Klockan på ringning 0400, en halvtimma senare åker min hustru, bror och jag mot Kalmar från Oskarshamn. Jag har som brukligt innan en tävling sovit dåligt men känner mig naturligtvis ändå pigg och sugen på att tävla.
Äntligen.
På plats vid växlingsområdet hittar jag först inte cykeln. Jag hade memorerat både bokstav och position men går ändå omkring som en förvirrad höna. Minuterna går och en olustig känsla börjar sprida sig. Kan den ha blivit borttagen av någon anledning? Innan jag skämmer ut mig inför en funktionär hittar jag den dock och blir påmind om att jag måste ha bättre koll till växlingen senare.
I väntan på starten stöter jag på två vänner till min bror som också ska köra och det känns bra med lite sällskap. Vi promenerar i god tid ner till hamnen där "allas" familjer ansluter. Skönt med lite avslappnat prat eftersom vi hade tid på oss.
Sakta närmade det sig att plumsa i och lite plötsligt är det min tur att hoppa. Oj, nu börjar det.
Simningen
Simningen var fruktansvärd. Två gånger tidigare har jag simmat tillsammans med en större grupp. Vansbrosimmet och Tjörn halvironman. Vid båda tillfällen var det mer eller mindre stökigt men den här gången upplevde jag att det var ännu värre.
Det var folk överallt. Framför, vid sidorna och bakifrån och alla hade de samma uppdrag. Att dränka just mig. Det gick lite i vågor. Ibland fick jag lite andrum och kunde simma på utan ångest men alldeles för ofta gick pulsen upp då jag trycktes ner eller något liknande. Usch! Riktigt, riktigt jobbigt. Nacken började värka allt eftersom och det kändes verkligen som en befrielse när jag slutligen fick klättra upp på torra land.
Cyklingen
Jag tog det relativt lugnt i växlingen och försökte vara noga med att mina blöta kalsonger och tights satt bra för att undvika skav. Snart nog var vi uppe på Ölandsbron och det kändes. Både att det blåste rätt bra och för att jag tyckte att det var speciellt att cykla på en så lång bro. Förstärktes kanske lite av vetskapen att detta är enda dagen på året som man får cykla på den.
Om jag simmade mot döden så är det nog inte fel att säga att jag cyklade mot sömnen. Vad var det som hände egentligen? Jag tror inte jag hade cyklat ens i 3 mil när jag började känna att ögonlocken hade en oroande tyngd. Samma känsla som jag hade när barnen var små och jag skulle läsa samma bok om och om igen och ögonen bara vägrade vara öppna. Samma känsla som jag kan få i bilen ibland. Som om ögonen lever sitt eget liv och bara måste blunda. Här ska jag göra en Ironman. Jag ska cykla i 180 km och efter 30 av dem vill ridån gå ner.
Jag dricker och börjar tidigare än tänkt att stoppa i mig olika sötsaker men ingenting hjälper. Jag får sluta krypa ihop i racerställning och tempoställning eftersom problemen känns värre där. Jag tar till och med av mig glasögonen eftersom jag tänker att de blivit lite svettiga och kanske "grumliga". Att de kanske påverkat negativt. Jag sitter alltså upp på cykeln i den hemska vinden och sliter...., för att inte somna. Fullständigt absurt. Samtidigt värker nacken ännu mer och ryggen och......
Detta pågår ända tills att vi närmar oss Ölandsbron igen. Jag har precis bytt min flaska med resorb till en med enervit på en av stationerna, druckit av den, och tänker att jag lika gärna kan stanna och pinka också. Något jag faktiskt hade tänkt göra på cykeln. Men allt slit med att hålla mig vaken och alla omkörningar gjorde mig lite modfälld så en pissepaus var ju knappast en förlust.
Upp på cykeln igen och då är det som att jag anar en förändring. Jag står på och efter ett tag vågar jag även krypa ihop i ställning för att se om det fungerar. Det låter fånigt men jag är som förbytt. Jag känner mig inte sömnig längre och i ren eufori cyklar jag som en vettvilling resterande del av banan. Den där värken har även den blivit bättre.Och om jag blev omkörd tidigare så är det ingenting mot vad jag upplever nu. Jag står på som tusan och jag tror faktiskt inte jag blir omkörd en enda gång under andra halvan av loppet. Jag kände verkligen att det gick fort. Ställde mig upp lite då och då för att vila rumpan och fick på så sätt ännu mer kraft i tramptagen och passerade folk underbart fort. De måste ha trott att den dåren spurtade...:)
Och en dåre var jag kanske men en lycklig sådan eftersom jag var så glad över att hela jag fungerade som jag skulle. Hann fundera lite på om jag inte borde ta det lite lugnare men kände dels att jag skulle ta vara på känslan och kände som alltid trygghet i det som komma skulle. Löpningen.
Jag undrar verkligen vad den där tröttheten berodde på. Brist på något som enerviten hade? För man kan väl inte pinka sig pigg?
På väg in mot växlingen såg jag min hustru och bror och kände av hela mitt hjärta att det skulle blir så skönt att få springa. Råkade visst ropa något i stil med att jag hatar att cykla (cykelannons på blocket inom kort:).
Löpningen
Jag har en oerhörd trygghet i min löpning. Jag kan springa. Med trötta ben. Lääänge!!!! Jag vet att många ser med fasa på den sista grenen i en Ironman men jag såg verkligen fram emot den. Växlingen gick bra och den där svåra omställningen för benen mellan cykling och löpning kände jag inte av överhuvudtaget. Planen var att inte springa för fort i början för att öka efter hand.
Det var en trevarvsbana varav ganska många kilometer var i stan. Mycket bra och trevligt med all publik och det fantastiska stöd vi aktiva fick. Framförallt i Kalmar men även utanför innerstaden under löpningen och även på sina ställen under cyklingen. Verkligen hatten av för alla vänliga människor som så generöst bidrog med så mycket hjälp.
Första varvet kändes bra men andra varvet var tungt, tungt. Jag hade tappat mitt linsetui med salt och tandkräm och det var något jag saknade. Under tidigare lopp har jag lärt mig att jag är i stort behov av salt under sådana här tävlingar och eftersom mitt var borta fick jag förlita mig på en hel del sportdryck och annat sliskigt som vi fick på kontrollerna. Det tyckte jag var oerhört jobbigt eftersom jag var tvungen att förse mig men där munnen verkligen inte ville ha mer sött och så började jag känna en viss oro för om magen skulle klara av att hantera allt jag stoppade i mig. Jag var riktigt trött ett tag och ögonen började kännas grumliga och då gjorde jag det jag gjort förut. Slängde ur mina linser. Jag har bara linser när jag tränar eftersom jag känner att jag blir torr om ögonen efter ett antal timmar. Min syn är inte så dålig så att jag inte klarar att springa utan linser och det var ett bra drag. Märkte direkt att det kändes bättre att vara linslös.
Jag kan springa med trötta ben men det betyder inte att det är enkelt. Inför sista varvet försökte jag skaka av mig tröttheten och intala mig att jag hade mer att ge. Jag stod på lite extra några gånger för att känna mig för och jag märkte att det fanns krafter kvar. Jag ville öka farten men visste inte när. Ville inte öka för tidigt med risk för att storkna. Med cirka 8 kilometer kvar började jag trycka på extra mycket. Och det där är så himla lustigt. Benen är trötta och det gör ont. Det är jobbigt. Ändå går det att få ut mer. Jag kände verkligen att det gick undan men vågade inte springa förbi kontrollerna som kom varannan kilometer. Då stannade jag till för att dricka både vatten och sliskigheter och benen ville inget annat än att sluta. Så trögt det är att fortsätta då. De första stapplande stegen får en att tro att det aldrig går att komma upp i fart igen. Men det går och det är en extremt märklig känsla. En slags blandning av gott och ont. Glädjen över att det går och en viss kroppslig förtvivlan som undrar vad fan det är du (huvudet) håller på med egentligen. Kan vi inte bara få vila?
Den sista kontrollen springer jag förbi. Jag vet att det är så kort kvar att jag inte behöver något intag och så vill jag undvika att stanna och därmed starta igen. Sista två kilometrarna är i stan och vilket välkommet sätt att avsluta en sådan här dag på. Massor med folk. Massor hejarop och jubel.
Under racebriefingen två dagar tidigare blev vi uppmanade att göra en "snygg" målgång. Var stolt. Var nöjd. Var lycklig när du är på upploppet. Det här kommer att vara en dag att minnas.
I stan springer jag som sjutton. Nu ska det här äntligen ta slut. Men jag hinner också tänka på det där orden om en "snygg" målgång. Jag funderar på att stanna några meter innan för att med armarna uppsträckta gå det sista. Samtidigt. Varför i hela härligheten springer jag som om djävulen vore efter mig om jag sen ska gå in det sista?
Jag sprang givetvis fort hela vägen och när jag kom i mål kände jag en oerhörd lättnad. Tårarna kom med en gång och givetvis fanns världens bästa hejarklack på plats med underbara kramar.
Kalmar Ironman kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och det beror främst på att det var ett mål jag satte upp för ungefär fem år sedan. Något jag ville då men som jag på vägen ändrade inställning till. Under de här åren har jag lärt mig att jag inte är speciellt förtjust i vare sig cykling eller simning. Jag ville ändå genomföra Kalmar men det har varit jobbigt och svårt att motivera sig. Jag har inte alls varit lika helhjärtad som inför mina 100 miles förra året. Jag ser det här som en lärdom som påminner om hur viktigt det är att känna ett eget driv för något. Att vara 100% motiverad.
Men såklart! Jag är oerhört nöjd och stolt och framförallt lättad. Nu är det här äventyret över och jag ser fram emot att gå vidare mot andra mål.
