Träningsparadiset Playitas

Vilken skillnad! Det här var min första träningsresa och jag kan inte låta bli att jämföra med 2019 när vi med familjen var i Hurghada/Egypten. En semesterresa vars mänskliga omgivning var hårresande i och med den totala dekadensen:

Förfallet i paradiset

Playitas däremot är den raka motsatsen där miljön med alla aktiva människor som genomför olika träningsalternativ: simning, tennis, gym, gruppträningar, dans mm både glädjer och stimulerar. Det är genuint roligt att få vara tillsammans med andra som delar den aktiva livsstilen och som är måna om sin hälsa och träning. När jag tittade mig omkring såg jag hela spektrat med människor. Alltifrån de som tycks vara formade av antikens konstnärer till helt vanliga kroppar samt givetvis överviktiga. Men alla tränar och rör på sig utifrån sina förutsättningar och jag tänker att det här borde vara det normala men tyvärr är det inte det eftersom Playitas så tydligt är en träningsanläggning.

Dagarna påminde mycket om varandra och såg i huvudsak ut på följande sätt: Morgonlöpning på max 2h som avslutades med ett dopp i havet. Därefter frukost och lite vila innan det var dags för styrketräning. Vila/återhämtning samt lite stretch- och rörelseövningar vid poolen en stund innan det var dags för fortsatt vila på rummet eller framför en storbilds TV för att gömma sig från solen en stund. VM i fotboll ville jag se så mycket som möjligt av. Lättare löpning på eftermiddagen som följdes av stretch och middag.

Fantastiskt trevligt att få göra en sådan här resa tillsammans med klubbkamrater. Visserligen höll jag mig en hel del för mig själv både i och med att jag bodde ensam (succé!) och för att jag verkligen ville springa och träna efter eget huvud den här veckan. Övriga i gruppen delade inte heller mitt intresse för fotboll men vi åt alltid tillsammans och hade många trevliga samtal och skratt. Måste nämna Bo och Ola lite extra som hängde med på resan trots att de inte hade möjligheten att springa på grund av skador. Men träna kunde de och det var väldigt trevligt att lära känna dem lite mer. Jag uppskattade verkligen att de hängde med och hoppas verkligen att vi får till fler resor av den här typen så att man kan lära känna ännu fler klubbmedlemmar. 

Bo Levinsson förresten är verkligen värd att nämna lite extra. Jag tror det är få människor som slår honom i spektakulära löparhistorier. Hur många med livet i behåll kan berätta om den där gången jag råkade springa in i ett militärt övningsområde och blev beskjuten av två MIG-plan? Eller den där andra gången jag insåg att jag hade råkar springa över ett minfällt...., och sen var tvungen att följa mina fotsteg tillbaka igen..... Blev stoppad av soldater med k-pist och så vidare. En spännande herre med talets gåva. Honom lyssnar jag gärna mer på.

Anläggningen var bra på alla sätt med ett enormt träningsutbud, bra mat och kanonbra väder. Ska jag leta minus så var det väldigt blåsigt de första dagarna och jag kunde inte få någon kaffe tidig morgon innan frukost/löpningen men det löste sig med Neskaffe på rummet. 

Sen är ju inte landskapet speciellt vackert. Det är kargt och färglöst så fort blicken inte vänds mot havet och palmerna. Rummet lite för varmt men det hade kanske kunnat åtgärdas om jag jag hade haft mer teknisk lust.

Träningen:

Ankomstdagen

13 km löpning (varav hälften hemma på morgonen innan avfärd).

Dag 1

24 km löpning och 45 min styrka.

Dag 2

22,8 km löpning och 45 min styrka.

Dag 3

22 km löpning, 45 min styrka och 30 min roddmaskin.

Dag 4

21 km löpning, 45 min styrka, 30 min rodd.

Dag 5

22 km löpning, 30 min rodd.

Dag 6 

22 km löpning, 45 min styrka. Veckans höjdpunkt var när jag denna dag lekte bergsget och besteg/klättrade upp för en av de högre vulkantopparna. Uppåt var både roligt och jobbigt där jag dessutom blev belönad med att få se två getter. Nedåt var direkt farligt med alla rullbara stenar.

Alltid mäktigt att vara på topp

Avresedagen

13 km löpning.

Totalt blev det ca 160 km löpning, 3h och 45 min styrka (träningsverk precis hela veckan) och 1 h 30 min roddmaskin.

Övrigt

Naturligtvis bodde jag högst upp på anläggningen och hade ca 140 st trappsteg att avverka. Jag tror att jag snittade minst 500 trappsteg per dag och med tanke på att löpningarna var allt annat än platta tyckte mina lår att livet var orättvist samtidigt som den sjukare delen av hjärnan tänkte "det här är bra!" Löpningen innebar mängder med höjdmeter och tillsammans med de förbannade trapporna blev det nog höjdmeterrekord för min del på en vecka. Hur mycket har jag ingen aning om däremot vet jag att jag den här veckan smaskade i mig minst 5 ägg per dag vilket blir omkring 35 ägg på en vecka. Garanterat rekord! Maten var bra och givetvis fanns det mycket gott att hämta i form av olika efterrätter. Var stoisk de första fyra dagarna där jag bara unnade mig lite frukt men släppte på duktigheten därefter och siktade in mig på glassen. Det är väldigt gott med glass.....

Jag hoppas vi i klubben får till fler läger av den här sorten.

FIFA kan dra åt helvete!

Semifinal och straffsparksläggning

Jag har kraftiga problem med alla skärmar och allt vad de innebär i allt från spelande, sociala medier och annat verklighetsfrånvändande. Problemet är i grund och botten inte att de finns utan att de missbrukas så totalt. Det är inte två timmar per dag. Det är mängder med timmar per dag och varje dag. Inte en sekund får vara utan intryck. När man går, när man äter, när man väntar. Till och med i samtal med andra ska fanskapet tas upp och tittas på. Vuxenvärlden är inte mycket bättre än barn/ungdomar och har i mina ögon svikit den yngre generationen genom att inte ta ansvar för att hjälpa dem att få ett hälsosammare förhållande till skiten. Men svårt för en narkoman att hjälpa en annan.

I onsdags var det fotbollscup i Torslanda för laget jag tränar, Partille IF P09. Tävling! Först ett gruppspel och sedan A- eller B-slutspel. De två första matcherna slutade oavgjort vilket innebar att vi var tvungna att vinna den tredje för att gå till A-slutspel vilket vi alla naturligtvis ville. Vinsten i tredje matchen ledde till kvartsfinal. Semifinalen gick till sudden death och slutligen straffsparksläggning. Den vann vi och hamnade i vår första final någonsin (vi har för övrigt aldrig varit i semifinal heller). Vi vann tillslut även finalen. 

Inför och under straffsparksläggningen kunde jag inget annat än le. Jag var genuint lycklig över dagen även om den inte var slut. Min lycka hade helt och hållet att göra med att mina grabbar (givetvis även jag själv) fick uppleva livet deluxe. Livet är känslor och idrott i tävlingsform har den fantastiska egenskapen att förstärka och ta fram hela paletten i känsloregistret. Glädjen över att göra mål. Besvikelsen av att släppa in mål. Ilskan över den felaktigt dömda straffen, sorgen och tårarna av att åka ut. Den enorma nervositeten. Spänningen! Önskan och viljan att vinna. Drivkraft och ambition. Och allt detta tillsammans med lagkamrater. Att få dela allt detta i verkligheten.

Men tävlingen är tyvärr inte vardag. I vardagen konkurreras idrotten ut idag av skärmen. Våra barn- och ungdomar slutar med sitt idrottande rekordtidigt. För något år sedan låg medelåldern för att sluta med sin idrott på knappt 11 år. 

Det här är djupt oroväckande. Inte bara ur ett fysiskt perspektiv. Den fysiska hälsan idag är djupt oroande men även den mentala hälsan dyker. Det finns många förklaringar till det men en är garanterat att skärmen konkurrerar ut idrotten. Vi behöver få uppleva känslor, starka känslor tillsammans. Det kan skärmen aldrig ersätta. Kamratskap på nätet är bättre än ingen kamratskap men den kan aldrig slå kamratskapen i verkligheten. 

När vi kom hem sent på kvällen efter cupen och låg i sängen var jag fortfarande uppe i varv. Jag log fortfarande och var genuint lycklig. Tankarna snurrade och efter ett litet tag sa jag lite halvhögt till min son i rummet bredvid. Emil! Visst kan FIFA dra åt helvete!?

Inget svar. Han sov som en stock.