Ut mot det okända

Torekov camping i somras. Havet ett stenskott bort från stugan. SUP´n och jag oerhört redo. Ibland längs med stranden, ibland mot Hallands väderö eller för att runda någon av småholmarna i närheten. 

Men även rakt ut. Ut mot det okända och stora. Rationellt vet jag naturligtvis att vrider jag bara på huvudet lite så kommer jag att se land och tryggheten. Men det är något med det stora havet som lockar. Tankarna går tillbaka till mänsklighetens historia och hur "vi" gav oss ut mot det okända. Upptäckarna. Både Columbus och gänget med kanske framför allt de som gav sig ut många tusen år tidigare.

Det okända lockar och fängslar, är spännande men också otäckt. I min lightversion njuter jag av att få reflektera över min litenhet när jag bara ser vatten rakt fram. 

Ut, ut, ut. Bara lite till. Så härligt samtidigt som tankar om olycka dyker upp då och då. Späckhuggare eller rent av monster djupet...:)? SUP som pyser.....?

Det är varmt och härligt. Ett dopp är givet innan jag vänder tillbaka även om det känns lite olustigt att hoppa ner från tryggheten "mitt ute på havet".

Vansinnigt skönt med svalkan. Underbart härligt att sedan bara sitta en stund. Ta in och njuta. Bara lilla jag i den stora naturen. Inga andra intryck över huvud taget. Balsam för själen.

När jag sedan vänder tillbaka och ser land igen slås jag av hur långt ut jag faktiskt kommit. 

Hm....? Vad hade hänt om vinden.....?

Padlingen tillbaka är kraftfullare än när jag var påväg ut. Hemåt mot tryggheten är inte heller så dumt.

Tränings- och rörelseguide: Löpning

Löpningen är i mitt tycke den absolut bästa rörelseformen. Förutom punkterna nedan tror jag att löpningen har ett försprång gentemot alla andra tränings- och rörelseformer då jag tror att den rent genetiskt sitter i ryggraden på ett helt annat sätt än de andra. Det här är något människan har sysslat med i alla tider och därmed finns det inprogrammerat i vårt DNA. 

Plus
- Lättillgängligt, det är bara att snöra på sig och ge sig ut.

- Underbar naturupplevelse. 
- Inte väderberoende. Framförallt i skogen som mer eller mindre skyddar mot vind och regn.
- Konditionsträning.
- Styrketräning för ben och bål i skogen.

- I naturen och utan andra intryck ger det hjärnan tid till analys/eftertanke, kreativitet eller bara tystnad.

- De flesta rörelseformer går att göra i intervallform mm. Löpningen har utöver detta orienteringen.

Minus
- Löpning är tyvärr full av prestige vilket gör att de flesta springer fortare och längre än vad de borde.
- Stor skaderisk. Kan slita mycket på kroppen. De ständiga stötarna, farten och tekniken riskerar alla att påverka kroppen negativt. Det gäller att inte ha bråttom med vare sig farten eller att mängden.

Här/hit har jag sprungit, cyklat....

En helt vanlig väg?

Och nu även paddlat.

Det började 2015 med Borås ultra marathon. 87 km från Skatås till Borås. Motorvägen mellan Göteborg och Borås kör jag lite då och då men efter den här tävlingen fick sträckan en annan betydelse. Utsikten från bilen. Den "ändlösa" skogen. Tiden det ändå tar med bil trots den höga hastigheten.

Har jag verkligen sprungit där inne och så långt?

Likadant med Aktivitus trailrace 100 miles när jag sprang "runt" Göteborg eller när vi kommer till Sälen, Mariestad, Halmstad eller vad det än må vara. För att inte tala om när vi den här sommaren har åkt på samma vägar som jag sprang förra året till Karlsborg; 

Partille - Karlsborg

eller i år till Ängelholm;

Kållered - Ängelholm

Jag känner förundran och stolthet. Många gånger glädje och ibland till och med lite sorg när jag känner igen något litet hus, ett ställe jag vilat på eller bara miljön. Jag minns alla mina känslor (positiva och negativa) samtidigt som jag har svårt att tro att de är mina när jag sitter bekvämt tillbakalutad i bilen. Jag men ändå inte jag. Som om jag tänker tillbaka på en annan version av mig själv. En bättre och starkare och för all del en mer rubbad version av mig själv än den i bilen. 

