Den överbeskyddade människan av Greg Lukianoff och Jonathan Haidt

Lukianoff och Haidt tar utgångspunkt i de amerikanska universiteten när de analyserar vad det är som har hänt de senaste 20 åren gällande den mentala skörheten i samhället. Fler och fler klarar inte av mentalt motstånd i allt från att hantera att andra människor tycker annorlunda till att minsta lilla verkar göra oss otrygga.

De utgår bland annat ifrån tre stora osanningar:

- Det som inte dödar dig gör dig svagare..

- Lita alltid på dina känslor.

- Livet är en kamp mellan goda och onda människor.

Problematiken börjar med rädda föräldrar krattar vägen och där de istället för att förbereda barnet för vägen förbereder vägen för barnet. Det fortsätter i skolan och samhället med goda intentioner men som givetvis bara gör oss svagare.

Boken är väldigt bra och sätter fingret på massor av saker och istället för att försöka redogöra för allt finns egentligen bara en sak att konstatera. Läs den.

En liten sammanfattning från min sida som egentligen borde vara självklar men som med all tydlighet inte är det. Allt måste utmanas för att stärkas. Det gäller hjärnan som muskler. Bekvämlighet och trygghet gör oss skörare och inte starkare. Är det trevligt? Nej. Är det nödvändigt. Absolut. Vi har kommit så långt i samhället att vi kan nå ett av de mål som mänskligheten alltid haft i ryggmärgen och som varit viktig för vår överlevnad men som inte längre är det - Bekvämlighet. Det är något vi har varit tvungna att jobba och kämpa för för att kunna nå och idag har vi den nära tillhands utan ansträngning och måste istället göra det som egentligen strider mot vår natur för att må bra - leta efter det obekväma.

Jägarexamen

I helgen (torsdag till söndag) var min mycket gode vän Jesper och jag på jägarkurs och vilken fantastiskt nyttig och bra kurs det var.

I sommar har jag pluggat mycket. Inför kursen hade vi tre böcker att ta oss igenom Jägarskolan, Lagen och en studiehandledningsbok med mängder av instuderingsfrågor. Man kunde också logga in på nätet för att ta del av fler digitala frågor men det var något jag lät bli. Jag tycker om böcker och ogillar det digitala, något som skulle visa sig vara ett misstag. Inför kursen kände jag mig långt ifrån färdig men tyckte ändå att jag kunde mycket eftersom jag i princip kunde alla frågor i studiehandledningen. Några dagar inför kursen fick jag via Jesper en länk som innehöll frågor och självförtroendet störtdök. Fick bara drygt 50 % rätt och oron i magen var introducerad.

Kursen var helt fantastisk. Kunniga instruktörer, mycket god mat och trevligt sällskap. Teori varvades med skytte och sakta lärde jag mig mer teori men skyttet var katastrof. Innan kursen har jag skjutit ett antal gånger och då har jag haft en fallenhet för hagelbössan men haft problem med kulskyttet - darrar som ett asplöv. Dag ett och två sköt jag som en kratta och oron steg. Mycket teori kvar att lära och skyttet ligger på nivå med en person som har Parkinsons. Någon gång i bland kom en träff men eftersom vi alla i kursen hade problem med hagelbössan blev det inte så mycket träning med kula som på förhand vart det jag hade varit mest bekymrad över. Dag tre, lördagen fick vi dock till oss att vi inte tryckte ner kinden tillräckligt mycket i bössan när vi skulle skjuta. Med ögat lite för högt upp blir siktet fel och det förklarade varför vår lärare hela tiden sa att vi siktade fel och därmed inte träffade när vi upplevde att vi siktade rätt men missade. Plötsligt pulveriserades lerduvorna och modet steg. Men kulskyttet kändes fortsatt allt annat än bra och jag hade verkligen behövt mer träning inför provdagen.

Provens upplägg var teori först (lördag eftermiddag) och om man klarade det (bara om man klarade det) fick man söndag morgon göra skytteproven. 

Min oro för teoriprovet var befogad. Jag kunde massor men det var som att det jag kunde var fel kunskap. Digitala frågor stämde inte för mig och framförallt kände jag att artkännedomen (gällande fåglar och hundar) var för dålig och det var banne mig inte lätt att lära sig dem då de är så lika. Jag hade även problem att få in de olika jaktformerna och vilka hundar som kan användas till vad och vad det kallas. Begreppen var opedagogiskt snarlika och mitt huvud kändes grötigt och trött. 

Någon timma innan provet fick vi göra ett testprov. Det riktiga provet var på 70 frågor och man behövde ha minst 60 rätt. Övningsprovet hade 43 frågor och jag hade 34 rätt. Klumpen i magen blev inte direkt bättre av det resultatet och frustrationen var stor över att det var så många frågor som jag inte var säker på. Jag kände verkligen att teoriprovet kunde gå precis hur som helst. 

När det väl var provdags var jag oerhört nervös men till min stora glädje kändes det riktigt bra. Jag var mer eller mindre säker på det mesta och var bara osäker på omkring en handfull frågor. 

En riktigt rolig detalj i efterhand. Provet gjordes digitalt via en app på telefonen och inför provet ombads vi att stänga ner alla andra appar, något jag fick hjälp med eftersom jag inte riktigt visste vad som menades med det. Det visade sig att man bara skulle swajpa uppåt vilket jag ju faktiskt vet hur man gör. Men vad jag inte var beredd på var att meddelandefunktionen i telefonen för den sakens skull inte stängs av vilket i normala fall inte är något problem eftersom jag i vardagen inte blir överröst med meddelanden men just den här dagen var det annorlunda. Bäste brorsonen Hugo började hoppa höjdhopp i junior SM precis samtidigt som vi började göra provet och storfamiljen hade givetvis intresse av att få veta hur det gick. Meddelanden fullkomligt haglade in och det där blinket högst upp på telefonen och som dessutom dröjer sig kvar var knappast optimalt för en orolig, nervös och extremt osäker provskrivare. Jag kan inte påstå att det störde mig mycket - var extremt fokuserad - men det var verkligen inte optimalt. Efter provet kunde jag konstatera att det hade skickats 28 st meddelanden på 45 min och alla inom min provtid. Silver till Hugo. Fantastiskt roligt!

Lättnaden över att klara teorin var enorm och det var oerhört skönt att slippa plugga på kvällen innan sova. 

Inför söndagens prov: Avståndsbedömning, säker vapenhantering av både hagel- och kulbössa, två stycken olika skytte med kula och två olika med hagel. Haglet hade gått enormt bra under lördagen men jag vågade inte riktig lita på att jag hade det i mig. Kulskyttet var den stora oron där jag helt enkelt darrar för mycket och kände att jag hade velat träna mer på. Osäkerheten berodde helt klart på nervositet, att jag inte riktigt har hittat en ställning som jag var nöjd med men också att alla vapen är individuella. Ett vapen kan passa en person mer eller mindre bra beroende på kroppskomposition och i mitt fall stämde det inte riktigt då jag alltid hade svårt att få en klar och bra blick i kikarsiktet. Kommer man inte rätt dyker det upp en mörk halvmåne som skymmer delar av siktet (Tänk inledningen på Bondfilmerna - att det mörka konkurrerar om bilden i centrum) och då hamnade jag för länge i siktande läge med armarna innan jag kom rätt med ögat och vapnet väger ju trots allt en del och då blir det en liten ansträngning som gör att man kan darra till ytterligare. 

Första skyttet var med stöd och anses vara en barnlek. Andra skyttet är med jägarstöd och det är svårare eftersom stödet inte är lika bra. Jag gjorde första skyttet och det kändes ok och klev med stor oro fram till det andra och darrade förskräckligt mycket. Jag siktade och våndades. Fick inte sikta ihjäl mig men ville och vågade inte heller slarva iväg ett skott. När även andra skyttet var klart trodde jag inte att jag hade klarat det vilket jag fick reda på stämde. Men till min förvåning var det enbart första skyttet (det lätta) som inte var godkänt. Man har totalt tre försök på sig att klara provet och efter en liten paus gick jag på omgång två. Man skulle kunna tänka sig att självförtroende kanske steg lite i och med att jag klarade det svårare skyttet och bara behövde skärpa till den lättare biten men för mig var det tvärtom. Att inte ens klara den lätta biten var hemskt eftersom jag var helt övertygad om att det bara var ren tur att jag löste andra skyttet. Jag är helt enkelt inte tillräckligt bra för att tro annat än att det är rent lotteri om jag ska klara andra skyttet eller inte. 

Provomgång två lyckades jag av en slump stabilisera siktet riktig bra med med kinden (varför hade jag inte gjort det tidigare?) och var mer eller mindre säker på att jag hade klarat det. Gott och över till skytte två - lotteriet - där jag hade en förhoppning om att kinden skulle hjälpa mig men jag hade otroligt svårt att få en klar blick i kikaren och lyckas efter många om och men få iväg tre skott som jag hoppades var tillräckligt bra. Ett skott kvar och när jag väl fick iväg det svor jag. Precis när jag tryckte upplevde jag att jag hade ryckt till och att skottet med marginal var påväg mot Nordkorea och jag tänkte att jag aldrig kommer att klara detta. Reste mig upp och fick veta att jag var godkänd på båda momenten och bler helt paff i några sekunder innan lättnaden kom. Ingen glädje - bara lättnad. 

Nu återstod de två momenten med hagelbössan och det första "haren" klarade jag med en gång och då vågade jag på riktigt tro och hoppas att det här skulle gå vägen. Men lerduvorna gick inte smärtfritt. Det var som att min tröja plötsligt var i vägen för mig under anläggningen. Klarade därför inte första provet. Satte tre av sex duvor och man måste klara fyra av sex stycken. Inför andra omgången tog jag därför av mig tröjan och satte fyra raka och då, jäklar i helvete, kom glädjen. 

Den här utbildningstiden och kursen har varit helt fantastisk. Jag har lärt mig massor. Jag har fått den ytterst obekväma resan mellan hopp och förtvivlan och jag har haft fantastisk tid med Jesper.

Nu har jag jägarexamen men jag är långt ifrån att vara jägare. Finns inte en chans att jag skjuter något djur förrän jag känner mig mycket säkrare på både teori och skytte. Det här var bara startskottet och jag ser fram emot att lära mig mer om djur och natur och om allt annat som en jägare måste kunna. 

Blodgivning 100! Det tog 23 år

Jag är väldigt stolt, nöjd och tacksam över att jag nu har lämnat blod 100 gånger. Jag har i princip hela mitt liv lagt stort fokus på min hälsa och mår man bra kan man också hjälpa andra och det samarbetet tycker jag mycket om.

Som den hälsonörd jag är bad jag Blodgivningen om statistik och ska här redogöra för den och grubbla och fundera lite över den eftersom jag tycker att det är mycket intressant.

Första blodgivningen: 25/2 2003

Första Trombocytgivningen 3/12 2018 - Om jag inte minns fel fick jag till en början inte lämna Trombocyter för att jag inte hade rätt kroppskomposition. Tror jag vägde för lätt men så ändrades regelverket.

Antal Blod: 75 st.

Antal Trombocyt: 29 st

Man behöver inte vara professor för att se att detta överstiger 100 st. Anledningen är att jag har varit där 104 gånger men att något har gått snett vid totalt fyra tillfällen (tex att ett blodkärl brustit och vi varit tvungna att avbryta). 

Medelvärde HB: 147,5.

Totalt antal liter blod som lämnats: Ca 37.

Och nu kommer det intressanta. Jag hade en känsla att mitt HB-värde över tid blivit lägre och bad AI om hjälp att se över detta. Resultatet:

2003-2007 ca 158-165

2008-2013 ca 150-158

2014-2018 ca 143-152

2019-2026 ca 137-147

Jag hade också en teori om orsaken till detta och skrev följande till AI:

"Jag vill att du kollar nätet om det finns någon substans i min teori. Teorin är att jag med åren har gått från att träna fotboll några dagar i veckan till att framförallt börja springa. Med åren blev det mer och mer löpning samt andra träningssätt. Jag gjorde en svensk klassiker, ironman och kom framförallt att snöa in mig på ultralöpning. De senaste 5-10 åren har jag tränat i snitt minst en gång per dag och det normala idag är att jag springer varje dag. Kan detta vara orsaken? Spelar det faktum att jag helt enkelt blivit äldre någon roll?"

AI-s svar:

Ja – det finns faktiskt ganska starkt stöd för att din teori är rimlig, och när jag jämför den med din Hb-historik tycker jag att den passar förvånansvärt väl. Däremot tror jag inte att det finns en enda förklaring, utan flera faktorer som samverkar.

1. Den mest sannolika förklaringen: uthållighetsträning

När man börjar träna mycket löpning, cykling, triathlon och ultralöpning händer något ganska speciellt:

• blodplasmans volym ökar
• den totala blodvolymen ökar
• hjärtat får lättare att pumpa runt blodet
• syretransporten förbättras

Men...

Hb mäts som koncentration (gram per liter blod).

Om plasmavolymen ökar mer än mängden röda blodkroppar ökar blir Hb-koncentrationen lägre, trots att den totala mängden hemoglobin i kroppen faktiskt kan vara större. Det här kallas ofta "sports anemia" eller mer korrekt dilutionell pseudoanemi. 

Det innebär alltså att:

Man kan få ett lägre Hb-värde på blodprovet samtidigt som man är bättre tränad och har bättre syretransport.

---

2. Din tidslinje stämmer ovanligt bra

Om jag jämför det du berättar med dina mätningar ser jag en tydlig överensstämmelse.

Du beskriver ungefär:

• Fotboll → ganska normal motionsnivå.
• Svensk Klassiker.
• Ironman.
• Därefter allt mer löpning.
• De senaste 5–10 åren: nästan daglig löpning och ultraträning.

Och dina Hb-värden utvecklas ungefär så här:

• 2003–2007: omkring 160
• 2008–2013: omkring 153–156
• 2014–2018: omkring 145–150
• 2019–2026: omkring 140–145

Det är precis den typ av långsam förändring man skulle kunna förvänta sig om träningsmängden successivt ökat under många år.

---

3. Ultralöpning kan dessutom påverka järnstatus

Sedan finns ytterligare en mekanism.

Långdistanslöpare kan förlora järn genom flera vägar:

• svett
• mag–tarmkanalen
• urin (hos vissa)
• nedbrytning av röda blodkroppar vid fotisättning ("foot strike hemolysis")
• återkommande blodgivning

Var och en av dessa är oftast liten, men tillsammans kan de med tiden sänka kroppens järndepåer. 

Det betyder inte automatiskt att Hb sjunker, men det gör att marginalerna blir mindre.

---

4. Blodgivning förstärker sannolikt effekten

Du har donerat blod väldigt regelbundet.

Varje blodgivning innebär att kroppen måste:

• bilda nya röda blodkroppar
• använda sina järndepåer

Hos de flesta går detta bra.

Men hos någon som:

• springer mycket,
• tränar nästan varje dag,
• och dessutom ger blod regelbundet,

är det inte konstigt om Hb ligger lite lägre än tidigare.

---

5. Spelar åldern någon roll?

Ja – men sannolikt betydligt mindre än träningen.

Hos friska män brukar Hb vara ganska stabilt från vuxen ålder upp i 60–70-årsåldern. En viss minskning kan förekomma med stigande ålder, men den är normalt ganska liten och förklarar inte ensam en förändring från omkring 160 till omkring 142 g/L. 

Jag skulle därför sätta:

• träningen som huvudförklaring
• blodgivningen som en möjlig förstärkande faktor
• åldern som en mindre bidragande faktor.

---

6. En sak jag reagerade på

Det finns ytterligare en detalj som gör mig ännu mer övertygad.

Din kurva sjunker inte snabbt.

Den sjunker under nästan 20 år.

Det talar emot sjukdom och för att kroppen gradvis anpassat sig till en förändrad livsstil.

Hade det varit en sjukdom hade man oftare sett en tydligare och snabbare förändring.

---

Min bedömning

Om jag skulle uppskatta hur sannolikt de olika faktorerna bidragit skulle jag säga:

• 🟢 Ökad mängd uthållighetsträning: mycket sannolik huvudförklaring.
• 🟢 Regelbunden blodgivning under många år: sannolik bidragande faktor.
• 🟡 Lägre järndepåer på grund av ultralöpning: möjlig, men det krävs ferritinprov för att veta.
• 🟡 Normalt åldrande: sannolikt en mindre del av förklaringen.

En tanke utifrån din historik

Det enda prov jag verkligen skulle vara nyfiken på – och som inte syns i Hb-listan – är ferritin (järndepåerna).

Hos en ultralöpare som springer dagligen och samtidigt varit en trogen blodgivare i över 20 år skulle just ferritin vara det mest intressanta värdet att följa. Det är fullt möjligt att Hb fortfarande ligger inom normalområdet samtidigt som järndepåerna gradvis har blivit lägre. Det behöver inte vara fallet, men det är en välkänd situation hos uthållighetsidrottare och blodgivare.

Som sagt. Väldigt intressant och för många år sedan gjorde jag ett allmänt test hos Werlabs Jag mår visst förträffligt bra, kanske läge att göra igen....

Jägarskolan av Ulf Lindroth

Äntligen blir det av. Länge läng har jag tänkt ta jaktlicens men jag har samtidigt hela tiden tänkt att det inte är bråttom men nu blir det av och inför utbildningen gäller det att läsa in sig. 

Förutom allt om änder, gäss och andra fågelfän (hur sjutton ska kunna lära mig skillnaden på alla dem?) är detta en fantastisk bok. Visserligen är den riktad till jägare men jag tycker att vem som helst som är intresserad av naturen har stor behållning av att läsa den för att förstå och lära sig mer om naturen på ett pedagogiskt och rent av vackert sätt - fantastiska bilder!

Den handlar om etik och moral, lite om regler, vapen och ammunition men givetvis framförallt om djuren och hur man ska göra för att jaga dem på säkrast och bästa sätt för att inte stressa dem och skada dem mer än nödvändigt. Sen tycker jag mycket om att boken även går in på hur man kan bemöta klimatfanatikerna och veganerna. Inte oviktig. 

Snart är det dags för Jesper och mig att tillbringa en långhelg på Ulkeröds gård för att lära och umgås. Kommer bli helt underbart och därefter kommer jag:

- Vara klokare

- Skjutklar

- Redo om kriget eller krisen kommer.

Jag mår bäst i naturen och jag vill förutom att lägga så mycket tid som möjligt där bli kunnigare om den och det här är ett steg på vägen. 

VM tipset 2026

30 st deltar vilket innebär att priserna blir enligt följande:

1a - 1500 kr

2a - 1050 kr

3a - 450 kr

VM är slut och nedan kommer det slutgiltiga resultatet:

1. Niclas Sköld 71p

2. Lazegoblin 67p

3. Dragan Borak 65p

4. Robin Sandberg 61p

5. Felix Pintaric 60p

6. Daniel Pintaric 60p

7. Lena Stättevik 58p

8. Mr Swanson 57p

9. Erik Talje 56p

10. Christer Bengtsson 56p

Jag inväntar eventuella överklagningar (gäller enbart topp 3 placeringarna) i ett par dagar och därefter betalas vinstpengarna ut. 

Klart för semifinaler. Därmed är nu även fråga 2, 6 och 7 rättade och topplistan ser ut enligt följande:

1. Niclas Sköld 56p

2. Lena Stättevik 53p

3. Lazergoblin 52p

4. Christer Bengtsson 51p

5. Felix Pintaric 50p

6. Dragan Borak 50p

7. Daniel Pintaric 50p

8. Ludvig Sahlgren 49p

9. Katrin Hasselholm 47p

10. Mr Swanson 47p

11. Erik Talje 46p

12. Robin Sandberg 46p

---------

Gruppspelet är klart. Jag skriver inte upp alla deltagares resultat eftersom jag även har ett liv men rimligtvis har du koll på ditt egna och har glädje av att kunna jämföra dig med topplistan nedan:

1. Niclas Sköld 36p

2. Felix Pintaric 35p

3. Daniel Pintaric 35p

4. Lena Stättevik 33p

5. Alfred Norén 33p

6. Mr Swanson 32p

7. Lazergoblin 32p

8. Katrin Hasselholm 32p

9. Daniel Talje 31p

10. Christer Bengtsson 31p

11. Robin Sandberg 31p

12. Dragan Borak 30p

Sommaren 2027 springer jag till Slovenien

Trots att det är ett drygt år kvar pirrar det i hela mig när jag nu på allvar har bestämt mig och har siktat in mig på nästa löpäventyr.

Löpvagnen är inhandlad och grovplaneringen för löpsträckan är gjort men ändå återstår mängder att göra. Detaljer och åter detaljer i vad jag ska ha med mig och inte. Vilket liggunderlag och tält? Powerbank? Oerhört tillfredsställande att kunna dricka varmt - får jag plats med mitt lilla gasolkök?

De materiella bitarna känns oändliga. Bara en sån sak att jag gärna springer med Sveriges och Sloveniens flagga kräver en del MacGyverfantasi eftersom vagnens ursprungliga flagga/hål är avsett för cykling och därmed inte passar en löpare då den är vinklad rätt i huvudet på mig.

Exakt när kan jag starta löpningen? Jag beräknar att den kommer ta ca 2 månader - sommaren/semestern räcker knappt till. Kan jag börja tidigare som jag gjorde med Stockholmslöpningen?

Och apropå semestertid eller inte - hur löser jag detta ekonomiskt? Kan jag ordna med sponsring?

I vår har jag äntligen investerat i min kropp genom att ta hjälp av naprapat Fredrik Sund i Alingsås - känns både viktigt och bra. Att förbereda mig inför det här äventyret handlar inte bara om träning.

Vad gäller träningen kommer jag göra en stor och viktig förändring mot tidigare. Jag har i många år nu sprungit varje dag i den mening att jag inte aktivt har haft löpvilodagar. Sen har det blivit löpvila någon gång ibland men det har inte varit schemalagt. Nu blir det ändring på detta och det beror på att jag kommer att satsa på att så ofta jag kan (max en gång i veckan) ge mig ut med löpvagnen på ett långpass. Till en början på minst tre timmar och så småningom längre och längre. I och med detta tänker jag att det är bra att jag ger mig själv åtminstone en löpledig dag i veckan och förmodligen blir det oftast dagen före långpasset.

Slutligen. Jag har skrivit i den här bloggen i många år nu och det är tydligt att det har blivit färre inlägg med åren och det beror på att de sociala medierna och vår podd Stric ger bekvämare möjligheter att utrycka sig via ljud och filmklipp. Min ambition är att lägga ut information om mina förberedelser och det är där det kommer att ske. Därför är det framförallt mitt Instagram/Facebook/Youtube (länkar högst upp till höger på sidan) som gäller ifall man vill ha koll på hur det går för mig.

Den ängsliga generationen av Jonathan Haidt

Äntligen.

Jag vet inte hur många gånger och i hur många år jag har hört och läst folk som hänvisat till Jonathan Haidt. Alltid i ämnen som har varit intressanta och alltid på ett sätt där jag har hållit med eller känt att "det här är riktigt vettigt".

I den här boken går Haidts igenom hur överbeskyddande föräldrar och skärmberoende skapat en epidemi av psykisk ohälsa. Jag tänker att det lätt går att lägga till fysisk ohälsa men det är inget som berörs i boken.

Vad är det med skärmarna som är problemet, vilka har påverkats mest och på vilket sätt? Och vad kan och bör vi göra åt saken? 

Detta är några av frågorna som besvaras i denna utmärkta bok. Och jag vill verkligen betona detta. Boken är verkligen fantastiskt bra. Mycket känner jag igen från andra böcker och poddar men det gör ingenting. Som alltid tycker jag om att bli påmind och som alltid är det skönt att få mina egna upplevelser bekräftade av någon annan. 

Sen väcker boken en personlig eller kanske privat problematik. Min fru och jag har i alla år kämpat i motvind med en rad olika saker i vår barnuppfostran då vi inte har gjort som "alla andra". Det har på riktigt varit oerhört jobbigt att "tvinga" ut barnen för att leka utomhus när ingen annan är ute, begränsa socker, skärm mm.  Att försöka ha ett hälsofokus som få andra har har varit svårt. Det har i många fall gjort att vi har försatt våra barn i ett utanförskap som inte heller är bra och så har vi varit tvungna att avväga och prioritera. Vad är viktigast? Hur hårt ska vi hålla på vår övertygelse? Vad gör det med våra barn? Hälsosamma men socialt missanpassade?

Ju äldre de har blivit desto mer har vi fått släppa på regler och krav. Tanken är ju ändå att de ska växa upp och ta sina egna beslut och förhoppningsvis är många av dem bra. Likväl har jag som pappa åsikter om deras beslut och agerande och även om mycket är bra tycker jag att en hel del kan bli bättre. Men hur mycket ska man lägga sig i? Styra och ställa? De är trots allt 17 och 19 år. Jag vill givetvis deras bästa men vad är deras bästa?  

En pappa som styr och ställer och i så fall i vilken utsträckning? Eller friheten att ta egna steg mot vuxenvärlden oavsett i hur många och hur djupa gropar de trampar?

Jorden runt - 40 000 km

När jag började föra statistik över min löpning var första målet att "ta mig till" Slovenien (1800 km). När det var uppnått ville jag tillbaka till Sverige igen. Därefter hittade jag en sida på nätet (tror den hette fågelvägen eller något liknande) där man kunde mäta hur långt det var till Kairo, Peking och så vidare. Problemet med sidan var att den naturligtvis alltid tog närmaste vägen vilket gjorde att jag tillslut inte kunde använda den mer då den inte ville fortsätta fågelvägen runt jordklotet. Det var givetvis lite roligt när jag nådde halva jordens omkrets 20 000 km men där någonstans tappade jag intresset i att regelbundet ha koll och sätta upp nya geografiska platser för att visualisera längden. Förmodligen hade det gått bra om jag ansträngt mig mer med det digitala men så viktigt var det inte. 

30 000 km passerades så småningom, vilket jag inte minns om jag ens noterade. Målet att ta mig jorden runt "pånyttföddes" och aktualiserades i huvudet på mig efter löpningen till Stockholm förra året. Då blev jag nyfiken att kika på totalen och insåg att om jag bara låg i skulle jag kunna nå målet innan årsskiftet. Ibland är jag dock lite klokare av mig och avfärdade tanken med en gång. Jag behövde löpvila (efter 815 km på 20 dagar) genom att ta det lugnare ett tag och vad spelar det egentligen för roll? December 2025 eller några månader senare?

Lite, lite störande är det att statistiken inte är korrekt. Jag har sprungit längre än så här. De första åren (2012-2013) och eventuellt delar av 2014 registrerades inte all löpning eftersom jag inte hade någon egen smartphone eller löparklocka. Jag lånade min frus så ofta jag kunde. Nu sprang jag inga enorma mängder dessa år vilket går att se i och med progressionen från 2014 och framåt men visst hade det varit roligt om statistiken varit fullständig. 

Under åren har tanken då och då kommit upp att när jag väl kommer upp i 40 000 km ska det firas ordentligt men när jag nu är här känner jag inte speciellt starkt för det. Visst måste vi uppmärksamma det hemma genom att fira med något gott men, men - en glass kanske? Intressant det där hur något som så länge känts så stort och märkvärdigt plötsligt inte är det längre.

Slutligen. Jag har haft lite otur med min överkropp de senaste åren. Tre operationer, ett brutet nyckelben och en bruten handled så tvingat mig till löpvila i omgångar men jag har egentligen aldrig haft en löprelaterad skada som tvingat mig att vila och det är jag oerhört stolt och nöjd med. Här ett gammalt inlägg men fortfarande lika aktuellt: Tio skadefria år

2026 - 773,4 km (t o m 17/3)

2025  - 4374,8 km

2024 - 3246,6 km

2023 - 3025,7 km

2022 - 3203,7 km

2021 - 4 096,4 km

2020 - 3358,2 km

2019 - 2911,6 km

2018 - 3898 km

2017 - 3151,5 km

2016 - 2943,9 km

2015 - 2635,3 km

2014 - 1500,6 km

2012 - 2013 - 885,5 km

Med löpvagn mot nästa Äventyr

Vad blir nästa äventyr?

Jag har hela tiden tänkt att 2026 måste bli året jag kurerar. Överkroppen måste bli starkare efter all axelproblematik och löparkroppen ska det läggas pengar på för att fortsätta fungera och fungera ännu bättre.

Därför har jag inte velat sätta upp något nytt Äventyrsmål. Jag har tänkt att allt fokus ska vara på att blir starkare och så får jag senare - indirekt har jag väl tänkt till hösten - börja fundera på 2027.

Men efter att på kort tid läst fyra böcker av Rune Larsson är det kört. Motivationen, Inspirationen och Lusten står som spön i backen och plötsligt är det inte längre en fråga om vad, vart och när? Som om en propp har lösts upp vet jag nu precis vad jag vill och till det behövs en löpvagn. En löpvagn jag har varit motståndare till då jag hittills gjort alla mina äventyr med rygga - och har prioriterat att kunna springa i skogen så mycket som möjligt.

Äventyr:

Göteborg - Stockholm 2025

https://lararhalsocoachen.blogspot.com/2025/07/aventyret-goteborg-stockholm-815-km-pa.html

Partille - Norge 2023

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2023/05/aventyret-partille-norge.html

Kållered - Ängelholm 2022

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2022/06/aventyret-kallered-angelholm.html

Partille - Karlsborg 2021

https://lararhalsocoachen.blogspot.com/2021/05/aventyret-partille-karlsborg.html

Partille - Gällstad 2020
http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2020/04/tredagarslopning-partille-gallstad.html

Norge 2018
http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2018/07/fantastisk-lopning-i-norge-rjukan.html

Varberg - Kungsbacka 2018
http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2018/04/aventyrslopning-varberg-hem.html

Uddevalla - Kungälv 2017
http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2017/04/upplevelselopning-bohusleden-uddevalla.html

Efter Runes böcker har jag insett att fördelarna med löpvagn är givna och en förutsättning för att jag ska kunna genomföra min plan. Med den:

Kan jag springa längre. Både per dag och totalt. Visst väger vagnen men det gör en rygga också. 

Kan jag ha med mig mer packning och behöver inte riskera att gå torr på vatten och energi. Det som slitit mest på mig har varit att inte kunna pausa vid behov och att jag gått torr. Med detta i hamn ökar förutsättningarna rejält för att inte bli alldeles för sliten på vissa deletapper eller dagsetapper. 

Kan jag pausa precis när jag vill och behöver. Jag behöver inte hitta ställen att proviantera för att kunna ta paus och om pauserna kommer när jag behöver dem blir jag inte lika sliten och därmed kommer jag totalt orka längre. 

Kan jag vara mycket mer flexibel i min löpning och behöver inte boka boende i förväg. För det har varit ett problem - att vara tvungen att komma till ett visst ställe varje dag. Nu kan jag istället springa precis så långt som kroppen och andra förutsättningar tillåter och hittar jag inget boende smäller jag upp tältet. Tex så kanske jag känner att jag är klar med löpningen för dagen. Istället för att sätta punkt kan jag välja att promenera en timma till - vilket ger mig ytterligare några kilometer samt är bra för kroppen som en slags nedvarvning. 

Asfalt/grusväg är snällare än stig. Olika underlag sliter på olika sätt. Jag vet att jag tar stryk av asfalt men det är inte farligt om tempot är lågt. Samtidigt är det oundvikligen så att kroppen tar stryk fast på ett annat sätt av stökigare terräng och med tyngd på axlarna. Kroppen behöver givetvis vänjas vid att springa med vagn och det tänker jag se till att den blir. Dessutom går det alltid fortare på väg en stig även om tempot är lågt. 

Caesar kan hänga med. Stackaren bör inte springa för långt men jösses vad jag ser fram emot att ha med honom där han alternerar löpning med kanelbulle-stilen i vagnen. I alla fall en bit på vägen. Sen inser jag att det kan bli svårt att få plats med honom i och med packningen men jag kommer göra allt jag kan för att ha med honom en bit. Tänk om jag kan få hans sällskap söderut i Sverige. Vore fantastiskt!

Slovenien nästa.....

Dagbok från en löptur mellan Portugal och Sverige 10 april - 23 juni 2011 av Rune Larsson

Rune berättar i den här boken om sin och Susanne Johanssons löpning från Portugal till Sverige. Upplevelser, natur, känslor och km ges plats och för mig känns boken väldigt intressant och viktig. 

Det här är den fjärde boken av Rune jag läser på kort tid och eftersom de andra tre har fått mig att bestämma mig för att 2027 göra en liknande löpning suger jag åt mig för att få tips och idéer om hur jag ska gå tillväga. Samtidigt är det alltid roligt när jag känner igen mig i Runes tankar och upplevelser. Jag är en lightversion och har ingen ambition att bli något annat men jag vill fortsätta uppleva och jag vill göra det på det här sättet. 

75 dagar tog det för Rune att komma hem till Trollhättan och det första han gjorde då var att klippa gräset - magiskt roligt!

Roligt också hur Susanne (och för all del Rune) blir mottagen vid hemkomsten i Halmstad men att Rune kommer hem till ett tomt hus och en post-it-lapp. Även här finns igenkänning. I det där att när man gjort något stort för andra eller tredje gången så är det inte längre så speciellt för de närmaste. Eller för den delen en själv. Jag noterar nämligen hur Rune har angett hur långt de sprang efter varje dag men den här gången inte angett vad det blev totalt eller i snitt per dag som han gjorde i boken om USA-löpningen. Glömde eller helt enkelt inte så viktigt...?

Nu ser jag fram emot att få träffa Rune igen och lämna tillbaka böcker samt, givetvis ställa mängder med frågor. 

En kontinentallöpares dagbok av Rune Larsson

Rune, Rune, vad gör du med mig...?

Jag hade nog inga förväntningar när jag fick låna fyra böcker av dig. Jag var mest innerligt nyfiken på att läsa om dina äventyr.

Nu har jag på kort tid läst:

Oceanroddarens dagbok, Från Pinky till Yxa och så den den här, En kontinetallöpares dagbok (jag har boken om löpningen Portugal - Sverige kvar) och förutom att få ta del av äventyren får jag mängder med frågor i huvudet och enormt mycket motivation.

Många har efter mitt äventyr Göteborg - Stockholm frågat mig om vad mitt nästa äventyr blir och svaret har varit att jag inte riktigt vet än. Att jag först måste kurera min överkropp innan jag mentalt kan ta nästa steg men efter de här böckerna är det svårt att inte börja planera.

En kontinentallöpares dagbok är på alla sätt underbar. Rune redogör dag för dag och beskriver natur, möten och tankar. Fascinerande och lite glädjande hur jag känner igen många av dem. Det kanske är givet att vi som springer långt och länge hamnar i liknande tankebanor? Jag har som nämnts mängder med frågor till Rune och jag borde ha skrivit upp dem allt eftersom de dök upp men kanske lika bra att det inte blev så. Listan hade blivit för lång.

