigt?

Denna oro är en broms som hindrar vår utveckling. Utveckling handlar många gånger om att besegra, vinna och klara av den inre mentala kampen.  Att våga söka motstånd. Lämna den där berömda komfortzonen. Och gör man det hittar man styrka. En enorm mental styrka som öppnar mängder med dörrar eftersom hinder försvinner eller minskar i storlek.

Jag vet att jag kan om jag bestämmer mig för det. Jag vet att jag övervinner det mesta. Kondition och styrka är en färskvara. Likaså vår mentala styrka även om jag tror att den är mer seglivad än de andra två.

Jag hade ett raljerande samtal med en "Ironman". Han sa något i stil med att det var länge sedan. Underförstått att han inte längre låg på samma fysiska nivå. Men jag menar att den där bedriften för alltid finns med. En gång Ironman alltid Ironman.

För min del är det som en stämpel som aldrig kan raderas bort. Kanske har det att göra med hur jag är skapad mentalt? Kanske är det annorlunda för andra?

Numera ser jag mig själv som en kallbadare. Det var jag inte för ett tag sedan. Långt ifrån. Då var hindret för stort. Fortfarande kan det vara med skräckblandad förtjusning när jag kliver i. Men jag gör det och alltid, alltid är det värt det. Det är skönt och jag känner mig stark.

Även längre fasta kan vara lite motigt mentalt inför men även här är det märkligt enkelt att genomföra. Det är inte processen som är problemet. Det är tanken. 48 timmar visar sig verkligen inte vara något problem och jag vet numera att lite hunger inte stoppar mig. Jag känner mig stark.

Om några dagar ska jag iväg på en tredagarslöpning. Det kommer förmodligen bli någonstans mellan 150 och 200 kilometer. Här finns inga farhågor. Jag har sprungit 161 kilometer på ett dygn. Jag är så himla stark.

Jag tror tyvärr att det är alldeles för få idag som utmanar sig själva mentalt. Jag tror att det leder till dålig självkänsla, självförtroende och således dålig mental hälsa. Vi behöver inte tävla med någon annan än oss själva. Men tävla och utmana oss själva måste vi. Vi får inte stå och stampa utan riktning eller mål. Vi måste få tillfällen att klappa oss själva på axeln och vara nöjda.

Med många klapp på axeln besegrar vi det mesta som kommer i vår väg. Vi blir rustade och ser möjligheterna.

Livet blir gott!

12 livsregler av Jordan B Peterson

Jag har haft lite koll på vem Jordan Peterson är. David Eberhardt har hänvisat till honom i någon av sina böcker och jag fått för mig att Peterson anses vara väldigt provokativ. Extra intressant då att läsa något han har skrivit samtidigt som ämnet kändes påfallande intressant i min ständiga strävan att utveckla mig själv.

Boken är föga förvånande indelad i 12 olika kapitel med de olika livsreglerna:

1. Stå rak i ryggen och skjut bak axlarna.
2. Behandla dig själv som en person du är ansvarig för att hjälpa.
3. Bli god vän med människor som vill ditt bästa.
4. Jämför dig själv med den du var igår, inte med hur någon annan är idag.
5. Låt inte dina barn göra något som får dig att tycka illa om dem.
6. Sopa rent framför egen dörr innan du kritiserar andra.
7. Ägna dig åt det som är meningsfullt, inte åt det som är egennyttigt.
8. Tala sanning - eller låt åtminstone bli att ljuga.
9. Förutsätt att den du lyssnar på kanske vet något som du själv inte vet.
10. Uttryck dig med precision.
11. Stör inte barn som åker skateboard.
12. När du möter en katt på gatan, klappa den.

Provocerande läsning? Nej, jag tycker inte det men förklaringen är givetvis att jag i så mycket håller med angående barnuppfostran, könsroller med mera. Däremot tror jag att en hel del människor skulle tycka att detta är just provocerande. I alla fall sett till hur folk agerar i dessa frågor.

Hur som helst är boken mycket tänkvärd och den får mig att både fundera över hur jag själv agerar och hur andra runt omkring mig agerar. Roligt och intressant med alla jämförelser och tolkningar av allt ifrån Bibeln till Disneyfilmer.

Utveckling är målet och den här boken bidrar tveklöst till det.

Mycket läsvärd.

Inför äventyret Partille - Jönköping

I flera år har jag fascinerats, inspirerats och motiverats av personer som Rune Larsson, Kristina Paltén, Jonas Colting, Björn Sunesson och Fredrika Ek.

Äventyrare som tagit pick och pack för att per egen maskin ta sig från punkt A till B. Nu äntligen ska jag själv ut på ett litet äventyr. Verkligen i lightvariant jämfört med personerna ovan men likväl ett första steg mot något nytt.

Helgen fredag 24/4 till söndag 26/4 ska jag springa "skogen" mellan Partille och Jönköping enligt nedan:

Dag 1 Partille - Borås ca 76 km.
Dag 2 Borås - Ulricehamn ca 51 km.
Dag 3 Ulricehamn - Bankeryd ca 70 km.
Hela sträckan: ca 197 km.

Det här är något jag har funderat på länge och det har krävts en del tankearbete och erfarenheter för att få till det på bästa sätt. Det jag vill med den här löpningen är följande:


Jag vill springa själv. Jag uppskattar verkligen de stunder jag får vara ensam och i fred men vad kommer jag att tycka om tre "hela" dagar?

Jag vill springa i skogen. Min löpning är numera i mångt och mycket en inre resa och den görs bäst i naturen.