Skulle jag klara av att göra samma sak igen? Vill jag det? 

Vad är stoltheten och de gamla "meriterna" värda idag?

Jag njuter av alla dessa känslor men de får mig också att tänka på här och nu samt framtiden. Jag är girig och vill inte bara njuta av det som har varit. Jag vill känna mig stark och stolt även idag och imorgon. Mitt fysiska jag och mitt mentala jag hör ihop och jag vill fortsätta att samla på mig känslor av alla dess slag även i framtiden oavsett om det är löpning, cykling (njae:) eller paddling med SUP´n. 

Som om erfarenheterna är en härlig grund men som inte får lämnas att förfalla. Åldern kommer men den ska inte hindra mig från att känna mig stark och stolt. Stark och stolt utifrån vem jag är och vem jag kommer att vara oavsett om det i framtiden fortsätter vara löpning eller promenader, yoga eller annan aktivitet som kanske bättre passar med åldern. 

Nicht rasen! Tror jag det stod på de där roliga motorvägsskyltarna i Tyskland förr. Anpassa de fysiska aktiviteterna efter förutsättningarna. 

Spring så att du kan springa imorgon. Eller träna/rör på dig så att du kan träna/röra på dig imorgon.

Från djupaste mörker till sann lycka

Varför denna snillrika anordning?

Tillgången till hav och vackert väder i somras under en hel vecka innebar givetvis att det måste paddlas SUP varje dag. Dag ett, två och tre gjorde mig inte mätt på paddlandet. Tvärtom. 

Eftersom min uppblåsbara SUP läcker något finns det anledning att fylla på med luft lite då och då. Egentligen behöver jag inte efter endast tre dagar men jag hade ju semester så varför inte?

Fram med pumpen, i med munstycket och så är det bara att......., ljudet när jag sätter i munstycket får magen att hugga till. Vad i hela ..... är det som händer?

Det pyser inte ut luft. Det forsar ut. Snabbt bort med munstycket. Kontrollera SUP´n, kontrollera pumpen. Eftersom jag inte kan se något fel provar jag igen och återigen forsar luften ut. 

Vad sjutton?

Hämtar vatten för att kolla luftbubblor och kliar mig kraftigt på huvudet. Blir frustrerad och allt mer irriterad. Jag kan inte se vad problemet är och har ingen lösning. Nu är SUP´n inte paddlingsbar längre eftersom för mycket luft försvunnit och jag ser framför mig hur resten av veckan blir utan SUP. Om jag bara hade varit nöjd. Det var ju inte ens nödvändigt att pumpa upp den mer. 

Irritationen och frustration övergår allt mer i nedstämdhet. Jag börjar på riktigt bli ledsen. Flera dagars havspaddling kvar och jag kommer kanske inte kunna utnyttja det.

Lösning. Det måste finnas en lösning. 

Jag lutar åt att något är fel med pumpen och tänker att jag får ta en promenad på campingen för att se om jag kan låna en annan pump. Jag har ju trots allt sett ett flertal SUP-ar under veckans gång. Det lilla hoppet jag känner slås ner av det faktum att jag under min promenad inte ser en enda SUP. Vart har de tagit vägen? Djupt nedslagen fortsätter jag hemåt. När jag närmar mig vår stuga plingar det till i hjärnkontoret. 

Kan det vara så att....

Nu är det bråttom. Jag skyndar mig tillbaka. Det finns nämligen en lite gummiring i munstycket på pumpen som vid ett antal tillfällen har ramlat av. Kan det vara så enkelt att den saknas? 

Jajamän! Pumpen saknar gummiringen och jag sätter kurs mot bilen och bagaget där SUP-ryggan ligger och där jag har förvarat pumpen. Bilen står halvt om halvt på en grusgång så jag tittar neråt eftersom jag är barfota och behöver ha viss koll på var jag sätter fötterna. 

