Träningssammanställning 2020

2020 har på många sätt varit ett väldigt märkligt år och det är alltid intressant med en liten sammanställning. Ingen paddling eller simning i år. Synd med paddlingen som jag på grund av pandemin inte har kunnat utföra. Simningen däremot sörjer jag inte alls. 

Jag hade inga tävlingsplaner det här året vilket så här i efterhand var väl timat. Den stora händelsen och upplevelsen blev istället min tredagarstur mellan Partille och Gällstad. Mer om den här:

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2020/04/tredagarslopning-partille-gallstad.html

I och med Gällstadlöpningen som var i april slog jag veckorekord i löpning, 201,1 km. Detta sådde ett frö och ledde till att jag under tre månader (april-juni) sprang 1483,8 km. Juni blev därmed en rekordmånad med sina 542,4 km vilket innebar ett snitt på 18 km per dag, vilket ju är jättemycket!

När jag nu tittar tillbaka känns detta helgalet. Fantastiskt vad kropp och psyke kan klara av. 

Och apropå kropp. När jag tränade inför Ultravasan 2016 fick jag bekymmer med mina hälsenor. Sedan dess har de gjort sig påminda lite till och från men ändå hållits i schack. Efter sommaren kände jag att det kanske är läge att göra något för att bli bättre i hälsenorna. Beslut taget och därför en klar minskning av löpningen och istället mycket transportcykling resten av året. Hälarna har blivit bättre men tar lång tid att läka och jag ser fram emot att nu långsamt öka löpningen under 2021.

Ett 2021 som jag tänker mig framförallt kommer att innehålla löpning, cykling, rullskidåkning och kanske swimrun. 

Vad gäller tävlingar under kommande år är det ingen människa som vet hur det kommer att bli med det. För egen del gör det inte så mycket eftersom jag fortfarande inte känner något större tävlingsbehov. Däremot ser jag fram emot fler äventyr och jag har börjat planera en veckolöpning från Partille via Mariestad längs med Göta kanal till Karlsborg. Spännande att se hur det kommer att bli med det.

2020 i kilometer

Cykling: 3399,9
Löpning: 3358,2
Längdskidåkning: 96,5
Rullskidåkning: 437,1
Rollerblades: 22,3

Totalt: 7314

2019 i kilometer
Cykling: 3973,8
Löpning: 2911,6
Paddling: 11,1
Simning: 75,4
Längdskidåkning: 258,3
Rullskidåkning: 158,8
Rollerblades: 233,9

Totalt: 7622,9

2018 i kilometer
Cykling: 804,8
Löpning: 3898
Paddling: 42,1
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 105,4
Rullskidåkning: 410,2

Totalt: 5280,4

2017 i kilometer
Cykling: 2739,7
Löpning: 3151,5
Paddling: 28
Simning: 11,3
Längdskidåkning: 266,7
Rullskidåkning: 223

Totalt: 6420,2


2016 i kilometer
Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer
Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer
Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7

Smart!?

Är det tillverkaren jag anmäler om jag känner att mobilen kränker mig?

Smartphone, smartwatch, AI, algoritmer och fan och hans moster. Så smart och samtidigt så urbota dumt. 

Människan är den smartaste och bekvämaste av alla varelser på planeten. I ivern att utveckla och förbättra skapar vi oss en omgivning som är så innerligt smart att den samtidigt förpassar oss till korkade och lata nickedockor. 

Fysiskt har vi mängder med "hjälpmedel" för att underlätta vilket felanvänt leder till vårt fysiska förfall och givetvis skapar vi oss samma förutsättningar på det intellektuella planet. 

Det vi tränar på blir vi bra på och ju "smartare" allt runt omkring oss blir desto svagare blir vi. Detta blir oerhört tydligt när våra smarta system dessutom börjar idiotförklara oss.

Biljäveln som plötsligt tvärbromsar när jag ska parkera för att jag tydligen kör in för fort i fickan och där häckens välmående är viktigare än min nackes. För att inte tala om att stoltheten får sig en knäck när jag samtidigt är nära att kissa ner mig av överraskning.

Stavningskontrollerna som tror att jag inte kan stava. JAG KANSKE STAVAR "FEL" AV EN ANLEDNING!!?

Det går att räkna upp hur många exempel som helst där våra "smarta" system omyndigförklarar oss och jag tycker både att det är skrattretande och lite oroväckande. 

De senaste veckorna har min smarta kompis till mobil blivit ännu smartare efter någon uppdatering. Cyklandes med en podd i örat måste jag ha på högsta volym för att över huvud taget höra någonting i vindens brus. När då volymen plötsligt sänks.... Kan jag ha kommit åt volymknappen? Nej. Det är bara min telefon som i alla välmening idiotförklarar mig. 

Mycket väsen för ingenting? Det är väl bara att höja volymen igen och det är väl bra att systemen är till för vårt eget bästa?

Vårt eget bästa?

Jag vill givetvis inte tillbaka till stenåldern igen men jag är övertygad om att vi måste vara väldigt försiktiga med alla dessa smarta system. Ju bekvämare desto större risk för både ett intellektuellt och ett fysiskt förfall. Medvetenheten måste finnas och vi (inte våra smarta apparater) behöver göra aktiva val för att må bra. 

Hur många klarar tex av att inte googla så fort man stöter på en fråga man inte omgående kommer på svaret på? 

Om hjärnkontoret inte får jobba går det i konkurs och eftersom den stora majoriteten av oss förleds till bekvämlighet ser framtiden faktiskt lite läskig ut. 

Och nej. Det är inte så lätt att höja volymen på cykeln med dubbla vantar och noll fingerfärdighet. Jag blir antingen tvungen att stanna eller acceptera att jag inte hör någonting. 

Jättejobbigt! :)

Ta ditt ansvar!

Tar den ansvarsfulla vägen?!

Pandemitider. Ta ditt ansvar....

Håll avstånd, sprita händerna, begränsa dina sociala kontakter och så vidare.

Ta ditt ansvar för din och alla andras skull. Kanske framförallt för att vara solidarisk mot de som är i riskgrupp. 

Världens och Sveriges sätt att hantera den här pandemin finns det naturligtvis mängder med åsikter om. Vad är rätt och fel? 

Facit kommer garanterat med tiden.

Jag har inte tänkt att sticka ut hakan alldeles för mycket i det här ämnet men det finns en sak som gror i mig och som inte lämnar mig ifred.

Ta ditt ansvar! I grund och botten för att rädda liv. Respekt! Solidaritet!

Självklart, men jag kan inte låta bli att tänka längre. 

Var går gränsen för ansvarstagandet? Vad är rimligt att vi ska och bör göra? För varandra? För oss själva?

Sprita händerna i alla ära men vore det inte rimligare om vi gjorde allvar av att ta ansvar inte bara syssla med små skyltfönsterverksamheter?

Om vi nu ska ta vårt ansvar så bör vi kanske göra det på riktigt:

- Sov ordentligt!

- Ät ordentligt!

- Rör dig och träna regelbundet!

- Lägg fokus på din hälsa i största allmänhet och stärk ditt immunförsvar.

Se för sjutton till att ta hand om din hälsa så att du blir väl rustad mot sjukdomar. Det är väl att ta ansvar om något? Kanske till och med gör att vi blir färre som hamnar i den där hemska riskgruppen eller i den där långa vårdkön som alla pratar om. Ska vi släcka branden eller rent av se till att den inte blir så stor från första början?

Men alla de här sakerna är lite för personliga. Kanske till och med kränkande att poängtera? Det krävs alldeles för mycket av oss och under en längre period. 

Vi ska ta hand om varandra. Vi ska ta hand om oss själva. Och om vi nu ska ta ansvar så kanske vi kunde göra det på riktigt så att det inte blir som att sätta ett plåster på en amputation.

Löparens guide till kallbadet

Minst ett dopp i veckan året runt...., och eftersom jag inte har någon bastu så blir det givetvis i samband med löpning. Det som till en början var förenat med en hel del ångest har nu blivit "vardag" och är mest förenat med njutning. Givetvis vill jag därför dela med mig av mina tips för hur man kan få till detta på bästa sätt. 

1. Avsluta löpningen med doppet. Givetvis skönt om du har nära hem efter doppet men det är faktiskt inte nödvändigt. Doppet är/känns så mycket kallare än vad det är på land så det är faktiskt inga bekymmer att springa efter doppet. Som längst har jag sprungit i ca 20 minuter efter ett dopp och det gick alldeles utmärkt trots minusgrader i luften. Men först. Spring dig varm. Klart jobbigare om man inför doppet är lite huttrig.

2. Bygg inte upp ett spöke på förhand. Den mentala energin är viktig och om du bygger upp rädsla/ångest i förväg blir det jobbigare. Jag tror att det alltid kommer att finnas ett visst motstånd att hoppa i men fokus måste ligga på att man vet att det gör gott och är gott. 

3. Ha rätt typ av skor och kläder på dig så att du enbart kan ta av dig på överkroppen innan du hoppar i. Är inte läge att krångla med skor och kläder.... 

4. Spring hem i bar överkropp (är inte så kallt även om det kanske låter rubbat och så är det alltid roligt att se folks reaktioner :) Lite krångligt dessutom att få på sig ett svettigt underställ på en blöt kropp...

5. Ingen dubbelknut på skorna!!!! Om du har det när du springer (vilket jag har) är det oerhört viktigt att knyta upp innan du plumsar i. Detta eftersom händer och fingrar blir så enormt kalla och stela samtidigt som skosnörena riskerar att frysa och då är det ingen rolig utmaning man har när man kommer hem. Tro mig! Jag har testat (omedvetet mer än en gång tyvärr) och det går ju an när man kan få hjälp hemma men inte lika roligt om man är själv. Skulle du ändå göra misstaget så kliver du i duschen med skorna på.

6. När du väl tagit av dig och är redo går du raka vägen i utan att passera hjärnkontoret/förnuftet.

7. Andas lugnt!! Ja, det är kanske varken det självklaraste eller lättaste men det är oerhört viktigt att försöka få till en lugn och djup andning när du hoppat i. Musklerna slappnar av bättre och du talar om för kroppen att det här inte är så farligt. Motsatsen, att hyperventilera försämrar upplevelsen markant. 

8. Handskar!? Det som är jobbigast för mig med de här kalldoppen är händerna. Är det tillräckligt kallt gör det ont. Jag har ett par neoprenhandskar som jag har på mig ibland och de hjälper till viss del även om det givetvis smyger sig in vatten i dem. Har man möjlighet till en badstege att hålla sig i (och därmed inte doppar händerna) blir det mycket snällare förutsatt att man även där har handskar.

9. Doppa till en början inte huvudet. Jag har sällan sällskap när jag doppar mig och därför har jag haft en stor respekt för hela proceduren och det är först nu (har snart gjort ett helt år) som jag har börjat doppa huvudet. Inte läge att riskera panik i en situation utan assistans...

10. Ha sällskap. Jag har inte möjlighet till det men givetvis är det en säkerhet och trygghet. Man ska ha respekt för kallbadet, framförallt i början när man inte är säker på hur man kommer att reagera.

Så hopp i och njut.

Segern över cyklingen

 Jag tycker verkligen inte om att cykla men på grund av vardagspusslet, en ömmande häl och frånvaron av snö, is och minusgrader den här hösten har det blivit mycket transportcykling till och från jobbet. 

Och jag som verkligen inte tycker om att cykla. Motståndet är stort:

- Höstmörkret.

- Vind och regn.

- Kalla fötter och fingrar.

- Idioter i trafiken, framförallt ifrån terroristorganisationen Västtrafik.

- Rödljus.

- Barn, barnvagnar, hundar med koppel och allmänt irrationella skärmtittare.

- Folk med luva och hörlurar.

- Dålig cykel. Allt ifrån växlar, bromsar och sittposition till tyngd, punktering, söndriga kedjor....

- Gupp, trottoarkanter mm.

- Cykelrengöring.

- Religiösa fanatiker utan vare sig reflexer eller belysning.

Det finns med all säkerhet fler saker men det finns ingen större anledning att fokusera mer på det förutom en sista sak. Som om inte motståndet vore nog jobbar min hustru på samma skola. 

Hon åker bil... 

Det skulle vara så lätt för mig att låta bli. Att låta allt negativt ta över och välja en bekvämare väg. Men jag fungerar inte riktigt så. Jag vet att jag kan styra om och tänka om och därför har jag gjort precis det. Istället för att låta allt det mörka ta över har jag fokuserat på att hitta bra saker med cykelpendlandet. All koncentration mot det bra och ett försök till total förträngning av det mörka. De bra sakerna är inte många men genom att fokusera på dem har jag till min glädje lyckats tänka bort min aversion gentemot cyklingen.

Rörelse/träning motiverar mig alltid.

Frisk luft är jag i det närmaste beroende av likt vilken narkoman som helst. Det är få saker jag njuter lika mycket av som att få andas in frisk luft på morgonen eller efter en dags jobb inomhus.

Poddlyssnandet.

Den varma duschen.

Vi behöver inte vara våra tankar samtidigt som det ändå är så. Det viktiga är att de går att styra. Det negativa får precis så mycket utrymme som vi tillåter. Likaså gäller naturligtvis de positiva tankarna. Det kräver lite jobb men när man klarar av det är belöningen stor. 

Lov och semester i ett par veckor. Minimalt med cykling. Sen upp på hojen igen. Om vi inte välsignas med lite snö och is förstås :)

Måltidens magi av Mats-Eric Nilsson

 Mats-Eric Nilssons böcker "Den hemlige kocken" och "Äkta vara" påverkade mig och min fru mycket för över 10 år sedan. Alla dessa tillsatser som vi då omedvetet stoppade i oss. Det har hänt lite sedan dess...

I "Måltidens magi" går Nilsson igenom hur måltiden en gång såg ut och vad den hade för roll i förhållande till hur det ofta ser ut idag. En måltid är så mycket mer än bara ett näringsintag vilket vi verkar ha glömt. Stress och jäkt bidrar till eländet för att inte tala om alla specialkoster, allergier och dieter. 

Måltiden har alltid varit en viktig källa till gemenskap och samvaro. Ett sätt att umgås på och lära känna varandra. Att se och bli sedd. Vad händer med oss om vi "alltid" äter ensamma eller på språng? 

Den här läsvärda boken är både lite rolig och intressant och förhoppningsvis får den läsaren att fundera och begrunda sina egna måltidsvanor. Jag för min del mår alltid bra att få bekräftat något som jag känner att jag mår bra av. Umgänget omkring en middag är svårslaget och något som betyder mycket för mig. Att få en liten djupare teoretisk genomgång om varför vi människor mår bra av att äta tillsammans är i sig kanske inte något nytt men en trevlig påminnelse. Dessutom får det mig motiverad till att lägga mer energi på att tillaga maten tillsammans. Helt klart ett utvecklingsområde för familjen P. Så här i juletider är det inte svårt att dra parallellen till julbaket. Något alla tycker är så mysigt. Varför inte skapa samma atmosfär och känsla genom att tillaga middagen lite oftare tillsammans?

En bra måltid - Kvalitativ mat lagat som lagas från grunden avnjuts tillsammans.

Motivation inom träning, hälsa och idrott av Magnus Lindwall, Andreas Stenling, Karin Weman Josefsson mfl

De flesta vet vad de behöver göra för att må bra men ändå är det oerhört många som inte lyckas med att exempelvis börja träna regelbundet, äta bättre eller sluta röka. Vad är det som motiverar oss och inte? Vilken typ av motivation är bäst och hur bör man arbeta för att använda rätt form av motivation?

I  den här boken menar Lindwall (med flera) att vi ska använda oss av ett så kallat självbestämmande perspektiv. Motivationen behöver komma inifrån en själv och inte utifrån. Som tränare eller coach bör du använda dig av ett behovsstödjande förhållningssätt istället för ett kontrollerande som bland annat innebär att personen som ska motiveras själv bör vara väldigt delaktig i processen. 

Boken går grundligt igenom teorin bakom de här tankarna samt forskning och vad de har visat. Den tar upp allt ifrån elitidrott till barnidrott och har även ett tydligt fokus på skolidrotten. 

Boken är allt annat än lättläst eftersom stort fokus ligger på det teoretiska. Jag tycker också att det blir en hel del upprepningar. Samtidigt är ämnet intressant och för min del som lärare, fotbollstränare och hälsocoach är den här boken nyttig. Den leder mig till en hel del självanalys och reflektion. Hur gör jag? Och varför gör jag som jag gör? Håller jag med om det som står i boken?

Mycket är väldigt bra och rimligt. Att motivation till största del bör komma inifrån tycker jag är givet. Men det finns framförallt tre saker i boken som stör mig. Det första är att verkligheten i skolan inte ser ut som de teoretiska exemplen i den här boken. Det går inte att fullt ut anamma den här typen av förhållningssätt utifrån hur elever är och fungerar.

Nummer två är att det är enorm skillnad på att coacha/träna en individ och en större grupp. Framförallt om gruppen är så enormt splittrad i intressen som en klass kan vara. 

Tre. Jag tycker det är märkligt hur den här typen av bok inte tar hänsyn till vår största motivationsantagonist någonsin. Skärmen! Finns det fria valet mellan exempelvis skärm och rörelse kommer den stora majoriteten av välja skärmen även om upplevelsen av rörelse är god. Om det råder det knappast några tvivel om. Det leder till att den inre motivationen är enorm till mer skärm och mindre till rörelse. Hur hanterar man det? Eftersom detta inte tas upp så finns inte heller några tankar om  lösning på detta oerhört stora problem. Riktigt synd!

Låt inte spöket växa

Hoppa från hopptornet eller att ta ett kalldopp. Träna i rusket eller det där jobbiga samtalet. Arbetsuppgiften som jag inte vill göra eller något annat som känns jobbigt....

Ju längre jag tvekar desto större blir spöket. Min inställning som redan från början är motig tillåts få näring. Det är till och med så att jag eldar igång den. Oviljan blir till direkt motvilja. Hur långt kan det gå? Hur långt tillåter jag det att gå?

Till ångest, rädsla och skräck? Låter överdrivet och förhoppningsvis kommer vi aldrig dit men jag tycker att problemet är stort nog om det där första fröet av ovilja får växa över huvud taget. 

Jag har varit en badkruka. Jag har verkligen varit duktig på att förstärka och överdriva det negativa med det blöta, kalla och äckliga :). Genom att stå där och se på när spöket växer gör jag per automatik problemet större. Och så här har jag naturligtvis gjort även med andra saker i livet. Men jag har lärt mig och utvecklats. För alltid, alltid mår jag bäst av att besegra problemet så fort som möjligt. Innan det växer sig för stort.

Jag tror aldrig att jag kommer att hoppa från någon högre höjd men så har jag heller inget intresse av det. Badkrukan i mig är borta och motviljan till exempelvis kalldopp har nu förbytts till nästan en längtan. För visst finns där fortfarande en liten ovilja. Det är ju trots allt kallt. Men istället lägger jag fokus på alla fördelarna istället och segern sitter lika fint varje gång. Hopp i bara.

Och det är likadant med det där jobbiga samtalet eller något annat bekymmer. Bli av med det och segra istället för att stå där och tveka. Tvekan gör motståndet starkare. Den negativa upplevelsen både förlängs och förstärks. Kanske till och med så illa att man inte ger sig in i matchen över huvud taget och därmed uteblir segern?

Vissa saker måste göras. Vissa saker bör göras och vissa saker kan man låta bli. Om jag någon gång får för mig att göra det där hoppet från hopptornet så kommer jag garanterat inte stå där och tveka i alla fall. 

Beslutsfällan av Arvid Janson & Niklas Laninge

 Är våra beslut verkligen våra egna? Hur mycket påverkas vi av reklam och andra människor? Vad kan vi göra för att "få kontroll" och få till val och beslut som får oss att må bra?

Den här boken vill genomskåda psykologin som styr våra val och hjälpa oss att förstå både hur vi själva fungerar och hur det utnyttjas av företag och marknadsföring. Boken är uppdelad i tre olika delar:

1. Bytet - hur vi fungerar.

2. Fällorna - vilka krafter som styr våra val.

3. Räddningen - hur vi undviker fällorna.

Jag tycker att boken är riktigt, riktigt bra med mängder av begripliga exempel. Ofta från den ekonomiska världen men som givetvis går att översätta till sin egna verklighet utöver det ekonomiska. Hur många är det till exempel som så gärna vill leva mer hälsosamt men som inte klarar av det? Bryta vanor och skapa nya är sannerligen inte det lättaste när starka krafter så gärna leder oss till bekvämare "beslut". Beslut som sällan är till vår fördel. 

Med "Beslutsfällan" blir vi klokare och får redskap att både se och genomskåda fällorna vilket förhoppningsvis leder till fler bra beslut.

Välj hälsa - av Stig Bengmark

 Varning.

En nyutkommen bok (2018) om hälsa skriven av professor emeritus Stig Bengmark född 1929... 

Utgångspunkten är tarmfloran och tarmbakteriernas betydelse som han har utforskat i 30 år. Om hur man ska äta antiinflammatoriskt. Därifrån fortsätter Bengmark och ger allmänna råd till hur vi får ett friskare liv. 

Det är alltid intressant att jämföra. Vad säger den här boken om hälsa? Vad stämmer överens med andra hälsoböcker och vad skiljer sig åt? Det väger tungt när en professor skriver. 

Och det är tveklöst så att mycket i boken är både intressant och i mina ögon bra. Lustigt för övrigt att jag som lekman ska uttala mig om vad en professor skriver. Samtidigt är det så att jag i många år nu har läst och uppdaterat mig på ämnet som få och det gör att jag trots allt har sugit åt mig mycket. 

På tarmfronten är det ingen tvekan. Det Bengmark skriver stämmer väldigt väl överens med vad andra kommit fram till de senaste åren men då och då reagerar jag och undrar om jag verkligen har läst rätt. Mina reaktioner kommer allt tätare och efter ett tag känner jag mig rent av provocerad. Funderar till och med på om jag ska lägga ifrån mig boken men tänker att det är viktigt att läsa igenom även om allt fler dumheter träder fram. Till slut kan jag konstatera att boken har ett tydligt budskap som utgår ifrån en ideologi och inte utifrån vad forskningen har kommit fram till de senaste åren. 

Exempel på märkligheter i boken:

- "Läskeblasken" Proviva framhålls som något bra.

- Mättat fett och rött kött är farligt. 

- Man ska lära sig att inte äta sig mätt - Återhållsamhet förespråkas - Hur många klarar det?

- Blundar för att fruktsocker triggar hunger och dess negativa hälsoeffekter vid för stort intag.

- Tar upp det negativa med mejerier (vilket är korrekt) men exemplifierar med de värsta skräpmejerierna med tillsatt socker.

- Förespråkar bland annat sojaprodukter - vilket blir extra lustigt eftersom soja ju är direkt inflammationshöjande. Oerhört motsägelsefullt med tanke på att han i boken (mycket riktigt) tydligt ger inflammation skulden för många sjukdomar.

- Förespråkar att vi ska äta 80% råa vegetabilier, 10% vegetabiliska proteiner (soja inkluderad naturligtvis. En produkt med högt proteininnehåll men som vår kropp inte klarar av att ta upp på ett bra sätt) och 10% vegetabiliska fetter och hävdar att det är så människan åt på stenåldern. Jösses!

- Har en miljödiskussion och en agenda som är oerhört tydligt vinklad.

- Talar ner kött och ger naturligtvis exempel på det processade och dåligt framställda köttet och lyckas "glömma" att bra kött innehåller mängder med näringsämnen som är viktiga för oss. Bla vitamin B12 som veganer och vegetarianer riskerar att få brist av. 

Jag tycker att den här boken är en ulv i fårakläder av värsta sorten eftersom den verkligen blandar och ger mellan bra tips och tydliga märkligheter. Tyngden från en professor riskerar verkligen att lura den som inte är insatt och jag kan inte låta bli att tänka "follow the money". 

Eller så är det så oskyldigt och enkelt att Bengmark har uppdaterat sig inom det området han har forskat i och lite till för att sen gå på gammal kunskap vad gäller annat. Jag vet verkligen inte men jag blir irriterad när någon så starkt och tydligt använder sig av sin auktoritet men som sedan skjuter från höften i flera viktiga frågor. 

Förälder - Motivation

Far och jag i iskallt smältvatten Vintgar/Slovenien.

Hur mycket har inte min far påverkat mig? Medvetet och omedvetet. Hur mycket påverkar inte jag mina pojkar?

Vilka livssanningar har jag fått med mig från båda mina föräldrar och hur har de format mig till den jag är idag?

Ibland ser jag det så tydligt. Vem jag är. Vad jag gör. Hur jag tänker och resonerar. Och hur tydligt det kommer från mina föräldrar. 

Jag är tacksam och jag är grymt motiverad.

Jag är som alla andra långt ifrån perfekt men självklart kommer mina söner ta med sig en hel del från mig och min hustru i sin väg i livet. Förhoppningsvis de bra sakerna.

Allt vi gör och säger. Oj! Vad det motiverar mig. Givetvis lever jag och gör livsval för min egen skull. Jag är motiverad för att jag själv ska må bra både här och nu men även senare i livet. Jag rustar för att ge mig själv förutsättningar att må bra länge.

Men en oerhört stor motivation är medvetenheten om att det jag gör här och nu påverkar mina pojkar väldigt mycket. Och ju fler bra saker jag gör desto fler bra saker har de möjlighet att ta med sig på sin resa i livet.

Kost och sömn. Rörelse. Stress och skärmtid. Omtanke och kärlek. Respekt och tillgivenhet. Att inget kommer gratis.... och mycket mer.  Områden som är lätta att falla dit på. Områden som är lätta att tappa fokus på och där motivationen riskerar att tryta. 

Det blir enklare att hålla motivationen vid liv om jag anstränger mig både för min egna skull och mina barns. 

Självkänsla av Magnus Lindwall

Jag lyssnade på Magnus Lindwall (docent i psykologi) i en podd för några veckor sedan och blev genast mycket intresserad av vad han sa och ville veta mer. Bland annat sågade han alla självhjälpsböcker om självkänsla friskt, däribland Mia Törnblom. Extra intressant eftersom jag läst en av hennes böcker och tyckte att den var bra. Hans kritik grundar sig i att självhjälpsböckerna helt och hållet utgår ifrån personliga anekdoter och inte har någon som helst koppling till forskning. Att de tvärtemot vad de lovar till och med riskerar att försätta läsaren i ett sämre tillstånd än tidigare.

En avundsjuk forskare?

Den här boken är både intressant och stökig. Mängder med teorier och forskning att ta del av och som givetvis inte är helt samstämmig. Självkänsla är ett begrepp som är väldigt svårt att få koll på. Hur får man bra/dålig självkänsla? Är det eftersträvansvärt att ha så bra självkänsla som möjligt? Vad påverkar den och vad vet vi egentligen? 

Det blir som sagt stökigt eftersom det här forskningsfältet har en svår och stor grop att gräva i. Det finns helt enkelt så mycket om självkänsla som vi inte vet. Samtidigt tycker jag mig se ett ljus av logik i de teorier som har tagits fram när de samstämmer med mina egna erfarenheter. 

Efter att ha läst boken förstår jag mer kritiken mot självhjälpsböckerna. Vad som bygger självkänsla är bland annat väldigt individuellt och enkla lösningar är sällan ett bra recept. Samtidigt blir jag konfunderad. Forskningen vet ju som sagt inte så mycket om det här och det finns andra fält där människors upplevelser och sanningar rent av ligger steget före vetenskapen. Vetenskapen är oerhört viktig men är samtidigt trög. Det tar lång tid att komma fram till sanningar. Sanningar som dessutom tenderar att ändras längre fram i tiden. 

Boken är verkligen svårläst eftersom man kastas så mycket mellan olika teorier. Därför blir det skönt att Lindwall ändå levererar en typ av sammanfattning i slutet. Här är några av tipsen för en sund självkänsla:

- Det finns inga snabba lösningar. Tålamod!

- Släpp fokuset på dig själv och ägna dig mer åt andra och deras behov. 

- Var realistisk, ärlig och inse dina begränsningar. Förbättra dig på områden som är viktiga för just dig. 

- Träna och motionera regelbundet. Jämför dig med dig själv.

- Utöva mindfulness.

- Betona och belöna ansträngning och inlärning.

Ytterligheterna är livet

 Livet är ytterligheter och inte balans.

Kalmar Ironman 2019

Livet är i ständig förändring med toppar och dalar. Jakten på att alltid ha det bra förändrar inte naturens gång och då är det viktigt att huvudet hänger med i verkligheten. 

Glädje och sorg, kärlek och ilska. Bekvämt kontra obekvämt. 

Självklart vill vi alltid ha det så bra som möjligt men det är en orimlighet i sig självt att alltid ha det bra eftersom vi då inte kommer att uppskatta det. Vi anpassar oss och glömmer och ju bättre vi får det desto känsligare blir vi för att inte få som vi vill. Känsligare för när något blir sämre än det vi har vant oss vid.

Jag vet inte om bortskämd är rätt ord. Kanske skörare är ett bättre ord?

Livets prövningar måste få finnas även om vi egentligen inte vill och jag är övertygad om att det går att träna upp sig på att klara motgångarna. 

Ultralöpningens mentala utmattning och trötta muskler. Kallbadets ångest och andra "jobbigheter" har en oerhört viktig funktion. Man hamnar i ett obekvämt tillstånd som man klarar av och besegrar. Det är en kamp, en motgång, man frivilligt utsätter sig för och som rustar en mentalt för att klara av livet. 

Detta blir en mental investering som ger kraft och ork till att hantera andra sorger och motgångar.

Jag hör ofta folk omkring mig som suckar och går ner sig över småsaker. Problemet eller motgången förstoras upp och jag tänker alltid samma sak. 

Vi blir i dagens bekväma och motståndslösa samhälle inte rustade för att hantera livet. Allt ska vara så lätt, enkelt och bekvämt. Vår ständiga strävan att alltid ha det så bra som möjligt gör oss mentalt svaga att hantera det vi aldrig kommer att komma ifrån. 

Och motståndet och allt jobbigt blir bara värre ju mindre vana vi blir att hantera dem. 

Som så mycket annat krävs kunskaper och insikt. Därefter krävs att man agerar. 

Vår hälsa kräver en medvetenhet och ett aktivt val. Ingenting kommer av sig självt. Inte rörelsen, den bra maten eller sömnen. Inte heller pausen och ron från de ständiga intrycken och definitivt inte förmågan att hantera motgångarna i livet.

Så ut och välj mentala motstånd. Besegra dem och stärk dig själv för att må bättre här och nu men även för att bygga upp ett kapital för att hantera livet. 

Tid och råd att må bra

Tid och pengar. Två saker vi alltid har för lite av? Eller handlar det mer om hur budgeten ser ut?

Vi har trots allt alltid ett inflöde av både tid och pengar. Ja, vi hade alla velat ha ett större inflöde och antingen väljer man att påverka det eller så tar man tag i utflödet - utgifterna. 

Vad lägger vi vår tid och våra pengar på? Har vi koll och är medvetna om det? Prioriterar vi rätt? Finns det en tanke, en plan överhuvudtaget eller blir det bara vad det blir?

