tisdag 29 oktober 2019

Vad slinker ner under en vecka?

Vad äter och dricker jag egentligen under en vecka? Hur varierat är mitt intag?


Fick för mig att det skulle vara roligt att faktiskt registrera precis allt som slinker ner. Jag har nöjt mig med att bara skriva upp vad jag har ätit och inte fokuserat på mängden. Att jonglera med olika måttenheter och väga är inte min grej.

En veckas intag:

Vätska:Vatten, bubbelvatten, kaffe, te och buljong kokt på ben från får/lamm samt en del rotfrukter.

Grönsaker: Blomkål, broccoli, gullök, rödlök, vitlök, grönkål, vitkål, surkål, fänkål, gurka, tomat, paprika, spenat, ruccola, batavia, oliver, squash.

Fett: MCT-olja, kokosolja, smör, talg, olivolja, avokadoolja, majonnäs, mandelsmör.

Mejeri: Kefir (hemmagjord på grädde och mjölk), fetaost, gräddost, ädelost och crème fraiche.

Djur: Spätta, räkor, musslor, kycklinglår, kycklinghjärta, ägg, bacon, nötfärs, kolja, pinklax, odlad lax, vittling, nötkött.

Frukt: Äpple, vinbär, lime, citron, blåbär, jordgubbe, banan.

Kryddor: Kanel, persilja, salt, dragon, ingefära, gurkmeja, dill, peppar, oregano, rosmarin.

Nötter/fröer: Pumpafrön, chiafrön, pekannötter, valnötter, paranötter, macadamianötter

Övrigt: Chipotle, cassawamjöl, alger, potatismjöl (kall), kokosgrädde, vitvinsvinäger, äppelcidervinäger.
Är en jäkel på att göra kryddsmör!!
Kul att se resultatet. Det känns som om det blev en hel del variation och jag trodde nog inte att det skulle bli så många olika ingredienser.

Min ambition just nu är att äta en så ketogen kost som möjligt. Det innebär att frukterna ovan mer eller mindre fungerar som kryddor/smaksättare i grytor eller kefiren. Likadant är det med nötter/fröer. Det vill säga ett väldigt litet intag på mindre än en näve om dagen. Mängden mejerier var mer än normalt och det berodde på en kombination av att jag unnade mig och för att vi vid ett par tillfällen var bortbjudna och då kräver artigheten lite social smidighet.

I övrigt representerar den här veckan mitt intag bra utifrån hur jag har ätit de senaste två månaderna. Kryddorna känns väldigt sparsmakade men det har med min hustrus autoimmuna kost att göra (vissa kryddor riskerar att hämma en läkande tarm). Många kryddor står ute i kylan just nu men som snart nog kommer att komma in i värmen igen.

Jag tyckte verkligen om att göra den här lilla analysen och det beror givetvis på mitt behov av att ständigt analysera och reflektera. Många saker såsom träning är väldigt enkelt att ha en uppfattning om ifall man har en träningsapp men maten är svårare. Jag tror att vi ofta kan ha en uppfattning om att vi äter nyttigt eller mindre nyttigt men svart på vitt blir det mer påtagligt och kanske annorlunda än vad vi trodde.

Rekommenderar alla att göra en liknande analys. För hur du tror att du äter stämmer kanske inte med vad det är du faktiskt stoppar i dig. En liten kaka eller fika här och där kanske blir ganska mycket under en vecka till exempel. Likaså läsken eller.....

fredag 25 oktober 2019

Löpningen hjälper mig i livet

Ibland är det tufft. Löpningen. Livet.


Om livet är det krångliga och det svåra att begripa sig på är löpningen på sätt och vis det motsatta. Samma problematik men lösningarna blir tydligare i löpningen.

Vi har toppar och dalar. Problem och hinder eller om vi nu ska vara positiva och kalla det utmaningar. Oavsett kan det vara jobbigt värre.

Hur många gånger har både kropp och huvud sagt ifrån. "Jag vill inte". Det är blött, mörkt och kallt. Hindret är som störst när jag tittar på det. När kampen väl har börjat visar det sig allt som oftast att det inte var så farligt och efteråt är jag en vinnare med ytterligare en seger att lägga i ryggan.

Eller de där gångerna mitt i skogen när jag allra helst bara vill sätta mig på en sten och gråta en skvätt. Tycka synd om mig själv och bara ge upp. Men det är inget alternativ. Även detta måste besegras. Även detta kommer jag att må bra av efteråt.

Ibland har jag fått ta hjälp. Liftat med pensionärer eller tjuvåkt hemåt. Vissa bekymmer kräver hjälp och då måste man inse det och be om det.