Jag kommer aldrig till bagaget. På vägen, vid vänster framdäck, får jag syn på något och givetvis är det den lilla gummiringen. 

Pumpa - suppa - och njuta.

När jag sedan är ute och paddlar tänker jag följande:

1. Det här får aldrig hända igen.

2. En bra karl har tur.

3. Promenaden - hjärnan. Jag vet sedan tidigare att hjärnan fungerar som bäst under rörelse och den här händelsen var ytterligare kvitto på det. 

Numera har jag en strumpa med tejp omkring munstycket som en kondom över munstycket och är mycket nöjd med mitt säkerhets- och ansvarstänk. Känns bra att gummit sitter på plats. Jag vill ju inte råka ut för en olycka....

Stressigt värre! Jobbigt men nyttigt.

Inlindad i rosor har jag de senaste åren mått gott med både en och två lediga dagar att hantera helt efter eget tycke och smak. En lyx jag varit fullt medveten om men som har fått sig en total omställning efter sommaren. 

Så här stressad som jag har varit det senaste har jag inte varit på 20 år. Då pluggade jag till lärare, jobbade kvällar och helger på McDonalds och spelade division 2 fotboll. Inte att rekommendera.

Efter sommaren har det nämligen varit full fart och det är helt och hållet mitt eget fel:

- Plötsligt jobbar jag 100% på en helt ny skola med allt vad det innebär i nya rutiner, elever och kollegor.

- Samtidigt fullt upp med att arrangera två lopp: Kåsjön SupRun och EB-loppet.

- Tränare för PIF09.

- Tränare och styrelseledamot i Solvikingarna.

- Dessutom är jag familjefar, man, vän och relativt nybliven hundägare.

Alla mina insikter om hur jag bäst bör göra för att må så bra som möjligt går om intet. Många bollar i luften samtidigt har gjort att jag sällan gjort en sak i taget eftersom jag plötsligt kommit på "måsten" i ett annat ärende än det jag hållit på mig. "Komihåglapparna" har avlöst varandra i en rasande fart och det har ofta hänt att en tanke försvunnit för att jag inte skrivit ner den med en gång. Jag har regelbundet kommit på mig med att andas extremt dåligt vid tillfällen då jag hade kunnat ta det lugnare och jag har rent allmänt haft svårt att få ro. Min bokläsning har blivit lidande och jag har inte kommit i säng när jag har velat. Inte en lugn stund då jag bara kan pilla mig i naveln och bara få finnas.

I detta stressiga elände har jag ändå hållit kvar rörelsen och matvanorna men jag har på gott och ont haft fler fastedagar (mer än 20h per dag) än vad jag brukar i veckan. Det är trots allt en stress för kroppen att fasta och inte det lämpligaste om man är stressad av andra skäl. Samtidigt har det gett mig tid att snabbare få koll på allt det nya med det nya jobbet. Jag behöver ha kontroll för att må bra och ju snabbare desto bättre har jag resonerat. 

Även om jag inte har tyckt om att befinna mig i det här tillståndet under den här perioden har jag på något sätt ändå uppskattat det. Lite grann på samma sätt som med ultralöpning och trötthet. Nyttigt att bli utsatt för det. Nyttigt att reflektera, analysera och känna efter. Framförallt eftersom jag vet att det är övergående. Snart är de två loppen förbi. Snart har jag koll på det nya jobbet och efter jul går jag tillbaka till att jobba 60-70%.

Jag vet att min nuvarande vardag kommer att förändras till det bättre vilket jag är tacksam för eftersom det innebär att jag själv inte behöver göra så mycket annat än att rida ut stormen. Men det hade varit en helt annan situation om allt ovan hade varit tillsvidare. I längden hade det varit en omöjlighet att hantera och krävt aktiva val för att brotta sig ur. 

Jag längtar tillbaka till rosorna, till mental ro och att jobba med en boll i taget. Jag längtar även till mina lediga dagar efter jul. Det ena närmar sig och det andra kommer så småningom.