Veckans vaccination gjord - en självklarhet för mig

Det kostar att ligga på topp...

Totalt 10 timmars träning. 74 km löpning och 2,5 h styrketräning.

En ketogen kost (delvis med inälvsmat) på det med massor av vitlök och en hel del ingefära, kryddat med MCT-olja och Cellexir. 

Noll alkohol och 8 timmars sömn per natt. Ett flertal rejäla skratt och många trevliga möten. Många timmars utomhustid förutom löpningen. 

Meditation, visserligen enbart 5-10 minuter, varje dag och ett antal timmars bokläsning. Ett kallbad och en hel del bastu.

Den här veckans dos är godkänd och jag är väl medveten om att den inte gör någon större nytta om den är en engångshändelse. Därför blir det en ny dos nästa vecka, och nästa, och nästa.

En självklarhet för mig!

----

Jag vet att jag är lite barnslig men jag har väldigt svårt för den stora massan som slår sig för bröstet över att de är så duktiga över att ha vaccinerat sig och att det är en sådan självklarhet att göra det. Dos 2 och 3 och snart 4 och 5 (hur många kommer förresten orka ända till dos 5? Börjar kanske bli för jobbigt då...).

Men att vecka in och vecka ut hålla kroppen i trim och aktivt arbeta för att sätta en rejäl grund för sin hälsa. Att ge sig själv bästa möjliga immunförsvar.... Hur många kan slå sig för bröstet där?

Jag tror att det i nuläget är upp emot 80% som är vaccinerade i Sverige idag men samtidigt anses över 50% vara överviktiga. Hur många anses vara vältränade? Hur många jobbar dagligen för att ha en riktigt bra grundhälsa? Jag har inga siffror på det men det är garanterat inte i närheten av siffrorna ovan. 

Att vaccinera sig är en självklarhet för den stora massan men inte att sköta sin hälsa. Logiskt eftersom det ena är bra mycket enklare än det andra.

Var och en har en rätt att göra precis vad de vill och var och en har rätt att slå sig för bröstet och vara nöjd oavsett orsak. 

Jag är nöjd över veckans vaccinationsdos och ser fram emot nästa.....

Det smarta gamla hederliga armbanduret

En klocka. Ett armbandsur som bara visar tiden när jag tittar på den. Så enkelt men så viktigt.

Hur långt ska man gå i sin hälsosträvan? Mitt svar. Så långt det bara går förutsatt att det leder till en kvalitetsökning mentalt och fysiskt. Slår det över och blir en stress och en press. En belastning. Ja, då är det ju inte längre en kvalitetsökning och bör sopas undan illa kvickt.

Det "smart" gamla hederliga armbandsuret är i min värld en sådan där liten sak som gör skillnad.

När jag tittar på klockan är det bara tiden jag ser. Inte några notiser eller annat avgrundsdjupt som riskerar att jag gör mer än att just bara kollar tiden. 

Den hjälper mig också att inte ha mobiltelefonen i fickan. Jag är väl en av få, men inte en chans att jag tänker låta mobilen ligga och umgås med mina testiklar, mitt utlopp eller hjärta. Vart tog strålningsdiskussionen vägen förresten? Kan det finnas ett ekonomiskt incitament till att det inte forskas kring detta? Nej, nej. Absolut inte. Det är klart att det är totalt ofarligt. Något annat vill vi knappast höra. 

En smart klocka är i min värld en klocka som visar tiden och ingenting annat. Ett hjälpmedel att begränsa skärmtiden och en hjälp att inte ha eventuell strålning närmare än nödvändigt.

Incel av Stefan Krakowski

Incel - Ofrivilligt ensamma män. Det var först alldeles nyligen som jag för första gången stötte på uttrycket. Jag lyssnade på Stefan Krakowski i en podd och tyckte att ämnet var mycket intressant både ur ett samhällsperspektiv och ur ett personligt hälsomässigt perspektiv. 

Boken är riktigt intressant och bra. De ofrivilligt ensamma männen blir fler och fler. Varför då och vad kan det få för konsekvenser?

I den här boken försöker Krakowski ge en förklaring på detta och det han tar upp är som sagt mycket intressant. Generellt sätt är mäns aktiekurs på väg nedåt. Kvinnor börjar på de flesta plan både gå om männen och accelerera ifrån. Det gäller på utbildnings- och yrkesnivå och därför även ekonomiskt. För män går det åt motsatt håll i och med att allt färre klarar av gymnasiet med godkända betyg och därför hamnar i ett sämre läge i sitt "yrkesval". Att kvinnor allt som oftast väljer parter som har samma eller framförallt högre social och ekonomisk status blir ett problem för männen med lägre utbildning och det blir inte bättre av att kvinnor idag dessutom kan skaffa barn utan en partner över huvud taget.

Den här boken ger mängder med tankar och funderingar. Jag för min del som är lärare tänker extra mycket på skolans värld och hur den inte är anpassad till pojkar. Att dessa pojkars största intresse samtidigt är att spela spel i en värld med "bara" grabbar känns inte bra. De låga betygen, spelandet som riskerar att göra vattentäta skott till det andra könet samt risken för att i allt stillasittande bli allt annat än attraktiv är en mycket oroväckande kombination.

Det är aldrig roligt att måla svart men risken är att detta är minimalt problem idag jämfört med vad det kan komma att bli både på samhälls- och personlig nivå. 

Rekommenderar boken varmt. Den är ytterst aktuell och rent av viktig att läsa för mig som förälder och lärare. Hoppas att den även blir läst av folk med positioner i samhället som kan göra skillnad. För vi vill inte hamna i ett samhälle med en massa ensamma arga män.

Äntligen vardag igen

Semester är både vackert och underbart med vardagen är viktigast...

Vardagen är det vi har mest av och därför måste vi skapa en vardag att vara nöjda med. Semester och lov är alltid härligt att se fram emot men det får inte bli att de fungerar som en oas eller vattenhål medan vardagen är en ökenvandring. 

Hur ser vardagen ut? Vad är bra och vad kan bli bättre? Skapa och gör om. Förändra eller bygg vidare. 

Jag för min del ser alltid fram emot vardagen i slutet av exempelvis en julledighet. Jag ser fram emot de tydliga ramarna och vanorna jag har skapat. Jag vet när och vad jag ska träna eftersom jobb och familjeaktiviteter inte ger utrymme för annat än just den avsatta tiden. Jag ser fram emot fotbollsträningarna med mina Partille 09-or. Att komma hem efter jobbet och byta om för att få träffa härliga och glada ungdomar. Utomhus istället för att jäsa hemma i soffan. Eller att titta på min äldste pojks träningar och matcher.

Jag ser fram emot variationen mellan jobb och familj. För nog sjutton blir det intensivt med alla hemma samtidigt. Jag ser fram emot mina "lediga" dagar när jag delvis jobbar med Lärarhälsocoachen och delvis gör precis vad jag vill. 

Och ja, jag ser även fram emot lärarjobbet. Konferenser och mycket annat kan dra åt......, men lektionerna och eleverna med all kunskap och utveckling, alla skratt. Underbart!

Så småningom kommer givetvis den där lilla längtan till lov och semester igen. Variationen. Att få ledighet och mer tid är fint och jag tänker att det stämmer väl in med allt annat i livet. Vi behöver ytterligheterna och variationen. Soffan är bäst efter jag har tränat men jag klarar inte av att ligga där hur länge som helst. Och vardagen kräver så småningom semester men om den längtan är för stor är det Läge att göra något åt det vi har mest av. Vardagen.

Den största respekt för mat- och sockermissbruk

Mat, vatten, luft och sex. Enligt Maslows behovspyramid är detta den fysiologiska grunden för överlevnad. Essensen som kan liknas vid drifter som vi helt enkelt måste ha. En av dem sticker ut och det kanske också är det som är förklaringen till varför vi har sådana enorma problem med de så kallade vällevnadssjukdomarna som vi äter oss till.

Luften är inte så mycket att fundera på. Vår andning sköts av sig själv och är inget vi behöver gå omkring och tänka på. 

Sex, en förutsättning för att "leva vidare" genom att avla barn men knappast något som på daglig basis måste tillgodoses. Dessutom är sexdriften inget vi går omkring och bär på precis hela livet. Dels finns den inte före puberteten och dessutom är det knappast något som driver oss på daglig basis resten av livet heller. 

Vatten och törst är visserligen något som gör sig påmint varje dag men är väldigt lätt att tillgodose utan att det ska krävas alldeles för mycket mental energi. 

Maten däremot. Den är tveklöst det största gisslet och problemet.

Till viss del är jag själv både en mat- och sockermissbrukare och jag är övertygad om att vi alla är det fast i olika grad. Jag är grym på att äta mer trots att jag redan är mätt. Det är ju så himla gott. Och socker löser jag inte att äta lite av. Har jag väl satt igång, då jäklar. Och det får inte ligga hemma i något skåp och locka mig heller. Det går bara inte. Så har det varit fram tills nyligen.

Mina ständiga regler har hjälpt mig och förutom dem är det tveklöst så att vad jag stoppar i mig i övrigt (kolhydrater) påverkar enormt mycket. 

Jag har i många år ätit en kolhydratfattig kost. Den har varierat lite i sin sammansättning men jag har aldrig återgått till det normala sättet att äta (tallriksmodellen). Ibland har jag varit striktare, ibland liberalare. Men sammantaget har jag inte haft några problem med att då och då njuta av mörk choklad, nötter, godis och glass. Allmänt kolhydratintag och socker i olika former har gjort att jag hela tiden har hållit en liten låga igång även om det inte varit i några större doser. Är det inte dags för lite gott nu Daniel? Tanken har uppkommit med jämna mellanrum och jag har varit tvungen att lägga mental energi på att ta rätt beslut. Vilket jag inte alltid klarat. 

Men i julas hände något som jag aldrig upplevt tidigare. Under hösten var jag strikt på ett sätt jag nog aldrig varit tidigare. Det ledde till att när julen kom och alla dess godsaker förvånades jag av att jag helt enkelt varken var sugen eller intresserad. Jag smakade vid ett och annat tillfälle på godsaker såsom glögg och pepparkakor men det ledde inte till ett ökat sug. 

Slutsatsen är given. Äter jag en ketogen kost kommer behovet för sött försvinna. Ändå tycker jag att det är tydligt att tillgången till mat ändå kan vara ett problem. För som jag skrev ovan. Det är så himla gott och därför lätt att överäta även utan kolhydrater.

Och det är ju inte konstigt. Det sitter i ryggmärgen på oss. Finns tillgång på mat ska vi äta eftersom det djuriska i oss inte med säkerhet vet när det blir mat nästa gång. Det är så vi har levt i hundratusentals, ja till och med miljontals år. 

Men idag ser vår verklighet annorlunda ut. Mat och socker finns omkring oss hela tiden och vi är inte skapta för att stå emot. Varför klarar vi det då olika bra? Jag är övertygad om att vi genetiskt är olika känsliga för mat- och sockerintag så vi har olika förutsättningar på samma sätt som med allt annat. Oavsett finns det några nycklar för att lyckas:

- Ett tydligt regelverk att förhålla sig till.

- Noll/minimalt intag av alla typer av kolhydrater.

- Hjälp och stöttning av familj och vänner. 

Fastorna som jag ägnar mig åt skulle kunna läggas till på listan men inte till en början. Risk finns att man blir så nöjd med sig själv över att man klarat fastan att det riskerar att uppkomma ett rejält belöningsbehov. 

Belöningsbehovet är för övrigt förrädiskt eftersom det tenderar att uppkomma i alla möjliga sammanhang. Hur hanterar man det? Går det att belöna på ett "bättre" sätt? Eller ska belöningen bara accepteras eftersom den i sig bara är ett litet hack på utvecklingskurvan? 

Slutligen. Mat- och socker är inte som sex. Det är på alla sätt en mycket starkare drift. Det påverkas oss från dag ett tills att vi plockar ner skylten. Kommer man dessutom fel in i matchen från första början med fel sorts intag och fel förhållande genom att det förknippas med belöning, fest och tröst blir det riktigt tufft att senare i livet ändra på de dåliga vanorna. En motståndare att kämpa emot varenda dag och i värsta fall varenda timme. Mat och sockermissbruk ska verkligen inte underskattas. Det är en fruktansvärt svår motståndare att besegra.

Rymden ingen pratar om

Ut! Ut varje dag. Ut innebär per automatik rörelse, ljus och frisk luft. Alla viktiga för vårt välmående men där finns också något som man i princip aldrig pratar om.

Rymd och utrymme.

Jag har i det mesta ett evolutionärt perspektiv. Hur vi människor har levt i 100 000-tusental år är för mig en utgångspunkt för hur vi bör leva. 

Vi är utomhusdjur. Utomhus är normen och det självklara. Förutom att det ger oss rörelse och ljus ger det oss rymd och utrymme som tveklöst är essentiellt för oss.

Att stå vid en strand och blicka ut mot havet. Det känns i hela kroppen hur gott det är. 

Att stå på en höjd eller ett berg och blicka ut kan många gånger vara magiskt. Det ger ett lugn och en frihet som vi medvetet men kanske framför allt omedvetet mår väldigt bra av.

Hur är det då med motsatsen? Inomhus hela tiden. Tänk ett rum. Tänk dig att vi gör rummet mindre. Och mindre. En hiss kanske eller varför inte något litet trångt utrymme där man knappt kan röra sig. Skräckfilmscenariot för mig är levande begravd i en kista. Fy fan vad läskigt. Ytterligheterna visar ofta poängen. Ju mindre rum desto jobbigare och tydligare i medvetandet om att det inte känns bra. Samma sak går inte direkt att säga om den andra ytterligheten med natur och fri utsikt.

Vi är inte skapta för att ha väggar och tak omkring. Om rummen inte är tillräckligt små tänker vi inte på det, känner vi inte problemet men jag är säker på att det påverkar oss negativt ändå. 

Utomhus så mycket det bara går både för att det gör oss gott men även för att för mycket inomhus gör motsatsen.

Siffror motiverar men...

viktigt att titta på "rätt" siffror.

Löparklockor och pulsmätare. Stegräknare och aktivitetsmätare. Våg och måttband eller rent av blodsocker- och ketonmätare. Oura ring som bland annat mäter sömn men också runstreaks eller andra egenhändigt uppmätta bedrifter såsom sockerfria månader eller vad det nu kan vara.

Jag är den förste att skriva under på att siffror och statistik motiverar. Till exempel Runkeeper som jag använt som en träningsdagbok har varit ovärderlig för mig i min målsättning att springa långt men även smart. 

Oavsett om siffrorna och statistiken är till för att hålla igång träning, ett bra matintag eller sömn är det viktigt att vara medveten om vad siffrorna gör med en på det personliga planet. Hjälper de och är till nytta eller kan det rent av vara så att de har motsatt effekt?

När jag gick på gymnasiet hade jag några få aktier. Jag kollade kursen varje dag. Flera gånger om dagen. Med spänning tittade jag in på text-tv och hoppas varje gång att aktien skulle vara gulfärgad vilket innebar att de hade gått upp. Tyvärr var de inte alltid gulfärgade. De kunde också vara blåa och därmed ha gått ner i kurs. Jag insåg efter ett tag att den där blåa färgen påverkade mig negativt. Jag blev helt enkelt lite grinig och nedstämd. Framförallt när det var blått flera gånger på rad. Där och då tog jag beslutet att sluta upp med att kolla aktiekursen för jämnan. På kort sikt gjorde siffrorna mig sammantaget inte gott. Idag har jag inga aktier däremot lite fonder där jag använder mig av samma taktik. Att kolla varje dag är att försätta sig i en känslomässig bergochdalbana vilket jag inte mår bra av. Så mycket bättre då att kolla med längre intervall eftersom resultat då nästan jämnt är positivt. Vid börskrascher kollar jag först flera månader senare när kursen börjar gå upp igen vilket är positivt.

Den här lärdomen har jag tagit med mig i mitt användande av siffror förknippat med träning och hälsa. Genom att till exempel registrera varje löpt kilometer ökar den totala summan hela tiden och det jag ser kommer alltid att ha ökat. Finemang!

Det motsatta exemplet är vågen. Jag äger för egen del ingen våg och det är av den enkla anledningen att jag inte är speciellt intresserad av min vikt. Ibland lånar jag en i samband men att jag experimenterar med exempelvis fasta. Då handlar det mer om en nyfikenhet men också för att göra experimentet roligare med hjälp av allehanda siffror. 

Men om man nu är intressera av att gå ner i vikt kan det vara motiverat att väga sig men då är jag övertygad om att man måste tänka som i aktie- fondexemplet ovan. Mät och väg men gör det inte hela tiden. Hur mycket har du ätit och druckit? Svettats? Kissat och bajsat? Det är så mycket som påverkar och ingen går bara ner i vikt hela tiden. Det blir lite bergochdalbana men gör du rätt så kommer du förmodligen i längden få positiva besked på vågen.

Använd statistik och siffror men var väldigt medveten om hur du påverkas av dem och välj framförallt de som gynnar glädjen och motivationen. Använd dessutom den historiska statistiken som ett sätt att berömma dig själv. Ingen håller till exempel sockerfria dagar i all evighet. Istället för att klandra sig själv för att man har "misslyckats" så se tillbaka och beröm dig själv för alla lyckade dagar. "Misslyckandet betyder inte att alla de där dagarna varit förgäves, bara att en ny match tar sin början med möjligheten att slå den förra prestationen.

Fördelarna med att mäta är många. Den synliggör utveckling, motiverar och berömmer. Leta och hitta de siffror som hjälper.

Min första 72 timmars fasta

Så var det dags att ta fastan till nästa nivå. Jag har ju fastat i många år (ej i sträck...:) och länge tänkt att det skulle vara intressant att prova en 72-timmars. Har vid ett antal tillfällen tidigare som mest gjort 48 timmar. Mer om varför jag fastar och hur jag upplevde 48 timmars fastan här:

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2019/09/fasteexperiment-nasta-niva-i-min-fasta.html

Upplägget den här gången påminner om mina 48-timmars fastor:

Intag: Vatten, kaffe, te, buljong och salt. Cellexir och MCT-olja på morgonen och magnesium på kvällen. Ska man vara riktigt strikt är det bara vatten som gäller men jag är inte där än och känner att det kan finnas en vits med att se fram emot något under dagarna såsom en kopp kaffe.

Träningsplan: Som vanligt. Extra styrketräning om jag hinner med.

Mätverktyp: Måttband, våg, blodsockermätare och ketonmätare. 

De mätverktygen som ska bli mest intressanta är blodsockret och ketonerna. Tyvärr har jag lågt förtroende för min blodsockermätare eftersom den tidigare tydligt visat att den inte går att lita på. Har troligtvis att göra med att det varit skit bakom spakarna men tror inte att det bara berott på det. Är man i ketos ska blodsockermätaren visa omkring 4 mmol eller lägre. Är hursomhelst nyfiken på vad den kommer att visa.

