torsdag 26 januari 2017

Klassikern: Lidingöloppet

Uppvärmningen kändes bra och laddad till tusen knödde jag mig fram i min startgrupp för att hamna bland de första. Jag ville inte fastna i flaskhalsen några hundra meter längre fram där det öppna fältet smalnar av till en grusväg. När starten gick öste jag på och till min glädje kom jag smidigt igenom och kunde ganska snart lugna ner tempot till en vettigare nivå.

Därpå följe en ljuvlig löpning. Mina pigga ben smattrade på som det renaste av kugghjul och självförtroendet var på topp. Jag kände en enorm trygghet i längden som skulle springas och tyckte att tiden gick fort och att kilometrarna avverkades härligt snabbt. Jag var noga med att titta på klockan och kände verkligen att genomsnittstiden och ansträngningsnivån var synkade.

Vi var fyra som följdes åt. En kvinna och tre män. Efter ett tag, när det var alldeles uppenbart att vi var jämnstarka, pratade vi ihop oss lite och samsades om att dra. Vi hade alla silvermedaljen som en klar målsättning.

Jag kände mig i fullständig balans. Benen smattrade på och i huvudet var det härligt tomt. Jag hann tänka att jag hade marginal till mitt mål och att jag inte skulle behöva känna mig stressad den sista biten med de jobbiga backarna. Men så hände något med en mil kvar. Jag har nu i efterhand analyserat min klocka noga och det är så tydligt att loppet får en helt annan karaktär efter 20 km. I en backe får jag plötsligt blytunga ben och de bestämmer sig för att hålla mig sällskap resten av loppet. Inga av mina mentala nycklar fungerar och blicken mot klockan blir allt mer orolig. Från att ha marginal blir det nu mer en fråga om jag ska klara mitt mål eller inte.

Jag missar med en minut. Det innebär två sekunder per kilometer. Min besvikelse är riktigt stor. Inte nog med att jag missade silvermedaljen. Det målet var jag övertygad om att nå. Tanken var att ligga rätt i tid för att på slutet öka för att eventuellt kunna putsa till de där 2:15 lite extra.

Så varför blev det som det blev?

Den enkla förklaringen är givetvis att jag gick ut för hårt och inte orkade hela vägen. Men jag vägrar att acceptera det. Jag vet vad jag kan och om jag tittar på andra lopp, såsom Göteborgsvarvet och Aten marathon, så hade jag lagt upp det perfekt.

Det var inte heller en energifråga. I det fallet vet jag verkligen hur min kropp reagerar och intaget av vatten och sportdryck var bra.

Givetvis har tanken slagit mig att kroppen inte var så återhämtad efter Ultravasan som jag trodde. Jag vet verkligen inte. Det jag vet är att det egentligen inte är tiden som gör ondast. Hur besviken får man egentligen bli över en skiten minut? Nej, det som känns värst är att jag inte lyckades mobilisera rätt mental kraft för att tvinga benen att trumma på fortare än vad de själva ville. Men viljan kanske inte alltid klarar av att tvinga fram något som inte finns?

Som vanligt måste jag finna knep för att se det här positivt. Man lär sig av motgångar och revansch är en stark drivkraft. Nu kommer en härlig period utan tävlingar. En tid för återhämtning och en tid för ändrat fokus i träningen.

Resan blev för övrigt precis så bra och rolig som jag hade hoppats och extra kul var att brorsan nådde sitt mål.

Förmodligen blir det att åka upp en gång till.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar