tisdag 27 augusti 2019

Du härliga nödvändiga återhämtning

De senaste veckorna har varit hektiska och stressiga. Kort om tid men ändå mycket att göra. Jag har känt av den där olustiga känslan i magen och ofta kommit på mig själv med att andningen har varit dålig.

Alla regler och allt att tänka på inför Kalmar Ironman gjorde sitt. Jobbstarten med bara tre dagar till förberedelser (eftersom jag var tvungen att åka till Kalmar redan på torsdagen) gjorde att jag inte kände att jag hade den kontrollen jag hade velat ha inför elevernas ankomst. Och när jag väl landade hemma igen skulle det packas inför Jerkers och min löparhelg i skogen. Och så familjen på det med en vardag som ska komma igång.....


Så härligt och nödvändigt det var att då verkligen kunna pusta ut och samla ihop mig under helgen som var.

Det här var tredje året i rad vi gav oss ut, Jerker och jag. Den här gången ändrade vi lite på konceptet och jag tycker att det blev väldigt lyckat. Istället för att bära med sig all utrustning valde vi att slå läger och utgå ifrån det istället för att släpa på allt.

På fredagen efter jobbet gav vi oss iväg. Mot Härskogen i Lerum. Några minuter ifrån den parkerade bilen slog vi upp tältet vid Lilla Härsjön. Sen iväg för en lugn och härlig löptur. När vi kom tillbaka till lägret tog vi oss ett dopp och sen blev det lyxmiddag med entrecote i mängder och härlig sallad. Där satt vi vid sjön och njöt av både samtal, tystnad och den vackra och rogivande miljön.


Efter en god natts sömn pillade vi sakta men säkert med morgonrutinerna och tog det sådär härligt lugnt. Inga tider att passa, inga krav. Så oerhört skönt.

Tids nog packade vi ihop oss för löpning. Förhållandevis lätta ryggor med lite ombyte och lunch. Återigen en lugn och härlig löpning. Jag kände att låren var trötta efter Kalmar men tempot vi höll passade mig utmärkt och jag hade kunnat mala på i all evighet. Så småningom blev det läge att ta paus och vid en liten sjö hittade vi ett fint ställe men det visade sig vara privat mark.

Vi knackade på för att höra om det var i sin ordning att vi tog vår lunchpaus där och blev otroligt väl bemötta. Vilken härlig gästfrihet. Tänk vad vänlighet kan göra en glad.


Ett dopp i plurret. Vatten och mat i magen och så det obligatoriska lunchslumret. Att ligga där i solen på bryggan. Blunda lite och sväva mellan sömn och vakenhet. Så härligt!

Efter pausen var det dags att löpa vidare/hemåt. Tillbaka vid lägret blev det återigen ett dopp och därefter mat och kvällsgrillning.

Få saker slår en grillad korv i mörkret.

Jag kan inte nog förklara hur helande en sådan här helg är för mig. Den vackra och rogivande naturen. Den totala frånvaron av stress. Alla djupa härliga andetag och samtal. Den friska luften.Tystnaden. Kravlösheten. Doppen i den precis lagom kalla sjön. Löpningen.

Jag tycker att jag är bra på att inte stressa i vardagen. Jag tar mig tid till ro och eftertanke i skogen men en sådan här helg blir som en extrauppladdning och just den här gången tror jag att den var mer välbehövlig än någonsin.

Så viktigt med självkännedom. Att veta vad man på djupet verkligen mår bra av och att sen också se till att genomföra.

Livet är gott!

tisdag 20 augusti 2019

Tårar jag önskar alla

Det finns mycket vi mår bra av.

Många av dem är självklarheter. Som vi alla upplever eller har upplevt.

Det finns dock en sinnesstämning eller en situation som jag tror att få får uppleva och som jag är övertygad om är väldigt bra.

Jag känner att jag egentligen inte är kompetent att i skrift förklara känslan och situationen men jag ska göra ett försök. Det har hänt mig så många gånger nu att jag bara måste.

Timma efter timma är jag igång. Jag har tränat inför en uppgift och nu är jag mitt i den. Jag kämpar och sliter. Jag har i månader siktat mot ett givet mål. Huvudet är trött. Kroppen är trött. Hela jag vill sluta. Vila.

Men det får jag inte. Inte ännu. Jag måste nå mitt mål. Jag måste komma fram.

Jag utforskar mina gränser för vad jag klarar av. Det är långt ifrån säkert att det kommer att gå vägen. Disciplin och vilja. Det kanske även handlar om en viss sorts självrespekt. Jag vill klara av det. Jag vill bli stolt över min prestation. Absolut inte misslyckas. Inte ge upp. Men det handlar inte bara om mig. Människor runt omkring. Framförallt familjen men även vänner. De är där. De stöttar och hoppas. I deras ögon ser jag så mycket kärlek och ibland även oro.

De vill för min skull.

Allt som oftast infinner sig den där känslan när jag kommit i mål men det har också hänt mitt under ett lopp. När jag i min enorma trötthet ser dem, brister det.

Även den där gången. Mitt första försök att klara 100 miles. När jag bröt.

Ett ohämmat gråtande. Tårar som innehåller så mycket:
- Befrielse
- Stolthet
- Glädje
- Sorg
- Kärlek
- Ödmjukhet
- Total mental och fysisk trötthet

Listan ovan räcker inte till för att förklara men det är som om tårarna som jag inte kan kontrollera försöker läka mig. Hjälpa mig. Det är en känsla som på sitt egna sätt är överväldigande. Jag har till och med kommit på mig själv med att längta efter den. Som om jag på förhand förstår att det är först då jag kommit i mål. När jag inte kan kontrollera mina känslor. När jag absolut inte vill kontrollera dem.


Jag har bara upplevt den här sinnesstämningen när jag har tävlat riktigt länge. Jag är glad över att jag har fått uppleva den.

Jag tror att jag mår bra av den. Att den gör mig till en bättre människa. Att den gör mig mer ödmjuk inför livet. Ger mig perspektiv.




söndag 18 augusti 2019

Kalmar Ironman 2019

Klockan på ringning 0400, en halvtimma senare åker min hustru, bror och jag mot Kalmar från Oskarshamn. Jag har som brukligt innan en tävling sovit dåligt men känner mig naturligtvis ändå pigg och sugen på att tävla.

Äntligen.

På plats vid växlingsområdet hittar jag först inte cykeln. Jag hade memorerat både bokstav och position men går ändå omkring som en förvirrad höna. Minuterna går och en olustig känsla börjar sprida sig. Kan den ha blivit borttagen av någon anledning? Innan jag skämmer ut mig inför en funktionär hittar jag den dock och blir påmind om att jag måste ha bättre koll till växlingen senare.

I väntan på starten stöter jag på två vänner till min bror som också ska köra och det känns bra med lite sällskap. Vi promenerar i god tid ner till hamnen där "allas" familjer ansluter. Skönt med lite avslappnat prat eftersom vi hade tid på oss.


Sakta närmade det sig att plumsa i och lite plötsligt är det min tur att hoppa. Oj, nu börjar det.

Simningen
Simningen var fruktansvärd. Två gånger tidigare har jag simmat tillsammans med en större grupp. Vansbrosimmet och Tjörn halvironman. Vid båda tillfällen var det mer eller mindre stökigt men den här gången upplevde jag att det var ännu värre.
Det var folk överallt. Framför, vid sidorna och bakifrån och alla hade de samma uppdrag. Att dränka just mig. Det gick lite i vågor. Ibland fick jag lite andrum och kunde simma på utan ångest men alldeles för ofta gick pulsen upp då jag trycktes ner eller något liknande. Usch! Riktigt, riktigt jobbigt. Nacken började värka allt eftersom och det kändes verkligen som en befrielse när jag slutligen fick klättra upp på torra land.

Cyklingen
Jag tog det relativt lugnt i växlingen och försökte vara noga med att mina blöta kalsonger och tights satt bra för att undvika skav. Snart nog var vi uppe på Ölandsbron och det kändes. Både att det blåste rätt bra och för att jag tyckte att det var speciellt att cykla på en så lång bro. Förstärktes kanske lite av vetskapen att detta är enda dagen på året som man får cykla på den.


Om jag simmade mot döden så är det nog inte fel att säga att jag cyklade mot sömnen. Vad var det som hände egentligen? Jag tror inte jag hade cyklat ens i 3 mil när jag började känna att ögonlocken hade en oroande tyngd. Samma känsla som jag hade när barnen var små och jag skulle läsa samma bok om och om igen och ögonen bara vägrade vara öppna. Samma känsla som jag kan få i bilen ibland. Som om ögonen lever sitt eget liv och bara måste blunda. Här ska jag göra en Ironman. Jag ska cykla i 180 km och efter 30 av dem vill ridån gå ner.

Jag dricker och börjar tidigare än tänkt att stoppa i mig olika sötsaker men ingenting hjälper. Jag får sluta krypa ihop i racerställning och tempoställning eftersom problemen känns värre där. Jag tar till och med av mig glasögonen eftersom jag tänker att de blivit lite svettiga och kanske "grumliga". Att de kanske påverkat negativt. Jag sitter alltså upp på cykeln i den hemska vinden och sliter...., för att inte somna. Fullständigt absurt. Samtidigt värker nacken ännu mer och ryggen och......

Detta pågår ända tills att vi närmar oss Ölandsbron igen. Jag har precis bytt min flaska med resorb till en med enervit på en av stationerna, druckit av den, och tänker att jag lika gärna kan stanna och pinka också. Något jag faktiskt hade tänkt göra på cykeln. Men allt slit med att hålla mig vaken och alla omkörningar gjorde mig lite modfälld så en pissepaus var ju knappast en förlust.

Upp på cykeln igen och då är det som att jag anar en förändring. Jag står på och efter ett tag vågar jag även krypa ihop i ställning för att se om det fungerar. Det låter fånigt men jag är som förbytt. Jag känner mig inte sömnig längre och i ren eufori cyklar jag som en vettvilling resterande del av banan. Den där värken har även den blivit bättre.Och om jag blev omkörd tidigare så är det ingenting mot vad jag upplever nu. Jag står på som tusan och jag tror faktiskt inte jag blir omkörd en enda gång under andra halvan av loppet. Jag kände verkligen att det gick fort. Ställde mig upp lite då och då för att vila rumpan och fick på så sätt ännu mer kraft i tramptagen och passerade folk underbart fort. De måste ha trott att den dåren spurtade...:)

Och en dåre var jag kanske men en lycklig sådan eftersom jag var så glad över att hela jag fungerade som jag skulle. Hann fundera lite på om jag inte borde ta det lite lugnare men kände dels att jag skulle ta vara på känslan och kände som alltid trygghet i det som komma skulle. Löpningen.

Jag undrar verkligen vad den där tröttheten berodde på. Brist på något som enerviten hade? För man kan väl inte pinka sig pigg?

På väg in mot växlingen såg jag min hustru och bror och kände av hela mitt hjärta att det skulle blir så skönt att få springa. Råkade visst ropa något i stil med att jag hatar att cykla (cykelannons på blocket inom kort:).

Löpningen
Jag har en oerhörd trygghet i min löpning. Jag kan springa. Med trötta ben. Lääänge!!!! Jag vet att många ser med fasa på den sista grenen i en Ironman men jag såg verkligen fram emot den. Växlingen gick bra och den där svåra omställningen för benen mellan cykling och löpning kände jag inte av överhuvudtaget. Planen var att inte springa för fort i början för att öka efter hand.

Det var en trevarvsbana varav ganska många kilometer var i stan. Mycket bra och trevligt med all publik och det fantastiska stöd vi aktiva fick. Framförallt i Kalmar men även utanför innerstaden under löpningen och även på sina ställen under cyklingen. Verkligen hatten av för alla vänliga människor som så generöst bidrog med så mycket hjälp. 

Första varvet kändes bra men andra varvet var tungt, tungt. Jag hade tappat mitt linsetui med salt och tandkräm och det var något jag saknade. Under tidigare lopp har jag lärt mig att jag är i stort behov av salt under sådana här tävlingar och eftersom mitt var borta fick jag förlita mig på en hel del sportdryck och annat sliskigt som vi fick på kontrollerna. Det tyckte jag var oerhört jobbigt eftersom jag var tvungen att förse mig men där munnen verkligen inte ville ha mer sött och så började jag känna en viss oro för om magen skulle klara av att hantera allt jag stoppade i mig. Jag var riktigt trött ett tag och ögonen började kännas grumliga och då gjorde jag det jag gjort förut. Slängde ur mina linser. Jag har bara linser när jag tränar eftersom jag känner att jag blir torr om ögonen efter ett antal timmar. Min syn är inte så dålig så att jag inte klarar att springa utan linser och det var ett bra drag. Märkte direkt att det kändes bättre att vara linslös.

Jag kan springa med trötta ben men det betyder inte att det är enkelt. Inför sista varvet försökte jag skaka av mig tröttheten och intala mig att jag hade mer att ge. Jag stod på lite extra några gånger för att känna mig för och jag märkte att det fanns krafter kvar. Jag ville öka farten men visste inte när. Ville inte öka för tidigt med risk för att storkna. Med cirka 8 kilometer kvar började jag trycka på extra mycket. Och det där är så himla lustigt. Benen är trötta och det gör ont. Det är jobbigt. Ändå går det att få ut mer. Jag kände verkligen att det gick undan men vågade inte springa förbi kontrollerna som kom varannan kilometer. Då stannade jag till för att dricka både vatten och sliskigheter och benen ville inget annat än att sluta. Så trögt det är att fortsätta då. De första stapplande stegen får en att tro att det aldrig går att komma upp i fart igen. Men det går och det är en extremt märklig känsla. En slags blandning av gott och ont. Glädjen över att det går och en viss kroppslig förtvivlan som undrar vad fan det är du (huvudet) håller på med egentligen. Kan vi inte bara få vila?

Den sista kontrollen springer jag förbi. Jag vet att det är så kort kvar att jag inte behöver något intag och så vill jag undvika att stanna och därmed starta igen. Sista två kilometrarna är i stan och vilket välkommet sätt att avsluta en sådan här dag på. Massor med folk. Massor hejarop och jubel.
Under racebriefingen två dagar tidigare blev vi uppmanade att göra en "snygg" målgång. Var stolt. Var nöjd. Var lycklig när du är på upploppet. Det här kommer att vara en dag att minnas.

I stan springer jag som sjutton. Nu ska det här äntligen ta slut. Men jag hinner också tänka på det där orden om en "snygg" målgång. Jag funderar på att stanna några meter innan för att med armarna uppsträckta gå det sista. Samtidigt. Varför i hela härligheten springer jag som om djävulen vore efter mig om jag sen ska gå in det sista?


Jag sprang givetvis fort hela vägen och när jag kom i mål kände jag en oerhörd lättnad. Tårarna kom med en gång och givetvis fanns världens bästa hejarklack på plats med underbara kramar.

Kalmar Ironman kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och det beror främst på att det var ett mål jag satte upp för ungefär fem år sedan. Något jag ville då men som jag på vägen ändrade inställning till. Under de här åren har jag lärt mig att jag inte är speciellt förtjust i vare sig cykling eller simning. Jag ville ändå genomföra Kalmar men det har varit jobbigt och svårt att motivera sig. Jag har inte alls varit lika helhjärtad som inför mina 100 miles förra året. Jag ser det här som en lärdom som påminner om hur viktigt det är att känna ett eget driv för något. Att vara 100% motiverad.


Men såklart! Jag är oerhört nöjd och stolt och framförallt lättad. Nu är det här äventyret över och jag ser fram emot att gå vidare mot andra mål.

fredag 16 augusti 2019

Målsättningar och tankar dagen före Kalmar Ironman

Steg ett är taget.


Är på plats och registrerad. Har promenerat i Kalmar för att få en överblick och tagit del av den obligatoriska racebriefingen och banketten och kan tveklöst konstatera att det här är stort och att det är en helsikes massa att hålla reda på.


Det gäller att hålla tungan rätt i mun i förberedelserna och packa rätt saker i rätt påse. Framförhållning. Vad kan jag tänkas behöva eller vilja ha i exempelvis cykelpåsen? För att inte tala om regelverket under själva tävlingen. Det mesta logiskt men likväl mycket att ta in när man inte är van vid triathlon.

Simningen
Jag vet att det kommer att bli stökigt och jag vet att det inte är min starkaste gren. Min plan är att fullständigt kravlös. Simningen är skönt nog inte så lång i tid. Det gäller att hitta en trygghet och en rytm. Andas så ofta som stökigheten kräver.

Cyklingen
Så härligt det ska bli att inte cykla ensam. Jag kommer att ha med min magväska med gottgott i. För övrigt en av de stora fördelarna när jag utför de här längre tävlingarna. Lite barnkalaskänsla.


Planen är att ösa på ordentligt men att vara noga med att inte dra på mig någon mjölksyra. Hoppas kunna njuta av Ölandsbron och annan fin utsikt.

Löpningen
Det fina med triathlon är naturligtvis att den är så varierande. Ser fram emot att bocka av cyklingen och tillslut få ge mig ut på löpningen. En löpning där jag inte behöver fundera på något material. Det är bara mitt huvud och min kropp. Jag har väldigt hoppfulla tankar inför löpningen. Jag kan det här med att springa med trötta ben. Men hur trötta kommer de att vara efter löpningen? Hur fort kommer jag att orka springa?
Min tanke är att medvetet ta det väldigt lugnt direkt efter cyklingen och sakta öka farten. Jag vill springa om och känna mig starkare för varje person jag kommer att passera.
Lustigt det där med självförtroende. Jag har inga som helst tankar angående omkörningar när jag är på cykeln. Det blir vad det blir. Men under löpningen..... Där ska medtävlande passeras i massor och varje person ska ge mig ytterligare kraft och energi.

Målsättningar
Jag är amatör och planerar inte att göra fler triathlontävlingar. Därför har jag inte haft något intresse av att lägga energi och/eller pengar på alla 100 hjälpmedel och förbättringar som olika saker skulle kunna ge. Jag har ingen rymdraket till cykel och min hjälm är inte heller den av utomjordiskt snitt. Växlingarna kommer att ta tid mm. För övrigt är en av alla målsättningar att komma före en och annan utomjording i mål. Det skulle tveklöst kännas väldigt gött :)

Likväl har jag som vanligt klurat på olika målsättningar (viktigt att ha flera). Det är alltid extra svårt när man ger sig på något man aldrig gjort tidigare. Hur lång tid kan det ta? För att jag ska klara det utgår jag ifrån förutsatt att inget extraordinärt inträffar som en krasch eller akut skada.

Jag har någorlunda koll på hur fort jag cyklar och springer men tydligen ska det vara en platt och snabb cykling och därmed ökar förhoppningarna. 2017 på Tjörn gjorde jag halva distansen på 5 h och 23 minuter. Den gången fick jag punktering och har i efterhand räknat ut att jag tappade nästan 30 minuter på det. Tjörn är givetvis ett utgångsläge när jag har räknat  men det känns inte rimligt att tänka att tiden enbart ska dubbleras eftersom sträckan gör det.

Målsättning 1
Att klara det. Den här målsättningen utgår ifrån att något har krånglat. Men om kropp och material inte krånglar allt för mycket blir målsättningarna annorlunda.

Målsättning 2.
Under 11 timmar och 30 minuter. Utifrån farten jag brukar ha när jag cyklar, springer och simmar känns detta mål fullt rimligt.

Målsättning 3
Jag har naturligtvis kollat upp vad olika klubbkamrater i Solvikingarna tidigare har gjort på Kalmar och inte helt oväntat fastnat för min träningskompis Calles tid på 10:45:06. Calle är stark och jag tror och hoppas att vi är likvärdiga. Det vore härligt att smyga in under hans tid :)

Målsättning 4
Tjörn triathlon minus punktering = Under 5 timmar. 5+5 är 10. Hur realistiskt det är att jag ska kunna ta mig in på under 10 timmar vet jag verkligen inte. Men varför inte? Jag har förvånat mig själv förut. Jag gör det gärna imorgon med.

tisdag 6 augusti 2019

Inför Kalmar Ironman

Mindre än två veckor kvar till Kalmar.


Mina förberedelser har gått ungefär som jag hade tänkt mig. Planen var naturligtvis att framförallt cykla, simma och springa. Men jag har varit väldigt selektiv och låtit lust, timing och väder styra en hel del.

Det innebär att jag har velat komma förberedd men jag har inte lagt mitt liv på att maximera den förberedelsen. Jag hade definitivt kunnat lägga mer tid på både simningen och cyklingen men jag tycker inte att de två grenarna är speciellt roliga och därför har jag ibland helt enkelt låtit bli att göra dem.

Ett beslut jag har känt mig trygg med mycket tack vare mina tidigare erfarenheter. Jag är säker på att jag inte hade vågat resonera på samma sätt om jag inte hade haft exempelvis mina två 100 miles tävlingar, Ultravasan och Vätternrundan bakom mig.

De har gett mig en trygghet, ett självförtroende och ett lugn som jag har vågat luta mig mot. Jag vet hur man jobbar länge med trötta ben. Jag vet hur min kropp och huvud beter sig vid långvarig fysisk ansträngning.

En Ironman varar trots allt inte så länge :) och är ju uppdelade på tre olika moment. Det löser sig...

Därför har det blivit en hel del annat såsom rollerblades.

Några grundprinciper har varit:
- Träna varje dag
- Var elak men inte dum mot framsida lår.
- Få till ett antal brickpass (löpning direkt efter en längre cykeltur)
- Cykla oftare istället för färre gånger och längre. Av tids- och rumpskavsskäl då jag vägrar ha cykelbyxor.
- Löpa mer på asfalt än annars.
- Luststyrt som jag skrivit ovan.
- Noll energi och minimalt med vätska under träning.

Träningsplaneringen tvingades ta hänsyn till vår semesterresa till Slovenien. Den skulle innebära tre veckor utan cykel (så skööönt). Det innebar egentligen två saker. Att jag försökte cykla lite mer före resan och att det i Slovenien blev underbar löpning med många höjdmeter. Hade alla möjligheter att simma mer men iddes inte.

Väl hemma igen tvingades jag att hoppa på cykeln igen.


Och vad gäller cyklingen och asfaltlöpningen har jag fått mycket god hjälp av underbare Calle Olsen. Han har ställt upp som sällskap oavsett vad jag har haft för förslag. Så gott med sällskap och ett bra sätt att få gjort saker som annars hade blivit mentalt bra mycket tuffare.

Totalt har jag i år till dags dato:
Simmat ca 65 km.
Sprungit drygt 1500 km
Cyklat drygt 2700 km

För några dagar sedan gick jag på en brutal massage som i sig var intressant jämfört med tidigare omgångar. Den varierade träningen gjorde att vader och baksida lår inte for så illa av massagen medan framsida lår och sätet som vanligt gjorde fruktansvärt ont. Tidigare har hela kroppen lidit på massagebänken. Kände inför massagen att framsida lår var "trasiga" och foamrollade två gånger i förväg för att förhoppningsvis minska på smärtan under massagen. Jag tror att det gjorde skillnad och känner att jag verkligen måste få till en rutin med den där rollern. Använder den för sällan...

Nu är det mindre än två veckor kvar. En minskning på träningsmängden, en del stretching och takomläggning hemma hos mor och far är planen.

Måste även få tummen ur med att läsa igenom vad det är som gäller inför tävlingen och lägga upp en plan för själva genomförandet samt sätta upp mina tre målsättningar inför loppet.