Löpningens bekymmer är enkla och det är ofta jag löser livets bekymmer genom att tänka på hur jag hade gjort om det varit löpning. Nerförsbacke efter uppförsbacke, tunga ben eller fjäderlätta. Livet springer vidare och allt som oftast är det fint.

Men inte alltid och vad gör jag då.

Ut och springer naturligtvis. Eftersom löpningen i skogen förutom perspektiv ger mig tid att fundera och analysera utan andra intryck än det som kommer inifrån och från naturen. Livet blir enklare då. Svaren på alla frågor tydligare:

Vad vill jag? Vad behöver jag? Hur löser jag? Vad behöver jag ändra? Vad mår jag bra av? Och så vidare...

torsdag 24 oktober 2019

Sockerbomben i din hjärna av Bitten Jonsson och Pia Nordström


Sockerbomben i din hjärna riktar sig framförallt mot dig som är beroende av socker eller någon annan stimulans. Den går noggrant igenom vad som händer i kropp och huvud och varför det är så lätt att återfalla. Genom olika fallbeskrivningar ges läsaren mängder med tips om hur man ska göra för att arbeta bort beroendet och hur man ska leva och äta för att inte falla dit igen.

Jag har länge känt till den här boken men valt att prioritera bort den eftersom den inte har känts aktuell för mig. Men så lyssnade jag på Bitten Jonsson i en podd och kände att det skulle vara intressant att läsa boken också.

Jag brukar halvt på skämt skoja om att jag är en sockermissbrukare och i viss mån är jag det men har inga större problem med att sätta upp ett regelverk som jag håller för att inte missbruka det söta. För min del tillförde boken inte speciellt mycket. Intressant att läsa om hur kropp och huvud reagerar på olika stimuli men annars kan jag detta och eftersom så mycket i boken verkligen riktar sig till den som har problem med detta på riktigt blir boken lite inaktuell för just mig. Däremot är jag övertygad om att boken är riktigt bra och kanske livsviktig för de som har problem och de som är anhöriga till de med missbruk.

måndag 21 oktober 2019

Icebug backyard trail 2019

Var rejält laddad och sugen på att springa fort och slita. Sprang det här loppet förra året och hoppades på att kunna slå min egen tid. Lever ju i tron om att jag varje år blir lite starkare.

16 km är en sträcka som inte lämnar utrymme för annat än att ligga så nära sina begränsningar som möjligt. Det vill säga att pulsnivån och mjölksyran ska vara precis vad jag klarar av. Min plan var att trycka på uppför men att inte gå på max för att inte riskera allt för mycket mjölksyra.

Det här loppet har verkligen allt. Det är vackert, tekniskt ibland, snabbt ibland men framförallt väldigt jobbigt och brant uppför. Det blöta och gyttjiga den här dagen bidrog givetvis till att låren verkligen fick känna att de levde.

Och jag vet inte om jag egentligen lyckades med min plan. Jag tyckte att låren skrek mest hela tiden. Hjärtat höll på att hoppa ut ur kroppen på mig och det var fullständigt omöjligt att andas med näsan i mer än några korta ögonblick.

Uppför hänge jag med bra men det var i de tekniska delarna och framförallt utför som jag kände att jag hade en fördel gentemot de som sprang omkring mig. Samtidigt var det tydligt att även de hade sina styrkor. Sällskap hade jag hela tiden vilket hjälpte att hålla tempot och pinan uppe.

Roligt att tävla? Roligt och spännande är det innan. Gott efteråt men under tiden är det allt annat än roligt när kroppen precis hela tiden ligger på så gott som max.


Det gör fruktansvärt ont att tävla.

Tiden blev sämre än förra året men jag kunde inte ha gjort så mycket mer. Gott och härligt att få gyttja ner sig och ta ut sig. Det finns en tjusning i att utmana sig själv i vad man klarar av. Att hela tiden ligga på gränsen. Det är ju faktiskt något jag inte gör så ofta och kanske något jag hade kunnat träna på mer och bli bättre på. Men så har jag ju inte de ambitionerna just nu.


Jag älskar utmaningen men jag älskar löpningen mer och då vill jag inte göra den till prestation allt för ofta.

fredag 18 oktober 2019

Medveten andning av Anders Olsson


Oj! Så oerhört mycket intressant och nytt.

Anders Olsson ger i sin bok en vägledning om hur vi ska andas och varför. Han förklarar på ett tydligt sätt konsekvenserna i kropp och huvud när vi andas på olika sätt. Utöver detta ger han tips på olika andningsövningar man kan göra för att förbättra sin livskvalité på en rad olika områden såsom:

- Sömn.
- Motion och prestation.
- Stress och mental hälsa.
- Matsmältning.
- Inflammationer och sjukdomar.


Att andningen är viktig är ingen överraskning men att den har så stor betydelse på så många områden är verkligen en ögonöppnare för mig och får mig oerhört motiverad till att vilja utvecklas. En bra andning ska enligt Olsson följa följande fem principer:

1. Andningen ska ske ut och in genom näsan - Så ofta som möjligt.
2. Vi ska andas med diafragman - bukandning.
3. Andningen ska vara avslappnad.
4. Andningen ska vara rytmisk.
5. Andningen ska vara tyst.

Jag har sedan en tid tillbaka haft fokus på min andning framförallt via meditation. Men det är som med träning och vardagsmotion. Det räcker inte med en förhållandevis kort punktinsats någon timma på dygnet. Det är klart att det är bra med meditation och en bra och skön andning just där och då men om jag kan ta med mig detta i dygnets övriga timmar så borde effekten blir väldigt mycket bättre.

Det roliga med den här boken är att den sammanfaller så perfekt i tid med utbildningen på Walkfeeling förra helgen. Andningen påverkar oss enormt och jag är nyfiken på hur jag kommer att uppleva framtiden nu när jag framöver verkligen ska fokusera på att andas genom näsan precis hela tiden.

Det blir en omställning men hittills har det fungerat väldigt bra i vardagen men lite svårare i löpningen. Framförallt när pulsen gått upp. Tredje steget blir att tejpa munnen över natten. Känns lite läskigt men såklart att jag ska prova. Upplever visserligen att jag sover väldigt bra och med stängd mun men man vet aldrig.....

Tänk om världen anammar detta? Vad gött det vore att få hjälpa till och sätta tejp på en och annan mun. Naturligtvis enbart av omtanke och för andningens skull......

tisdag 15 oktober 2019

Utbildning hos Walkfeeling

Som ett led i min nya målsättning att få en friskare och mer funktionell kropp var jag på en tvådagarsutbildning hos Walkfeeling.


Syftet med kursen var få en ny och ökad förståelse för hur man kan få kroppen att röra sig som ett team och därmed hitta tillbaka till en livslång rörelsefrihet. Spelar det till exempel någon roll hur vi står, går och sitter i vår vardag?

Såklart att det gör. Problemet är att vi idag inte gör detta på det naturliga sätt som vi borde. Vi är sociala varelser som har "lärt" oss att stå, gå och sitta på ett felaktigt sätt. Olika ideal och hur vår omvärld och vardag ser ut påverkar oss och har fått oss att lämna vårt ursprungliga rörelsemönster. Vår kropp och våra muskler får därför inte den vila vi tror att vi ger den. Kroppen snedbelastas istället och används på ett felaktigt sätt som i förlängningen gör att vi får bekymmer med den. 



Våra felaktiga ställningar och rörelser gör att kroppens olika delar istället för att samarbeta motverkar varandra och då blir det som en bil som både gasar och bromsar samtidigt. Förödande eftersom det vi gör mest av under det vakna dygnet är just att sitta, stå eller gå. 

Walkfeeling delar in vår kropp i 6 olika delar:

1. Huvud och nacke
2. Överkropp och armar
3. Bäcken
4. Ben
5. Fötter och fotleder
6. Andning

Det är dessa delar som måste samarbeta och om de gör det kommer den att lösa det som exempelvis stretchingen inte löser.

Utbildningen har gett mig en hel del att tänka på. De närmaste dagarna kommer att gå åt till att analysera min vardag för att sedan förändra. En förändring som förhoppningsvis kommer att leda till en kropp som används och vilar mer korrekt och därmed kommer spänningar och svagheter att rätta till sig. 

Jag köper verkligen konceptet som Walkfeeling har. Vi är inte gjorda för det moderna samhället och vår enorma förmåga att anpassa oss har i det här fallet blivit en nackdel. 

Ett lejon styrketränar inte. Den har sin jakt. Äter gott och ligger sedan och vilar. När den går är det med minsta möjliga fart och totalt avslappnat. I vilan, i gången alstrar den energi för att senare kunna explodera igen. 


När jag inte tränar och springer ska jag framöver bli ett slappt och energisparande lejon. 

söndag 13 oktober 2019

Ät och håll tyst!

Det praktiska genomförandet av livsstilsförändringar för en själv är inte alltid så enkla. Rutiner ska göras om, motivation och viljan måste finnas där. Disciplin.

När man dessutom inte är ensam utan är del i en familj kan det innebära ytterligare utmaningar. Framförallt när det handlar om maten. Hur gör man i förhållande till sin partner? Hur gör man med barnen?


Grundfrågan är: Vad ska VI äta? Kärnan är: Det VI äter äter vi för VÅRT välmående.

Min hustru och jag är, tack och lov, överens om det mesta. Det gör onekligen en sådan sak som matintag enklare.

Vår matresa har verkligen ändrats med åren. Utgångspunkten har alltid varit att barnen ska äta samma sak som vi själva. Jag minns så väl hur råden var att man inte skulle ta några strider vid matbordet. Att det var viktigt att måltiderna skulle vara trevliga tillställningar.

Vilka dumheter! Det tyckte jag då och det tycker jag fortfarande.

Människor som är kräsna och petar i maten tycker jag är oerhört ocharmigt samtidigt som det ju faktiskt innebär ett personligt handikapp. Du äter det som serveras punkt slut. "Ät och håll tyst" är ett stående skämt hemma och kommer från den dagen min något köksorutinerade far skull göra gröt åt mig och min bror. Gröten råkade göras på grahamsmjöl och konsistens och smak var väl...., sådär. Fars ordalydelse vill jag minnas var inte riktigt så politiskt korrekt som "Ät och håll tyst" men innebörden var otvetydigt detsamma.

Om vi har bråkat vid matbordet? Självklart. Vad vore vi för föräldrar om vi inte hade gjort det? Jag är säker på att i alla fall den ene av våra barn fortfarande bara hade ätit gröt och välling om han själv hade fått bestämma. Aldrig fisk. Aldrig blomkål och broccoli. För att inte tala om grönkål och vitkål och...., ja, listan kan göras hur lång som helst.

Det vi stoppar i oss är fundamentalt för vår hälsa och varför skulle jag som vuxen inte vilja ge mina barn en bra grund?

Så vi har suttit vid matbordet. Ibland i timmar för att den där pyttelilla broccolin ska lämna tallriken. Envishet från både vuxna och barn kan vara ganska uttröttande men aldrig att jag ångrar vårt tillvägagångssätt.

Nej. De äter inte allt. Champinjoner, räkor och inälvor får vi inte i dem. I övrigt slinker det mesta ner i större eller mindre mängder. Kamper har utkämpats och vunnits. Kamper utkämpas fortfarande men liknar mer skärmytslingar än forna tiders bataljer.

Så när vi gick över till att äta en lågkolhydratkost var det självklart att det gällde alla. När vi började med kokosolja gällde även det alla även om det var motigt till en början. Men! Vilken förändring. Så oerhört stimulerande det var att se skillnaden på barnen. Plötsligt räckte det med tre mål mat om dagen för dem. Orken och humöret förbättrades och för en själv innebar det ett slut på det ständiga matplanerandet. Ett tag var det ju så att en måltid inte hade tagit slut förrän man planerade nästa intag för ungarna som max låg två timmar bort.

Eftersom vårt huvudsyfte är att vi ska äta och må så bra som möjligt vore det i mina ögon extremt märkligt om det bara gällde de vuxna i familjen. Mina barn är det viktigaste jag har. Varför ska de då tillåtas att dricka läsk i tid och otid eller äta godis varje vecka när de vuxna i familjen inte gör det?

Livsstilsfrågor såsom mat handlar om hälsa och inte om exempelvis viktminskning. Viktminskningen kan bli en följd av ett bättre sätt att äta men huvudsyftet är ändå att må bra.

Att vara förälder är härligt men också skitjobbigt. Det innebär i mångt och mycket ett evigt "bråkande" med sina barn. Om:
- Mat
- Regler
- Sömn
- Rörelse
- Skärmtid
- Osv

Jag tror att det med ett annat ord kallas uppfostran och att det är jag som den vuxne som i huvudsak förväntas veta bäst och därmed bestämmer.




tisdag 8 oktober 2019

Keto av Martina Johansson


Vad innebär det att äta en ketogen kost? Varför ska man göra det? Vilka fällor kan man hamna i och vilka misstag finns det risk för att göra?

Den här boken är en mycket tydlig guide eftersom den bevarar frågorna ovan och mycket mer därtill. Det jag speciellt tycker om med boken är fallbeskrivningarna som Martina tar upp. Vi är väldigt individuella och då är det rimligt att vi stöter på olika bekymmer i vår hälsa. Därför reagerar vi också olika på olika matvaror. Det som passar mig kanske inte fungerar för någon annan. En annan väldigt bra sak är att Martina skriver några rader om den mentala biten. Det är inte så lätt att avvika från mainstream. Att göra annorlunda ses inte med blida ögon och det kräver en styrka för att orka stå på sig. Detta är något jag och min fru verkligen har känt av i allt ifrån barnuppfostran till kostomläggningar. Viktigt att vara insiktsfull i vad det är man ger sig in på.

