Jag har sprungit förbi den massor med gången och tänkt tanken men aldrig
funnit någon anledning att korsa den, Ugglemossen. Så när jag fick
reda på att Solvikingarna kör ett klubbmästerskap, tre varv
(korsa mossen och stigen tillbaka medsols), cirka 9 kilometer, tyckte jag att
det lät skitkul och bara måste vara med.
Fick med mig min far och min minste (de övriga två kom senare tillsammans
med familjen kompis). Vi parkerade på Öjersjö golfklubb och
hade faktiskt lite problem med att hitta ner. Märkligt det där när man kommer
från fel håll. Har ju alltid sprungit upp från mossen och korsat golfen. Aldrig
tvärt om.
På startlinjen var det lite pirrigt. Det var ju tävling:) Förväntan och
nervositeten var tydlig bland oss alla och de dåliga skämten haglade. När jag
tittade mig omkring tänkte jag att vi verkligen var olika klädda. En del
verkade inte bekymrade över att inte bli hittade ifall de skulle sjunka ner
medan andra liksom jag själv hade de klaraste färger på sig. Ibland är det
vettigt att ta ut en försäkring...
Klockan klarade klockdomsprovet.
Starten går och jag avvaktar lite för att få en uppfattning om hur de andra
tar sig fram. Efter dem och så börjar en jobbig, koncentrerad och fantastiskt
udda och rolig tävling. Ibland sjönk jag inte ner så mycket, ibland lite och
några gånger riktigt ordentligt. Grejen var att det aldrig gick att veta vad
kommande steg skulle resultera i. Jag försökte verkligen ta mig fram på olika
ställen men kunde aldrig hitta vilket sätt som var det bästa. I en
"kanal" med vatten? Precis bredvid? Mossa? Gyttja? Gräset?
Överraskningen låg inte i att sjunka ner, den infann sig snarare när man inte
gjorde det. Det innebar ibland att jag fick en plötslig tempoväxling och därmed
sjönk ännu djupare strax efteråt.
Mjölksyran spred sig och det fanns verkligen inget ställe i mossen där det
blev lättare. På något sätt var det ändå inte mjölksyran som var det
jobbigaste. Istället var det den orytmiska "löpningen". Att aldrig
veta hur nästa steg skulle komma att se ut.
När mossen väl var avverkad väntade en stigning med ytterligare syra och
sen var det full fart på stigen tillbaka till varvning. Förmodligen var det
tack vare mossen men vad underbar stiglöpningen var tillbaka. Hur fort det gick
är egentligen ointressant men jag upplevde att det gick fort och jag kände mig
grymt stark. En härlig känsla.
Tävlingsmässigt hade jag inför sista varvet en man i grönt framför mig. Jag
trodde mig veta att jag var snabbare på stigen så min förhoppning var att inte
tappa i mossen för att susa förbi honom lite senare. Problemet var att det
fanns en anledning till att han faktiskt låg före. Om jag kan liknas vid ett
tungt vildsvin så var han definitivt en syrsa som snabbt och till synes
problemfritt svävade fram. Halvvägs efter ett dyk ner i gyttjan kunde jag tungt
konstatera att avståndet nu hade dubblerats och jag drev visserligen på allt
jag hade sista stiglöpningen men kom aldrig nära.
En härligt rolig tävling och ett tack till de som kom på tanken med den
från första början och även de i klubben som hjälper till med liknande
arrangemanget. Jag ska från och med nu oftare bli en av dem.
På kvällen var jag fortfarande så upprymd att jag för ovanlighetens skull
hade svårt att somna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar