Jag är stark!

"Du är så grymt stark, snabb och uthållig! Stort lycka till imorgon"

Jag kliver upp ur sängen. Känner lårens konturer med mina händer när jag reser mig upp.

Jag är stark!

Jag orkar allt - Kan springa hur långt som helst.

De tydliga ådrorna längs mina armar skriker vältränad och frisk. Andra är sjuka lite titt som tätt men inte jag.

Jag är stark!

Efter de obligatoriska armhävningarna innan dusch "råkar" jag se mig i spegeln och konstaterar.

Jag är stark!

Den där gången jag byggde loftet i garaget. Helt själv!!! Eller upphängningsanordningen för takboxen. Suveränt!

Grillmäster! Eller min genialiska buljong.... För att inte tala om min osedvanligt goda förmåga att planera och effektivisera.

Jag är stark!

Eleven. Med status. Som bröt ihop och gråtande bedyrade min betydelse för honom. Ett fantastiskt fint minne.

Jag är stark!

Citatet i början fick jag av en bekant (förhoppningsvis en framtida mycket god vän) inför Göteborgsvarvet förra året. Det gladde mig och satte igång en hel del tankar. I min självanalys kan jag konstatera att jag är bra på att fokusera på det som är och har varit positivt. Jag vill tro att det alltid har varit så.

Som liten satte jag ett värde i att försöka vara duktig i det mesta. Jag vet att jag efter en träning i fotboll eller efter en match alltid efteråt kunde minnas bra saker. Inte sällan ansåg jag att jag var bäst på plan. Ett läxförhör med alla rätt gav även det en kick. Sen var det naturligtvis inte så att det alltid gick bra men det var det jag fokuserade på. Bevarade.

Jag brukar säga till mina barn att det alltid är bra att känna sig duktig. Vad man känner sig duktig på är inte så viktigt. Läsning, idrott, stickning, kamratskap eller vad det nu kan vara spelar inte så stor roll. Det viktiga är känslan och vetskapen om att man känner sig duktig och är nöjd med sig själv.

Jag ser det som att jag äger en liten skattkista där jag stoppar ner bra saker. Sådant som jag har varit nöjd med, känt mig stolt över. Det kan vara högst personliga saker eller något trivialt. Andras åsikter eller mina egna. Helt sanna eller lite lätt förvrängda och gynnsamt tolkade. Det spelar ingen roll. Det viktiga är att det ligger där och kan plockas fram både när det behövs men även när jag är på humör för att frossa lite..

Jag tror på träning. Jag tror att man blir bra på det man övar. Jag tror att det mentala måste tränas minst lika mycket som det fysiska.

Jag vill vara stark och tänker alltid fokusera på det. Jag är även beredd att överdriva lite. Självbedrägeriet fungerar om det inte är för stort. Och spelar det egentligen någon roll? Det viktigaste måste trots allt vara hur det känns och hur jag mår.

Och jag väljer att känna mig jävligt stark!

Upplevelselöpning bohusleden Uddevalla till Kungälv

Tre likasinnade och privilegierade herrar kliver ur en bil i Uddevalla för att i sakta mak löpa cirka 85 km till Kungälv. Packade med bland annat mat, kläder och tält hade vi den orangemarkerade bohusleden i sikte och såg fram emot en löpande helg i naturen. Mina två kamrater har gjort liknande äventyr förr men för mig var det första gången och jag var mycket förväntansfull.

Inför helgen var jag lite bekymrad vad gällde packningen. Min löparryggsäck är väldigt bra men liten. Skulle jag på plats med allt?

Efter en hel del prioriteringar var jag ändå nöjd och kände mig redo för ett litet äventyr som jag tänkt och hoppats på länge.

Det var blåsigt under fredagseftermiddagen något som inte störde förrän vi stannade till för att slå läger. Jag blev snabbt frusen och när vi väl fick igång brasan var det en närmast magiskt skön upplevelse. Det är något speciellt det där med kontraster. Ljuset i mörkret och värmen som sakta tinar upp och förgyller. Oerhört stämningsfyllt.

Natten glömmer jag aldrig. Min lätta och förhållandevis nya sovsäck är anpassad till sommarväder och ska enligt instruktionerna vara lämplig vid 10-12 grader. Hur många grader vi hade vet jag inte men inte tusan var det några 10-12 grader. Aldrig förr har jag huttrat så mycket under en hel natt. Detta trots ullstrumpor, långkalsonger, byxor, dubbla underställströjor, jacka, mössa och vantar. Morgonen kom som en befrielse även om det var lagom tillfredsställande att ta på sig de fuktiga och kalla löparplaggen igen. Men vilken känsla när värmen hittar tillbaka efter några minuters löpning. Sakta, sakta tar den över och tillsammans med rörelsen, naturen och solen i ansiktet går det inte annat än att njuta och må oerhört bra.

Helgens höjdpunkt kom när vi stannade till för att äta lunch. Mat i magen vid en vacker liten sjö och sol i ansiktet. Det var inte svårt att lägga sig ner i gräset ett tag och bara njuta.

Och det är förmodligen det som gjorde den här helgen så härlig. Det kravlösa, det stressfria och den totala närvaron i naturen. Den delade tystnaden och även den sociala samvaron med två härliga människor.

Natten till lördagen blev om möjligt kallare, något jag befarade eftersom vi faktiskt fick lite snö på oss under eftermiddagen. Annars var isbildningen i temuggen morgonen därpå tydlig nog. Det hjälpte inte att stoppa ner även huvudet i sovsäcken. Brrr!

Under söndagens löpning kändes benen så där härligt rostiga som ett litet bevis på att man har gjort något vettigt och väl framme i Kungälv väntade ett varmt och trevligt besök på en pizzeria.

Det här gav verkligen mersmak och jag lärde mig mycket av mina två kamrater. Hoppas att vi kan få till fler liknande turer framöver. Jag är i alla fall fast och kommer att inhandla ett och annat för att själv kunna ta mig ut när andan faller på. Jag vill även få med mig pojkarna, storebror eller varför inte kärlek?

Den här typen av aktiviteter ger så ofantligt mycket i allt i från ödmjukhet till energi att jag vill att mina närmaste ska få uppleva det också.

Slutligen kändes det väldigt exotiskt att hämta och dricka vatten ifrån sjöar och bäckar. Tänk att det skulle ta 38 år...

Hälsa på recept av Hansen och Sundberg

Alla vet att det är bra att röra på sig. Här får vi mer i detalj veta vad det är med motion och träning som är så bra samt hur många av våra åkommor som går att åtgärda med rörelse istället för piller. Eller i kombination med piller.

Mitt förra inlägg handlade om motivation och mål och den här boken förstärker tveklöst de tankarna. Ibland kanske man behöver en extra knuff och den erbjuds här.

Boken är lättläst, tydlig och enkel att hitta i. Förutom de givna hälsofördelarna ger den även tips på hur man ska träna. Styrketräning för äldre är exempelvis väldigt viktig men det kan vara en fördel att göra det på rätt sätt. Likaså med konditionsträning. Att bara gå ut och springa är bra men det går också att göra det på ett mer genomtänkt sätt för att få bästa effekt. En huvudpoäng i boken är att 30 minuters motion räcker men att det givetvis kan ge mer med längre pass. Andemeningen är naturligtvis att det för läsaren ska kännas uppnåeligt. Framförallt om läsaren inte har vanan inne att träna.

Samtidigt som jag läser boken inser jag att jag utan att förhäva mig kan konstatera att jag kan det här. I och med det har jag även möjligheten att vara kritisk. Boken är bra och blir i sig en auktoritet och en sanning. Därför tycker jag att det blir ett problem när vissa saker saknas eller är otydliga. Min personliga erfarenhet gör att jag irriterar mig ganska rejält på ett antal saker i boken

1. Fokuset på det korta. Träningen behöver inte vara lång. Det är effektivt med intervaller och HIIT. 30 minuter räcker osv. Jag tycker att man som läsare får budskapet att träning är ett nödvändigt ont och som helst inte får ta tid. Det irriterar mig eftersom fokus enbart då ligger på det fysiska. Men det finns en enorm mental del i träningen och då behöver den få ta tid. Det blir inte mycket till meditation eller självanalys om man hela tiden ska köra skiten ur sig.

2. För stort och felaktigt fokus på träning som bantningsmetod. Träning handlar om hälsa. Genom att träna ger du dig själv möjlighet till en bättre hälsa. Tränar du behöver du äta. Det är stenålderstankar att man bara inte ska äta mer än vad man gör av med. Att gå ner i vikt kan man göra på många olika sätt men inte genom att träna och gå hungrig. Det håller inte i längden. I grund och botten handlar det om vad man stoppar i sig och vad man förbränner. Vill du få bort fettet i kroppen så måste kroppen ges möjlighet att bränna fett och det gör den inte med massa kolhydrater i vägen. Kolhydraterna bränns först.

2. Intervallträning.  Kapitlet är jättebra och ger även mig en påminnelse om att det är något jag borde göra mer. Men! Skaderisken är väldigt hög. Det nämns visserligen men väldigt kort. Framförallt när det nästan i meningen efter står att det är något man kan ägna sig åt varannan dag eller tre dagar i veckan. Här lägger jag in mitt veto. Intervaller så ofta? Då ska du banne mig vara vältränad.

2. Fettförbränningen. Här vill jag påstå att Hansen och Sundberg inte har koll på hela spektrat. De går tydligt igenom hur kroppen förbränner kolhydrater och fett. Allt där är i sin ordning men det jag saknar är en genomgång om att man även kan träna på enbart fettförbränning. I boken hävdas nästan att det inte går och det är fel. Jag är inte ensam om att veta att det går alldeles utmärkt att träna på enbart fett och att det dessutom i många fall är det bästa. Här är de helt enkelt inte insatta. Jag har i flera år nu ätit en LCHF inspirerad kost och jag tränar i princip alltid på fastande mage och många gånger är det 24 timmars fasta innan ett pass. Enligt den här boken och för all del även andra, till exempel Runners World är mina torsdagar inte genomförbara.

De senaste torsdagarna har sett ut på följande sätt:

Morgon - cykling till jobbet, ca 1 timma

Eftermiddag - cykling hem från jobbet, ca 1 timma

Kväll - löpning med Solvikingarna, ca 1 timma 15 minuter i tröskeltempo (förhållandevis hög fart)

Intag: 1 msk kokosfett, några koppar kaffe, vatten, eventuellt te.

Det är inte bara att det går. Jag vill påstå att det dessutom inte är så märkvärdigt. Jag har lärt min kropp att gå på fett, en energi jag har gott om och som inte tar slut efter en timmas aktivitet. När jag kommer hem är det inte som en utsvulten tiger. Inte heller med dimmig blick eller ett elektriskt humör. Tillstånd man kanske förväntar sig. Tillstånd man ska förvänta sig om man går på kolhydrater med tillhörande blodsockerkarusell. Kolhydrater som tar slut och som får muskler och hjärna att undra vad tusan det är som pågår.

Och kan man acceptera eller lära sig att varken kropp eller hjärna behöver några större mängder kolhydrater öppnas nya dörrar och möjligheter. Men det tar en stund och kräver att man utbildar sig först.

Därför blir jag väldigt kluven till den här boken. I stora drag tycker jag att den är riktigt bra och nyttig för folk att läsa. Men den är skriven 2014 och då tycker jag att man kan förvänta sig mer. Tankarna om kolhydrater och fett i förhållande till träning i den här boken är föråldrade och det tycker jag är för dåligt.