Det känns, med tanke på mitt förra inlägg, nära till hands att fundera över
det här med mål och målsättning. Vad är ett rimligt mål? Vad är rimligt här och
nu? Vilka mål är möjliga att ha längre fram?
2012 sprang jag Lidingöloppet. Jag hade aldrig sprungit så långt tidigare
och visste inte alls hur det skulle gå eller vad det var rimligt att ha som
mål. Loppet blev en succé. Upplevelsen fantastisk och jag minns att jag var
oerhört nöjd med både tiden och genomförandet. Jag tog mig precis under 2,40
och fick medalj :)
Efteråt fick jag reda på att de har lite olika medaljtider på
Lidingöloppet. Under 2,15 föräras man en av silver. Jag minns att jag då tänkte
att det var orimligt snabbt.
Som barn hade jag skyhöga mål. Det var inte nog med att jag skulle bli
världsmästare i fotboll. Bäst någonsin, yngste spelaren i landslaget någonsin
osv. Att de målen ledde till mina egna vägval eller rent av tunnelseende är
ingen avancerad analys.
Var målen för högt ställda? Rent av orealistiska?
Det är några år sedan och jag har grubblat en del kring detta under mina
senaste löprundor och jag har vid varje tillfälle kommit till samma
slutsats.
NEJ! Nog tusan var de höga och barnsligt ambitiösa och drömmande men vilken
kraft och motivation de gav. Det gick inte vägen men med lite marginaler och
tur hade det kunnat bli så mycket annorlunda. Det tog egentligen stopp av
framförallt en helt annan orsak. Jag var för snäll (nåja det är inget jag har
tänkt att fördjupa mig i).
Trots allt har det funnits andra mål som jag har lyckats med och gränsen
för vad man klarar av går hela tiden att förskjuta.
2,15 på Lidingöloppet känns inte längre abnormt. Tvärtom känns det som om
jag skulle bli grymt besviken om jag inte klarar det. Likadant med
Göteborgsvarvet. Plötsligt finns även där mål jag aldrig trodde mig om
tidigare. Min utveckling som löpare har lett mig vidare. Mål som tidigare inte
fanns på kartan känns nu möjliga. Och det, är extremt upplyftande och rent av
eggande. Så himla roligt!
Givetvis handlar det även om vad man är villig att betala. Det kostar och
inget går av sig självt. Tragiskt leder dessa tankar mig tillbaka till
jobbet.
Oj, vilka mål eleverna har och oj vad lite de är villiga att betala för att
nå dem. Det ska helst gå gratis eller att någon annan betalar.
För övrigt finns det väl få saker som kan konkurrera med en avklarad
målsättning uppnådd efter blod, svett och tårar?
Målet i sig är bra nog men det är vägen dit som ger det dess tyngd och
slutliga belöning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar