Ann Fernholm skriver återigen om sockret och dess inverkan på våra kroppar. Den
här gången riktar hon in sig mot våra barn och hur de påverkas.
Boken är väldigt bra men jag känner att jag inte får ut så mycket av den.
Jag har nu i tre års tid ätit enligt det tankesätt Fernholm förespråkar.
Familjen nästan lika länge. Det innebär att vi har varit väldigt restriktiva
med socker och dåliga kolhydrater. Maten lagas från grunden och allt det där
som egentligen borde vara en självklarhet. Under den här tiden har jag läst
andra böcker i ämnet och framförallt hållit mig á jour med Fernholms och Andreas
Eenfeldts bloggar. Detta innebär att den här boken i sig inte innebär
så mycket nytt. Förutom det där med tarmarna som jag villigt kan erkänna att
jag inte helt och fullt begriper. Istället blir den som en liten påminnelse och
motivationshöjare vilket kan vara nog så viktigt. För gudarna ska vetat att vi
har kämpat. För det är inte lite socker man ska stå emot i samhället. Det är
inte ett kalas lite då och då och det är inte helt lätt att få två barn att
göra som man vill. Definitivt inte när det smakar så gott som det faktiskt gör
med socker.
Samtidigt har det gett resultat och jag är oerhört stolt över deras
beteende vad gäller den här frågan. De har framförallt den senaste tiden visat
prov på en enastående förståelse för problematiken och inte utmanat mig och min
fru när frestelserna har knackat på dörren. Frågan har kommit men tjatet har
uteblivit. De har klarat av det där nejet som är så lätt att vilja argumentera
emot.
Lön för mödan!!!!
Boken var min reselitteratur på planet ner till Kap Verde. Jag plöjde den
verkligen och blev förvånad över att jag kunde få så mycket lästid. Väl framme
var den nästan avklarad. Det intressanta eller rent av sorgliga var en sak som
hände på planet. Min fru och barnen sitter på de tre platserna på ena sidan av
mittgången. Jag på den andra tillsammans med en kvinna och vad jag antog var
hennes son. Pojken var i tioårsåldern och blev snabbt intresserad av boken.
Utsidan av den kan ju locka vem som helst :)
Jag förklarade lite kort att den handlar om hur socker och godis påverkar
våra kroppar. Nog om det. Under cirka nio timmars flygtid mölar ungen i sig en
hel låda med olika godispåsar. Han dricker läsk till höger och vänster. Jag
tror att han var uppe i minst tre stycken burkar. Maten som serverades var inte
av någon högre kvalité men nog tusan smällde han i sig allt utom det som
eventuellt var någorlunda nyttigt. Nämnde jag att pojken var kraftigt
överviktig?
Jag satt och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Självklart
tyckte jag synd om pojken. I min värld är inte hans intag hans beslut. Men hur
i hela härligheten kan så många människor vara så extremt omedvetna om sockrets
effekter? Jag inser att jag är väldigt påläst i ämnet men på fullaste allvar?
Kan någon människa ha undgått de senaste årens debatt? Jag anser att det är
barnmisshandel att låta ett barn få trycka i sig på det viset. Fan! Det var ju
inte så att problematiken inte syntes. Även ett smalt barn kan visserligen fara
illa av stora mängder socker men när det syns så tydligt...
Och jag avskyr argumentet att man måste få unna sig. Ja, gör det men gör
det med något vettigt. Något som är gott och som inte skadar. Eller är det ok
för en alkoholist att unna sig en sup eller två på semestern också? Och varje
fredag och lördag och kalas/fest?
Vi måste börja tänka om. Det går att unna sig på andra sätt och det måste
faktiskt inte ha med magen att göra. Och om det nu måste ha med magen att göra
så finns det mängder med goda och vettigare alternativ än sockerchocker med en
innehållsförteckningar som ingen människa orkar läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar