Det är visst numera fult att tävla.
Tävlingen innebär nämligen att en vinner och alla andra förlorar. Lite hetsiga föräldrar och supportrar på det så är helvetet fullbordat.
Därför ska det inte tävlas. Då skyddar vi alla stackars förlorare och inbäddade i fjädrar, skumgummi och evig världsfrånvaro lever de lyckliga i alla sina dar.
Vansinne!
Livet är en tävling oavsett om vi tycker om det eller inte. Oavsett om det är rättvist eller inte.
Tävlingen ger oss mål och ambitioner. Viljan att uträtta något. Ett driv som hjälper att lägga till det där lilla extra för att vinna.
Vinna. Över motståndare eller sig själv. Det handlar i min värld i grund och botten om att bry sig om och engagera sig för att kunna utvecklas som människa.
Jag har med både barn och vuxna att göra i allt ifrån skola till idrott och det jag allt mer ser skrämmer mig. Jag ser fler och fler som inte har något driv. Som varken bryr sig eller engagerar sig för någonting. Det enda som verkar existera är att bli underhållen. En motorlös kaross som inte vill någonting eller som nöjer sig med minsta lilla.
Tävlingen är kärnan i ens egna utveckling och måste finnas. Jag måste lära mig att vinna och jag måste lära mig att förlora. Förlusten är aldrig definitiv. Den är ett fall som vi hastigt reser oss ifrån. En erfarenhet rikare går vi vidare och antar utmaningen igen.
Askims P78-or spöade skiten ur oss i match efter match. Det blev ofta tvåsiffrigt och få gjorda mål framåt. Tävlingen bestod till en början inte i att vinna mot dem utan i att hålla nere förlustsiffrorna. Det var viktigt för oss att förlora med så få siffror som möjligt. Det gjorde att vi kämpade och slet trots att vi visste att vi skulle förlora.
Det tog några år men tillslut vann vi mot dem. Det blev 3-2 till oss på deras hemmaplan och jag kan fortfarande minnas känslan. En seger och en känsla som jag är säker på att vi aldrig hade upplevt om vi inte hade haft drivkraften som tävlingen och viljan gav oss.
Vi kan inte och ska inte tävla i allt. Det är en ständig avvägning som måste göras. Målsättningen måste vara rimlig. Men det går inte att komma ifrån att tävlingen är en drivkraft som vi inte kan och får vara utan. Varje liten seger ger en belöning. Självförtroende och självkänsla. Glädje över att ha lyckats och att vilja klättra vidare på den personliga utvecklingsstegen oavsett om det handlar om idrott, utbildning eller inre utveckling.
Det är en livsviktig fråga om personlig utveckling. Framförallt eftersom motsatsen inte har något gott med sig.
Ovilja, slöhet, mållöshet, apati - ohälsa. Det är vad avsaknaden av tävling ger.
Så låt oss tävla mest hela tiden. För vi är alla vinnare. Det handlar bara om att ställa upp i rätt sorts tävling. Ibland finns där andra deltagare och ibland är det bara jag mot mig själv.
