Bästa vardagsrutinerna

Kaffebryggaren. Den laddas kvällen före av den enkla anledningen att jag omöjligt kan misslyckas med att enbart trycka på en knapp. Det är däremot en betydlig risk att misslyckas om jag sömndrycken ska hälla i vatten och skopa upp kaffepulver på morgonen. Spill - merjobb - irritation. 

Morgonkaffet med schack. Ensamt och tyst.

Frisyren. Snaggat/kortklippt - Frisyren är klar. Ingen tid behöver läggas och ingen fåfänga behöver rådfrågas.

Fastan. Mängder med tid frisätts på morgonen hemma och till lunch på jobbet. Tid att ta vara på efter behov och behag samtidigt som kaffet smakar godast på fastande mage. Full energi och gott med vetskapen att mitt inre system tackar mig med bland annat autofagi. 

Morgonträningen. Ger energi för resten av dagen och en mental boost. Många gånger också tid till allt ifrån planering till meditation.

Kvällsaktiviteterna. Måndagar och onsdagar är jag fotbollstränare och torsdagar är det Solvikingarna. Rörelse och frisk luft utomhus istället för att försoffa sig hemma.

Kvällsläsningen. Ibland orkar jag inte längre än 5 minuter och det blir sällan längre än 30 minuter. När ögonlocken tydligt säger ifrån är det bara att lägga undan boken och kapitulera.

Kåsjön SupRun 2023

Vilken härlig känsla jag har efter den här andra upplagan av Kåsjön SupRun. Det här är bra och kommer så småningom när fler hittar hit bli riktigt, riktigt bra.

När jag satte igång med arbetet inför årets lopp var det tydligt att det inte fanns så mycket arbete att göra. Förutom några små justeringar var det mesta klappat och klar sen förra året. Jag fick snabbt med mig mina fina samarbetspartners från förra året, Exact Move, Kitekalle och CL Massageterapi. Glädjande och viktigt! Återstod då att nå ut, vilket sannerligen inte är det lättaste. 

Hur mycket tid och energi ska läggas på fysisk reklam kontra nätet? Kontakta tidningar? Osv...

Den fysiska reklam blev i det närmaste noll. Ingen större idé. Det tar tid och så finns det knappt någonstans att sätta upp reklam utan att göra någon förbannad. Funderade på att ge mig ut och prata med folk som badade och paddlade men hade den här sommaren behövt åka utomlands för att kunna göra det och kände inte att det var rimligt med en internationell touch på SupRun riktigt ännu. Jag fick aldrig tummen ur att kontakta tidningar och orsaken till det tror jag delvis hade med min Norgelöpning att göra. Oerhört fånigt kanske men tidningar har jag varit med i en hel del. Behöver jag verkligen vara med igen och är det "rätt" personer som läser? Mitt fokus hamnade på nätet och där är jag inte speciellt duktig. Jag jobbade på men hoppades en hel del på att förra årets deltagare skulle återkomma med sällskap. 

Tidiga anmälningar vet jag i och med alla år med EB-loppet att de är ovanliga men kombinationen av att det såg skralt ut tillsammans med det dåliga SUP-vädret hela juli och augusti gjorde mig lite modstulen. Väderprognosen sista veckan såg inte heller den speciellt ljus ut men ändå trillade det in anmälning efter anmälning och min oro förbyttes till glädje. Att arrangera ett lopp för fyra personer känns lite öde trots allt.

12 stycken kom, vilket är en rejäl procentuell ökning jämfört med förra årets 9. Hela 33% !!!!! :) Men framförallt så gick allt väldigt bra och deltagarna verkade vara mycket nöjda med arrangemanget. Enda saken att göra bättre till nästa år är att antingen snitsla bättre vid vindskyddet, där flera sprang fel, eller snitsla om och välja en rakare stig som inte går att missa. Får se hur jag gör med det där. Extra roligt att så erkänt duktiga suppare dök upp. Både Staffan med SM-guld och Joep som tydligen tillhör världseliten. Han är för övrigt nederländare och därmed fick tävling redan detta andra år en internationell touch...:)

Den imponerande ledarkvartetten.

Inför förra året var jag tveksam till hur jag skulle göra med flaggor. Osäkerheten var stor kring hur många som skulle komma och hur bra arrangemanget skulle bli så jag valde att avstå från att köpa. Det såg tomt och oproffsigt ut men i efterhand tycker jag att det var ett korrekt beslut. Det kunde ju lika gärna ha blivit dåligt rakt av med känslan att detta inte är att göra om. I år stod jag där igen och funderade och tvekade med tanke på de få anmälda i förväg och det bedrövliga juli. Tillslut valde jag ändå att köpa in dem och det ångrar jag inte. Jag tycker att de är urtjusiga och ger en proffsigare känsla. Beslutet att köpa in dem tog jag tack vare att jag var så nöjd med förra året. Idén och konceptet är bra och oavsett hur många som skulle komma i år var jag säker på att det skulle bli ytterligare ett SupRun 2024.

Apropå ekonomi

"Pappa! Vad håller du på med egentligen? Du går ju med brakförlust på det här."

Ärligheten hos min äldste var det inget fel på och utifrån ett ekonomiskt perspektiv har han onekligen helt rätt. Sett till olika inköp men framförallt all tid jag lagt på Kåsjön SupRun går jag med brakförlust. Men, det handlar inte bara om pengar.

Jag vill jämföra det med att bjuda på middag. Du står där med en idé och lägger sen själ, tid och hjärta på att få ihop en bra måltid med önskan och förhoppningen om att de som kommer på middagen ska tycka om det. 

Hoppas det smakar....

SupRun är min middag, min idé och skapelse och den har gett mig så oerhört mycket även om det ännu inte blivit något klirr i kassan. Sen hoppas jag naturligtvis att detta ska växa och det tror jag att det kommer att göra också. Tid och uppmärksamhet, att folk får veta om att det finns, kommer att göra susen. 

Han är så jäkla rolig

Vår hund är en seriefigur. Jag tror att jag skulle kunna skriva en hel bok honom och hans beteende. Jag bara måste redogöra för hur det ser ut på mornarna när vi ska ut. Kanske framförallt för egen del när minnet bleknar om några år.

Han är så jäkla roligt.

Tidigt var det tydligt att han gärna låg kvar på morgonen fullständigt ointresserad av att gå ut. Jag har lagt ut ett roligt filmklipp på detta (Instagram). Men då var han liten och inte säkert att det beteendet skulle fortsätta. Trodde jag. 

Men ack så fel jag hade. Anar han utgång på morgonen flyr han och gömmer sig. Det spelar ingen roll att jag lockar med favoritkorven när han krupit in under soffan. Sträcker jag in handen backar han och inte sjutton nyper han korven ens när den ligger en decimeter framför honom. Han ser min hand och vet att det är en fälla. Samma korv är omöjlig för honom att motstå när som helst annars under dagen. 

Härom dagen hämtade jag ner honom från sängen för att han skull vakna till liv några minuter före utgång. Jag i köket. Han lufsar in och lägger sig i soffan. När jag går ner till entreplan för att ta på mig löparkläder och kommer upp igen finns inte längre någon Caesar i soffan. Han är givetvis under istället. 

Idag när jag var påväg från köket upp till övervåningen för att i första hand sätta i min linserna och i andra hand hämta Caesar blickade jag in i sovrummet samtidigt som jag var påväg in på toa och ser en röv krypa in under sängen. Han anade oråd och soffan är tydligen inte skydd nog. Därför in under sängen som ju är en större skyddsyta och säkrare mot rörelsefascisten husse. Leende sätter jag i mig linserna och tänker att jag får gå ner till köket igen och smyga upp senare i hopp om att han lämnat tryggheten. När jag kliver ut ur toaletten en minut efter att ha gått in kikar jag reflexmässigt in i sovrummet igen och ser återigen den där röven krypa in under sängen.

Han har alltså under tiden jag varit på toa trott att kusten varit klar och återvänt till den gosiga saccosäcken för att sedan snabbt återvända när han hörde mig komma ut från toa. Under sängen är alldeles tydligt ett nödvändigt ont.

Smygande högg jag honom några minuter senare i saccosäcken. Jag undrar hur det kommer att se ut i morgon....

Han har en magisk förmåga att gå från 0-100 och tvärtom.

Slutligen. Han är för sjutton en terrier! Hur är det möjligt med denna morgontrötthet? För när vi väl kommer ut är det full fräs. Snacka om att leva och njuta i nuet. Något att ta efter kanske.

Jag hoppas min fysio inte läser det här...

 

Kära Marie!

Jag tror inte att du hittat till min blogg men om du nu gjort det vill jag be dig om en av följande punkter:

1. Läs inte längre än hit.

2. Om du nu måste läsa vidare (du är ju ändå kvinna:), låtsas inte om det när vi träffas.

Efter operationen var budskapet glasklart. 

"Axellåset ska vara på 24 timmar om dygnet förutom när du gör dina rörelseövningar." I sex veckor.

Nu är det tyvärr så Marie att jag har gjort lite som jag alltid gör. Det vill säga, gått min egna väg.  Jag har naturligtvis lyssnat på dig och sjukvården men lika självklart använt mig av mina egna kunskaper och framförallt lyssnat på min egna kropp och huvud. Hur har det känts? Vad är rimligt och troligt? Hur blir min väg framåt med alla olika tankar och direktiv? Sjukvården tar alltid det säkra före det osäkra och är med rätta överdrivet försiktig. Jag å andra sidan är den ende experten på min kropp och har ett kreativt sinnelag som gärna kommer med idéer och förslag.

De tio första dagarna var det inte svårt att följa direktiven med tanke på att jag inte fick duscha på grund av stygnen. När de försvann var det viktigt att få igång blodcirkulationen ordentligt för läkningens skull men även att komma igång med något pulshöjande för konditionens skull. 

Motionscykel inomhus eller promenader? Ett väldigt enkelt val. 

När jag hittills hade gjort mina rörelseövningar kände jag att axeln inte mådde dåligt av att vara utan axelhölstret när jag gick några meter hit eller dit. Tvärtom var det väldigt skönt eftersom den fixerade positionen gjorde att stelheten kring nacke och axlarna fick en möjlighet att lossna lite. Förutom övningarna från sjukvården la jag till ett gäng jag hade med mig från Walkfeeling/Runfeeling.

Jag ställde ett antal frågor till dig där du intet ont anande svarade och därmed gav mig självförtroende i min egna planering som jag givetvis inte tog med dig eftersom jag trodde mig veta att du hade sagt nej. 

Axelhölstrets primära funktion är alltså att skydda axeln från att rycka till. "Om du halkar och ramlar eller om axeln rycker till ordentligt kan operationen och lagningen gå åt skogen. Och det vill du inte!"

Hm.... Jag förstår.

När jag äntligen fick ge mig ut för att svettas på mina promenader blev innehållet givet:

- Backe upp och ned.

- Trappor upp och ned.

- Inslag av ankgång, utfallssteg och knäböj under promenaderna. 

Regn. Ingen av mina jackor är stora nog för att kunna ha axelhölstret innanför och att ha det utanför är inte vidare lämpligt eftersom det då skulle vara pisseblött resten av dagen. 

Skönt och bra med armpendlingen dessutom där rörelsen gör nytta både för stelheten i axlar och nacke samt är bra för den opererade axeln.... Blött eller torrt axelhölster resten av dagen...?

Eftersom alternativet att inte gå ut varje morgon på grund av regnet var otänkbart blev det som så att jag valde att gå ut utan. I mitt huvud rådde inga tvivel:

- Jag måste ut!

- Detta är bra om det går bra.

- Risken att ramla eller halka om jag håller mig till grusväg eller asfalt är försvinnande liten och värd att ta.

Till en början hade jag på mig axelhölstret varje gång det inte regnande men väldigt snart blev alla promenader utan eftersom jag upplevde att det kändes så väldigt bra för axlar och nacke att gå utan. Enda tillfället jag var orolig var vid trappromenaderna. F ö r s i k t i g t är bara förnamnet.

Efter ett tag dök tanken upp om att gå fortare upp för backarna och så småningom började jag springa upp för dem. Uppförsbackar innebär att löpningen inte blir speciellt stötig och med armen "fastlåst" intill kroppen som på bilden ovan skulle det väl gå bra? Total närvaro. Hur känns det här och nu? Hur känns det dagen efter?

Svaren var positiva och givetvis var inte steget långt att sen börja springa kort sträckor även på rakan. Ingen utförslöpning så här långt eftersom stötarna är större där, inte heller några längre sträckor. Snarare en form av intervaller eftersom jag då och då behöver sträcka armen för att inte bygga på mig spänningar. Men livet är utveckling och har man tagit ett steg är nästa nära till hands.

Först springa med axel och arm fixerad vid kroppen, sen lite pendling med överkroppen, lite rörelse med axeln, hela armen.... Jag är ännu inte framme vid att springa helt normalt med armpendlingen. Det känner jag att det inte är lämpligt men dessa små steg har så småningom gjort att jag kunnat springa längre intervaller och nu sex veckor efter operation har jag sprungit 6 km sammanhängande. Axeln känns jättebra i den mening att den inte gör ont och att rörelsen har blivit bättre trots att den fortfarande är väldigt begränsad. 

Nu har jag inte varit hos dig på ett tag och ser fram emot det för att höra vad du säger om hur det ser ut och vad nästa steg är i min rehabilitering. 

Jag har tagit en viss risk men är övertygad om att jag kommit väldigt mycket längre i min rehabilitering än om jag enbart gjort enligt de riktlinjer jag fick. Axelhölstret försvann helt efter 4 och en halv vecka, rörelsen i axeln är klart bättre och det fungerar att springa.

Slutligen. Aldrig någonsin tidigare har jag gjort så många utfallssteg, tåhävningar och ankgång. Spännande vad det kommer att ge mig framöver.