Jag vill springa. Att springa över en helg i skogen innebär ett problem vad gäller packning och tyngd. Jag har vid ett antal tillfällen sprungit helglöpningar med tält, sovsäck med mera men det blir tungt och påverkar onekligen löpkänslan. För att få till det på bästa sätt kommer jag därför lyxa till det med hotellövernattningar istället. Det gör att jag kommer att kunna packa betydligt lättare och därmed få en helt annan upplevelse. Från början hade jag tänkt att övernatta på vandrarhem men det visade sig att de inte kunde tillfredsställa mitt frukostbehov och då var det inte så mycket att fundera på.

Maten
Middag och frukost kommer att intas i civilisationen och i övrigt ser jag till att ha med mig det jag behöver under dagen i ryggan. Blir troligtvis en och annan nöt, ägg och förmodligen bananpannkakor dag ett.

Upplevelsen
Naturen och ensamheten ser jag fram emot men även kravlösheten. Det här är ingen tävling. Jag kommer att springa och gå, sätta mig och njuta och garanterat även lägga mig slumra en stund (hoppas vädergudarna kommer att vara med mig).

M E N SÅ FINNS DET ETT VISST COVID19 OCKSÅ.....

Det gör att jag eventuellt kommer att bli tvungen att tänka om. Logistiken hem behöver jag hjälp med och därför inte säkert att jag hamnar i Jönköping trots allt. Det viktiga är trots allt att jag får mina tre dagar i skogen och om det sedan innebär att jag lufsar runt i Borås med omgivning eller Ulricehamn känns inte så viktigt. Det blir vad det blir.

Oavsett blir det intressant, spännande och lärorikt.

Hjärtsmart av Katarina Steding-Ehrenborg

Vad händer i kroppen och hjärtat vid rörelse och inaktivitet? Hur påverkas vi av vad vi stoppar i oss? Hur är det med kaffe och choklad? Alkohol? Salt?

Vilken intressant bok! Och till en början när det handlar om rörelse och inaktivitet blir jag fångad av hur våra kärl och vårt hjärta reagerar. Kul med detaljerad information om dessa inre system.

Men efter hand höjer jag allt mer på ögonbrynen och reagerar allt mer på vad det är jag läser. Tillslut måste jag dubbelkolla när boken är skriven. Hur många år på nacken har den egentligen? 

Det är få gånger jag blir så kluven av att läsa en bok som när jag läser den här. Allt i boken som står om vad som händer i vårt inre är intressant men när Steding-Ehrenborg går loss på fetter och kolesterol blir jag direkt upprörd. Hur kan en bok utgiven 2019 vara så rykande inaktuell? Här hänvisas till forskning men det är ingen tvekan om att det är totalt onyanserat. Jag är visserligen lekman men har läst så mycket om detta och tycker det är djupt beklagligt att vad man kommit fram till de senaste 10 åren vad gäller fett och kolesterol inte finns med här. 

Det roliga är att när ämnet salt tas upp så hänvisas till vad som är rimligt utifrån hur tillgängligt det har varit för människan under vår historia. Inte speciellt, och därför bör vi inte äta så mycket salt. Men samma resonemang kan vi visst inte utgå ifrån när vi pratar om fetter. Det mättade fetter har varit det mest tillgängliga men utan vidare förklaring avvisas det som dåligt, punkt slut. För övrigt verkar de senaste rönen vara att salt inte nödvändigtvis är problemet för hjärta och kärls utan vad det är vi äter som ofta är saltat. Men detta verkar inte heller något som Steding-Ehrenborg har noterat.

Inställningen till mediciner känns inte heller den som något jag vill skriva under på. Trots kritiken känner jag ändå att det kan vara värt att läsa boken eftersom den i det stora hela informerar om viktiga saker och därmed gör gott.

Jag är som sagt kluven till om boken är att rekommendera eller inte. Givetvis infinner sig tanken om källkritik. Ju mer du vet (eller tror dig veta), ju mer du utbildar dig desto mer kritisk kan du vara. 

Skärmhjärnan av Anders Hansen

Vår kropp och vår hjärna är inte gjord för den tid vi lever i. Evolutionen har under årens gång bland annat utrustat oss med olika hormonella system som är till för att få oss att överleva. Stress, oro, viljan att äta ohämmat och förmågan att vara lättdistraherad är bara några av de egenskaper vi har som har varit livsviktiga för vår överlevnad. Men idag ligger dessa egenskaper eller kvalitéer oss i fatet eftersom samhället ser ut som det gör. Våra styrkor har blivit våra svagheter och det krävs medvetenhet och ett aktivt val för att mota bort och skydda hjärnan mot ständiga intryck eftersom vår fantastiska men uråldriga hjärna inte är anpassad för den tid vi lever i.

Skärmhjärnan är väldigt bra just för att Hansen på ett så bra och tydligt sätt förklarar hur hjärnans funktioner som förr var så bra för oss inte längre är det. Att vi verkligen måste göra aktiva val för att må bra eftersom vi annars riskerar att lockas in i en "hormonell fälla" där bland annat ständiga belöningar riskerar att dopa oss sönder och samman.

Boken gjorde mig både glad och lite ledsen och frustrerad. Glad eftersom jag har läst, lyssnat och sett så mycket på det här temat så att jag verkligen känner att, "det här kan jag". Ledsen och frustrerad eftersom jag dagligen ser skärmknarkandet och hur dåligt framförallt våra ungdomar mår. De lever ett sådant oerhört destruktivt liv och vuxenvärlden står snällt och tittar på eftersom den inte är mycket bättre själv.

Vi vet att här finns en enorm problematik. Vi vet vad orsakerna är och ändå.... Får mig att tänka på de sju dödssynderna.

Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Lättja och Vrede. Alla passar de otäckt väl in i hur vi blir och beter oss i en ohämmad och okontrollerad skärmvärld.

När ska vi vakna?