Det här året låg fokus första halvåret på Vasaloppet och Vätternrundan. Löpningen prioriterades bort till förmån för rullskidåkning/längdskidåkning och cykling. Det gjorde att det kändes väldigt spontant att från "noll och ingenstans" ge sig på Aktivitus trailrace 100 miles. Jag bröt efter 131 kilometer och trodde att löpningen kanske skulle få stå tillbaka framöver på grund av att kropp och knopp skulle vilja annorlunda.
Till min förvåning blev det tvärtom. Jag ville inget hellre än att springa och därför gjorde jag det. Jag orkade inte riktigt ställa om till Tjörn triathlon. Jag borde ha cyklat och simmat mer inför den tävlingen men tillät istället mig själv att låta lusten styra. Det resulterade i att jag andra halvan av året ökade min löpdos och kan nu konstatera att det blev rekord i antal gjorda löpmil på ett år. Kul!
Alltid roligt med rekord.
Jag tror att 2018 kommer att innebära ytterligare en ökning av mil till fots. Jag ska ha revansch på Aktivitus trailrace och i augusti blir det Bagheera Fjällmarathon i Sälen och förmodligen Icebugs Xperience i Bohuslän.
Enbart löpartävlingar. Jag får se om det blir något mer än så. Det skulle vara roligt att göra en triathlon igen men det är inget jag tänker bestämma på förhand. Lusten får styra och den får också bestämma om jag 2018 ska ha ett bestämt milmål eller inte. Men visst lockar det att springa 3650 km på ett år. I snitt en mil om dagen. Känns inte allt för avlägset. Vi får se men det vore häftigt.
2017 i kilometer
Cykling: 2739,7
Löpning: 3151,5
Paddling: 28
Simning: 11,3
Längdskidåkning: 266,7
Rullskidåkning: 223
Totalt: 6420,2
2016 i kilometer
Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1
Totalt: 6232,1
2015 i kilometer
Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4
Totalt: 4677,9
2014 i kilometer
Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2
Totalt: 3113,7
söndag 31 december 2017
lördag 30 december 2017
Vår otroliga anpassningsförmåga
Jag fascineras ofta av andra människor. Det är helt otroligt vilka fantastiska saker vi kan åstadkomma. Både fysiskt, mentalt och intelligensmässigt kan vi uträtta stordåd.
Motivation och rätt sorts träning. Därefter verkar det knappt finnas några gränser för vad vi klarar av. Tyvärr gäller detta även åt andra hållet. Overksamhet och kropp och knopp följer gladeligen med. Vi kan alltså träna oss till att både orka precis vad som helst eller ingenting.
Det positiva är att man alltid kan styra om skutan och ändra kurs.
Ibland är vägen man har tagit inte helt frivillig. Jobb framförallt förr i tiden kunde slita ut och vara direkt skadlig och ibland har vägen varit tämligen frivillig, tex rökning.
Men som sagt. Det går att ändra kurs...
Jag tänker på flera personer i min närhet som har ändrat om och framförallt på min far. Aldrig inaktiv, aldrig dålig kost eller rökning men i cirka 30 jobbade han natt med tillhörande sömnproblem. 30 år! Klart som tusan att han tog skada av det. På vilket sätt och hur får jag förhoppningsvis aldrig veta.
För nu går gubben....., och går och går..... Han har gått så mycket i år att han till och med flåsar mig i nacken i antal gjorda mil.
Det innebär naturligtvis att han slår mig med hästlängder i antal timmar och det gläder mig verkligen. Jag tänker att han här och nu rehabiliterar. All nutida forskning säger samma sak. Daglig rörelse är en förutsättning för både kroppslig och knoppslig hälsa.
Jag tänker att han styr om från ett ohälsosamt leverne till ett hälsosamt som får honom att må bra här och nu och i framtiden.
Hur det hade sett ut om han istället förblev sittandes hemma i ett stilla pensionärsliv enbart förflyttandes mellan olika ställen att ta kaffet på, vill jag inte tänka på.
Jag tror att hans promenader bromsar åldrandet. Jag upplever att äldre människor som motionerar är yngre både i sinne och kropp än sina stillasittande jämnåriga.
Detta motiverar mig enormt mycket. Jag vill leva länge med kvalité och visserligen finns det aldrig någon given framtid men nog ökar chansen om jag här och nu sätter en hälsosam vana som jag på ett eller annat fortsätter med. Hela livet.
Motivation och rätt sorts träning. Därefter verkar det knappt finnas några gränser för vad vi klarar av. Tyvärr gäller detta även åt andra hållet. Overksamhet och kropp och knopp följer gladeligen med. Vi kan alltså träna oss till att både orka precis vad som helst eller ingenting.
Det positiva är att man alltid kan styra om skutan och ändra kurs.
Ibland är vägen man har tagit inte helt frivillig. Jobb framförallt förr i tiden kunde slita ut och vara direkt skadlig och ibland har vägen varit tämligen frivillig, tex rökning.
Men som sagt. Det går att ändra kurs...
Jag tänker på flera personer i min närhet som har ändrat om och framförallt på min far. Aldrig inaktiv, aldrig dålig kost eller rökning men i cirka 30 jobbade han natt med tillhörande sömnproblem. 30 år! Klart som tusan att han tog skada av det. På vilket sätt och hur får jag förhoppningsvis aldrig veta.
För nu går gubben....., och går och går..... Han har gått så mycket i år att han till och med flåsar mig i nacken i antal gjorda mil.
Det innebär naturligtvis att han slår mig med hästlängder i antal timmar och det gläder mig verkligen. Jag tänker att han här och nu rehabiliterar. All nutida forskning säger samma sak. Daglig rörelse är en förutsättning för både kroppslig och knoppslig hälsa.
Jag tänker att han styr om från ett ohälsosamt leverne till ett hälsosamt som får honom att må bra här och nu och i framtiden.
Hur det hade sett ut om han istället förblev sittandes hemma i ett stilla pensionärsliv enbart förflyttandes mellan olika ställen att ta kaffet på, vill jag inte tänka på.
Jag tror att hans promenader bromsar åldrandet. Jag upplever att äldre människor som motionerar är yngre både i sinne och kropp än sina stillasittande jämnåriga.
Detta motiverar mig enormt mycket. Jag vill leva länge med kvalité och visserligen finns det aldrig någon given framtid men nog ökar chansen om jag här och nu sätter en hälsosam vana som jag på ett eller annat fortsätter med. Hela livet.
fredag 29 december 2017
Jag vill inte!
Jag vill inte.
Denna ständiga känsla som gärna börjar redan innan vi slår upp ögonen på morgonen. Förföljer oss dagarna igenom och som vi ständigt måste förhålla oss till.
Både en av våra viktigaste utvecklingsingredienser och orsaken till förfall.
Vi knackar ju inte sten längre för att få eld. Vi har tändare.
"Jag vill inte" har drivit oss framåt i alla tider vilket vi idag verkligen är tacksamma för. Vår strävan efter förbättring har lett oss till en framtid som våra förfäder aldrig kunde drömma om.
"Jag vill inte" kommer alltid att fortsätta men idag känns det som om den där känslan inte längre leder oss framåt på samma sätt.
"Jag vill inte" blir "jag behöver inte" och visst har det ofta lett till bra saker men när det istället leder till ett mentalt och fysiskt förfall blir det oroväckande.
Läsa, skriva, räkna, springa, hjälpa andra, städa....... Listan kan göras hur lång som helst på saker vi inte vill göra och kan slippa på grund av vår tekniska och ekonomiska utveckling. Det är så lätt att anamma den där känslan och låta bli. Ett val jag av hela mitt hjärta tror är fel.
Oj, vad vi har kämpat med läsningen hemma. Det har varit jobbigt, bråkigt och tagit tid men när vi långt senare har skördat frukten av allt jobb så har det varit värt varenda minut.
Detsamma gäller mängder med andra områden och jag tror att den här kampen och vinsten över "jag vill inte" är enormt viktig. Den ger tillfredsställelse. Den ger självförtroende och framförallt ger den vanan att besegra den där motiga känslan. Dessutom inser man att det sällan är så jobbigt som man på förhand föreställer sig.
För livet handlar trots allt inte om att kunna genomföra det vi vill. Det finns väl inget lättare än när motivationen redan finns? Att besegra det motiga är nyckeln. Att lära sig det är otroligt viktigt.
En hel del förståsigpåare menar att man till exempel inte ska ta kampen vid matbordet eftersom det då kan leda till att barnen får en negativ upplevelse av något som ska vara en trevlig familjestund. Jag upplever att den här inställningen många gånger är allmänrådande för många både gentemot sina barn och sig själva i många avseenden och jag tycker att den är fullständigt vettlös.
Vad blir vi för människor om vi slutar besegra "jag vill inte"? Specialmat i skolan. Inte på grund av allergi eller religion. Nej. För att barnet i fråga inte äter annat än köttbullar och pannkakor. Bristande fysik och koordination eftersom man har rört sig för lite under sin barndom. Depressioner för att man inte vet hur man hanterar motgångar....
Det går att se en mörk utveckling i detta. Väldigt mycket i vårt samhälle handlar om att vi ska få som vi vill hela tiden och det gör onekligen att vi allt mer sällan tar kampen och besegrar "jag vill inte". Jag tror att det är förödande. Det går inte att alltid besegra den där känslan men varenda vinst är mödan värd.
Att besegra det jobbiga är väldigt mycket mer tillfredsställande. Det ger mer och konsekvensen blir inte en mental kollaps bara för att det under en tid var lite jobbigt. Tvärtom ger det otaliga fördelar. Fördelar vi inte bara har nytta av utan även behöver för att med framgång kunna ta oss an nästa "jag vill inte".
Den kortare versionen: En seger med 2-1 där avgörande målet görs i sista minuten värdesätter jag bra mycket mer än en seger med 11-0.
Denna ständiga känsla som gärna börjar redan innan vi slår upp ögonen på morgonen. Förföljer oss dagarna igenom och som vi ständigt måste förhålla oss till.
Både en av våra viktigaste utvecklingsingredienser och orsaken till förfall.
Vi knackar ju inte sten längre för att få eld. Vi har tändare.
"Jag vill inte" har drivit oss framåt i alla tider vilket vi idag verkligen är tacksamma för. Vår strävan efter förbättring har lett oss till en framtid som våra förfäder aldrig kunde drömma om.
"Jag vill inte" kommer alltid att fortsätta men idag känns det som om den där känslan inte längre leder oss framåt på samma sätt.
"Jag vill inte" blir "jag behöver inte" och visst har det ofta lett till bra saker men när det istället leder till ett mentalt och fysiskt förfall blir det oroväckande.
Läsa, skriva, räkna, springa, hjälpa andra, städa....... Listan kan göras hur lång som helst på saker vi inte vill göra och kan slippa på grund av vår tekniska och ekonomiska utveckling. Det är så lätt att anamma den där känslan och låta bli. Ett val jag av hela mitt hjärta tror är fel.
Oj, vad vi har kämpat med läsningen hemma. Det har varit jobbigt, bråkigt och tagit tid men när vi långt senare har skördat frukten av allt jobb så har det varit värt varenda minut.
Detsamma gäller mängder med andra områden och jag tror att den här kampen och vinsten över "jag vill inte" är enormt viktig. Den ger tillfredsställelse. Den ger självförtroende och framförallt ger den vanan att besegra den där motiga känslan. Dessutom inser man att det sällan är så jobbigt som man på förhand föreställer sig.
För livet handlar trots allt inte om att kunna genomföra det vi vill. Det finns väl inget lättare än när motivationen redan finns? Att besegra det motiga är nyckeln. Att lära sig det är otroligt viktigt.
En hel del förståsigpåare menar att man till exempel inte ska ta kampen vid matbordet eftersom det då kan leda till att barnen får en negativ upplevelse av något som ska vara en trevlig familjestund. Jag upplever att den här inställningen många gånger är allmänrådande för många både gentemot sina barn och sig själva i många avseenden och jag tycker att den är fullständigt vettlös.
Vad blir vi för människor om vi slutar besegra "jag vill inte"? Specialmat i skolan. Inte på grund av allergi eller religion. Nej. För att barnet i fråga inte äter annat än köttbullar och pannkakor. Bristande fysik och koordination eftersom man har rört sig för lite under sin barndom. Depressioner för att man inte vet hur man hanterar motgångar....
Det går att se en mörk utveckling i detta. Väldigt mycket i vårt samhälle handlar om att vi ska få som vi vill hela tiden och det gör onekligen att vi allt mer sällan tar kampen och besegrar "jag vill inte". Jag tror att det är förödande. Det går inte att alltid besegra den där känslan men varenda vinst är mödan värd.
Att besegra det jobbiga är väldigt mycket mer tillfredsställande. Det ger mer och konsekvensen blir inte en mental kollaps bara för att det under en tid var lite jobbigt. Tvärtom ger det otaliga fördelar. Fördelar vi inte bara har nytta av utan även behöver för att med framgång kunna ta oss an nästa "jag vill inte".
Den kortare versionen: En seger med 2-1 där avgörande målet görs i sista minuten värdesätter jag bra mycket mer än en seger med 11-0.
tisdag 26 december 2017
Fördel ADHD av Anders Hansen
Det är mitt yrke som lärare som får mig att vilja läsa den här typen av bok och det är verkligen synd. Jag tror nämligen att bokens målgrupp blir just vi som har med ADHD att göra. Min förhoppning är att alla ska läsa den här och kanske, kanske att underrubriken "var på skalan ligger du" kan få fler att reagera och tänka att det här kanske är intressant. För det här är verkligen en bok för alla. En inblick för att skapa förståelse för de som har en allvarligare grad av ADHD men även för att förstå andra människor runt omkring och kanske även sig själv.
Anders Hansen ger en teori till varför en del människor har ADHD, en väldigt rimlig sådan, och är väldigt tydlig med vad det innebär att ha ADHD. Jag gillar verkligen hans perspektiv att våga se de positiva aspekterna. Tyvärr tycker jag att det allt som oftast är tvärtom, framförallt från föräldrahåll. ADHD är inte ens en svårighet. Det ses som en ursäkt till att inte kunna och jag har sett flertalet exempel på en extremt negativ bild. Ett synsätt där föräldrar ser ner på sina barn och där de i till och med större grad än kombinationen i sig ger barnen ett dåligt självförtroende. Jag tror att man alltid kan välja att se det positiva i det mesta och genom den här boken gör man det samtidigt som man får en förklaring för vad det faktiskt innebär att ha ADHD.
Belöningssystemet är a och o när man har ADHD. Vad ger en kick och inte? Vad fångar intresse och varför kan det vara så svårt att hålla fokus? Hansen tar naturligtvis upp en del givna aspekter och jag tycker att det är intressant när han förklarar hur datorer och nätet har en förmåga att fånga just de individer som har en ADHD-problematik. En del slutsatser känns givna även för en enkel lärare som i praktiken får uppleva svårigheterna. Det finns dock en sak jag saknar och som förvånar mig att Hansen inte tar upp. Maten! Finns det verkligen ingen forskning om hur människor med ADHD påverkas av olika typer av intag? Det tycker jag är känns märkligt. Jag är övertygad om att energidrycker och annat skräp fångar och skadar människor med en ADHD-problematik långt värre än andra.
Och var jag själv ligger på skalan är verkligen ingen självklarhet. Känns ibland som om jag av olika anledningar hoppar som en vilde mellan hela spektrat.
tisdag 19 december 2017
Tänk om och tänk rätt
Igår bestämde jag mig för att det var en bra idé att springa till jobbet morgonen därpå. Tid och schema passade utan att behöva stressa upp för tidigt.
När klockradion satte igång i morse kom jag med en gång på att jag tänkte springa till jobbet. Trött, trött kände jag ett stort och innerligt NEJ. Usch vad osugen jag var.
Där och då hade jag kunnat fortsätta att ge näring åt min ångest och bygga upp ännu mer negativ energi tills puckeln skulle bli för stor att besegra.
Istället valde jag att göra det motsatta. Jag vet sedan tidigare att jag behöver vakna. Morgonbestyr, kaffe och lite läsning. Fokus på världsliga ting. Fokus på att vakna.
En timma senare var jag ombytt och klar att ge mig iväg. Jag hade vaknat och jag hade utan nämnvärd ansträngning lyckats skifta fokus en stund tills lusten hade kommit.
