tisdag 24 januari 2017

Midnattsloppet 2014 Göteborg



En del backträning och intervaller har varit nyheterna i min träning de senaste månaderna. Anledningen har varit Midnattsloppet. Jag tycker alltid det är roligt med nya lopp och målsättningen den här gången var att för första gången klara 10 km på under 40 minuter. Vid ett antal tillfällen har jag varit ute med ett tempo på under 4 min/km, visserligen bara 5-7 km men det har ändå känts bra och min förhoppning var att om kroppen bara skulle känna sig ok så skulle jag kanske greja det.

Det är ett djävulskap med en tävling mitt i stan. Alltid kissnödig och nästan aldrig något lämpligt ställe att lätta på trycket. Till min glädje mindes jag plötsligt en gammal fotbollskamrat som hade som grej att kissa på kända arenor. Han såg ingen anledning att springa in till omklädningsrummet när vi var på ställen som Olympia och Gamla Ullevi. Tusentals på läktarna var inget problem. Det han gjorde var att gå ner på knä och samtidigt som han låtsades stretcha ena baksidan av låret halade han längs med låret ut sin penis och kissade, påfallande nöjd med sig själv. Självklart var det aldrig någon som såg vad det var han sysslade med. Vi andra skakade bara på huvudet men igår i mörkret passade jag på och förutom att jag var nöjd med att ha löst mitt problem på ett så enkelt sätt var jag extra nöjd med att ha varit lite busig.

Inledningen av loppet gick fort. Efter 20 minuter talade Runkeeper om för mig att jag höll ett 3,48 tempo. Egentligen för fort men benen kändes bra och dessutom hade jag draghjälp av två herrar som jag absolut inte ville släppa. Här började en mental kamp eftersom jag insåg att jag hade en jättemöjlighet att nå mitt mål. Jag började fantisera om hur nöjd jag skulle vara när jag väl kom i mål och det gjorde mig lite rädd. Ta ut segern i förskott är något av det farligaste man kan göra. Vanligtvis är det dessutom så att andra halvan av ett lopp är betydligt jobbigare än den första :). Mot slutet blev det mycket riktigt gradvis tyngre (efter ett par backar) och sista kilometern kändes det som om jag andades genom ett sugrör. Samtidigt skrek mina ben åt mig att sluta springa eller i alla fall sakta ner. Men jag visste att backarna i slutet hade sänkt mitt tempo och att jag inte hade råd med något annat än full fart.

I mitt huvud började återigen funderingarna att ta fart. Jag visste att jag skulle bli fruktansvärt besviken om jag inte klarade 40 minuter. Därför fanns det inte så mycket annat än att pressa sig så mycket som möjligt. Väl i mål var jag helt slut och kände att jag inte kunde ha sprungit bättre än vad jag hade gjort. Flåsande och frustande tittade jag på klockan och kunde med ett mycket nöjt leende och ett härligt "innombordsskrik" konstatera att jag hade klarat det.

Vilken kick det är att nå ett uppsatt mål!!!! Jag är så vansinnigt nöjd med mig själv och kommer att hålla huvudet högt länge. För stolt är jag, riktigt, riktigt stolt.

Nu mot nya mål...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar