Träningssammanställning 2019

2019, året som kan sammanfattas med före och efter Kalmar Ironman som var i augusti. Första halvåret var träningen till stor del styrd av tvång. Jag tycker varken om simning eller cykling men var givetvis tvungen att ägna mig mycket åt det för att komma förberedd till Kalmar. Efter tävlingen blev det ingen mer simning och minimalt med cykling som närmast handlade om transport till och från jobbet lite då och då. Istället mer av den härliga löpningen.

2020 blir ett år utom tävlan. Jag kommer inte att planera in någon tävling i förväg som jag har gjort tidigare. Istället kommer fokus ligga på upplevelse och äventyr. Min plan är att göra minst ett löparäventyr. En löpning över ett antal dagar från punkt A till B. Sen är det inte otroligt att det spontant blir någon tävling ändå. Det är ju trots allt roligt att bränna på ibland.

Slutligen har jag cirka 4600 km kvar till ett varv runt jorden. Det borde jag rimligtvis hinna med under kommande år. Roligt att äntligen närma sig det där lite magiska målet.

2019 i kilometer

Cykling: 3973,8
Löpning: 2911,6
Paddling: 11,1
Simning: 75,4
Längdskidåkning: 258,3
Rullskidåkning: 158,8
Rollerblades: 233,9

Totalt: 7622,9

2018 i kilometer

Cykling: 804,8
Löpning: 3898
Paddling: 42,1
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 105,4
Rullskidåkning: 410,2

Totalt: 5280,4

2017 i kilometer

Cykling: 2739,7
Löpning: 3151,5
Paddling: 28
Simning: 11,3
Längdskidåkning: 266,7
Rullskidåkning: 223

Totalt: 6420,2


2016 i kilometer

Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer

Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer

Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7

Hur många kommer att kunna gå om 50 år?

Den lille krabaten i famnen. Nöjd.

Ner på golvet med honom. På mage. Varsågod. Kryp!

En stunds tystnad. Förvåning kanske. Sen ett litet men ändå tydligt ilsket skrik. Tårar i massor och en blick av övergivenhet. Sviken till tusen. "Och du ska vara min pappa!!!!?"

Njae. Det sade han inte. Inte med ord i alla fall.

Eller det där med att kunna gå. Hur många misslyckanden krävdes innan den färdigheten utvecklades? Hur många bulor och tårar? För att inte tala om min krökta rygg eller den där korgen som till en början utan innehåll slant iväg och gjorde pinan värre men som sedan med lite innehåll var ett fullgott hjälpmedel. Eller reaktionen när hjälpmedlet togs bort och placerades någon meter framför.

"Vafalls?" Återigen den där blicken av totalt oförstående. Ständigt detta svek.

Vi har i alla tider utvecklat färdigheter och kunskaper. Alltid har de föranletts av misslyckanden och åter misslyckanden. Men eftersom kunskaperna har ansetts vara så viktiga och självklara har inget annat accepterats av vare sig föräldrar eller samhället.

Försök igen. Träna på. Misslyckas tills du klarar det.

Parallellt med att vårt välstånd har ökat får jag för mig att även inställningen till att lära sig självklara saker har ändrats. Idag har vi möjligheten till så många hjälpmedel att inställningen till dem har blivit annorlunda. Deras funktion har ändrats från att ha varit tillfälliga till att bli permanenta och orsaken är vår annorlunda inställning.

Som om det är kränkande att någon som inte kan ska få kämpa lite. Som om det är elakt att inte sopa mattan framför den som skrider fram. Upp på hästen igen har blivit djupt omoraliskt.

För om lille vännen inte kan eller vill och dessutom kanske både blir ledsen och arg. Gud förbjude. Kan ju den individens hela mentala hälsa förstöras för en oöverskådlig framtid.

Det här utgångsläget är så fundamentalt fel att det gör ont i hela kroppen på mig. Vad har vi någonsin kunnat utan ansträngning? Utan kamp och motgångar? Där tårar och ilska har härjat som en självklar brinnande eld.

Vi behöver tårar och ilska. Vi behöver motgångar att besegra. Det mår vi bra av. Oerhört bra.

När jag började som lärare för 15 år sedan kunde alla skriva (penna och papper). ALLA! En del skrev som krattor men de kunde skriva. Idag har vi elever som knappt klarar av att skriva på ett tangentbord. Vi har till och med elever som inte skriver alls. Antingen skriver en vuxen åt dem eller så talar de in i datorn via något program.

Vi får fler och fler hemmasittare för varje år. Barn som inte vill träffa andra människor. Social fobi.

Att kunna gångertabellen är långt ifrån självklart när du går i årskurs 6 idag och läshastighet och läsförståelsen är många gånger oerhört dålig. För att inte tala om att ta emot muntliga instruktioner. Jag kan alltså inte som lärare förvänta mig att en kort muntlig instruktion når fram till alla mina elever trots att jag har stöd från tavlan eller dylikt. Jag förväntas i vissa fall även ta det individuellt.

Nästa steg är att eleverna ska orka göra det de eventuellt har förstått också.

Koordinationen är klart sämre än för 15 år sedan. Jag skulle kunna rada upp hur många fler exempel som helst....

Har vi nått evolutionens puckel? 

Absolut inte men jag tror verkligen att vi behöver se upp och tänka om. För om vi fortsätter på det här bekväma sättet kommer kunskaper som är självklara idag inte vara det imorgon. På sätt och vis har det alltid varit så. Jag saknar till exempel mängder med kunskaper som är självklara för min far. Och han kan i sin tur inte saker som generationen för honom kunde.

Vad är då skillnaden mot nu? Att jag inte är en mästerfixare som min far kan jag hantera genom att betala för mig. Kostsamt men trots allt en lösning. Men om grunden för inlärning inte finns med i framtiden? Om grunden för mental och fysisk hälsa inte finns med i framtiden? Vart tar samhället vägen då?

Hur många kommer att kunna gå om 50 år när rullstolen rullas fram efter första misslyckandet?

Överdrivet exempel? Absolut men att inte kunna läsa och skriva känns också överdrivet. Att inte kunna ta instruktioner eller att ha förmågan att göra något som är jobbigt eller svårt.

Vårt välstånd leder till en förändrad attityd. Ett sinnelag vi aktivt måste förhålla oss till. Hjälpmedel måste vara tillfälliga, för blir vi för bekväma och motståndslösa riskerar vi att bli värdelösa.

För det blir vi både medvetet och omedvetet i våra egna ögon om vi aldrig behöver klara något.

Längtan efter morgondagen

Vad har varit bra idag? Vad ser jag fram emot imorgon?

Dessa två frågeställningar är något jag alltid försöker ha i huvudet. Överhuvudtaget har jag i hela mitt liv varit duktig på att fokusera på det som är och har varit bra.

Vår inre röst är den vi hör mest och därför är det oerhört viktigt att den är positiv. Konsten att vara positiv tror jag är att glädjas åt de där små sakerna i vardagen. Att glädjas åt en kommande semesterresa eller något annat stort är relativt självklart men de där stora händelserna inträffar ju inte så ofta. Därför måste fokus ligga på det enkla och vardagliga.

Jag har så många vardagsrutiner jag är nöjd med och som jag verkligen gläds åt. Ibland känner jag att det blir lite komiskt när jag på kvällen känner en längtan och glädje inför vissa av de rent av banala saker som morgondagen för med sig.

Saker jag kan se fram emot:
- Morgonmeditationen
- Morgonkaffet
- Matlagning
- Måltider
- Träning
- Mötet med vissa personer.
- Vädret
- Läsning
- Att skriva
- Lektioner
- Att titta på mina pojkars aktiviteter.
- Min lediga tisdag.
- Städa och pilla hemma ifred.
- Sällskapsspel
- Lyssna på podd.

Listan kan med all säkerhet göras längre men kärnan är ändå densamma. Gläds åt det enkla och vardagliga. Uppskatta dem och du får mängder med saker att vara glad över. Varje dag.

Jorden runt på 1000 dagar av Fredrika Ek

Jag verkligen älskar den här typen av böcker. 

Äventyret. Prestationen. Rädslan och fördomarna. Modet. All värme, gästfrihet och kärlek.

Fredrika Ek berättar i den här boken om sitt äventyr när hon cyklar jorden runt. Om allt hon får uppleva och de situationer och människor hon stöter på. 

Jag blir djupt fascinera och imponerad och lockas till egna äventyr om än i mycket blygsammare skala. Förutom det ovan nämnda är jag nyfiken på vad det gör med en själv att tillbringa så mycket tid ensam. Vad gör det med det egna sinnet? Hur påverkar det mig som person?

Boken med dess härliga bilder måste läsas och är på alla sätt fantastiskt bra men jag saknar en sak. Jag vill ha mer detaljer om det praktiska i äventyret. Hur gjorde hon med packning och mat? Exakt vad hade hon med sig? Vad var hon tvungen att byta ut? Hur löste hon blöt packning mm?

Ett annorlunda experiment

Omsorgsfull nattlig frisering i 8 timmar

Jag har alltid gått mina egna vägar och därmed känt mig annorlunda än andra. Jag har agerat efter egen övertygelse.

Oftast har det varit saker som inte direkt synts men som har framkommit vid umgänge. Ingen alkohol, ingen kaffe och så vidare.

Mitt barfotande de senaste åren har därför stuckit ut på ett helt annat sätt. Det går ingen obemärkt förbi och jag har fått mängder med kommentarer och frågor från både bekanta och obekanta. Det har varit nyfikenhet men även kritik. Vid ett antal gånger har jag i princip fått försvara mig och jag har fått en hel del att reflektera över.

Det är inte helt ok att sticka ut ifrån normen och det kräver en hel del av den som gör det. Det är inte meningen att vi ska vara annorlunda vilket inte är så svårt att förstå om man ser det med evolutionen i blicken. För länge sedan var ensamhet detsamma som fara. Du var tvungen att tillhöra gruppen eftersom det var den som var styrka och trygghet.

Planerar du att vara annorlunda så krävs en hel del självkänsla och självförtroende.

Eftersom jag är lite nyfiken av mig fick jag för mig att att jag skulle göra ett litet experiment.

Jag är inte speciellt fåfäng men visst finns det en gnutta av den varan också. Jag har ett visst ramverk som jag ändå förhåller mig till. En sådan har alltid varit frisyren. Oavsett hårlängd har jag haft en tanke om acceptabel nivå när jag lämnar hemmet.

Hur skulle det kännas och upplevas om jag valde att tillåta nattens och kuddens hårkreation även under dagen?

Fanns bara ett sätt att ta reda på det. Under två arbetsdagar och två helgdagar lät jag nattens "hårstå" vara kvar. Totalt fyra dagar och jag är riktigt överraskad över hur utfallet blev.

Jag fick inte en enda kommentar. I efterhand kan jag se att det fnittrades en del bland elever. Men det var inget jag tänkte hade med min frisyr att göra just där och då och det hör ihop med att jag helt enkelt under dagarna glömde av hur jag såg ut. Visst kunde jag bli påmind under ett toabesök efter en titt i spegeln men sen var det som att det försvann ur mitt medvetande igen.

Min analys av det här är:
1. Folk är finkänsliga eftersom de helt enkelt trodde att jag omedvetet hade missat min morgontoalett.
2. I vissa avseenden bryr jag mig tydligen inte så mycket om vad folk tycker. Hade mitt utseende varit väldigt viktigt för mig hade jag ju inte glömt av det under dagen och det känns riktigt bra. Jag tänker att min inre trygghet och självkänsla växer sig starkare och starkare.