Resultatet blev en vindstilla löpning i mörkret i sällskap av julstjärnor, julstakar och annan vacker belysning. Såg en och annan riktig stjärna också. Mörkret tvingades sakta bort av en fuktig dimma och mina lungor fick härlig frisk luft. Egentiden användes till att både fundera och planera.
Det blev ingen vacker soluppgång i härliga färger men jag slapp bilköer, dåliga bilförare (själv kör jag naturligtvis ypperligt bra) och den allmänna morgondåsigheten i bilen.
Det blev en riktigt bra start på dagen.
När klockradion satte igång i morse kom jag med en gång på att jag tänkte springa till jobbet. Trött, trött kände jag ett stort och innerligt NEJ. Usch vad osugen jag var.
Där och då hade jag kunnat fortsätta att ge näring åt min ångest och bygga upp ännu mer negativ energi tills puckeln skulle bli för stor att besegra.
Istället valde jag att göra det motsatta. Jag vet sedan tidigare att jag behöver vakna. Morgonbestyr, kaffe och lite läsning. Fokus på världsliga ting. Fokus på att vakna.
En timma senare var jag ombytt och klar att ge mig iväg. Jag hade vaknat och jag hade utan nämnvärd ansträngning lyckats skifta fokus en stund tills lusten hade kommit.
Resultatet blev en vindstilla löpning i mörkret i sällskap av julstjärnor, julstakar och annan vacker belysning. Såg en och annan riktig stjärna också. Mörkret tvingades sakta bort av en fuktig dimma och mina lungor fick härlig frisk luft. Egentiden användes till att både fundera och planera.
Det blev ingen vacker soluppgång i härliga färger men jag slapp bilköer, dåliga bilförare (själv kör jag naturligtvis ypperligt bra) och den allmänna morgondåsigheten i bilen.
Det blev en riktigt bra start på dagen.
söndag 17 december 2017
Pauser på jobbet
Länge såg jag en ära i att kunna jobba i full fart. Planeringar, rättningar och utvecklingssamtal. Ös på bara. Jag kände att det var jag själv som gynnades av att få saker gjort. Så skönt att kunna bocka av och gå vidare.
Det håller dock inte i längden. Arbetsuppgifterna tar aldrig slut och för att orka ett helt arbetsliv behövs en plan för det.
En sådan är pauserna. Vad jag menar med paus har jag redogjort för tidigare. Här tänkte jag istället punkta upp några varianter som alla har samma syfte. Nämligen återhämtning och fokus på något annat en stund.
- Träning. Till lunch eller någon annan tid på dagen. Hur möjligt eller omöjligt det är kan bara ens individuella schema avgöra. Ett alternativ är att förlänga arbetsdagen för att kunna få den där pausen mitt i.
- Promenad. Träningen kanske inte hinns med men en promenad på några minuter hinner alla med. Luft och ljus är så viktigt! Extra viktigt under höst och vinter eftersom det kanske är enda möjligheten att exponeras för ljus under dagen. Eller i alla fall något som påminner om ljus.
- Läsa en bok, korsord, sticka eller...., vad som helst som får jobbet att försvinna en stund och som innebär att fokus ligger på en enkel sak. Absolut inte sociala medier eftersom det ger massor med intryck och knappast leder till lugn.
- Arbetsfri lunch eller ensamlunch. En måltid och paus utan jobbprat.
- Bänken i solljuset. Framförallt på våren med en kaffe och varför inte lite amatörmeditation där fokus enbart ligger på andningen.
Det håller dock inte i längden. Arbetsuppgifterna tar aldrig slut och för att orka ett helt arbetsliv behövs en plan för det.
En sådan är pauserna. Vad jag menar med paus har jag redogjort för tidigare. Här tänkte jag istället punkta upp några varianter som alla har samma syfte. Nämligen återhämtning och fokus på något annat en stund.
- Träning. Till lunch eller någon annan tid på dagen. Hur möjligt eller omöjligt det är kan bara ens individuella schema avgöra. Ett alternativ är att förlänga arbetsdagen för att kunna få den där pausen mitt i.
- Promenad. Träningen kanske inte hinns med men en promenad på några minuter hinner alla med. Luft och ljus är så viktigt! Extra viktigt under höst och vinter eftersom det kanske är enda möjligheten att exponeras för ljus under dagen. Eller i alla fall något som påminner om ljus.
- Läsa en bok, korsord, sticka eller...., vad som helst som får jobbet att försvinna en stund och som innebär att fokus ligger på en enkel sak. Absolut inte sociala medier eftersom det ger massor med intryck och knappast leder till lugn.
- Arbetsfri lunch eller ensamlunch. En måltid och paus utan jobbprat.
- Bänken i solljuset. Framförallt på våren med en kaffe och varför inte lite amatörmeditation där fokus enbart ligger på andningen.
Dystopilöpning
Vinterhalvåret.
Tidig morgon. Juldagen, nyårsdagen eller någon annan helgdag när verkligen ingen annan är ute.
Folk har vett att sova.
Tomma gator utan körande bilar eller människor.
Ensamlöpning som är så speciell. Härligt ensamt men ändå lite märkligt när ensamheten är i en miljö där man aldrig annars är ensam. Som om en katastrof har ägt rum.
Huvudet spinner enkelt vidare och perspektiven blir tydligare. Jag som så gärna aktivt letar efter att få vara ifred inser att den där ensamheten inte är mycket värd om den inte omges av en vardag bestående av andra.
Den där balansen som jag tror så mycket på...
Tidig morgon. Juldagen, nyårsdagen eller någon annan helgdag när verkligen ingen annan är ute.
Folk har vett att sova.
Tomma gator utan körande bilar eller människor.
Ensamlöpning som är så speciell. Härligt ensamt men ändå lite märkligt när ensamheten är i en miljö där man aldrig annars är ensam. Som om en katastrof har ägt rum.
Huvudet spinner enkelt vidare och perspektiven blir tydligare. Jag som så gärna aktivt letar efter att få vara ifred inser att den där ensamheten inte är mycket värd om den inte omges av en vardag bestående av andra.
Den där balansen som jag tror så mycket på...
onsdag 13 december 2017
Stress, press, prioriteringar och skyltfönstret på jobbet
Insikt nummer 1.
Todo-listan kommer aldrig att ta slut. Med det i bakhuvudet kommer acceptansen om att det finns en morgondag och att även den behöver arbetsuppgifter.
Insikt nummer 2.
Jag är viktigast och väldigt bra när jag är tillräckligt bra. Ingen vinner på att jag har orimliga mål och därmed för höga krav på mig själv. Många vinner på att jag är tillräckligt bra, alltid på plats och välmående. Därför prioriterar jag alltid min hälsa framför jobbet. Mat, sömn och träning går först. Naturligtvis finns det undantag men dem ska man passa sig för eftersom för många undantag leder till en ny vana som i det här fallet leder ner i en ond spiral.
Insikt nummer 3.
Prioritera med skyltfönstret som utgångspunkt. Jag har mängder med arbetsuppgifter och jag kan inte göra dem alla samtidigt. En del av dem får stå åt sidan åt andra som är viktigare. Vilka är då de viktiga? Där finns inget givet svar eftersom det är så situationsanpassat. Men jag tycker att en vettig utgångspunkt är att ta itu med det som syns. Mejl från föräldrar och liknande prioriterar jag högt eftersom det syns om jag gör det eller inte. Ett obesvarat mejl leder ofrånkomligt till irritation och mer press och stress än om jag skulle behöva förnya och förbättra en planering av ett arbetsområde. Det finns ingen anledning att krydda till den redan existerande stressen och pressen med sammaledes utifrån.
Insikt nummer 4.
Ta tid att lyssna på din inre dialog. Jag upplever att många alldeles för sent inser att de inte mår bra. Stanna till och se dig omkring. Vad är bra? Vad måste bli bättre?
Insikt nummer 5.
Ha en dialog med chefen. Jag vill påstå att det är ansvarslöst att köra på när man någonstans inser att man inte hinner med. En dialog med chefen kan leda till att både kravbilden (den egna och chefens) och arbetsbelastningen minskar.
Insikt nummer 6.
Det finns en massa insikter och det är omöjligt att rangordna dem
Insikt nummer 7.
Ut! Ut i naturen utan något i öronen. Det sänker stressnivåerna och ökar kreativiteten. Samtidigt får man tid till den där inre dialogen.