Ketonmätningen är ny för mig. Innan den här fastan blåste jag i min brors mätare och fick 17ppm. Tyvärr fick jag min mätare först dag 3 och har således bara resultat från den dagen eftersom jag inte hade möjlighet att ta mig hem till min bror dag 1 och 2. Det luriga med ketonmätaren är att värdet är väldigt individuellt. Principen är att om man har över 10ppm är man i ketos men värdena kan ändå betyda olika för olika individer beroende på mängden fett på kroppen längd, kön samt när man väljer att mäta. Före eller efter träning, före eller efter matintag. Det betyder att 31ppm kan vara ett bra resultat för en person medan 131ppm kan vara ett "lika bra" resultat för en annan.

Min sista måltid inför fastan avslutades söndag kväll vid 18. 

Dag 1 Måndag

Vägde in mig på morgonen 75,4 kg, tog blodsockret 4,8 mmol och mätte magens omkrets 84 cm. Tog blodsockret igen på kvällen och fick då 4,2 mmol. Tyvärr ingen ketonmätning eftersom jag ännu inte hade fått hem den.

Träning: Löpning 9 km och 30 minuters styrketräning.

Finns inte så mycket nytt att skriva om efter dag 1. Bra med energi hela dagen och inga problem att gå och lägga sig. Satt med vid två måltider när andra åt vilket naturligtvis känns lite märkligt men som inte innebar några problem. Tankens makt är stor och när jag väl bestämt mig är det inte svårt att avstå mat trots att det luktar gott. Sömnen något sämre likt de gånger jag fastat i 48 timmar.

Dag 2 Tisdag

Blodsocker på morgonen 4,7 mmol och på kvällen 3,9 mmol. Fortfarande ingen ketonmätare....

Träning: Löpning 20 km och 45 minuters styrketräning. 

Det blev en riktigt skön och lugn löpning där det mest intressanta var törsten. Jag dricker aldrig när jag springer omkring 20 km och tänkte inte göra det den här dagen heller. Kände mig dock torr i munnen på morgonen innan jag gav mig iväg och drack därför lite extra. I och med att man inte äter finns risk att vätskenivån i kroppen blir sämre men påfyllningen innan visade sig vara tillräcklig. 

Kände mig full av energi hela dagen och var grymt produktiv med att exempelvis skriva ett antal kommande inlägg. Lite speciellt är det att stå och laga mat till familjen när man har fastat i 48 timmar men samtidigt var det inga problem. Förunderligt hur stor makt tanken har. Sömnen klart bättre den här natten men var lite frusen och var tvungen att lägga på en filt ovanför täcket. Utgick ifrån att jag skulle bli tvungen att sparka av mig efter en stund alternativt vakna sjöblöt men icke. Låg med täcke och filt hela natten vilket aldrig händer annars. Mycket intressant. Måste ju haft med fastan att göra?

Dag 3 Onsdag

Blodsocker på morgonen 4,1 mmol och på eftermiddagen 3,8 mmol på eftermiddagen. Ketonvärde efter 70 timmars fasta 46ppm.

Träning: Löpning 8,5 km och 30 minuters styrketräning.

Liksom dag 2 kände jag mig torr i munnen på morgonen men eftersom jag inte skulle springa så långt brydde jag mig inte om det. Löpningen kändes förvånansvärt bra med tanke på löpningen och benstyrkan dagen innan. Även styrkan kändes bra. 

Riktigt bra energi hela dagen och en magisk känsla i att fastan inte på något sätt var "värre eller jobbigare" än dag 1. Jag upplever verkligen ingen skillnad negativt. Snarare i så fall att energin och kreativiteten ökar. Fantastiskt.

Cirka kl 20 var det dags att äta igen. Efter drygt 72 timmars fasta visade vågen 73,7 kg och måttbandet 84 cm.

Mätresultat efter maten:

Ketoner: Onsdag kväll 139ppm, torsdag morgon 146ppm.

Blodsocker: Torsdag morgon 4,2mmol

Sammanfattning

Vikten: 75,4 kg vid start och 73,7 kg vid fastans slut. 74 kg söndag morgon tre dagar efter experimentet. Har inga vidare tankar om detta. Tycker att det mest är lite intressant. Viktigt dock att inse att vikten vid fastans slut inte är "korrekt" eftersom kroppen då inte har någon mat/avföring i tarmarna på väg ut samt att vätskebalansen inte är 100%. Kommer vikten rent av att smyga upp igen till ursprungsvikten om ett tag?

Måttbandet/bukmåttet: 84 cm både vid start och slut överraskade lite eftersom det var skillnad förra gången jag mätte vid min första 48 timmars fasta. Jag antar att fettet togs från andra delar av kroppen.

Blodsockret: Drygt 4mmol under hela perioden. Det är ju inte bara kolhydrater och socker som påverkar blodsockret i kroppen. Stress (vilket bland annat fasta är), kaffe, träning mm kan också påverka. Jag antar att det hade kunnat lega lägre bara genom att avstå kaffe.

Sömnen: Sömnen totalt något sämre än normalt. Jag utgår ifrån att det har att göra med att fasta i sig ger ett stresspåslag. Intressant att jag blev mer frusen sista natten. Jag vaknade även tidigare än vanligt de här mornarna vilket spontant känns negativt. Samtidigt vaknade jag klarvaken och var pigg och full av energi under dagarna.

Träningen: Totalt 37,5 km löpning och 1 h 45 minuters styrketräning. All träning kändes väldigt bra. Fick till min glädje in extra styrka vilket ska vara fördelaktigt just under fasta. Tyvärr har jag inte mycket till vikter att tillgå hemma och på jobbet så belastningen var inte så hög som jag hade velat men det kändes ändå väldigt givande.

Huvudet: Här upplevde jag den tydligaste skillnaden. Jag är vanligtvis pigg och full av energi men nog sjutton nådde detta en nivå högre. Har varit på riktigt, riktigt bra humör och varit väldigt kreativ. Intressant med de tidigare mornarna och piggheten där men även mot slutet av dagen har jag varit mycket piggare än vanligt. Jag är allt annat än en kvällsmänniska och vanligtvis brukar min bokläsning i sängen efter några blad bestämma när det är dags att släcka men de här kvällarna har det varit klockan som har fått styra. Mycket intressant.

Allmänt: Jag är lite lyrisk över den här erfarenheten. Att läsa om saker är en sak men att uppleva dem är något helt annat. Sammantaget har den här fastan varit oerhört positiv och återuppväckt insikten om hur styrda vi är av vårt mentala jag. Jag är väldigt van vid att fasta och att motstå mat är inte svårt förutsatt att man har bestämt sig på förhand. Hungern knackar lite lätt på dörren och frågar om vi inte ska äta snart. När svaret blir nej försvinner den för att återkomma senare och då med samma lätta knackning. När huvudet däremot är inställt på att det är dags att äta blir knackningen betydligt hårdare och välkomnandet stort oavsett om fastan varat i 16 timmar eller 72. Fascinerande. Måste lägga till att det tydligare ska vara jobbigare att fasta om utgångsläget är en kolhydratrik kost men det har jag själv inga erfarenheter av. 

Det jag framförallt vill åt med min fasta är autofagin (cellstädningen) och för att boosta hormonerna i kroppen. Inget av detta går/har jag möjlighet att mäta och det är också därför jag har velat mäta allt annat ovan. Men det jag kanske allra mest har fått ut av detta ligger på det mentala planet. Den här fastan har gjort mig ännu starkare. Att dag 3 kändes precis lika enkel som dag 1 är häftigt och får mig att känna grymt stark fysiskt men kanske framförallt mentalt. 

Slutligen. Mat är fantastiskt gott och den kanske största njutningen vi har och kan få varje dag. Det är tråkigt att inte få äta. 

Trailskoguiden

Det går att springa i skogen med precis alla löparskor och det finns egentligen bara en typ av skor som jag starkt avråder från.

Men först lite om trail. Det är tydligt att vi löpare har väldigt olika uppfattningar om vad som menas med trail. För en del räcker det med att det är avsaknad av asfalt vilket verkligen kan diskuteras men vad gäller den här lilla guiden är det ett bra utgångsläge eftersom det är vanligt att man stöter på väldigt olika underlag när man ger sig ut i skogen.

Vi har:

- Grus- skogsväg.

- Stigarnas motorvägar såsom Bohusleden, Vildmarksleden eller liknande.

- Mindre stigar.

- Spenat, mossar och stenhällar.

Ibland är det blött och mjukt, ibland hårt. Ibland är det teknisk löpning där hela kroppen och knoppen måste vara alert, ibland mossar och spenat där det inte går att veta hur foten kommer att tas emot av terrängen. Variationen är underbar och givetvis finns det ett behov av olika typer av skor.

Men...

När jag började springa i skogen och mötte allt ovan hade jag helt vanliga löparskor avsedda för asfalt och det gick alldeles utmärkt. Nej, greppet var inte bra men det var inte svårt att anpassa löpningen och det gick fort att lära sig fysikens grunder såsom centrifugalkraft. Det gick också snabbt att lära sig var det eventuellt kunde vara halt. Dock innebär det en vinterpaus för löpningen i skogen när snö och is kommer. 

Det finns en typ av skor jag verkligen tycker att man ska avstå ifrån i skogen och det är skor med riktigt tjock sula. Och det spelar ingen roll om de är släta eller med doppar. Riktigt tjocka sulor hör inte hemma bland rötter och stenar eftersom det helt enkelt blir en alldeles för stor risk att stuka fötterna. På skogs- och grusväg däremot funkar de givetvis.

Hittills låter det som att trailskor inte är nödvändigt och på sätt och vis stämmer det förutsatt att man nöjer sig med en liten skogssemester över vintern. 

Men...

Trailskor finns naturligtvis av en anledning och i stort handlar det om hållbarhet, underlag, väta och löpstil.

Hållbarhet. Spenatlöpning eller orienteringslöpning om man så vill kräver en helt annan hållbarhet än vad de flesta trailskor erbjuder. Eftersom det inte alltid går att se var man sätter fötterna är risken stor att en vass sten, en gren eller något liknande gör sönder skorna. Tråkigt och onödigt.

Underlag. Om det blir en tur med bara mjuk och härlig stig är det underbart med ett par minimalistiska skor. Dämpning behövs inte och de lätta skorna gör att man flyger fram. Underbar känsla. Men vet jag att det blir en varierande löpning som innefattar all terräng jag nämnde ovan, kanske till och med asfaltssträckor, finns det en stor poäng med att både ha lite dropp och dämpning. Ståldoppar är en riktigt, riktigt bra investering. Många gånger är de skorna ganska dyra men det är det väl värt. Eftersom de inte används så ofta kan de hålla i flera år och vinterlöpningen i skogen är underbar och något man inte vill missa. Ståldopparna är en förutsättning för att kunna springa på sjöar. Dessutom är de utmärkta att ha även när det är blött, framförallt om man springer där det finns många spångar. Samtidigt vill man inte ha dem på berghällar (halt) och asfalt (stötigt och otrevligt). 

Väta. Tillåt dig själv att bli blöt om fötterna när du springer i skogen. Om inte blir du starkt begränsad i hur ofta du kan springa i skogen och dessutom missar du den härligt barnsliga känslan i att få klaffsa fram. Eftersom fötterna är igång hela tiden ska det mycket till innan de börjar frysa. Därför tycker jag att man ska vara försiktig med "vattentäta" trailskor. Generellt bättre med sådana som inte behåller det blöta kvar i skorna. Samtidigt har vinterskor med goretex en funktion på vintern i snöig terräng. Förutsatt att snön stannar på utsidan.

Icebug acceleritas, grymma på stig men bara på stig.

Löpstil. Som jag skrev ovan går det bra med släta asfaltsskor men det förutsätter en lugn löpning. Med bra grepp går det att vara mycket mer offensiv och snabbare vilket verkligen fyller sin funktion. 

Springer du lite är det inte nödvändigt med trailskor däremot finns det all anledning att ha ett flertal om du springer mycket och har koll på hur löprundan kommer att se ut gällande underlag mm. Jag för min del har hela spektrat och de jag använder mest är en typ av allroundskor som fungerar bra oavsett underlag.

Allroundsko: Funkar bra oavsett om det är stig, grusväg eller asfalt

Vad gäller skomärken och modeller har jag långt ifrån provat allt som finns på marknaden men jag har ändå provat runt en hel del och enligt mig är Icebugs skor de tveklöst bästa både i fråga om grepp och komfort. Eventuellt går de sönder lite för fort men det kan bero mer på mig än på skorna. Jag springer trots allt mycket och när jag väl är i skogen och får feeling att ge mig ut i spenaten bryr jag mig inte om vad jag har på fötterna.

Mängder med skor med mängder med syften. Det viktigaste är trots allt att de känns bra på foten och är bekväma. 

Hur länge ska vi tvingas till kurragömma?

Bakterier och virus. Vinterkräksjukan, halsfluss olika influensor och mycket mycket mer. De har alltid funnits omkring oss och kommer, hör och häpna, alltid finnas omkring oss. 

Hur bör vi hantera det på bästa sätt? Nu? I framtiden?

Vi kan väl inte på allvar mena att vi i all framtid ska tvingas leka kurragömma så fort någon smitta är i omlopp? Det är som att vägra gå ut varje gång det regnar eller är "dåligt väder" vad det nu innebär för var och en.

Om det regnar blir jag med all sannolikhet blöt. Om jag sen väljer att gå ut naken, med ett sådant där litet meningslöst paraply, ett större paraply, vattenavvisande kläder eller i rejäla gallonregnkläder är upp till var och en. Hur rustad är du? Paniklösningen är att stanna hemma. Den förutseende har investerat i vettiga regnkläder i förväg. För han/hon vet att det då och då regnar. Och visst. Någon gång (vid stormar och orkaner) är det kanske till och med lämpligt att stanna hemma. Men i grund och botten kan vi inte låsa in oss så fort prognosen talar om en högre luftfuktighet.

Och oavsett hur vi väljer att gå ut riskerar vi ändå att bli blöta. Då kommer vi hem. Byter kläder och torkar till. Några av oss kanske behöver en värmande kopp och en filt eller till och med en härlig brasa eller bastu. Det kan vara lite olika men torra blir i princip alla till slut.

Ytterst få kommer att drunkna.

Vad är det för värld vi vill leva i? Jag för min del vill inte tvingas leka kurragömma för resten av mitt liv. Restriktionerna gör skada. Socialt, hälsomässigt och ekonomiskt. Skadan är redan stor. Hur stor blir den inte om vi ska fortsätta på det här sättet?

Vi måste acceptera den miljön vi lever i. I bland är det fint väder ibland inte. Förbered dig. Investera i tid. Se för sjutton till att vara rustad. Inte bara för att hantera eventuell smitta utan även för att må bra här och nu men även för att förbättra oddsen inför framtiden. Detta på det individuella planet. I övrigt får vi hoppas att våra skattepengar framöver används på ett mycket bättre sätt. 

Jag för min del vill vara mobil och vital även när jag blir äldre. Jag vill njuta av livet och inte vara orsaken till min egna skröplighet och rädsla. Det finns många skäl till att investera i förväg.

Sen finns det som vanligt inga garantier för någonting men att inte ge sig själv de bästa förutsättningar när jag har makten att göra det är mer än märkligt. Jag själv och ingen annan är orsaken till hur väl rustad jag är inför väder, vind och livet. 

Panikåtgärder har aldrig, aldrig varit bra.

Lästips: 

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2021/02/i-trygghetsnarkomanernas-land-av-david.html

Boken är mer aktuell än någonsin och de senaste utgåvan är uppdaterad med covid.

Poddtips:

Ett mycket intressant samtal....

Har snart koll på det där med löpning....

Runfeelings rörelsecoachutbildning och deras grundkurs i Walkfeeling.

Friidrottsförbundets Löpledarutbildning och andra kurser. Tränare i Solvikingarna. 

Mängder med böcker och artiklar. Oräkneliga antal poddar. Samtal och åter samtal med andra löpare och deras erfarenheter.

Drygt 25 000 löpta kilometrar varav ett antal äventyr och ultralopp. I runda slängar 10 års teoretisk och praktisk utbildning. 

Jag har lärt mig massor på vägen. Jag har gjort mängder med misstag och tagit lärdomar. Provat både det ena och det andra. Skoval, löpsteg, fart och längd. Kroppens rörelsemönster och kost. Återhämtningen, massagen och kylan. Terräng och höjdmeter. Skavsåren. Hur påverkas man? Vad är vettigt och inte? När? Långsamt har jag blivit klokare genom att lyssna både på andra men framförallt på min egna kropp. Analyserat och gått vidare. 

Haft skickligheten och turen att aldrig råka på någon egentlig skada trots att jag minst sagt utsatt kroppen för påfrestningar som få andra. Och detta "själv" utan något team av tränare och annan expertis.

Jag är inte färdig och kommer aldrig att bli färdig. Men jag är väldigt, väldigt nöjd. För det där med löpning och allt runt omkring. Min stora passion. Kan jag oerhört mycket om och känns tryggt både för min egen skull men även de jag planerar att coacha.

Kunskap leder tyvärr ofta till motvind

Leder kunskapens källa verkligen alltid till gott? Svaret är givetvis nej men i många fall är det även som ett tveeggat svärd där fördelarna tveklöst har med sig ett många gånger tungt bagage. 

Barnuppfostran och skärmtid. Kost och klimatfrågor. Solskyddskrämer, mediciner och vaccinationer. Och nu Covid. 

Ovan är några exempel på ämnena där jag läst och lyssnat massor. Utbildat mig av nyfikenhet. Gått in i ämnet med förkunskaper eller i princip helt tom. Med förutfattade meningar och övertygelser ibland och ibland med enbart ren och skär nyfikenhet. Ibland har mina övertygelser stärkts men det har också hänt att nya dörrar har öppnats och jag har fått ändra uppfattning.

Gemensamt för alla exemplen ovan är att de alla har gjort mig och ibland min familj till en avart. Vi tänker och gör inte som alla andra. Dagispersonalen hade till exempel svårt för att vi inte solskyddskrämade våra barn. Det har blivit en motvind som vi fått lära oss att leva med. En motvind som många gånger känts ganska jobbig eftersom det är jobbigt att inte tycka och göra som alla andra. Extra jobbiga när mina beslut som förälder till viss del skapat och skapar ett utanförskap för mina barn. 

De har till exempel inte fått socker eller skräpmat i tid och otid som alla andra. De har fått en bråkdel av skärmtiden och fått lära sig att utomhus är normen även om gatorna är tomma på andra barn. Ja, till och med när det regnar!

Kunskaperna har lett till insikter. Insikterna till genomförande och det har inte varit en enkel resa. 

Men exemplet ovan har lett till en sorts utanförskap som vi valt själva. 

De senaste två åren har på många sätt varit de märkligaste i våra liv men följer ändå samma mönster som i många andra frågor. 

Jag har läst, läst och läst. Lyssnat och funderat. Fått en övertygelse och tagit beslut. Återigen har det blivit motvind men den här gången av ett helt annat slag och orsaken är både given och fruktansvärd.

Och den stora frågan är varför? Varför hamnar jag så ofta i motvind? Varför kan jag bara inte tycka, tänka och göra som alla andra? 

Svaret är ledsamt nog kunskap. 

Media i stort och våra politiker har de senaste två åren gjort ett uruselt arbete. 

Medias uppgift är att: Informera, granska, förklara och underhålla. Detta har brustit grovt eftersom det gjorts oerhört ensidigt. Istället för att sköta sitt jobb, att kritiskt granska och förklara har man valt sida och medvetet skrämt upp befolkningen och serverat ett: "Så här SKA man tycka, tänka och göra". Trots att det funnit mängder med tveksamheter och annat information än det som de valt att ta upp. För det gäller att vara medveten om just detta. Våra medier väljer vad de vill ta upp. 

Politikerna.... Om man skulle fråga dem: Vad är viktigast för dig. Att få/behålla makt eller folkets bästa? Vad väljer du då? 

Vinden är så stark att i princip ingen politiker vågar annat än att sätta upp seglet och glida med. Ideologierna som borde vara grunden i deras åsikter slängs åt skogen så fort de blåser tillräckligt hårt. Invandringsfrågan är ett ypperligt exempel på hur partierna de senaste åren sträckt upp fingret i luften och ändrat riktning. Att vi nu med hurrarop har satt stenen "Låtossbegränsadedemokrastiskarättigheterna" i rullning verkar inte vara något problem för något parti. Det blåser ju trots allt åt det hållet. 

Inte att förglömma individen. Läkare, professor, politiker, lärare eller bara vem som helst. Vi är alla individer även om vi alltid tillhör grupper. Hur många av oss vågar säga ifrån? Med risk för ekonomiska och sociala repressalier? Inte många. Vilket även det leder till en förstärkt vind eftersom den inte får något ärligt motstånd. För eftersom världen har bestämt sig för vad som är godhet och rätt är man ju en idiot om man frivilligt hoppar upp på korset när pöbeln står där med hammare och spik. Förståeligt. Men inte bra.

Ja. Jag är medveten om att vi i eländet haft tur (som vanligt) att vi lever i Sverige. De flesta andra länder har ju knappast hanterat detta bättre. 

Men. PK-vinden behöver en allmänhet. Den stora massan. Vinden.  

Hur många läser överhuvudtaget? Hur många tar sig förbi rubriker och ingresser. Hur många letar på egen hand upp fler källor?

Att utbilda sig kräver tid. Givetvis är det en fördel med intresse men grunden är alltid tid. En tid få vill lägga. Så vad gör man då?

Jo, det vi i Sverige är bäst i världen på. Vi litar på myndigheterna och de vita rockarna (som får utrymme i media). Auktoriteterna som minsann kan det här. Så enkelt och så bekvämt. För de har ju aldrig fel..... Tyvärr räcker det med att studera de senaste hundra åren för att hitta mängder med felaktighet. Naturligtvis. Vi är ju alla människor och ingen är ofelbar. Därmed riskerar vi att missa de där andra vita rockarna som har en annan åsikt. Vem/vilka har rätt? Ge mig allas argument och åsikter (framförallt de som inte är så många), säger jag, så att jag får en ärlig chans att bilda mig en uppfattning. 

Jag för min del kommer alltid utgå ifrån att det är jag själv och ingen annan som är ansvarig för min hälsa. Det är också därför jag är villig att befinna mig i motvind. Den stora skillnaden nu gentemot tidigare är att staten försätter mig i utanförskapet och inte jag själv. De vet bäst och försöker tvinga den okunniga massan via repressalier till "rätt" beslut. Och eftersom rapporteringen är så bristfällig tycker den stora massan att det är helt rätt. 

Detta får mig inte helt osökt att tänka på alla böcker, filmer och tv-serier där den stora okunniga pöbeln gör fel och där hjälten rak i ryggen går i motsatt riktning.

Jag är inte intresserad av att framställa mig som förmer än någon annan. 

Jag kan ha fel. Det är och kommer alltid att vara min utgångspunkt. Och har jag fel ändrar jag mig. Men det är inte den stora massan som bestämmer det åt mig. Och det är inte den stora massan som per automatik har rätt. Det är fakta, argument och kunskaper. All fakta! Alla argument!

Och vad gäller Covid börjar jag faktiskt ändra mig något. Jag har fram tills nu hela tiden varit positiv till vaccinationen. Jag har varit övertygad om att alla som är i riskgrupp bör ta den. Nu börjar jag dock vackla....., men det vågar jag inte säga högt.

Som jag säger till mina elever. Ni har säkert en åsikt om abort, dödsstraff, dödshjälp, könskorrigering med mera men hur välgrundad är din åsikt. Har du koll på alla argument?

Apropå att läsa på:

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/7d4Pd8/vaccinpassen-for-oss-mot-kontrollsamhallet

https://www.gp.se/debatt/vaccinpass-%C3%A4r-om%C3%A4nskliga-och-ovetenskapliga-1.63018628?fbclid=IwAR0n-rQ8zGSybHOnx3bpOltq6n8y86IDA6Q3UFYM5O7dVcrnZna1o9ZeGzE

https://www.10e12.net/v/ett_oppet_brev_till_riksdagsledamoter.pdf?fbclid=IwAR1tTyKN-tJCM5l88Aaj0On0yLTT55CzQj4Fi9u9qDnZyIXtChqsUxYllW4

https://botasverige.se/?fbclid=IwAR3mNOfejNrEBUScKSZoTcxCNqtNNSqCOKt2f2iEqgf7axahdNPA05BiBjc

Hur många år har pappas promenader räddat?

Familjens verklige Ironman...

I närmare 30 år jobbade min pappa natt på Volvo. Utgångspunkten var 4-5 arbetsdagar i veckan. Ställa om dygnet till att vara vaken dagtid på helgen för att söndag kväll åter vända tillbaka. Vecka in och vecka ut i nästan 30 år. 

Hans sömn var aldrig bra. Att tvingas ställa om under veckorna är ett problem men så är vi inte heller skapta för att vara vakna på natten och sova på dagen. Meningen är att sova nattetid.

Sömnens syfte och funktioner har vi länge varit okunniga om. Nu vet vi väldigt mycket mer men det finns fortfarande mängder med kunskap som saknas. Hursomhelst är sömnen oerhört viktig ända ner på cellnivå för vårt välmående. En dålig sömn är helt enkelt en form av misshandel för både kropp och huvud som tvivelsutan leder till allvarliga konsekvenser.

Två utmärkta böcker i ämnet:

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2018/11/somn-av-christian-benedict-och-minna.html

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2021/03/somngatan-av-matthew-walker.html

När jag var barn var min pappas dåliga sömn inte så märkvärdigt. Ibland sov han bättre ibland inte. Okunskapen var stor och han misshandlade naturligtvis inte sig själv medvetet. I många andra avseenden var han väldigt nöjd med nattjobbet, annars hade han inte fortsatt. Långt senare när jag började få bättre koll på sömnens betydelse hade han inte många år kvar till pensionen var jag riktigt orolig. Gubben hade naturligtvis blivit äldre men jag hade fått en annan medvetenhet och noterade mer. Han kunde ju vissa dagar se grå ut i ansiktet. Vi försökte övertala honom att han inför pensionen skulle börja jobba andra tider och ställa om men icke. 

Att hans dåliga sömn under alla år har påverkat honom råder det inga tvivel om men som tur är har han skött sig i övrigt. Jobbet han haft har varit fysiskt och i omgångar har han joggat en del. Han har aldrig haft någon fallenhet för skräpmat (eftersom min mamma har skämt bort honom med löjligt god hemlagad mat) eller sötsaker. Jag vågar knappt tänka på hur utgångsläget hade sett ut om detta inte hade varit bra. 

Fick för övrigt själv uppleva hur det var att jobba natt när jag en sommar hjälpte honom. Förmodligen var det först då som jag började få en viss insikt i hur jävligt det var. Minns fortfarande hur det var att vakna av mig själv mitt på dagen och ändå känna mig totalt medvetslös trots att jag sovit färdigt. Som om huvudet inte kunde ta sig ur en sorts dimma och med en kropp som kändes gelé.

När pensionen kom började han promenera regelbundet. Han har fortfarande en märklig sömncykel och det är inte ovanligt att han är ute och går klockan fyra på morgonen (eller t o m ännu tidigare). De första åren funderade vi på att köpa honom en pannlampa eftersom han så gärna går i skogen men vi ville inte gynna de tidiga mornarna. Nu har han en pannalampa eftersom det med åren blev tydligt att det inte gick att göra så mycket åt den där rubbade cykeln. Hans sömn är ju numera på rätt ställe på dygnet och med en given regelbundenhet även om han vaknar onödigt tidigt. En rolig händelse var den där gången polisen stoppade honom mitt i natten i skogen vid Härlanda tjärn. Det har vi skrattat gott åt. Vad trodde de att de hade fångat? En knarkare? En tjuv? Istället hamnade en promenerande pensionär i deras nät. 

Första pensionäråret skrapade han ihop blygsamma 1 049 promenerande kilometer. 2021 blev det 4 304 kilometer. Med det vann han över mig förra året och jag springer! Han går alltså i timmar och han gör det för att det får honom att må bra här och nu.

På sju år har han han skrapat ihop drygt 20 000 kilometer. 20 000!!! Det är ett halvt varv runt jorden.  

Nu hade han givetvis inte behövt gå riktigt så långt men som jag skrev ovan. Han mår bra av det här och nu. Jag för min del tänker ofta på vilken fantastisk investering han har gjort och hur viktig den varit med tanke på hans tidigare nattarbete.

Vi är på gott och ont otroligt anpassningsbara. Vi kan missköta oss (medvetet eller omedvetet) ganska länge och ändå reparera. Jag är övertygad om att hans promenader har räddat honom och gett honom flera år tillbaka. Och då menar jag inte bara åren i sig utan att de även är/blir kvalitativa. Få i hans ålder är lika fysiskt pigga. Att leva länge har i min värld inget större syfte om de inte kan vara med kvalité. 

Jag känner stor tacksamhet och glädje över den här reparationen. Den har varit till stor glädje för honom själv men även resten av familjen.

Att han tar promenaderna på fastande mage är även det ett stort plus. Nu ska jag även "lura i honom" Cellexir så att han får ihop minst ett helt varv runt jorden. Just nu leder jag med några tusen kilometers marginal men risk finns att han går och vinner. 

Den tävlingen förlorar jag gärna.....

Träningssammanställning 2021

2021 års höjdpunkt var löpningen till Karlsborg och att jag i samband med den slog veckorekord på 309 km. 

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2021/05/aventyret-partille-karlsborg.html

Inga tävlingar detta år men en stor glädje i att ha hittat en ny favorit i Stand up paddle. En fantastisk tärnings- och upplevelseform. Obefintlig styrketräningen första halvåret vilket ändrades när storebror fick in mig i hans hemmagym. Viktigt eftersom jag verkligen behöver styrketräningen samtidigt som jag verkligen inte tycker att det är roligt. Sällskapet ytterst nödvändigt. 

Lucia swimrun som jag hade gått och trånat efter i flera år blev av och blev en underbar familjeupplevelse.

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2021/12/lucia-swimrun-2021.html

2022 kommer att bli ett mer varierant träningsår med mindre löpning. Likväl planerar jag för ett flertal olika äventyr. Dels med suppen och dels en ny variant av Karlsborglöpningen.

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2021/12/traningsplan-for-2022.html

Träningsåret i siffror:

2021 i kilometer

Cykling: 1 601,9
Löpning: 4 096,4
Längdskidåkning: 129,6
Rullskidåkning: 251,3
Rollerblades: 314,6

Paddling: 65,5

SUP: 170

Totalt: 6 629,3 

2020 i kilometer

Cykling: 3399,9
Löpning: 3358,2
Längdskidåkning: 96,5
Rullskidåkning: 437,1
Rollerblades: 22,3

Totalt: 7314

2019 i kilometer
Cykling: 3973,8
Löpning: 2911,6
Paddling: 11,1
Simning: 75,4
Längdskidåkning: 258,3
Rullskidåkning: 158,8
Rollerblades: 233,9

Totalt: 7622,9

2018 i kilometer
Cykling: 804,8
Löpning: 3898
Paddling: 42,1
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 105,4
Rullskidåkning: 410,2

Totalt: 5280,4

2017 i kilometer
Cykling: 2739,7
Löpning: 3151,5
Paddling: 28
Simning: 11,3
Längdskidåkning: 266,7
Rullskidåkning: 223

Totalt: 6420,2


2016 i kilometer
Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer
Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer
Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7