Klassikerstart

Så är vi plötsligt framme. Om en knapp vecka står jag till synes som en stålman i min våtdräkt med vatten upp till mitt stackars undflyende organ. Garanterat kissnödig och med en god portion ångest som helt säkert har tagit över mitt mentala jag. Jag har de senaste åren verkligen utvecklat en aversion emot kyla och framförallt i kombination med väta. Tror att det är min fru som i lönndom aktivt har jobbat för att jag ska få uppleva det tillstånd som jag i alla år har hånat henne för (givetvis på ett kärleksfullt och varmt sätt:).

Klassikern har varit något jag velat göra ett tag och nu är det dags. Vi (bror och jag) börjar med Vansbro som jag egentligen inte förstår mig på. I relation till de andra delarna tycker jag inte att Vansbro riktigt passar in. Åka flera mil för att blöta ner sig och frysa i en timma. Visserligen hade jag inte föredragit att blöta ner mig och frysa under en längre tid men prestationen känns enbart mental. De andra delarna, Lidingöloppet, Vasaloppet och Vätternrundan har både den mentala och fysiska delen och de lockar mig mer. Men en klassiker är väl en klassiker oavsett.

Jag har inte förberett mig nämnvärt och har således inga speciella mål. Crawla kan jag något sånär, utmaningen blir nog att inte stressa upp mig tillsammans med alla andra. Stressen riskerar att påverka andningen och om den inte fungerar är det adjö med crawlen. Det vill jag inte. Att bröstsimma mig fram skulle kännas som att löpa med kryckor eller kanske som att cykla med rishögen?

En timma vore som sagt roligt att klara men om det inte blir så kommer jag inte bryta ihop för det. Det blir förhoppningsvis en minnesvärd och nyttig erfarenhet inför kommande triathlon. Extra roligt att familjen kommer att vara med och att det blir en liten gemensam semesterutflykt.

Sen är det ju tävling!!!!! Med tid och som en del i en totaltid. Hornen kommer att växa fram och det är alltid roligt.