Insikt nummer 8.
Pausa ibland. Lunchträning kanske inte möjligt men en femminuters promenad är alltid möjlig. Och som Dalai Lama har sagt (eller kanske någon annan vis person) "Den som inte hinner meditera är den som behöver det mest".
Insikt nummer 9.
Nej! Man får säga nej. Jag kanske inte orkar just nu. Jag kanske inte vill just nu. Andras förväntningar och förhoppningar får inte äta på en om orken tryter. Martyrer gynnar sällan sig själva. De dör.
Insikt nummer 10.
Det finns alltid fler insikter att lära sig. Vi blir aldrig klara med kunskapen om oss själva. Genom att lära oss av andra utvecklas vi till en bättre version av oss själva men vi blir aldrig färdiga.
Todo-listan kommer aldrig att ta slut. Med det i bakhuvudet kommer acceptansen om att det finns en morgondag och att även den behöver arbetsuppgifter.
Insikt nummer 2.
Jag är viktigast och väldigt bra när jag är tillräckligt bra. Ingen vinner på att jag har orimliga mål och därmed för höga krav på mig själv. Många vinner på att jag är tillräckligt bra, alltid på plats och välmående. Därför prioriterar jag alltid min hälsa framför jobbet. Mat, sömn och träning går först. Naturligtvis finns det undantag men dem ska man passa sig för eftersom för många undantag leder till en ny vana som i det här fallet leder ner i en ond spiral.
Insikt nummer 3.
Prioritera med skyltfönstret som utgångspunkt. Jag har mängder med arbetsuppgifter och jag kan inte göra dem alla samtidigt. En del av dem får stå åt sidan åt andra som är viktigare. Vilka är då de viktiga? Där finns inget givet svar eftersom det är så situationsanpassat. Men jag tycker att en vettig utgångspunkt är att ta itu med det som syns. Mejl från föräldrar och liknande prioriterar jag högt eftersom det syns om jag gör det eller inte. Ett obesvarat mejl leder ofrånkomligt till irritation och mer press och stress än om jag skulle behöva förnya och förbättra en planering av ett arbetsområde. Det finns ingen anledning att krydda till den redan existerande stressen och pressen med sammaledes utifrån.
Insikt nummer 4.
Ta tid att lyssna på din inre dialog. Jag upplever att många alldeles för sent inser att de inte mår bra. Stanna till och se dig omkring. Vad är bra? Vad måste bli bättre?
Insikt nummer 5.
Ha en dialog med chefen. Jag vill påstå att det är ansvarslöst att köra på när man någonstans inser att man inte hinner med. En dialog med chefen kan leda till att både kravbilden (den egna och chefens) och arbetsbelastningen minskar.
Insikt nummer 6.
Det finns en massa insikter och det är omöjligt att rangordna dem
Insikt nummer 7.
Ut! Ut i naturen utan något i öronen. Det sänker stressnivåerna och ökar kreativiteten. Samtidigt får man tid till den där inre dialogen.
Insikt nummer 8.
Pausa ibland. Lunchträning kanske inte möjligt men en femminuters promenad är alltid möjlig. Och som Dalai Lama har sagt (eller kanske någon annan vis person) "Den som inte hinner meditera är den som behöver det mest".
Insikt nummer 9.
Nej! Man får säga nej. Jag kanske inte orkar just nu. Jag kanske inte vill just nu. Andras förväntningar och förhoppningar får inte äta på en om orken tryter. Martyrer gynnar sällan sig själva. De dör.
Insikt nummer 10.
Det finns alltid fler insikter att lära sig. Vi blir aldrig klara med kunskapen om oss själva. Genom att lära oss av andra utvecklas vi till en bättre version av oss själva men vi blir aldrig färdiga.
tisdag 12 december 2017
I backspegeln framåt
Löpning är enkelt. Livet är svårt.
Pustar och frustar. Det är tungt och jobbigt. Benen säger ifrån och "här och nu" säger att det är jobbigt, jobbigt. "Här och nu" tittar tillbaka och kommer ihåg att jag just har sprungit upp för en vidrigt lång backe.
Just det! Det är därför det är jobbigt. Snart nog kommer det kännas bättre igen eftersom det ser påfallande platt ut framför mig.
Eller.
När hela rundan är jobbig och trög. Trumpinnarna vägrar infinna sig och storkusinerna höger och vänster stock vägrar försvinna. Backspegeln talar om att jag har sprungit si och så många dagar i sträck eller si och så många mil. Hm, storkusinernas besök får en förklaring.
Men i livet är det annorlunda. Hur ofta tittar vi i backspegeln där? Stress, trötthet och dåligt humör är ju inget som bara infinner sig. Det kommer av en anledning.
Jag har tidigare varit inne på det där med reflektion och om/när vi ger oss själva tid till det. En utgångspunkt är naturligtvis att veta vad jag mår bra av och inte. Nästa steg är onekligen att se tillbaka och anpassa vägen framåt utifrån vad backspegeln säger.
Pustar och frustar. Det är tungt och jobbigt. Benen säger ifrån och "här och nu" säger att det är jobbigt, jobbigt. "Här och nu" tittar tillbaka och kommer ihåg att jag just har sprungit upp för en vidrigt lång backe.
Just det! Det är därför det är jobbigt. Snart nog kommer det kännas bättre igen eftersom det ser påfallande platt ut framför mig.
Eller.
När hela rundan är jobbig och trög. Trumpinnarna vägrar infinna sig och storkusinerna höger och vänster stock vägrar försvinna. Backspegeln talar om att jag har sprungit si och så många dagar i sträck eller si och så många mil. Hm, storkusinernas besök får en förklaring.
Men i livet är det annorlunda. Hur ofta tittar vi i backspegeln där? Stress, trötthet och dåligt humör är ju inget som bara infinner sig. Det kommer av en anledning.
Jag har tidigare varit inne på det där med reflektion och om/när vi ger oss själva tid till det. En utgångspunkt är naturligtvis att veta vad jag mår bra av och inte. Nästa steg är onekligen att se tillbaka och anpassa vägen framåt utifrån vad backspegeln säger.
söndag 3 december 2017
Makten över matkassen av Ingvarsson och Meyer von Bremen
Den här boken handlar om de stora livsmedelsjättarna och hur de agerar. Oavsett om det handlar om spannmål eller djur så är agendan klar. En så hög produktion som möjligt. Kvalitén är av underordnad betydelse. Det viktiga är att få fram mycket mat och det till ett så lågt pris som möjligt. Då ska det gå fort att få fram kycklingar, vete och grisar. Bekämpningsmedel, antibiotika och alla möjliga märkliga foder gäller för att lyckas med det uppsatta målet. Hur näringsrik och hälsosam slutprodukten blir....
Samtidigt leder det här produktionssättet till ett ökat avtryck på miljön. Vi kan inte fortsätta på det här sättet.
Naturligtvis är inte allt nattsvart. Intresset för ekologiskt och närproducerat ökar allt mer från oss konsumenter. Fler och fler gårdsbutiker dyker upp med allt ifrån mjölk och grönsaker till kött. Den medveten köparen påverkar och vår syn på mat förändras förhoppningsvis allt mer. Uppoffringen blir att inte kunna köpa all maten i stormarknaden.
Jag tycker att det här är en väldigt intressant och bra bok. Den påminner lite om Mats-Eric Nilssons böcker om matfusket men håller sig mer på ett övergripande plan och går inte på samma sätt in på detaljer.
För egen del gjorde vi en stor förändring i vårt sätt att äta för flera år sedan. Ekologiskt och närproducerat är dyrt men som jag brukar säga. Om vi inte lägger pengar på vad vi stoppar i oss. Vad ska vi då lägga pengar på. Vad kan vara viktigare?
Kycklingen har varit ett litet dåligt samvete hos mig i många år. Jag har vetat hur de föds upp och hur större delen av produktionen har sett ut. Ändå har vi inte gjort något åt saken. Framförallt har det kanske att göra med att butikerna sällan eller aldrig har det ekologiska alternativet. Men nu får det vara nog. Aldrig att jag köper vanlig kyckling mer. Lite planering löser det mesta.
Det blir att handla på nätet via Gröna gårdar eller inte alls. Kycklingen får kanske bli ett söndagsalternativ. Finmiddag istället för vardagens billiga och snabba lösning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)