Sportlov - Träningsläger

Det blir inte vackrare än så här...

Jag är tröttast i stugan. Där är varmt och gott. Fötter och händer tillåts tina upp med hjälp av vetekudde och en kopp te. Det är skönt att få sitta ner och det blir som om hela kroppen loggar ut och lämnar det starka och spänstiga. Kvar blir en viljelös degklump och givetvis blir ögonlocken tyngre. Bara att gå och lägga sig....?

Kanske inte. Klockan närmar sig 1630. 

Ut och spring!

Känslan ovan var från första dagen (även andra och tredje dagen...) på sportlovet i Stöten/Sälen. Jag hade varit ute och åkt längdskidor på morgonen i bedrövliga förhållanden i en timma. Det hade snöat under natten och spåren var så tröga att jag fick diagonala i nedförsbackarna. Det var helt enkelt en parodi på längdskidåkning. Jag åkte inte längdskidor. Jag slet längdskidor. Därefter blev det omkring fyra timmars utförsåkning med grabbarna även det i tuffa förhållanden med alla snöhögar som nysnön orsakat. Kan inte minnas att jag någonsin haft så brännande lår vid utförsåkning tidigare. 

Tillbaka i stugan försvann som sagt energin och jag insåg att kvällen skulle bli väldigt lång och jobbig om jag inte aktiverade mig. När vi är i fjällen brukar jag alltid vid åtminstone ett tillfälle göra en "topplöpning". Dvs att springa/gå upp till toppen och sedan ner igen. En träningsform jag sällan får möjlighet till men som jag verkligen tycker om. 

Mer om upp och ner löpning här:

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2019/07/upp-upp-upp-och-sa-neeer.html

och här:

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2017/01/salen-dag-2-upp-upp-och-vaggen.html

och här:

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2018/02/hur-du-pa-basta-satt-besegrar-vaggen.html

Topplöpningen är på många sätt både underbar och riktigt jobbig. Djupsnön hjälper att få fäste men är tungrodd medan motsatsen innebär att man slinter och tappar fästet. Man får varva mellan chaplinsteg och att sparka in skorna i backen för att få fäste. Ibland gör lutningen att man hamnar på alla fyra och kampen mot berget blir ännu mer påtaglig. Jag ska ända upp! Låren får jobba och pulsen likaså. Träningsformen är extremt givande och effektiv. Väl uppe kommer belöningen i form av plan mark. Utsikten kan vara vacker men kan lika gärna innebära en risk att blåsa bort. Härligt på sitt sätt eftersom det förstärker känslan av att kämpa mot naturen. Den isiga vinden gör att -15 grader känns betydligt kallare. Att sedan vända neråt är underbart. Mjölksyran i benen dras tillbaka men arbetet är inte slut eftersom nedförslöpningen är allt annat än vila. Återigen skillnad beroende på om det är djupsnö eller inte. Jobbigt på olika sätt. Sträckan upp och ner varierade lite beroende på vilken väg jag tog. Det vanligaste var ca 5 km och ca 350 höjdmeter.

Längdskidåkningen var riktigt tuff de tre första dagarna på grund av snön och de tröga spåren men blev riktigt härlig de tre sista dagarna. Gott att få aktivera andra muskler i kroppen. Gott också att hinna med det tidig morgon för att sedan kunna hänga på grabbarna i utförsåkningen.

Utförsåkningen har jag aldrig registrerat som träningspass eftersom jag helt enkelt inte sett det som träning. Mer som en cykeltur med familjen eller en promenad. I år var det dock ingen tvekan om att den här "aktiva vilan" hade träningseffekt. De tre första dagarna snöade det som sagt mycket på nätterna vilket resulterade i rejäla snöhögar i backen. Låren fick verkligen jobba under den "aktiva vilan" på grund av underlaget men givetvis även för att de var påverkade av längdskidåkningen och topplöpningen.

Veckans träning:

Måndag - 1h längdskidåkning, 4h utförsåkning och 35 min topplöpning.

Tisdag - 1h längdskidåkning, 4h utförsåkning och 50 min topplöpning.

Onsdag - 1,5h längdskidåkning, 4h utförsåkning och 45 min topplöpning.

Torsdag - 2h längdskidåkning, 4h utförsåkning

Fredag - 1,5h längdskidåkning, 4h utförsåkning och 45 min topplöpning.

Lördag - 1,15h längdskidåkning, 2h utförsåkning och 50 min topplöpning.

Söndag - 40 min topplöpning.

Hemfärden var söndag morgon men ställde klockan för att hinna en sista topplöpning vilket kändes väldigt bra. Både för att passa på när tillfälle fanns men även för att få röra på sig lite inför bilfärden. 

Totalt blev det ca 35 timmars träning/rörelsetid och topplöpningen gav totalt 2144 höjdmeter. 

En riktigt bra vecka där en av höjdpunkterna givetvis var:

Utmana dina känslor

Bryter Aktivitus trailrace efter ca 130 km.

Vi har alla en enorm potential. En potential som jag vill likna vid superkrafter som kan få oss att bli en rejält mycket bättre version av oss själva. Den är tillgänglig för oss alla men få vågar ta steget.

Det handlar om att utmana sig själv. Att våga testa sina egna gränser och därmed utvecklas. I träningssamanhang pratas det ofta om att man ska våga lämna sin komfortzon. Genom att springa lägre och snabbare eller genom att lyfta tyngre blir spannet för vad du klarar av större. 

Och vem vill inte utöka sina förmågor och färdigheter?

Detta gäller dock inte bara vid träning. Jag menar att det på samma sätt går att utveckla sig själv genom att utmana sina känslor.

Jag utgår ifrån hunger, kyla och fysisk trötthet. Hur stort är ditt spann? Vad klarar du av?

Har du på riktigt upplevt kyla och frusit? Har du upplevt riktig hunger? Hur länge har du som längst varit utan mat? Hur trött har du tillåtit din kropp att vara?

"Det är bara en känsla". Och genom att våga tänja på gränserna för vad man klarar av skapar man ett större spann som jag menar kan liknas vid superkrafter.

Det finns de som befinner sig i panik om det inte får mat här och nu. Det finns de som knappt orkar någonting. Att istället ha utmanat sig själv på de här områdena. Att veta vad man klarar mer.

Det är fint. Riktigt fint.

Hunger, kyla och fysisk trötthet är något jag kan relatera till. Det är något jag tränat på och som jag vet att jag kan hantera väldigt bra. Att hantera ilska och irritation har jag fortfarande långt kvar för att kunna bemästra och hantera på ett vettigt sätt. Sorg har jag inte behövt träna på men det kommer tyvärr tids nog. 

Det går inte att komma ifrån att det man tränar på blir man bra på. Det går inte att träna på allt men det är underbart att veta att det exempelvis inte är några problem med att inte äta på några dagar eller att det krävs riktig, riktigt rejäl trötthet innan jag lägger mig i diket och gråter.

Utmana! Våga vidga spannet för vad du klarar av.

Kåsjön SupRun

Jag känner en enorm glädje och stolthet över att min idé är på väg att bli verklighet. I höstas flög det i mig att kombinera de två bästa motionsformerna Stand Up Paddle (SUP) och löpning i ett och samma event. Paddla med en SUP tvärs över Kåsjön. Spring runt sjön för att sedan paddla tillbaka. Kan ju inte bli annat än succé. 

Mer om hur tankarna gick då: http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2021/10/suprun.html

En idé kräver aktion för att bli verklighet och efter att ha funderat ett tag kände jag att det här är för bra för att låta bli. Jag letade på nätet och kunde inte hitta att den här tävlingsformen finns någonstans över huvud taget. Det skulle i så fall innebära, förutsatt att ingen annan hinner före, att det lördagen den 27/8 blir världspremiär i SupRun.

Boka in datumet i kalendern!!

Tillståndet är i hamn och jag är i full färd med att snickra ihop en hemsida. Jag är grymt motiverad till att få folk att upptäcka och delta i eventet och jag hoppas att jag kan hitta ett flertal samarbetspartners som liksom jag tänker att detta är en härlig idé.

Samhällets märkliga hälsopekpinnar

Samhället tycker inte att det är ok ifall du röker. Det visas med all önskvärd tydlighet via momsen och de senaste årens olika förbud. Det går inte an att röka var som helst och om du ändå gör det visar paketet med all sköns tydlighet att det du gör inte är....., bra.

Samhället tycker inte heller att det är ok att dricka alkohol hur som helst. Även där har vi en moms och så givetvis den där speciella affären med monopol. Du får inte dricka var som helst eller hur som helst och definitivt inte hur mycket som helst. Du kan bli bötfälld, få körkortet indraget och till och med fängelse. Få personer har så låg status som alkoholisten. 

Droger av olika slag råder det inte heller någon tvekan om vad samhället tycker om. Förbud.

Både på det individuella och det kollektiva planet är pekpinnen mer än tydlig. Dessa tre är eller kan vara en fara både för samhället och individen och därför måste det vara ytterst tydligt vad samhället tycker.

Som rökare, "drickare" och droganvändare kommer du inte undan utpekandet och stigmatiserandet det eventuellt skulle innebära om du inte följer normen och pekpinnen.

Men när vi kommer till metabola sjukdomar.... Hur tydlig är den samhälleliga pekpinnen då? 

Det finns inget som drabbar lika kraftigt vare sig på samhälls- eller individnivå och ändå pekas det knappt alls. 

Varför?

Är det mer utpekande och stigmatiserande än exemplen ovan för att problematiken i många fall syns? Har det att göra med hur många av väljarna som faktiskt är drabbade? Normen. Att det går att medicinera? 

Vårdens brister och köer var ett hett ämne redan innan Covid. Det förebyggande är det ingen som pratar om, istället är lösningarna hela tiden reaktiva. Fler läkare och annan vårdpersonal, fler IVA- och sjukvårdsplatser och givetvis vaccination. 

När väl Covid kom och det med all önskvärd tydlighet framgick vilka som var riskgrupp var åtgärderna, pådrivna av rädsla och panik, återigen reaktiva. Pådrivet för att sjukdomspolitiken har varit usel i så många år med i princip noll förebyggande åtgärder? Knappt ett ord har yttrats om att vi som befolkning kanske borde lägga "vikt" vid att inte hamna i riskgrupp. 

Jag gillar logik och jag vill förstå men det här är inte bara märkligt. Det är fullständigt obegripligt. Eller inte. Politik.... Ekonomi.... 

Huruvida vi ska ha en massa pekpinnar eller inte låter jag vara osagt däremot är skevheten i pekandet extremt märkligt och intressant eftersom kunskapen finns om vad som är bra och dåligt. Det är verkligen ingen hemlighet att metabola sjukdomar är ett mycket stort samhälls- och individproblem. 

Jag ska aldrig sätta begränsningar för vad mina barn klarar av

För många år sedan lyssnade jag på Renate Chlumska och hur hon hade bestigit Kebnekaise med sitt barn (minns ej åldern på barnet). Intervjuaren blev imponerad och frågade hur i all sina dar barnet orkade det.

Renates svar var något i stil med: Oftast är det vi vuxna som sätter begränsningar för vad våra barn klarar av. Den meningen och det budskapet satte sig djupt i mig och jag har efter den här helgen fått anledning till att fundera över det ett varv till. 

Hur har min fru och jag agerat genom åren? 

I helgen var våra två grabbar, 12 och 14 år, på Colting Borsséns simcamp i Borås. Det var en julklapp och vår tanke var att det skulle bli en spännande, lärorik och rolig upplevelse. Ensamma på hotell utan mamma och pappa. Kan det bli bättre? De enda farhågorna vi hade var huruvida de skulle lyckas hålla sams och ifall den ene av dem skulle tjata hål i huvudet på instruktörerna med tusen och åter tusen frågor. 

I efterhand har både grabbarna och vi fått oväntat beröm. Oväntat i våra öron men likväl väldigt trevligt naturligtvis. Det oväntade låg i att det berörde saker vi inte hade haft en tanke på såsom:

- Ensamma på hotell.

- Träningshelg i sällskap med enbart okända vuxna.

- Att klara av all teori och praktik.

Renates ord har varit ett ledord för oss och när jag tittar tillbaka finns det en rad med händelser som symboliserar det.

Vattenrutschkanan i Kroatien. Vår äldste var 2 år och skulle absolut åka en rutschkana som i mina ögon såg ut som ett stup. Det fanns inte en endast cell inom mig som ville åka men att säga nej var inget alternativ. Jag minns att jag hade en liten förhoppning om att han skulle ångra sig när vi väl kom upp. Så blev det inte. Det enda som hände var att min ovilja förstärktes kraftigt och närmade sig skräck. Jag var väldigt, väldigt nära att ta med mig pojken och klättra ner igen. Vi åkte och det var fruktansvärt men jag gjorde det och kanske att lillkillen kände likadant för det blev till min glädje inga fler åk. 

EB-loppet. När ens 8-åring säger att han vill springa 10,5 km terräng är det kanske inte självklart att säga ja. När han året därpå säger att han ska springa den längre sträckan på 15,5 km, och som är en riktigt tuff terrängbana som dessutom tar sig djupare in i skogen, var det ännu mindre självklart. Förutom antalet kilometer fanns en betydligt större risk att springa vilse. Här krävdes en djupare överläggning mellan mor och far men slutade i att han skulle få springa om han ville. På loppdagen var han tyvärr krasslig och då fick vuxenheten gå in med det sunda förnuftet och förklara att det inte fanns på kartan att han skulle få springa 15,5 km denna dag. Men det gick inte att hindra honom från 10,5 an....

Trolltunga. Pojkarna 11 och 9 år. Att kliva upp klockan 0500 för vandra nästan 30 km var ingen självklarhet. Var det lämpligt? Skulle de/vi orka? Med godis (som de fick äta först på vägen tillbaka) i packningen gick det riktigt bra och inte helt förvånande var det hemfärden som var lättast. Minns att de sprang de sista kilometrarna. 

Det känns väldigt bra att tänka tillbaka och slå sig själv för bröstet lite grann. Att se hur Renates ord har funnits med hela tiden och hur vi verkligen försökt att leva efter dem. Vi har givetvis inte alltid lyckats och det är tyvärr så lätt att säga nej. Av omsorg och/eller bekvämlighet men de kan så mycket och de vill så mycket och då gör man dem en otjänst genom att stoppa dem. Likadant var det i julas och Lucia swimrun. Grabben hade inget ombyte med sig så när frågan kom ifall han också fick hoppa i Viskan låg det där nejet närmast tillhands men med lite impulskontroll och eftertanke blev det ett ja och så gott han mådde av det.

Givetvis inser jag att det finns ytterligare en viktig orsak till hela det här tänkesättet. Barn gör inte som du säger. De gör som du gör. Även om man som förälder inte ska behöva gå till ytterligheterna så har jag givetvis påverkat dem med mina olika ultralopp och äventyr. Det är jag stolt över.

Det gränslösa! Jag vill. Jag kan. Jag ska. Jag älskar det. Och nåde den som hindrar "mig"...