Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken. Min plan var att läsa
den före eller i samband med min två lopp den här våren, Göteborgsvarvet och
terrängloppet BUM 45 mellan Hindås och Borås. Jag skulle bli inspirerad, taggad
och motiverad. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Boken är bra. Murakami berättar/filosoferar om sina
löpvanor. Det är intressant men eftersom han blir djup vid rätt många
tillfällen tappar boken i kraft vad gäller just inspiration och motivation.
Höjdpunkterna är när han berättar om sitt lopp mellan Aten och Marathon samt
ett ultralopp på 100 km. Där kommer inspirationen fram och på något sätt
känns det så viktigt för mig att läsa om hans plågor eftersom jag är lite
orolig för BUM 45 km. Det längsta jag någonsin sprungit är Lidingöloppet på 30
km. Den 25 maj smäller det till med ytterligare 15 km som dessutom kommer vara
i terräng (mycket stigar) samt rätt stora höjdskillnader om jag inte är
fullständigt felunderrättad. Hoppas jag klarar det.
Något som verkligen fångar mig i boken och något jag har börjat fundera
allt mer på ju äldre jag har blivit är Murakamis tankar om
målsättning. I alla tider har det varit otroligt viktigt för mig att vinna
(framförallt mot brorsan;) Murakami menar att han aldrig har
haft den vinnarskallen. Istället har det alltid för honom handlat om att klara
av en målsättning. Detta är något som kanske hör långdistansen till. Stora
utmaningar kräver rimliga mål. Numera känner även jag att andras resultat inte
känns så viktiga som de en gång gjorde. Målsättningen med BUM 45 är bara att
klara av det. I Göteborgsvarvet vill jag visserligen putsa min tid men det
beror nog på att jag har sprungit det förut. Jag vet att jag kommer att klara
det och därför skulle det kännas meningslöst med en liknande målsättning som på
BUM 45.
Kanske att jag lurar mig själv lite för jag har ingen i min närhet som
springer dessa lopp. Om så skulle vara fallet kan jag ge mig tusan på att
hornen växer fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar