Uppvärmningen kändes bra och laddad till tusen knödde jag mig fram i min
startgrupp för att hamna bland de första. Jag ville inte fastna i flaskhalsen
några hundra meter längre fram där det öppna fältet smalnar av till en grusväg.
När starten gick öste jag på och till min glädje kom jag smidigt igenom och
kunde ganska snart lugna ner tempot till en vettigare nivå.
Därpå följe en ljuvlig löpning. Mina pigga ben smattrade på som det renaste
av kugghjul och självförtroendet var på topp. Jag kände en enorm trygghet i
längden som skulle springas och tyckte att tiden gick fort och att kilometrarna
avverkades härligt snabbt. Jag var noga med att titta på klockan och kände
verkligen att genomsnittstiden och ansträngningsnivån var synkade.
Vi var fyra som följdes åt. En kvinna och tre män. Efter ett tag, när det
var alldeles uppenbart att vi var jämnstarka, pratade vi ihop oss lite och
samsades om att dra. Vi hade alla silvermedaljen som en klar målsättning.
Jag kände mig i fullständig balans. Benen smattrade på och i huvudet var
det härligt tomt. Jag hann tänka att jag hade marginal till mitt mål och att
jag inte skulle behöva känna mig stressad den sista biten med de jobbiga
backarna. Men så hände något med en mil kvar. Jag har nu i efterhand analyserat
min klocka noga och det är så tydligt att loppet får en helt annan karaktär
efter 20 km. I en backe får jag plötsligt blytunga ben och de bestämmer sig för
att hålla mig sällskap resten av loppet. Inga av mina mentala nycklar fungerar
och blicken mot klockan blir allt mer orolig. Från att ha marginal blir det nu
mer en fråga om jag ska klara mitt mål eller inte.
Jag missar med en minut. Det innebär två sekunder per kilometer. Min
besvikelse är riktigt stor. Inte nog med att jag missade silvermedaljen. Det
målet var jag övertygad om att nå. Tanken var att ligga rätt i tid för att på
slutet öka för att eventuellt kunna putsa till de där 2:15 lite extra.
Så varför blev det som det blev?
Den enkla förklaringen är givetvis att jag gick ut för hårt och inte orkade
hela vägen. Men jag vägrar att acceptera det. Jag vet vad jag kan och om jag
tittar på andra lopp, såsom Göteborgsvarvet och Aten marathon, så hade jag lagt
upp det perfekt.
Det var inte heller en energifråga. I det fallet vet jag verkligen hur min
kropp reagerar och intaget av vatten och sportdryck var bra.
Givetvis har tanken slagit mig att kroppen inte var så återhämtad
efter Ultravasan som jag trodde. Jag vet verkligen inte. Det
jag vet är att det egentligen inte är tiden som gör ondast. Hur besviken får
man egentligen bli över en skiten minut? Nej, det som känns värst är att jag
inte lyckades mobilisera rätt mental kraft för att tvinga benen att trumma på
fortare än vad de själva ville. Men viljan kanske inte alltid klarar av att
tvinga fram något som inte finns?
Som vanligt måste jag finna knep för att se det här positivt. Man lär sig av
motgångar och revansch är en stark drivkraft. Nu kommer en härlig period utan
tävlingar. En tid för återhämtning och en tid för ändrat fokus i träningen.
Resan blev för övrigt precis så bra och rolig som jag hade hoppats och
extra kul var att brorsan nådde sitt mål.
Förmodligen blir det att åka upp en gång till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar