Vad bör vi äta? Utgå ifrån "Naturens förpackning"

Vad vi bör äta är både en komplex och svår fråga och det går inte direkt att luta sig emot någon vidare forskning heller eftersom det är oerhört svårt och dyrt att genomföra någon av vettigare karaktär på just kost. Inte direkt lätt att låsa in folk i ett antal år för att styra exakt vad de ska äta och inte. Detta gör att det i de flesta studiers resultat, epidemiologiska studier (svar på frågeformulär) riskerar att bli en konflikt  mellan korrelation och kausalitet. Det vill säga om det finns ett samband mellan två eller flera faktorer betyder inte det att det nödvändigtvis finns ett orsakssamband. De kan vara påverkade av en tredje faktor eller bara slumpen.

Exempel på hur märkligt det skulle kunna bli: Vi äter mer glass på sommaren och under samma årstid drunknar flest människor. Alltså; glass leder till ökad drunkning. 

Jag menar inte att vi inte ska lyssna på forskningen men att vi måste vara medvetna om hur den har gjorts och att det många gånger kan vara vettigt att ta resultaten med en nypa salt. Det är bland annat den här typen av forskning som har lett till fettskräck, felaktig syn på kolesterol och rädsla för rött kött.

Ett redskap jag gärna tar till i min strävan för att äta så bra som möjligt är rimlighet och logik utifrån ett evolutionärt perspektiv. Att ha "Naturens förpackning"- som ett ledord. 

En utgångspunkt är kunskapen om att jordbruksrevolutionen var för ca 10 000 år sedan och att vi är ett resultat av evolutionen. De senaste 10 000 åren och all den mat som vi började äta då är i sammanhanget noll och ingenting jämför med de 100 000 tals åren eller till och med miljontals åren (beroende på om man utgår ifrån homo sapiens eller ännu längre tillbaka) som vi har utvecklats på. 

Vad och hur har vi rimligtvis ätit under hela den här tiden? Om vi både utgår ifrån hur naturen har förpackat maten samt när den har varit tillgänglig tycker jag att det blir ganska tydligt.

Vi är allätare och har garanterat ätit det vi har kommit över men lika självklart är det att vi har varit tvungna att anpassa oss till omständigheterna omkring oss såsom årstider. Vad för mat fanns exempelvis året runt och inte?

Jag tänker mig två exempel:

1. Fett och proteiner - Djur fanns året runt och kunde dessutom komma i rätt stora förpackningar. De ger oss massor av mättat fett. Alltså är det fullt rimligt att äta djur och därmed mättat fett. Vegetabiliskt fett däremot.... Hur många fröer, nötter, kärnor med mera måste du inte äta eller för den delen pressa för att komma upp i mängd? Och hur lång tid skulle inte det ta att samla in dem? De kan knappast ha varit någon större grund i vårt matintag. Med detta i minnet är det intressant hur vi idag fullständigt överkonsumerar vegetabiliska fetter och därför får en total snedfördelning mellan omega 3 och omega 6. En snedfördelning som bland annat leder till ökad inflammation i kroppen som vi absolut inte vill ha.

2. Frukt och grönt - De växer inte året runt och är därmed knappast något vi ska äta året runt. Dessutom finns det få frukter och grönsaker av idag som fanns då eftersom vi har förädlat i stor mängd för att få fram godare/sötare varianter.

Hur är det med alla andra livsmedel? 

Vetenskap eller inte vetenskap... Att äta enligt naturens förpackning utifrån storlek och tillgänglighet tycker jag känns oerhört rimligt och logiskt och är ett bra verktyg i strävan att äta så "bra/rätt" som möjligt.

Covidpass!? Ge oss ett Hälsopass istället.

och bli en andra klassens medborgare. Mitt brott är att jag inte tänker vaccinera mig. 

Det är många bollar att hålla i luften just nu:

- Ska jag vaccinera mig eller inte?

- Är jag skyddad mot covid efter vaccinationen?

- Hur många doser ska jag i så fall tvingas ta och under hur lång tid?

- Kan jag ändå få covid trots vaccination och smittar jag i så fall?

- Hur fungerar det där med vågor? Kommer det en femte, en sjätte, en sjunde, en......

- Hur stor är risken att jag får covid?

- Hur sjuk kommer jag i så fall bli?

- Riskerar jag att hamna på IVA?

- Är jag osolidarisk och kanske till och med en ond människa om jag inte vaccinerar mig?

Frågorna är många och då har jag här bara nämnt några. Det är så mycket med den här pandemin och hur den har hanterats som är djupt obegripligt. Jag tycker varken att massmedia eller de styrande har gjort ett bra jobb. Rädsla och åter rädsla har piskats upp vilket lett till oro och mängder med märkligheter. Rapporteringen har varit ensidig och besluten som tagits har varit en stor portion signalpolitik med livrem, hängslen och hjälm. Överdriven försiktighet är PK och få kommer våga kritisera eftersom de då är onda.

Coronastatistiken talar sitt tydliga språk. Det finns riskgrupper som kan råka riktigt illa ut. Självklart bör dessa individer vaccinera sig. Statistiken är också tydlig med att vi som inte är i riskgrupp inte har något att vara oroliga för.

Så varför måste vi alla vaccineras? Jag för min del är i princip aldrig sjuk och sannolikheten för att jag kommer att belasta sjukvården är minimal. Jag har i hela mitt liv strävat efter att må bra. Jag har skött mig och min hälsa på ett föredömligt sätt i hela mitt liv. Jag vill varken ta medicin eller vaccin om det inte är absolut nödvändigt eftersom jag är övertygad om att min kropp mår bäst av att ges bästa möjliga förutsättningar att bygga upp ett starkt försvar för att hantera olika typer av sjukdomar. Detta har varit ett långt arbete som har krävt ansträngning och disciplin. En livsstil få klarar av och för detta ska jag straffas!?

Riskgrupperna däremot, där den stora majoriteten har hamnat eftersom de inte har gjort arbetet ovan är utan skuld eftersom de är så duktiga och vaccinerar sig?

Vår sjukvård går på knäna på grund av covid. Eller är det snarare så att coviden är droppen som får bägaren att rinna över? Cirka 70% av sjukvårdsbudgeten går till att hjälpa de med så kallade "vällevnadssjukdomar". Vem är den osolidariske? Alla de som kör sin egna hälsa i botten och tvingas ta hjälp av sjukvården eller de som gör allt de kan för att må bra och minimerar risken för att uppsöka sjukvård?

Den kognitiva dissonansen är total och tanken om ett Covidpass är direkt vulgärt. Hur långt ska vi vandra på den mörka vägen? Vi kanske inte ska nöja oss med enbart ett Covidpass? Kanske lika bra att vara ändå tydligare och införa en markering på oss som inte är fullvärdiga medborgare. Kanske en gul stjärna eller en skär triangel? Eller nej, nej, det där har ju redan används i historien... En foliehatt kanske?

En helt annan tanke är att införa ett Hälsopass istället. Ett pass som ger oss olika märken att ha på bröstet som signalerar vår hälsostatus och ger oss möjlighet eller förbjuder oss att köpa cigaretter, alkohol, socker mm. Eller att passet rent av påverkar priset upp eller ner beroende på hälsostatus.

- Högt blodtryck! Ja, då kostar den här 200g chokladkakan 450 kr. I solidaritetens namn ska du naturligtvis själv bekosta din sjukvård.

Jag förespråkar självklart inte ett fascistiskt samhälle. Vi ska hjälpas åt och hjälpa varandra i sann demokratisk anda. Men demokrati innebär också att vi ska ha en valfrihet att själva få avgöra hur vi vill leva våra liv och vilka beslut vi vill ta. Om jag vill äta en påse godis varje dag måste jag få göra det med allt vad det eventuellt innebär utan repressalier. Och likadant måste det vara med vaccinationen.

Jag vill verkligen understryka att jag varken är emot vaccination eller medicin till den som behöver men att friska människor ska ta det när behovet inte finns är obegripligt. För visst är grundtanken att man blir immun mot sjukdomen efter att ha vaccinerat sig? Vad är annars poängen och varför är det då så viktigt att jag som inte tillhör riskgrupp måste göra detsamma?

Slutligen. Jag är lärare och har under hela pandemin varit en "oerhört viktig stöttepelare" eftersom jag har ett "samhällsbärande" yrke. Under hela den här tiden har jag förväntats befinna mig i skolmiljön där jag har blivit utsatt för mängder av ungdomar och kollegor. Jag och alla andra i liknande miljöer som inte har fått möjligheten att jobba hemifrån har varit värda att offra. Jag kanske rent av har haft covid utan att veta om det. Vad som är tydligt är att då passade det att jag träffade andra människor men nu riskerar jag att inte få använda mig av min demokratiska rätt att utöva mötesfrihet i andra sammanhang. Kommer detta leda till att jag framöver inte kommer att få komma till jobbet heller?

Sockertaktik inför Jul/december

December närmar sig med stormsteg och då även risken att falla ner i ett avgrundsdjupt hål av sockermissbruk. Jag känner mig själv och vet att jag måste ha ett tydligt regelverk för att inte falla dit stenhårt när min närhet för en tid kommer att översvämmas av bland annat julmust, pepparkakor och skumtomtar. 

Plan/regelverk:

- Aldrig på jobbet.

- Hembakat ok men inte köpt. 

- Julgodis - välj bara det som på riktigt är gott. 

- Inget flytande socker i form av julmust eller annan läsk.

- Ej vardagar.

- Välj nötter framför allt annat.

Tack vare en plan på förhand vet jag att jag kommer att klara december mycket bättre än om jag inte hade haft en plan. Ett totalförbud är definitivt inte fel men samtidigt ganska tråkigt. Det är inte fel att njuta och unna sig men för min del finns då en risk att det faller över till en orimlig nivå. Det som är bra är att när jag väl släpper på spärrarna gör jag det till den grad att jag blir illamående och tappar sugen fullständigt för en bra tid framöver. 

Beeptestet - jämförelse mellan förr och nu

Att den fysiska nivån på våra ungdomar har gått ner råder det ingen tvekan om och det är inte speciellt märkligt heller sett till hur deras vardag ser ut. Som idrottslärare ser jag det extra tydligt men samtidigt är det svårt att jämföra här och nu med "förr". Jag ser det jag ser och får en allmän känsla och allt som oftast finns inga givna mätverktyg för att en riktig jämförelse. 

Men så gjorde jag Beeptestet med mina elever i veckan och kom från noll och ingenstans på att jag förmodligen har kvar en del gamla resultat. Blev genast sporrad att se efter om det gick att göra någon form av jämförelse. Oturligt nog hade jag få resultat kvar i datorn vilket egentligen inte var så konstigt eftersom jag alltid fört resultaten på papper och tydligen sällan lagt över dem digitalt. Lite tur i oturen var att jag lyckades hitta resultat från en år 7 för tio år sedan vilket blev klockrent eftersom klassen jag har i idrott idag är just en år 7. 

Jag är väl medveten om att detta håller en mycket låg vetenskaplighet när jag jämför en enda klass för tio år sedan med en enda klass idag. Men med en fast övertygelse om vad jag skulle hitta och kanske framförallt för att mätta min nyfikenhet ville jag ändå se skillnaden. 

Beeptestet för den oinvigde innebär att man springer mellan sidlinjerna på en handbollsplan (20 meter) och ska hinna fram lagom till att det beeper till. Man startar på nivå 1 vilket är promenadtempo och sedan stegras hastigheten i takt med nivåstegringen. Varje nivå innebär cirka tio tjugometerslöpningar. 

Betygsgränserna mina kollegor och jag hade förr på Beeptestet var följande:

Nivå 5 - Godkänt

Nivå 8 - Väl godkänt

Nivå 12 - Mycket väl godkänt

Medelsnittet:

5,5 - för dagens år 7.

7,3 - för 7 an för tio år sedan.

I dagens sjua var det åtta elever som inte klarade nivå 5. För dåtidens sjua var antalet noll. Noll!!

Den stora skillnaden när jag jämför siffrorna på klasserna är att det inte är någon egentlig skillnad på de som är bäst. Den stora skillnaden är att de sämsta är klart sämre. 7 st klev i dagens år sju av redan före nivå tre som i princip är rask promenadtakt. 

Fysisk aktivitet idag kommer aldrig per automatik. Det kräver medvetna val och handlingar som trotsar alla bekvämligheter vi ständigt lockas in i. Till detta måste man lägga till oförmågan att besegra motstånd. Beeptestet är jobbigt och hur långt du orkar pressa dig ligger mångt och mycket på en mental nivå. Omöjligt att testa men hur stor är skillnaden där? Hur många kliver av tidigare idag för att de mentalt inte vill/orkar pressa sig? 

Det är inte att dra för stora växlar av den här lilla jämförelsen men faktum kvarstår. Elevernas fysiska nivå blir bara sämre och sämre och i ett samhälle där det är fult att både mäta, tävla, besegra motstånd och ställa krav kommer vi aldrig vända på den här utvecklingen. En utvecklingen som riskerar att bli enormt negativ både på det individuella planet och det samhälleliga planet.

Vuxenvärlden måste vakna. För det här är givetvis inte barnens fel.

Buljongguiden

Jag är självutnämnd buljongexpert och vill få fler att koka buljong i och med den här eminenta guide. 

Det går väldigt fort att göra buljong även om själva koktiden tar lång tid. För- och efterarbetet är minimalt och går ofta att samköra med annan matlagning när man ändå står i köket.

Anledningarna till att koka egen buljong är många men egentligen räcker det att motivera med att det är ljuvligt gott. Andra orsaker till att koka eget är för att slippa låtsasbuljongen man köper i affären med mängder med märkliga tillsatser men även för att den egenkokade är väldigt nyttig i och med att man får i sig en massa härlig kollagen som bland annat är bra för hud, ben och leder.

I familjen P dricker vi framförallt buljongen som den är men vi använder den även till matlagning. Vi kokar en till två gånger i veckan och låter den stå i kylen färdig för användning. 

Själva koktiden ligger på mellan 12-18 timmar. Jag sätter oftast igång koket på eftermiddagen/kvällen så att det puttrar över natten. Koka upp för att sedan sänka till lägsta värme. Koka med locket på. Kokar man upp emot 18 timmar behöver vatten tillsättas efter hand. Jag tar vattenkokaren till hjälp så slipper jag justera värmen på plattan. Kastrullen jag använder är på 5 liter. Jag kokar på ben av:

Kyckling, gris, rådjur, älg och nöt. Ju mer kött som finns med på benen desto godare smak.

Övriga ingredienser:

Alltid med: Salt och örtsalt. Vitpeppar och en skvätt vinäger (den suger ut kollagen från benen)

Med i varierande grad: Lök av alla dess sorter. Gärna purjolök. Vitlök, ingefära, gurkmeja, morötter, palsternacka, selleri, persiljerot, fänkål, rödbetor.

Nu finns inga ursäkter, det är bara att börja koka.

Njut!

Way of the peaceful warrior av Dan Millman

Dan Millman är en collegestudent och gymnast som en natt stöter på en märklig man på en bensinmack. Mannen i fråga, Socrates fångar Dans uppmärksamhet och blir så småningom Dans lärare och mentor i livet. 

Det här är en härlig bok som rör sig mellan verklighet och fiktion där generella livsfrågor tas upp om hur man bör leva sitt liv. Jag känner igen många av budskapen från andra böcker jag läst, alla med ett buddhistiskt tema. Framförallt tycker jag att budskapet är väldigt likt allt jag hört och läst av Björn Natthiko Lindeblad. 

Jag tycker mycket om den här boken. Egentligen inte så mycket nytt men väldigt nyttigt att bli påmind om lämpliga tillvägagångssätt för att hantera livet. Extra roligt hur löpning, närvaro, kost och fasta betonas i boken och hur det under en längre tid har varit viktiga inslag i mitt liv. Givna "framgångsfaktorer" eller bara nycklar till välmående....

Nya normen? - Svag, rädd, ledsen och ynklig

Är inte fel att spänna musklerna och känna sig stark...

Antingen har vi en ny samhällsnorm på väg eller så är jag överkänslig men vart jag än vänder mig; kultur, sociala medier och allmänt beteende tycker jag mig se samma tendens.

Ett obegripligt fokus läggs på att må dåligt. Min känsla är dessutom att man rent av ska vara trött och ledsen. Oroad och stressad. Rädd. Full pott blir det om du dessutom har klimatångest och är osäker på din sexualitet.

Vårt mående är ingen slump. Vi mår till stor del som vi förtjänar utefter hur vi lever våra liv. Hur mycket vi rör oss eller inte rör oss, sover, äter och så vidare. Det där är verkligen inget nytt men givetvis handlar det inte bara som fysiologiska processer såsom energi och hormonella nivåer. Vårt mindset och vår inställning till livet är nog så viktigt. Visserligen hör dessa två ihop men likväl stämmer föresatsen att; 

Sök och du ska finna. Vad är det du letar efter? Orättvisor med fokus på kön, etnicitet och religion? Eller kanske stress eller annat som gör dig trött, ledsen eller nedstämd? Ju mer vi letar desto mer kommer vi garanterat att hitta. 

I grund och botten landar det om vad det är för självbild vi vill ha. Vilken sorts människa vill jag vara? 

I min värld är svaret enkelt. Jag vill vara stark, pigg och glad. Jag vill vara nyfiken och full av energi och jag är övertygad om att det hjälper mig att bli det om jag har rätt förväntningar och förhoppningar på en dag. Jag vet vad jag vill leta efter.

Slutligen. Vi smittar som vilket sjukdom som helst. Frågan om vem vi vill vara måste därför kompletteras med vad vill jag sända för budskap och signaler till de runt omkring mig. 

Inte heller den frågan borde vara speciellt svår att besvara...

Det finns en rikedom i att begränsa sig

Spring dig trött. Och då menar jag riktigt, riktigt trött. Så till den grad att det inte går längre. Huvudet är dimmigt, benen har transformerats till stockar och du är en millimeter eller två ifrån att börja gråta. Och då menar jag en gråt inifrån djupaste själen. En gråt som hör ihop med lättnaden att det är över.

Befrielse.

Min löpning har lärt mig oerhört mycket om hur jag ska hantera livet. Det är tyvärr få förunnat att uppleva det jag beskrev ovan. Och det är bara ett exempel på alla de gånger jag har befunnit mig i den djupaste av källare. Då jag fått "utforskat" mig själv och mitt psyke. 

Jag har definitivt blivit starkare men också klokare av dessa erfarenheter. De har gett mig perspektiv till vad jag verkligen behöver och inte. Jag tror att många suktar efter mer. Mer pengar och prylar. Mer underhållning. 

Jag ska inte förneka att även jag har en viss längtan åt det hållet också men den är faktiskt inte speciellt stark. Jag har lärt mig vad det är jag mår som bäst av. Jag har lärt mig att verkligen uppskatta det mest basala och det är väldigt skönt att veta att det inte krävs så mycket mer. 

Bli trött - vila. Bli hungrig - ät. Skratta och le åt något varje dag. Var tacksam och se fram emot småsaker.

Rikedom är inte mer - rikedom är att kunna uppskatta. 

Hur är denna normaliserade barnmisshandeln möjlig?

Jag vill så gärna förstå. Och när jag inte gör det blir jag irriterad. I just det här fallet lutar det kanske mer åt ledsamhet och nedstämdhet. Jag kan för mitt liv inte begripa dagens föräldraroll. 

Som jag ser det är den inte ens bristfällig. Den är i det närmaste katastrofal. Våra barn och ungdomar är utelämnade åt föräldrarnas beslut. De beteenden, vanor och mönster de växer upp med kommer sätta sig djupt och påverka dem för resten av deras liv. 

Föräldern - den "vuxne" antas ha kunskap erfarenhet och mandat att vägleda sitt barn till att må bra. Att det inte är något lätt jobb är jag först med att skriva under på. Det är både underbart och skitjobbigt att vara förälder. Jag förväntas uppfostra mina barn och lära dem rätt och fel i livet vilket innebär ständiga konflikter eftersom barnen inte har det jag förväntas ha:

Impulskontroll - kunskap - erfarenhet - ansvar - långsiktighet.

Det blir helt enkelt en helsikes massa nej eftersom jag som förälder måste se något längre än vad näsan pekar. Och den långsiktigheten är det alldeles för få som verkar ha. Eller om det egentligen handlar om att orka ha. Vi älskar alla våra barn så därför har jag ingen annan förklaring än att att det är brist på just långsiktighet och ork. För det kan definitivt inte vara kunskapsbrist som leder till det jag kallar barnmisshandel. Informationen finns där och om inte annat märker vi rimligtvis på våra barn om de mår bra eller inte. Både fysiskt och psykiskt. Och de siffrorna dalar som bekant med en oroande hastighet.

Givetvis menar jag alltså inte barnmisshandel i fysisk med i form av fysisk misshandel men jag har inget problem med att använda ordet till det bristande föräldraskap som nästan har blivit en norm i samhället idag. Några exempel där föräldraansvaret generellt brister å det grövsta:

Rörelse - Utomhusleken är i princip död. Framförallt om vi kommer upp i åldrarna. Idrottsutövandet slutar barnen med tidigare än någonsin (snittåldern för att sluta är ca 11 år). Karavaner med bilar hämtar/lämnar på skolan eller så åks det buss. Hur många av våra barn har längre än 20 minuters promenad eller 10 minuters cykling till/från skolan? 

Skärmtid - Är i det närmast helt frisläppt. Snittiden barnen lägger på skärmen är enorm. Det tycks inte finnas några begränsningar hemifrån över huvud taget. Gamnackar i varje väderstreck alla tider på dygnet. Ständiga kickar som gör allt annat tråkigt. Till och med på de duktiga som faktiskt går/cyklar. 

Pengar - Varför har barnen alla dessa pengar? Snask och skräp köps i kopiösa mängder av många i princip varje dag och så fort maten i skolan inte passar smits det iväg till närmaste goda alternativ och det är inte direkt en broccoli från mataffären de tuggar på...

Sömn - Hallå!!! Kommentar egentligen överflödig men självklart kommer de inte vilja sova om de inte har fått rörelse, utomhustid och fortsatta hormonella kickar via skärmen långt in på kvällen.

Det brukar vara populärt att lägga över ansvaret på barnen. Att de själva ska lära sig att hantera sina pengar med mera. Det råkar vara så att de har motvind i det fallet eftersom deras hjärnor inte är färdigutvecklade. DE KLARAR ÖVER LAG INTE AV ATT VARA VUXNA EFTERSOM DE INTE ÄR VUXNA. Det stora problemet är kanske att punkterna ovan sköts minst lika illa av vuxna själv men det är inte deras hälsa den här texten handlar om.

För egen del är jag extra frustrerad eftersom jag som förälder över mina barn påverkas av hur alla andra gör. Jag är extremt trött på den utanförskap jag riskerar att utsätta mina barn för eftersom att jag råkar vara medveten om problematiken och dessutom har ork att ta vuxna beslut. 

Det jag ser oroar mig djupt. Idag mår många barn och ungdomar bevisligen dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Hur kommer de må i framtiden och hur kommer de döma "oss" som bär ansvaret?

Bearbetning av känslor och hjärnspöken

Glada och positiva eller trötta och negativa? Våra känslor är där hela tiden och det intressanta är kanske inte vad de beror på utan vad vi gör av dem.

Är mycket förtjust i Björn "Natthiko" Lindeblads uttryck: "Det är bara en känsla" och "This too shall pass". Framförallt vad gäller alla negativa känslor. För de kommer. Varje dag. Och varje dag försöker jag bemöta dem på samma sätt. Jag noterar dem för att sedan skickar bort dem eftersom de helt enkelt inte är välkomna just nu. Många gånger räcker det så. För efter uppförsbacke kommer nedförsbacke och hur jobbig uppförsbacken blir beror så oerhört mycket på hur vi bemöter den. Återigen en visdom från löpningen som jag tar med mig i livet. 

Vi har alla våra hjärnspöken. De där på förhand negativa känslorna som genom att de får näring växer sig  större och större. I vår familj kan det handla om allt ifrån väder och läxor till elarbete eller dammsugning. Eller för all del att springa när kroppen på morgonen känns som ett ursketet äpple. Det blir aldrig så hemskt som man tänkt sig. Och den medvetenheten är grymt viktig. Vi har en fantastisk mental kraft i att själva bestämma hur de där känslorna ska hanteras och jag tänker att det är precis tvärtom med de positiva känslorna. Blås upp dem och fyll dagen med dem. Tänk på dem och dela med dig till andra. 

Jag kan ha fel...

Jag brinner för att utvecklas. Som pappa, som hälsointresserad, som människa. 

Det kräver ett öppet sinne. Att lyssna och läsa. Att prova. Men det kräver också en vidsynthet. För om jag är snäv och bara lyssnar och läser på en form av åsikter, fakta och argument sker ingen utveckling. Det enda som sker är att jag befäster det jag redan tror på eller tror mig veta. 

Jag har ändrat mig många gånger i mitt sätt att se på både världen och min egna hälsa. Följt en väg och varit säker på att den varit den rätta. I vissa fall följer jag samma väg men i påfallande många fall har jag svängt och ändrat mig. Lyssnat, reflekterat och provat nytt. 

Kost, vaccin, klimat eller politik i största allmänhet. Vi måste lyssna på alla argument för att kunna ta ställning och framförallt inte svartmåla andra fullt ut för att de har vissa åsikter som vi själva inte håller med om. Nio av åsikterna kanske är uppåt väggarna men kanske inte den tionde och den får jag aldrig reda på om jag slutat lyssna efter tre. Jag kanske aldrig kommer att ändra mig men jag kanske kan få förståelse och acceptans. Trump var/är ett ypperligt exempel på detta. Stämpeln han fick av media var att han var rubbad och livsfarlig (i mångt och mycket med all rätta). Men det gjorde att allt han sa och gjorde svartmålades oavsett vad det var bara för att det kom från honom. Först i efterhand smyger det fram att ett och annat kanske inte var så tokigt. Och det är precis detta vi måste anstränga oss för att undvika för att inte hamna i "en supportergrupp" som älskar allt med det egna laget och hatar allt annat. 

Det gäller kost, motion, politik. Allt.

Idag har många en märklig vilja att bestämma sig i olika frågor så till den milda grad att man inte ens är intresserad av att lyssna på andra argument än sina egna. Det är högst olämpligt och direkt ocharmigt att på detta sätt sig sig själv som facit. 

Livet har lärt mig att jag kan ha fel och med det i bakhuvudet fortsätter jag att lita på mitt egna förnuft efter att ha tagit till mig av olika åsikter och argument. Jag är väldigt tacksam för den här insikten eftersom jag upplever att jag hela tiden blir en bättre version av mig själv. 

Min underbara lediga dag

Återigen är jag ledig en vardag (eller kanske två beroende på hur man räknar...) i veckan och jag kan inte nog poängtera hur ofattbart skönt det är.

Jag har i många år varit ledig en dag i veckan men förra läsåret jobbade jag istället på Runfeeling och även om det på många sätt var både bra och lärorikt var det ingen tvekan om att jag saknade min lediga dag. 

Mycket!

Nu är den återigen här och jag njuter till fullo. 

Att få kliva upp på morgonen utan att känna någon som helst stress. Kaffet i lugn och ro och sen iväg. I princip jämt blir det löpning. Humöret, kroppen, årstid, väder och känslan får avgöra. Tid finns för ytterligare ett träningspass senare på dagen och just nu suppar jag helst. I övrigt blir det läsning och olika vardagsbestyr. Njuter av en sådan märklig sak som att kunna dammsuga med podd i örat. 

När ungarna kommer hem har jag hunnit leka kock i köket vilket även det är något jag verkligen tycker om att göra och har energi och humör för att hjälpa till med läxor. 

Det här är tveklöst ett av mitt vuxna livs bästa beslut. Tid, frihet och ensamhet. Som lärare, fotbollstränare med mera är det många sociala kontakter som jag visserligen trivs med men som gör behovet stort att få vara ensam. Det är som med all träning och rörelse som måste till för att jag sen ska uppskatta vilan. Jag har noll och ingen ro i kroppen att bara slappa om jag inte varit i rörelse innan. 

Att jag i år i princip får ytterligare en dag att göra som jag vill med känns som en enorm lyx. Lärarjobbet ägnar jag mig åt måndag, onsdag och fredag. Min "lediga dag" är tisdagar men även torsdagar då jag ska jobba med Lärarhälsocoachen känns fantastisk. Jobbtorsdagen kommer jag att kunna styra och ställa som jag vill och det ska bli kul att se hur jag kommer att uppleva den dagen. 

Vi har alla mängder med möjligheter att styra upp våra liv efter eget huvud. För min del uppskattar jag tid oerhört mycket och jag vet precis vad jag ska göra av den.