Slutligen tycker jag att det är befriande att hon tar upp miljöaspekten. Miljön är oerhört viktig men diskussionsklimatet just nu är absurt. Att lägga skulden på köttätandet är så fullständigt ologiskt och därför skönt att Martina ägnar några mycket välformulerade rader om detta också.

För egen del var det perfekt timing med den här boken just nu eftersom jag i ungefär en månad nu har strypt kolhydratsintaget rejält. Jag har här fått bekräftat att jag har koll på vad jag gör samtidigt som jag har fått lära mig lite nytt och känner mig därmed ännu tryggare i hur jag äter just nu.

tisdag 1 oktober 2019

Kosttillskott eller inte?

Får vi i oss det vi behöver genom vår kost?

Jag har länge velat tro det. Faktum är att utgångsläget för mig alltid har varit att bra mat inte ska behöva tillskott. De som tar tillskott gör det för att kompensera eventuellt slarv i sitt intag.


Denna inställning hör med all säkerhet ihop med min generella attityd till dumheter "utifrån". Ett annat exempel på detta är medicin. Vår kropp ska framförallt klara sig själv. Medicin är enbart en lösning vid allvarliga och akuta åkommor. Min inställning till medicin kvarstår men det där med kosttillskott börjar svaja allt mer.

Järn har jag till och från tagit i snart 20 år i och med blodgivningen. Det har känts självklart. D-vitaminet gjorde sin entré för några år sedan men är något jag har slutat med. Upplevde ingen skillnad och ville prova hur det kändes utan. Och det där med mätbarhet är inte oviktigt. Behöver jag D-vitamintillskott eller inte? Jag är i princip aldrig sjuk. Jag har alltid ork och energi. Därmed..., nej!?

Det tredje tillskottet jag har provat på är magnesium. Det började jag med när min träningsmängd ökade så mycket för ett par år sedan. Magnesium ska ju vara bra för bland annat musklerna. Jag provade, jag avbröt och provade igen. Återigen bekymret med att veta om tillskottet gjort någon skillnad eller inte. I det här fallet fick jag återigen kramper i benen på nätterna när jag pausade intaget och då kändes det rätt och riktigt att fortsätta.


Mitt bekymmer just nu är att jag har läst och lyssnat mycket på olika personer som verkligen förespråkar tillskott. Och jag kan inte säga annat än att jag har påverkats. I teorin låter det riktigt. Exempelvis är våra jordar inte lika mineralrika som tidigare och därmed är våra grödor inte det heller. Därför rimligt med tillskott!?

Njae. Någonstans har jag kvar den romantiska bilden av att det inte ska behövas. Stenåldersmänniskan knaprade ju inte piller. Å andra sidan är det mycket i vår miljö idag som inte är som tidigare.

Det lutar alltså åt att öppna dörren mer för tillskott men vilka behöver just jag? Och vad skulle det göra för skillnad?

Om vi leker med tanken att vår hälsa som bäst kan bli 100%. Hur stor del skulle tillskotten bidra med då? God sömn, ett stressfritt liv med kärlek och vänner. Bra mat och motion. Dessa är jag övertygad om utgör den stora majoriteten av de där 100%. Tillskotten skulle bidra med en handfull procent? Promille?

Jag känner att jag hela tiden återkommer till det där med mätbarhet. Hade jag varit sjuk, antingen kroniskt eller ofta så hade jag inte tvekat. Men nu är det inte riktigt så. Jag mår ju så oerhört bra både fysiskt och mentalt men jag är så nyfiken på hur mycket bättre det skulle kunna bli.

Varför nöja sig?

Den preventiva vården tror jag mycket på. Tester av olika slag kommer allt mer. Tester som visar vad vi har för anlag och eventuella brister.

Här och nu tror jag inte att jag kommer att göra så mycket annorlunda. Förmodligen boosta med D-vitamin och C-vitamin när något skräp är på gång. Har provat detta vid ett tillfälle och upplevde att det hjälpte. Framtiden får utvisa vad som händer i den här frågan. Viktigt att ha ett öppet sinne. Vår kunskap och vår utveckling går trots allt framåt och idag gör vi mycket annorlunda mot tidigare och självklart kommer framtiden inte se ut som idag.