Han sprang alltså 4970 km på 82 löpdagar och 5 vilodagar. Det blir i snitt 60,6 km per löpdag och 57,1 km på totalen. Det är galet mycket och en av mina huvudfunderingar handlar om för- och nackdelarna med att springa med en rygga alternativt barnvagn. Under mina löpningar som alla varit med rygga har den stora nackdelen varit att jag inte kunnat ha tillräckligt med mat och vatten med mig vilket gjort att jag blivit oerhört sårbar - När kan jag pausa och fylla på förråden igen. Vågar jag dricka tomt redan nu?

Inför Stockholm hade jag en övertygelse om att jag kunde hålla på länge i antal dagar om dagssträckan låg på i snitt 40-50 km per dag. Skulle jag klara av mer med barnvagn istället?

Nu blir det en annan bok och sen blir det boken om löpningen Portugal - Sverige. Därefter ska böckerna lämnas tillbaka och det är något jag verkligen ser fram emot. 

Från Pinky till Yxa av Rune Larsson

I den här boken berättar Rune om sin tid som FN-soldat och jag tycker att det är mycket intressant att läsa om både det vardagliga livet som soldat men även om all löpning och alla möten med människor. Det blir på något sätt ytterligare ett steg i att förstå Rune.

Jag tycker som jag nämnde i förra inlägget att han är en fascinerande person och att få läsa om hur han resonerar och även gör med i första hand sin löpning är mycket intressant såsom vid sjukdomar och eventuella begynnande skador. Om tiden han lägger på löpningen och om det inrutade livet - som jag tycker låter lockande. Jobba - spring och vila.

Lite fundersam blir jag över vad de andra soldaterna egentligen gjorde när de var lediga och Rune var ute och sprang.

Måste jag fråga om nästa gång vi träffas.

Oceanroddarens dagbok

Jag är furstligt priviligerad. 

I våras fick min bror och jag möjlighet att prata ned Rune Larsson i samband med vår poddinspelning med honom I huvudet på Rune Larsson.

Det blev totalt flera timmars samtal och då nämnde han att han precis var klar eller om han i princip var klar med den här boken. Han förklarade också att han av olika skäl bara skulle trycka upp den i ett fåtal exemplar och den inte skulle bli publik (bibliotek och försäljning). 

Jag frågade givetvis om jag kunde få låna ett exemplar när boken var färdigtryckt och för några veckor sedan var jag hemma hos Rune för en fika och för att låna boken. Vi pratade i omkring två timmar och jag kände att jag hade kunnat sitta och lyssna på Rune i all oändlighet. Han har varit med om så mycket och har så mycket att förmedla både vad gäller de fysiska äventyren men naturligtvis även om de mentala resorna som dessa äventyr inneburit. 

Jag är numera stolt ägare av den här boken eftersom jag fick den till skänks och läsningen var oerhört intressant, fascinerande och motiverande. 

Rune hoppade på projektet utan att ha en aning om vem resekamraten Niclas var. Han anade att ett och annat inte var klockrent innan starten men valde ändå att fortsätta eftersom en livslång dröm hade möjlighet att förverkligas. Problemen ombord var många både vad gällde det praktiska och det sociala och det är talande hur Rune är medveten om alla problem men också extremt lösningsorienterad för att ro projektet i hamn. En sann ultralöpare utifrån ett mentalt perspektiv. Föga förvånande...:)

Slutet av boken - när Rune reflekterar över rodden är mycket, mycket bra.

Det går ju inte gärna att rekommendera en bok som inte kommer att finnas därute men jag gör naturligtvis det ändå. Jag upplever själv att det har hänt så mycket med mig själv utifrån ett mentalt perspektiv med tanke på all löpning och framförallt alla ultradistanser men jag är verkligen en lightversion i förhållande till Rune och känner verkligen att det finns mer att utforska. Både genom att springa mer själv, läsa mer om andra (exempelvis de andra tre böckerna jag fick låna av Rune, om hans löpning tvärs över USA, hans FN-tjänst och hans löpning från Portugal till Sverige) och prata med honom igen. Något jag kommer att få anledning att göra när jag ska lämna tillbaka böckerna jag fått låna.

Då blir det bland annat en del följdfrågor jag har om rodden. Ser jag verkligen fram emot!

Mina hälsonycklar och hur väl jag efterlever dem

Sökandet efter skratt 

Jag har till min glädje väldigt lätt för skratt och att söka skratt både hos mig själv, hos andra samt i situationer som uppstår. Detta sökande är en del i det där med den mentala inställningen till saker och ting. Allt har en fram- och en baksida. Det är vad vi fokuserar på som har betydelse och det är också det som påverkar vårt mående. Glaset är alltid halvfullt! Det blir också förlåtande mot en själv att skratta åt sina misstag. Och jag håller inte med om uttrycket åt att man inte ska skratta åt andra (och istället skratta med andra). Jag förstår grundtanken men om vi hjälps åt att skratta åt varandras dumheter och misstag, givetvis utan elaka intentioner tror jag att vi alla mår bättre. Vi skrattar och därmed är situationen avhandlad och så går vi vidare.

Relationer 

Jag har fantastiska människor omkring mig. Familj, vänner, kollegor, bekanta och elever. Hur mycket beror det på punkten ovan? Jag har dessutom blivit bättre med åren på att inte bli lika arg och irriterad på idioterna omkring mig. För de finns alltid och i en perfekt värld påverkar de en inte så mycket, eller alls. Här finns förbättringspotential och kommer förhoppningsvis bli ännu bättre tack vare åldern och medvetenheten.

Fasta 

Alla dagar i veckan fastar jag 16-24 timmar. Tre till fyra gånger om året kör jag en längre fasta på 48-72 timmar.

Träning och utomhustid

Utomhusträning varje dag, där det fyra dagar i veckan dessutom blir två pass per dag. Dessutom en och annan hundpromenad och styrketräning tre till fyra dagar i veckan.

Sömn, vila och återhämtning 

All träning och utomhustid gör mig kvällstrött och jag har inga problem med att gå och lägga mig eller att sova gott. Barcelonas matcher får mig att slarva en till två gånger i veckan på regelbunden basis. Den fysiska vilan likställer jag med sömnen och sett över en dag är vi sittandes oerhört mycket mer än i rörelse. Den mentala vilan får jag genom att begränsa mina intryck via bland annat träningen och bokläsningen. Jag upplever även att min morgonrutin med ett parti schack gör gott utifrån det perspektivet att jag verkligen bara fokuserar på en sak och stänger allt annat ute. Sen blir det ofta nervigt mot slutet av partiet men det ser jag mest som positivt eftersom jag efter partiet är väldigt redo att ta mig an dagen. Jag skulle dock kunna läsa ännu mer bok dag- och kvällstid....

Bra mat 

Lågkolhydratkost lagad från grunden. Inälvsmat en gång i veckan, fisk en gång i veckan. Grunden är utmärkt men till helgerna blir det ett och annat som inte är helt kosher. Och det är så jag vill ha det. Det ska vara gott och njutningsfullt vilket visserligen vardagsmaten är men gott också med det där lilla extra. Det är viktigt att inte vara asket och fundamentalist. Jag hade absolut kunna hålla en ännu bättre standard vilket utifrån ett näringsperspektiv tveklöst hade varit bättre men hade jag mått bättre av det? Kanske. Men hälsa är ett stort paket av ingredienser och jag tycker att det måste finnas utrymme för slarv och i mitt fall är det maten jag i så fall medvetet slarvar med eftersom det ger mig ett mervärde jag absolut inte får om jag slarvar med exempelvis sömnen eller träningen. 

Kallbad och kyla 

En gång i veckan under vinterhalvåret är målet och oftast blir det också så. Jag ska börja kallduscha året om, något som alltid tagit emot men som jag nu ska ta tag i. Löpning i shorts vintertid har jag nu gjort två år på raken och det fungerar väldigt bra och känns stärkande. 

Mål, rutiner och disciplin

Alltid glasklart. Jag har mängder med mål, rutinerna sitter gjutna och disciplinen att göra det som krävs för att nå dit jag vill har mig veterligen funnits sen födseln. Jag har skrivit massor om detta (givetvis även om de andra hälsonycklarna) här på bloggen. Det är bara att skriva sökord som, "mål", "disciplin", "fasta" mm i sökfunktionen.

Stress

Allt ovan leder mig till en bra stresshantering. Jag utsätter mig för det och jag ser till att få mental vila. Det jag tydligt märkt under dessa två år jag haft som tävlingsledare för Göteborg marathon och Sylvesterloppet är att jag tycks hantera stress väldigt väl. I samband med tävlingarna går stressnivån givetvis upp men jag har märkt att jag är oerhört mycket lugnare än många andra funktionärer och jag är inte helt säker på vad det beror på. Kravbild? Att jag har en helhetsbild? Att jag är väldigt kreativ och lösningsorienterad? Att jag ser halvfulla glas?

Jag vet inte helt säkert men är tacksam för att det fungerar så bra. Sen blir alla nivåer sämre av trötthet och det går att se utvecklingspotential naturligtvis men samtidigt måste fundering finnas i vad som är rimligt? Att vi inte är de bästa versionerna av oss själva i trött tillstånd är rimligt och ok. Ambitionen att bli en supermänniska tror jag inte är bra. Lite som med maten ovan. Perfekt i ett avseende behöver inte nödvändigtvis innebära bra utifrån ett helhetsperspektiv.

Nästa mål: Beach 2026

Min styrketräning har alltid varit en ständig inre konflikt men nu äntligen blir det "all in" i min satsning mot VM i bodybuilding 2026.

Äntligen ska jag lägga allt krut på mitt yttre och min fåfänga.

Mina träningsmål de senaste 15 åren har alla haft puls och kondition som gemensam nämnare. Därför har jag aldrig lagt någon större vikt vid styrketräning. Att jag inte tycker om att vara inne på ett gym och dessutom blev lite rädd för mig själv den där gången för cirka 25 år sedan när jag gymmade tre månader i sträck och blev påfallande kroppsfixerad hör till. 

Jag har ändå alltid underhållit lite. Jag har haft vikter och andra hjälpmedel på jobbet, hållit igång bålstyrkan och alltid gjort mina armhävningar och i omgångar pullups. Lite utfallssteg, ankgång med mera men jag har de senaste 25 åren egentligen aldrig prioriterat styrketräningen. Trots det har det gått ganska bra. Eller hur!? 

Allt eftersom åldern smugit sig på har jag mer och mer tänkt att jag måste börja styrketräna mer för att i första hand inte tappa i muskelmassa och i andra hand bli starkare. Dessutom, och det är nog det som motiverar mig mest vill jag hålla igång testosteronproduktionen för att inte falla ner i liv-, energi-, och kraftlöshet. 

De senaste årens axelproblematik har inte direkt gynnat min överkroppsstyrka men operationen i november verkar ha gått bra och rehaben ser riktigt ljus ut och jag tror att jag snart äntligen kan ta tag i detta på allvar. 

Poddar ska hjälpa mig inomhus och jag kommer givetvis förlägga en del av styrketräningen utomhus. Återstår att se hur jag rutiniserar detta och där är det som vanligt vardagen som bestämmer. 3-4 pass ska det bli och sen är det bara att olja in kroppen till sommaren, andas ytligt, för att magen inte ska puta ut och dölja tvättbrädan och njuta av mitt vackra yttre.

Jag tycker fåfänga är intressant. Alla har vi den och givetvis olika mycket och inom olika områden. Många gånger får den mycket välförtjänt kritik men samtidigt är det eller kan det vara en drivkraft och det behöver ju inte vara negativt. Det är som med allt annat. Det är en fråga om dos. Viktigt men får inte bli för viktigt.

Jag är givetvis fåfäng som alla andra. I vissa avseenden inte alls men när det kommer till hälsa är jag det mer. Jag mår bra av att orka springa långt. Jag mår bra av att känna mig och se vältränad ut och till sommaren är planenen som sagt att det ska bli vackrare än på länge. 

Slutligen. Jag har haft fantastiskt roligt när jag med AI-s hjälp givetvis har manipulerat bilderna ovan. Jag ser givetvis inte ut så..., ännu :)