Ge mig motstånd, kamp och segrar

Kallbad, löpning tidig morgon i rusk och mörker. Avhållsamheten mot socker och annat gott eller bekvämt. Eller varför inte för den del storstädningen eller det där jobbiga samtalet. 

Varje dag stöter vi på motstånd. Ett inre motstånd mot att göra saker som en del av oss själva helt enkelt inte vill. Det är en ständig inre kamp som är så lätt att ge vika för men som ger så väldigt mycket tillbaka alla de gångerna vi går segrande ur striden. 

För självklart känns det många gånger motigt att göra de rätta valen. Klart som sjutton att jag inte alltid är sugen på att ge mig ut och springa tidig morgon när kroppen ännu knappt vaknat och vädret är från helvetet. Lika självklart som att en del av mig verkligen inte vill ta av alla kläderna i regn och kall vind för att doppa mig i det kalla vattnet. 

Men jag gör det ändå och jag gör det kanske allra mest för att vinna den där segern mot mig själv. Grunden är naturligtvis att jag vet att det är bra för mig men hjärnan är lurig eftersom den alltid, alltid öppnar dörren till den bekväma och enkla vägen. 

Och ju fler segrar jag får desto starkare blir jag. Mentalt.

Idag kan vi i princip rationalisera bort mängder med motstånd och det är inte bra. Självklart vill vi ha så lite motstånd som möjligt och det blir bedrägligt eftersom vi så ofta kan välja bort motståndet. Men det gör oss också skära och oberedda på alla de där motstånden vi inte kan smita ifrån. Hur ska vi hantera och klara av dem?

Det är som med allt annat. Det vi tränar på blir vi bra på. Och idag måste vi leta upp motstånd för att stärka oss mentalt. Leta upp det - kämpa och segra. För varje liten seger gör oss starkare och ger oss tillfredsställelsen i att få vara nöjda med oss själva. Det bygger både självförtroende och självkänsla. 

Jag lär mig att jag är en vinnare.

Självklart ska vi ha läxor och prov i skolan

Just nu blåser vindarna åt helt fel håll i skolans värld. Jag har varit lärare i drygt 17 år, är förälder till en 12 och 14 åring och har varit fotbollstränare för både vuxna och barn i många år. Jag har många olika perspektiv att se på det här med läxor och prov på och det skulle kunna sammanfattas i att det vi tränar på, blir vi bra på.

Men ändå läge att förtydliga.

Idag ska man som lärare tycka att det är fel med både läxor och prov och de flesta elever och föräldrar jublar. Jag är av helt motsatt åsikt eftersom skoltiden helt enkelt inte räcker till för att ge barnen en tillräcklig grund i utbildningen. Oavsett vad man tycker om det så är det ett faktum.

Ska du bli duktig på något behöver du träna, träna och åter träna. Det gäller idrott, musik, läsa eller skriva. Det gäller allt. Vill du bli duktig behövs extraträning.

Lärarperspektivet - Elevernas kvalitéer blir sämre och sämre. Läshastigheten och därmed även läsförståelsen är låg. Likaså matematikkunskaperna och framförallt förmågan att spotta i näven och arbeta vilket i min värld är grunden till kunskap. Vad är skillnaden mot förr? Har skolan blivit så mycket sämre eller har det att göra med vad barnen gör eller inte gör utanför skoltid? Det finns nyanser i allt men jag tycker att svaret är givet. 

Läxans och provens roll handlar till viss del om kunskap men kanske framförallt om att lära sig lägga tid på att jobba med det som ska bli bättre. Att anstränga sig för att vinna segrar. Känna utveckling och få smaka frukterna av slitet som lagts ner. Det handlar alltså i mångt och mycket att bygga upp en vana. Vanan i att träna, träna och åter träna eftersom det är det som ger utdelning. 

Fotbollstränarperspektivet - Jag har och har haft barn som bara spelar fotboll på träningarna och i princip aldrig annars och så har jag barn som spelar fotboll "dygnet runt". Det är inte otydligt vilka som utvecklas snabbast.....

Föräldraperspektivet - Bråken om att läxan ska göras har genom åren förmodligen legat på samma tidsnivå som själva läxläsningen. Det är verkligen inte roligt men det är ett måste. Det är det som kallas föräldraskap och som är värd all möda när barnet sen kommer hem med ett leende från skolan med ett resultat han är stolt med. 

Jag blir uppriktigt ledsen över många barns situation. De förmår inte jobba och kunskapsnivån är låg. Därmed är även deras självförtroende och självkänsla allt anat än på topp. Skärmarna som barnen ständigt ägnar sig åt på sin skolfria tid är ett kunskapsgissel. De läser knappt och de behöver inte heller räkna eller anstränga sig. Enbart luta sig tillbaka konsumera och bli underhållen. 

Skolan (eller för den delen musikskolan, idrottsklubben) räcker inte till och har aldrig räckt till. 

Skillnaden nu från förr är vad man gör och i vilken utsträckning utanför skoltid.

Det finns inga genvägar och nöjer du dig enbart med tiden på träningen eller i skolan får du också acceptera nivån du når. En insikt och ett ansvar som inte ska läggas på barnen utan på oss vuxna.

Slutligen måste jag beröra ett av argumenten från de som är emot läxor/prov. Att många barn inte har stöttning hemifrån och att det därför blir orättvist med eventuell läxläsning.

Livet är orättvist och kommer alltid att vara orättvist! Det är ett sorgligt faktum men det betyder inte att vi ska ta bort kärnan till kunskapsinhämtning för alla. Det är ju fullständigt orimligt. Som jämförelse kan inte min brorsdotter vara med på idrotten i samma utsträckning som alla andra på grund av hennes hemska sjukdom. Är det då rimligt att resten i hennes klass inte heller ska få spela fotboll, leka skeppsbrott mm bara för att hon inte kan?

Knappast.

Hur bra är du på din egna hälsa?

Egentid i naturen - ett måste.

Vad är vi bra på? Vårt yrke? Något fritidsintresse? 

Hur bra är vi på vår egna hälsa?

Jag tänker att vi alla har en ganska lång lista med saker som vi är bra på men frågan är var kunskapen om den egna hälsan finns på den listan. Tyvärr är jag säker på att den inte ligger högt nog. För den borde ligga överst men så är det garanterat inte. 

Varför är det så?

Vårt egna mående borde givetvis vara högsta prioritet. Att vi har kraft, ork och energi både i kropp och huvud. Levnadsglädje! Det måste vara det normala eller i alla fall det vi ska sträva mot. Inte nedstämdhet och trötthet? Energilöshet och värk på lite alla möjliga ställen i kroppen?

Återigen. Varför mår vi inte bättre än vad vi gör? 

Jag tror det beror på många olika saker.

1. Vi vänjer oss vid här och nu. Det blir det normala.

2. Vi har för dålig kunskap om vad som är bra/dåligt för oss.

3. Vi är lata av naturen och tillber guden Quickfix eftersom allt annat kräver mer tid, ork och engagemang.

4. Vi ger oss inte tid till reflektion och eftertanke.

Återigen till det vi är bra på. Inget av det har kommit gratis. Det har krävts tid och utbildning. Det har troligtvis varit roligt och/eller utmanande eftersom vi annars knappast hade fortsatt. 

Så hur mycket tid lägger vi på att lära oss om vår egna hälsa?

Att ta reda på vad vi mår bra av på riktigt i ett längre perspektiv? Vilken mat? Typ av rörelse? Umgänge? Mål och strävan? Osv.... 

Det kräver tid, praktik och analys. Så ut i skogen med bara dig själv i öronen och börja analysera och ställa ärliga frågor till dig själv. Vad mår jag bra av på riktigt? Läs och lyssna. Prova och utvärdera. 

Kondition, hälsa och Covid

Jag blev tipsad om att lyssna på det här avsnittet av Konditionspodden och blev inte besviken. Dels för att avsnittet som sådant var bra men framförallt eftersom Oscar Olsson hade bemödat sig med att få fram en hel del siffror och fakta från bland annat Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och Vårdguiden som hade med kondition, hälsa och Covid att göra. Eftersom jag går igång på siffror kände jag mig tvungen att få ner dem här på bloggen. Tacksamt när någon annan gör grovjobbet....

Rekommenderar dig i första hand att lyssna på avsnittet men här kommer ändå en liten redogörelse:

Vi har mängder med livsstilsrelaterade sjukdomar där konditionsträning bevisligen hjälper. Genom att ha en bra kondition minskar risken avsevärt för exempelvis diabetes 2, hjärt- och kärlsjukdomar, högt blodtryck, övervikt, bröst- och tjocktarmscancer.

Dagens inaktivitet och felaktiga kost ökar dessa sjukdomar på ett lavinartat sätt vilket knappast är något nytt men som tydliggörs nedan. 

Ett bra sätt att mäta konditionen är genom att mäta syreupptagningsförmågan. Ju bättre kondition desto bättre syreupptagningsförmåga. Den mäts i antal milliliter syre/kg kroppsvikt och man har satt upp olika gränsvärden för att tydliggöra vad som är bra och dåligt.

Exempelvis hade monstret Gunde Svan ett värde på 90 och elitlöpare ligger generellt på omkring 75. 

23-27 ml/kg kroppsvikt. Kraftigt ökad hälsorisk. Din svaga kondition kräver en snar insats från din sida för att inte längre vara ett allvarligt hot mot din hälsa och överlevnad. Risk för att dö före 65 års ålder är fördubblad.

28-34 ml/kg kroppsvikt. Med stor säkerhet ökar din risk för att utveckla eller förvärra en diabetessjukdom, metabolt syndrom, tjocktarmscancer. Sök hjälp omgående.

35 ml/kg kroppsvikt. Troligtvis ingen ökad risk för ohälsa kopplat till din kondition. Minivärdet för alla. Du kan troligtvis springa 2 km på knappt 12 min, eller 10 km på 1h 8 min.

42 ml/kg kroppsvikt. Lägsta krav inom försvarsmakten. Du kan springa 2 km på 10 min och 10 km på 1h.

45 ml/kg kroppsvikt. Lägsta krav för polis och kustbevakningen. Du kan springa 10 km på 56 min.

Hur ser då detta ut i Sverige idag? I en undersökning 2019 hade hälften av 400 000 personer så dålig kondition att sjukdomsrisken var kraftigt ökad. Alltså under 35. Samma studie visar även på en kraftig nedgång av konditionen mellan 1995 och 2017. 1995 låg 27% under 35 i värde och 2017 46%.

Vad är kostnaderna för denna enorma ohälsa i liv, sjukdom och sjukvårdskostnader? Enligt Peter Martin (läkare, funktionsmedicin) går över 70% av sjukvårdkostnaderna till livsstilsrelaterade sjukdomar. Över 70 %! 

Och för detta finns ingen nationell strategi men med Covid slogs det på stora trumman både vad gällde pengar och restriktioner. Och apropå Covid. Vilka är i riskgrupp?

- Gamla.

- De med cancer.

- De med hjärt- och kärlsjukdom (vilket för övrigt är den största orsaken till sjukdom och död i                världen)

- De med högt blodtryck.

- De med diabetes, som är ett förstadie till hjärt- och kärlsjukdom.

- De med fetma, vilket även det är ett förstadie till hjärt- och kärlsjukdom.

- De med nedsatt njurfunktion.

- De med nedsatt lungkapacitet. Rökare, Kol.

Hm... Kondition, livsstilssjukdomar, Covid......

Om vi tar diabetes som ett exempel så klassar WHO sjukdomen som en epidemi och riskfaktorerna är bland annat övervikt, fysisk inaktivitet och insulinresistens. 90% av de som har diabetes har typ 2. Och den ökar kraftigt där levnadsstandarden stiger. 4 miljoner människor dör varje år av diabetes. 

Som en jämförelse har 3,4 miljoner hittills dött med Covid. OBS! Alltså inte av Covid utan med. Flertalet av de som dött var så risiga att de hade dött inom kort ändå.

Idag har ca 425 miljoner i världen diabetes. Det är den snabbast växande folksjukdomen och prognosen är att vi 2045 kommer att ha ca 700 miljoner med diabetes. 1985 hade vi endast 30 miljoner diabetiker i världen.

Jag tycker perspektiven här är oerhört viktiga. Vad är farligt och för vem? Hur hanterar vi faror och hur mycket resurser läggs på vad?

Jag tycker också att det personliga ansvaret måste diskuteras. Vad har jag för ansvar för vad jag eventuellt råkar ut för? Som Oscar säger i podden. Om du kör alldeles för fort med din bil och råkar ut för en olycka är vi nog alla överens om att du har en egen skuld till det inträffade. Men resonemanget följer inte samma mönster när vi äter och sitter oss sjuka. Cancer, diabetes, högt blodtryck med mera....., vilken otur!?

Regler, regler och ännu fler regler....

Ärlighet och medvetenhet.

Vi har av naturen genom årtusenden berikats med egenskaper som en gång i tiden fick oss att överleva men som idag är både mindre smickrande och direkt kontraproduktiva för att må bra. 

Vi är bland annat bekvämliga och lata. Impulsstyrda. Och för att hantera detta krävs tråkigt nog regler, regler och ännu fler regler.

Det går inte att sväva omkring och tro att vi ska kunna leva ett bra och hälsosamt liv om vi alltid i stunden ska ta beslut. I längden klarar vi helt enkelt inte av det eftersom det i stunden är jobbigt att ta beslut. Det äter på vårt mentala kapital och därför måste vi på förhand ha bestämt hur vi ska agera. Gör vi det är det bra mycket större chans att vi klarar av att vara stoiska mot vår ständiga längtan att välja den enkla vägen. För idag är lockelserna många även om de kan sammanfattas i huvudkategorierna:

Socker och skärmtid. Eller översatt till snabba kickar och lättja.

Jag har mängder med regler för att hantera lockelserna ovan och tittar man djupare på fenomenet regler så är det tydligt att vi människor inte löser någonting utan ett tydligt regelverk.

Hur skulle trafiken se ut? Arbetsplatsen eller samhället i största allmänhet? Familjelivet? Vi är experter på att "flyta ut" när och om vi kan. Vem kör tex inte fortare på autobahn? Vem tar inte tillfället i akt om chefen ger lillfingret? 

Och visst, även om regelverket finns så bryter vi mot det ändå men genom att ha en utgångspunkt blir förseelserna förhoppningsvis varken så grova eller återkommande. 

Jag är inte annorlunda än någon annan men det är tveklöst att den här ärligheten, medvetenheten och regelfascismen gör nytta. Jag har inga problem med att slå mig själv på bröstet i det här avseendet. 

Jag är oerhört nöjd med hur jag hanterar exempelvis mitt matintag och min sömn. Min skärmtid och min träning. Ibland blir det avstickare men inte ofta och det beror tveklöst på de förutbestämda reglerna som bestämmer när lockelserna kallar.

Snälla! Gilla inlägget

Hur långt är vi beredda att gå för att få respons?

Såklart att vi vill ha den där tummen. Eller hjärtat. Så många visningar som möjligt och kommentarer. Massor av kommentarer.

Allt annat vore ren och skär lögn. För hade vi inte brytt oss, ja, då hade vi knappast delat med oss. 

Frågan är hur viktigt det är och hur det får oss att må när responsen inte blir som vi hoppats?

Personligen hade jag förmodligen varken haft FB eller något annat socialt media överhuvudtaget om det inte hade varit för att synas som Lärarhälsocoachen. Jag är bedrövligt dålig på att följa andra eftersom jag verkligen inte är intresserad. Nu när jag på allvar har börjat ägna tid åt mitt företag måste jag bli mer aktiv och försöka synas mer och givetvis påverkas jag. 

Jag vill ha framtida kunder och uppdrag men eftersom jag inte står och faller med det ekonomiskt kan jag ändå ha en något sånär avslappnad attityd till det hela. 

Därför kommer jag fortsätta med mina "socialamediapauser" som kan vara allt ifrån några dagar till någon vecka. Där och då får jag svaret på hur viktig interaktionerna på nätet är och hur jag påverkas. Det är som vilken drog som helst. Väl inne i det så är lusten större att både lägga ut och se reaktioner men med lite distans försvinner båda behoven mer än snabbt. Jag kan till och med känna en motvilja att börja igen. 

Självanalysen är något jag alltid förespråkar i alla sammanhang. Hur viktigt är sociala media för mig? Hur får det mig att må? Att det ger kickar är givet men hur många negativa känslor ger det och hur ofta? Hur känns det när responsen inte blir så stor? Är jag fast i drogen eller kan jag enkelt ta mig ur?

Vi lever i en väldigt märklig och ofta svår verklighet. Att avhålla sig från skärmen och sociala medier är knappt möjligt eller ens önskvärt eftersom där finns nödvändiga eller rent av bra saker också. Därför krävs det att ha ett sunt förhållningssätt och det är verkligen inte det lättaste. 

Som vanligt förespråkar jag att man har ett på förhand bestämt regelverk. Annars är det ypperligt svårt att stå emot impulsen att få den där kicken via nätet. En kick som definitivt kan ha sina baksidor....

För övrigt är det både roligt och utvecklande att lägga upp en viss typ av bilder på sig själv på nätet..... Är speciellt nöjd med med pussmunnen med den sensuella blicken.

Frukost!?

Rabattkod: DP50%

Enligt många dagens mest meningslösa måltid. Jag skulle vilja gå ett steg längre och säga att frukostosten är oerhört meningsfull att låta bli. 

Vi är hjärntvättade med att det är dagens viktigaste måltid. Ett kvitto på en mycket bra marknadsföring från bland andra Kelloggs men det finns all anledning att låta bli. 

Först och främst innebär vår sömn en automatisk fasta. En fasta som är oerhört viktig för oss eftersom det då sker mängder med processer i kroppen där autofagin (cellstädning) kanske är den viktigaste. Kan man då förlänga fastan till att äta först vid lunch ger man onekligen kroppen ännu mer tid att göra sitt jobb.

Den förlängda fastan gör också att du förbättrar din fettförbränning som är kärnan i att hålla blodsockercirkusen på mattan och därmed öka tillgången till riktigt bra ork och energi. Hungerkänslorna blir hanterliga och du slipper hamna i paniken "Jag måste ha mat NU!"

En annan mycket positiv bieffekt är att den där bästa morgonträningen som jag tjatar om får en helt annan möjlighet att bli av. Att inte äta frukost sparar tid samtidigt som du inte behöver vänta på någon matsmältning. Det är bara att ge sig ut vilket i sin tur ökar på fettförbränningen ännu mer och adapterar dig till att bli en klart energifullare person. 

Min frukost består av kaffe, mct-olja och Cellexir. Någon "vanlig" frukost har jag inte ätit på många år och jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att återgå till det. 

Nyfiken på Cellexir? Läs på och fundera och om du är villig att prova så ange rabattkoden: DP50% när du beställer så startar du omgående en prenumeration med 50% rabatt första månaden sedan 395 kr per månad. Det är fri frakt och prenumerationen kan sägas upp närsomhelst med ett enkelt mail utan inloggning.

 

SUPRUN!?

Suppa och springa som tävling!?

Suppa och springa? Varför inte kombinera dessa två fantastiska tränings- och upplevelseformer i en tävling? Såvitt jag vet finns det inte. 

Ännu!

Swimrun har kommit med storm och även om jag gillar själva idén tycker jag tyvärr inte om utförandet. Jag tycker helt enkelt inte att simning är roligt och med alla attiraljer runt omkring såsom paddlar, dolme och våtdräkt lockar det ännu mindre. 

Dessutom. Springa i våtdräkt!? Snacka om att misshandla löpupplevelsen. 

Däremot SUPRUN skulle kunna bli riktigt, riktigt bra. Jag gillar verkligen idén och tänker mig följande upplägg:

1. Suppa tvärs över en sjö.

2. Springa runt sjön.

3. Suppa tillbaka. 

Vidare tänker jag att man är med på egen "risk" (vad som nu skulle vara riskabelt). Vill man ha flytväst har man det men knappast nödvändigt enligt mig. Löparskorna är på från start och så fort man kommer fram till andra sidan sjön tar löpningen vid. Här leker jag med tanken att få smyga in lite orientering genom att inte snitsla någon bana. Istället får de medverkande tillgång till en orienteringskarta i förväg och får själva välja både stig och riktning runt sjön. Att deltagarna faktiskt springer runt sjön säkerställs givetvis av att de passerar starten efter halva varvet. 

Det här känns på riktigt som en kanonidé och jag är sugen på att med en gång påbörja jobbet för att anordna en tävling. Har dock löjligt många bollar i luften just nu så den här tanken får ligga och värka ett tag men det gör ju inte ont att Kåsjön som ligger ett stenkast bort skulle vara perfekt för ändamålet...

De låga förväntningarnas rasism i skolan

Jag har verkligen aldrig tyckt om den här bilden....

Stötte nyligen på uttrycket "De låga förväntningarnas rasism" och kände direkt att det satt klockrent i hur jag känner kring mängder med situationer i samhället. 

Närmast till hands tänker jag på skolan, mitt jobb som lärare och hur vi förhåller oss till våra elever och deras föräldrar. Så fort någon tex nämner "extra anpassningar" vänder det sig i magen på mig. 

Jag ställer mig frågande till vad det är för människosyn vi har och förmedlar till våra elever. Om en elev av någon anledning har svårt med någonting i skolan ska det snabbt som ögat anpassas. Det vi säger åt eleverna är:

- Du är dålig.

- Vi tror inte på dig.

- Du har inte förmågan att kämpa och bli bättre med de verktyg du själv äger. 

För hur ska man annars tolka hur vi agerar? Eleven får en krycka och om inte det är en direkt lösning går vi vidare till först i en rullstol och sedan en eldriven dito. Det är fel att ställa krav och ha förväntningar. Att tvingas kämpa.

Istället blir eleven passiv och ges inte möjlighet att utveckla de förmågor som alltid har varit de viktigaste vi behöver för att tillskansa oss kunskap - flit, upprepning, uthållighet och envishet. Och eftersom de inte får träna på dessa egenskaper kommer de heller inte utveckla dem.

Vi skapar människor som inte får vinna några segrar per egen maskin och det leder onekligen till dåligt självförtroende och mycket låg utvecklingsfart.

Samtidigt! Och det är nog så viktigt, får lärarna en ohållbar arbetssituation när vi ska agera både grupptränare och PT under en och samma lektion. Och det är inte PT åt en elev. Nej, nej. Vi har ju nått evolutionens puckel och därför har vi minst en handfull i varje klass. 

Jag har jobbat som lärare i drygt 17 år och vet av erfarenhet att i princip alla elever klarar av sin skolgång när de nått rätt mognadsgrad och förstått vad kunskapsinhämtning handlar om. 

Flit, upprepning, uthållighet och envishet. 

Visst är det bra om skolan är intressant, stimulerande och rolig men den typen av elever som riskerar att inte nå målen är sällan de som tycker så. Tyvärr tror jag att elever idag har en större uppförsbacke med tanke på att de lever i de snabba kickarnas tidevarv där ansträngning för något som inte är roligt är svårt. Och vi gör dem en enorm björntjänst genom att ta bort all kravbild och förenkla till förbannelse.

På tavlan i mitt klassrum står det:

"Jag pratar med DIG och inte med alla andra."

Det kravet anser många i skolan vara för stort eftersom en populär extra anpassning är att läraren ska gå runt till X antal elever efter en genomgång och dubbelkolla med dem att de förstår vad som ska göras trots att instruktionerna dessutom står på tavlan. Det handlar inte om att de inte förstår. De lyssnar inte eftersom de inte behöver lyssna då de vet att den överdrivet ömmande läraren kommer springa runt som en skållad råtta ändå. 

För övrigt hade alla uppfattat vartenda ord om jag talat om var på skolan 20 kg godis ligger gömt.

De låga förväntningarnas rasism har blivit klockren i skolan och jag är oroad över vad konsekvenserna blir för både elever och lärare om det ska fortsätta såhär. 

Slutligen. Ja. Det finns elever som behöver extra stöd och hjälp men de är långt ifrån så många som det förefaller idag. Sen är jag övertygad att du måste fortsätta att träna på att gå även fast du tillfälligt behöver en krycka eller två. Målet med hjälpen måste vara att den ska vara tillfällig. 

Och den där bilden i början är så talande för de låga förväntningarnas rasism om man har en människosyn där man förminskar eleverna till att vara annat än just människor. En fisk kan verkligen inte klättra i träd. Det är direkt omöjligt och därför en värdelös jämförelse med en ekorre. 

Vi är alla människor, och ja, vi har olika förutsättningar men förväntningarna och kravbilden vi borde ha i skolan på våra elever är allt annat än omöjliga att nå.