Hälsobalansen av Rangan Chatterjee

Doktor Chatterjee går i den här boken igenom fyra nycklar till ett bättre liv. Med stöd i vetenskap och genom sina egna erfarenheter som läkare och människa förklarar han hur man bör leva för att må bra. Utgångspunkten är att hitta en balans i livet genom att fokusera på de fyra nycklarna:

- Vila
- Kost
- Rörelse
- Sömn

Han ger mängder med förklaringar och tips om hur man ska göra för att lyckas med de här punkterna fullt ut. Men han menar också att det är viktigare att man genomför några punkter på alla nycklarna än att två av nycklarna är kanonbra medan man inte lyckas genomföra så mycket på de andra två nycklarna alls.

Jag tycker att boken är bra. Framförallt känns det alltid bra när det jag läser stämmer väl överens med allt annat jag lärt mig via andra böcker, intervjuer och egna erfarenheter. Men det känns som att Chatterjee inte riktigt vågar sticka ut hakan riktigt. Som om han skriver en lightvariant som ska passa så många som möjligt. För extremt sväljer ju inte lika många läsare? Sen finns där några få saker jag helt enkelt inte köper. Att till exempel förespråka HIIT-träning (hög intensitet under kort tid i form av maxprestationer) kan väl vara i sin ordning men att då inte nämna den stora skaderisken tycker jag är antingen ansvarslöst eller så har han helt enkelt inte koll. Maxlöpningar eller om det är maxlyft med något skrot har en väldigt bra träningseffekt men det är stor risk att du både tekniskt genomför det på ett felaktigt sätt samt att dina muskler helt enkelt inte"hinner" med. Och detta gäller framförallt den som inte är så vältränad. Tar jag mig själv som ett exempel så är jag oerhört försiktig med alla maxprestationer och lyhörd inför vad kroppen säger om dem och det är förmodligen den största orsaken till att jag egentligen inte har varit skadad under alla de år jag har sprungit och tränat på den nivå som jag gör.

Men som helhet en riktigt bra bok/guide till ett friskare liv.

Självförtroende och annorlunda perspektiv

Våra erfarenheter och vår verklighet bestämmer hur vi ser på världen. Huruvida du tycker något är svårt eller enkelt, kort eller långt, jobbigt eller roligt beror visserligen en del på dagsform och humör men i grunden mer om vad vi har upplevt.

Jag är övertygad om att vi inte kan sola oss igenom livet. Vi måste utsättas för både det ena och det andra för att få perspektiv. En referensram. Ett liv med idel sidenkuddar omkring gör oss svaga både i kropp och sinne. På samma sätt är det med prövningar. Det här blir onekligen en intressekonflikt eftersom ingen av oss vill uppleva sorg, bekymmer eller motgångar. Likväl gör det oss starkare och ger oss perspektiv.

Det finns en tröst i att kunna se tillbaka på vad jag har klarat av. Att veta att det jobbiga går över. Att veta att vi klarar så mycket. Det gör också att vägen framför oss istället för att vara fylld av branta uppförsbackar blir lite guppig.

Jag har inte upplevt så många svårigheter i livet men jag är fast övertygad om att jag genom att inte vara bekväm mot mig själv rustar mig själv. Att trotsa huvudets bekväma längtan, att kämpa lite till. Att i vissa situationer vägra acceptera kroppens längtan att vila.

Att uthärda och klara av gör oss helt enkelt starkare och får oss att se världen med sundare ögon.

Jag har på sistone både läst och lyssnat en del på olika bedrifter. Fysiska utmaningar som tagit mellan kanske fem och tio timmar. I samma veva funderar jag lite på min egna medverkan under Kalmar Ironman i augusti. Det jag slås av är att jag inte längre reagerar nämnvärt på distanser och arbetstid. För några år sedan hade jag sett ett enormt berg framför mig. Idag gör jag inte det och det känns fantastiskt skönt.

Jag vet att jag orkar och kan. Vilken härlig känsla det är men den kommer inte gratis och det gäller att komma ihåg det kanske viktigaste av allt - Ödmjukhet!

Uthållighet, både mental och fysisk, är en färskvara.