Usch! Idag var det inte roligt. Kändes som om det mesta gick snett.
Jag kom hem igår kväll efter ett intervallpass med Solvikingarna och
funderade på om jag skulle springa hem från jobbet följande dag. Normalt sett
brukar jag cykla tisdagar men den här dagen hade jag möjlighet att komma ifrån
lite tidigare och tänkte att jag lika gärna kunde passa på.
Ombytt och klar kände jag mig inte riktigt lika motiverad. Grått, blåsigt
och lite sliten. Det har blivit väldigt många km på kort tid...
Planen var att springa terräng i princip hela vägen hem. Min tanke var att
prova lite nya stigar nära jobbet för att senare haka på de gamla bekanta.
Efter ett fåtal km var jag nära att stuka ihjäl min vänstra fot. Det gick
bra (ömmar bara lite i kväll) men jag hann bli rejält rädd. Kort därefter
stöter jag till min högra stortå mot en sten och blir nog egentligen mest
förbannad på mig själv. Ont gjorde det men jag undrade mest vad tusan det var
jag sysslade med. De nya stigarna var lika svårlöpta som de vanliga nära
jobbet. Efter ca 7 km börjar jag känna igen mig men kan inte riktigt placera
var jag är. Snart nog springer jag över den där spången där man får passa sig
för att inte få blöta fötter. Då slår det mig att jag bara är någon km ifrån
jobbet.
Grrrr!! Vad göra nu. En liten tanke smög sig på att springa tillbaka till
jobbet och åka hem med gumman. Det skulle dock bli långt ifrån de antal km jag
hade tänkt mig. Istället lunkade jag på framåt och hade för avsikt att ta mig
ur skogen för att springa asfalt hem. Snabbare och enklare. Problemet var att
min tanke om att ta mig ut till asfalten gick åt pipan. Efter 10 löpta km insåg
jag att jag återigen var tillbaka på ruta ett. Frustrationen kände inga gränser
och jag kom på mig själv med att stå mitt ute i skogen och bara skrika.
Återigen lockade det att springa tillbaka till jobbet men jag var så
innerligt förbannad på mig själv att jag kände att jag inte var värd annat än
att på egen hand ta mig hem. Någonstans i den här vevan upptäckte jag att mitt
vattenbälte var en flaska kort. När hade jag tappat den? Suck!
När jag äntligen kom ut till asfalten räknade jag ut att istället för en
tur på ca 21 km skulle det bli en närmare de 30. Det var verkligen inget jag
var upplagd för, framförallt inte med en gedigen vind i ansiktet.
Det blev ett mentalt pass idag. Ett pass som är nog så viktigt men absolut
inte roligt. Återigen är jag fascinerad över hur kroppen känner sig. Nu några
timmar senare är jag givetvis trött men inte mer. Inga muskler som säger ifrån
och det är det som är det viktiga.
Målet är att normalisera. Vänja både kropp och knopp på fler antal km och
förhoppningsvis är det så att jag närmar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar