Sittsjukan av Amanda Lahti

  

Vilken positiv överraskning. 

Jag hade inga större förväntningar på den här boken eftersom jag lite ickeödmjukt tänkte att den inte skulle tillföra så mycket nytt utifrån allt jag har lyssnat och läst tidigare. Men eftersom jag tycker om att läsa och alltid tänker att repetition aldrig är fel samtidigt som boken är ny så var det självklart att ta sig an den.

Och det är jag glad att jag gjorde eftersom boken är riktigt bra. Innehållet presenteras på ett väldigt tydligt och pedagogiskt sätt med många riktigt bra bilder, paralleller och jämförelser som verkligen får faktan att intressera och fastna. Lahti refererar till en hel del forskning och förutom att lära sig tycker jag att boken motiverar och påminner på ett bra sätt. Jag som inte direkt sitter still får ändå en och annan idé om att göra saker annorlunda i mitt liv. 

Förutom att ta upp ett brett spektrum om vad som händer med kropp och knopp vid för mycket stillasittande och vid rörelse/träning innehåller boken även ett kapitel om våra gener (där sidorna om Stefan Holm och Donald Thomas var extra bra/roliga) samt en praktisk guide med väldigt bra råd för att hjälpa läsaren att nå nya och bättre vanor. 

Boken är förhållandevis kort och det går utan problem att grotta ner sig mer i de olika delarna Lahti tar upp i andra böcker men vill man ha en mycket bra bok som på ett enkelt sätt sammanfattar det viktigaste som har med det här ämnet att göra gör man rätt i att läsa den här boken.

Enda minuset skulle kunna vara att Maj-Lis Hellenius har faktagranskat boken men så handlar den ju inte heller om kost och då får jag väl se mellan fingrarna. Hellenius kan ju naturligtvis ha mycket bra koll på träning och rörelse även om jag är kritisk till vad hon säger om kost. 

Att njuta!?

Man måste njuta också!

Kommentaren har jag fått många gånger. Tanken dyker även den upp lite då och då.

Att tillåta sig själv att njuta. Att inte bara leva efter strikta regler och späka sig själv med träning och avhållsamhet. 

Men vad innebär det där med att njuta egentligen? 

Många gånger är det att vi ska inmundiga någonting. Det kan vara alkohol, tobak, socker eller varför inte ost eller cannabis. Knark?! Kött!?

Jag är kluven till njutningen eftersom jag tycker att den är tudelad. Den ena formen sitter i ryggraden och är även hårt cementerad i vår kultur. Det är den där förrädiska njutningen som är direkt och omedelbar men som sällan är bra för oss. I mitt fall socker. Då och då faller andan på och jag vill. Samtidigt vet jag att jag inte mår bra av det efteråt men ändå vill jag.

Baksmälla eller skitsmälla

Den andra njutningen är inte lika förförande men oj så mycket bättre. Till exempel riktigt god och bra mat. Jag njuter av den till fullo och jag mår bra efteråt men ändå är det svårt att nöja sig med bara den.

Hur mycket är biologi och hur mycket är socialt? 

Att få släppa på det stoiska. Att tillåta sig själv att njuta av det förrädiska är gott på sitt sätt, även om det bara är just för stunden. Jag tror inte att vi är gjorda för att ta bort det helt.

Men den riktiga och beständiga njutningen är den som både är god för stunden men även efteråt. Jag njuter av den goda och bra maten. Jag njuter av att jag allt som oftast somnar snabbt och sover gott. Jag njuter av att jag är full av energi och ork. Jag njuter av min fysiska status som träningen innebär och ger. Jag njuter av utomhustiden i rörelse. Naturen.

Det är både skönt och viktigt för mig att tänka i de här banorna. Att tydliggöra vad njutning innebär och inse att livet är fullt av njutning även om jag anstränger mig för att hålla mig ifrån den där formen jag inte mår bra av efteråt. Det är inte synd om mig för att jag exempelvis avstår kakorna och bullarna på jobbet.

Tvärtom.

Ät inälvor!

Kycklinghjärtan stekt med lök, vitlök och någon stark paprika.

Ur ett närings- och hälsoperspektiv råder det ingen tvekan om att vi måste äta djur. Egentligen inte heller ur ett miljöperspektiv men det har jag redan skrivit om:

Kött och/eller miljö!?

Men det duger inte att bara äta musklerna. Nej. Hela djuret ska ätas och då framförallt inälvorna som är rena dynamiten. Inälvor är en del av djuren vi alltid har ätit men som vi generellt i princip har slutat med vilket är otroligt synd med tanke på att det inte finns något bättre ur ett näringsperspektiv. Det är relativt billigt dessutom...

Problemet med att äta inälvor brukar vara tre.

1. Tanken på att det är just inälvor.

2. Smaken - som kan vara väldigt stark och annorlunda.

3. Konsistensen - som ofta skiljer sig åt jämfört med musklerna på djuren.

Är man motiverad (och vuxen) att äta inälvor ser man förbi dessa tre, tvingar i sig och lär sig så småningom att äta och kanske till och med lär sig att tycka om det.

Där hade jag kunnat sätta punkt men gör givetvis inte det utan tänker att jag redogör lite kort för de olika inälvor jag äter mest av samt hur man kan göra för att få i sig dem utan allt för stora problem.

Recept: Jag ser ingen anledning till att krångla till det med grytor av olika slag. För min del blir det både enkelt och gott (numera) att fräsa inälvorna i lök och vitlök, salt och peppar. Kanske lite chiliflakes utöver detta och en härlig klick smör som tillbehör. Ibland river jag i lite ingefära eller andra kryddor och det går utmärkt att ha med broccoli eller någon annan grönsak i pannan. Jag har för övrigt ofta surkål eller kimchi som tillbehör. Riven parmesan på!

Lever

Förmodligen det nyttigaste men kanske även det svåraste att få i sig eftersom det har en så distinkt smak. Jag känner ingen skillnad på nöt- eller grislever (vilket andra i min närhet gör) men fårlever däremot är annorlunda. Smakar hör och häpna mer får... För att vänja sig vid att äta lever är mitt tips att börja med att göra egen leverpastej:

Min leverpastej

Efter hand kan man öka mängden lever i förhållande till köttfärs i pastejen men grunden är ändå att parallellt fortsätta att steka levern och äta den som den är.

Nöt- grishjärta

Mycket snällare i smaken jämfört med lever och riktigt gott. Kan vara vettigt att inleda med hjärta om du vill börja äta inälvor. Liknar kött i konsistensen och är en favorit.

Njure

Njure är liksom lever jobbigare att äta rent smakmässigt. Kanske till och med värre eftersom det går att ana en viss urindoft. Lite gummiaktig i konsistensen. Mitt tips är att krydda kraftigare med sådant som ger mycket smak exempelvis riven ingefära eller att ha tillbehör som smakar mycket såsom majonäs med chipotle eller kimchi.

Njure.

Kycklinghjärtan

Även dessa är en favorit. Smaken är snäll och det blir riktigt gott med tillbehören jag nämnt ovan. Väldigt gummiaktig i konsistensen vilket jag har förstått kan vara ett problem.

Kycklingmage

Även kycklingmage är snäll i smaken men har egenheten att den är väldigt knastrig att äta. Det blir som att äta en lättare form av brosk.

Jag är långt ifrån färdig med mitt "hela-djuret-ätande". Det finns mängder kvar att utforska såsom hjärna och ögon. I det här avseendet är jag väldigt intresserad och nyfiken och det känns bra att jag har lyckats bli av med den barnsliga mentala äckelheten jag hade en gång i tiden som mest bara är i vägen. 

Slutligen måste jag nämna att vår hund är tydligt matintresserad. Han är gärna med när det lagas mat. Sitter, ligger eller strövar omkring runt mina ben i hopp om att det ska ramla ner något att slicka i sig. Men det finns en tydlig skillnad i hans agerande när det vankas inälvor.  När jag skär, förbereder och tillagar dem är det som om det gör ont i honom. Han ställer sig på bakbenen och sträcker sig lång och bara vill upp upp. Tydligt att det i hans värld luktar himmelskt gott och givetvis får han slicka skärbrädan när jag är klar.

Den behöver i n t e diskas efteråt....