Vad är lämpligt att lägga tid och pengar på? Hur mycket läggs på vår egna hälsa? Jämför det med hur mycket som läggs på bilen, på skärmar eller på? Ja, vadå?

Vi har i dagens Sverige alla möjligheter att må riktigt, riktigt bra. Med trollpinnen i hand kan vi åstadkomma så mycket och det är få saker som enligt mig är viktigare än vår egna hälsa. Det är där tiden och pengarna bör läggas eftersom det egna välmåendet får världen i stort att bli bättre och vackrare. 

Vad är du värd? Har du råd att må bra? Vem äger din trollpinne?

Så många hälsosvar i forntiden

Hur ska vi leva för att må så bra som möjligt. Om vi tittar tillbaka i tiden hittar vi med logik och lite kunskaper många svar på den frågan.

Utgångspunkten är naturligtvis att acceptera att vi är en produkt av evolutionen. Att vi har anpassat oss till den miljön som har funnits omkring oss i hundratusentals år. Kanske till och med flera miljoner år beroende på hur man ser det där med vad som är en människa. Denna anpassning har skett mycket långsamt och det är också därför som vi med god grund kan säga att vi inte är riktigt konstruerade för den livsmiljön som vi omges av just nu. Den senaste tiden har vår omgivning förändrats oerhört fort. En utveckling som vi helt enkelt mentalt och fysiskt inte har hängt med i. Vi förändras också men det går väldigt, väldigt långsamt. 

Vi kan och ska naturligtvis inte lämna civilisationen och flytta ut i skogen igen. Men med förståelse och insikt kring miljö och evolution går det att hantera livet på bästa möjliga sätt. Vi kan ställa oss mängder med frågor som blicken bakåt kan ge mer eller mindre väldigt bra svar på. Exempelvis:

Vad bör vi rimligtvis äta och dricka och hur ofta?

Hur mycket rörelse är vi gjorda för? Vilken typ av rörelse?

Hur många intryck per dag är vi gjorda för? Hur mycket lugn och ro?

När bör vi sova? 

Vilken typ av social interaktion borde vi rimligtvis ägna oss åt? 

Är det troligt att vi ska ha ständig bekvämlighet?

Vi har inte i detalj korrekta svar på de här frågorna men det behövs inte heller. Det räcker med att fundera på vad som är rimligt och troligt för oss omoderna människor. Jo, för vi är omoderna och inser vi det och lever därefter kommer vi att må avsevärt bättre än vad vi gör idag.

Jorden runt

 26 december 2011 började jag mäta. Jag minns att mitt första mål var att en dag ta mig ner till Slovenien, cirka 1800 km. Det jag har mätt är träning. Det betyder att exempelvis familjetransporter med cykel inte har räknats. Åren har gått och kilometrarna har tickat på. Allt eftersom har jag blickat mot jordens omkrets på 40 000 km. Vad häftigt det vore att ta sig så långt!

Bedriften kan ju vara mer eller mindre imponerande. För en cyklist är det kanske inte så märkvärdigt och därför känns det extra roligt att det är med löpningen jag tagit mig längst. Och en dag vacker dag ska jag enbart ha sprungit varvet runt... 

Men tills dess får jag njuta av att jag hittills faktiskt har gjort det där varvet genom följande aktiviteter:

Löpning: 20 696  km

Cykling: 15 613  km

Rullskidåkning: 1 873 km

Längdskidåkning: 1 048 km

Kajakpaddling: 418 km

Rollerblades: 256 km

Simning: 194 km

Totalt: 40 098 km

Tidsspann: December 2011-12-26 - September 2020-09-10 = 8 år och 10 månader = 106 månader

Snitt: 40 098 km / 106 månader = 378,3 km/månad.

Km/år:

2011 - 9 km

2012 - 604 km

2013 - 1335 km

2014 - 3114 km

2015 - 4678 km

2016 - 6232 km

2017 - 6420 km

2018 - 5280 km

2019 - 7623 km

2020 - 4803 km (t o m 10/9)

Roligt, roligt med siffror och fascinerande kraft de har i att motivera.

Trailguiden

 Hur får vi fler att upptäcka traillöpningens fantastiska värld?

Bild: Peter Wretmo

Lukten, luften och omgivningen. Underlaget och ljuden. Det jag ser och känner. 

Skogen!

Tiden är inte viktig. Ingen ser på. Här finns ingen prestige. Vill jag gå så gör jag det. Kilometertiden kan slänga sig i väggen eftersom den inte tar hänsyn till underlag och höjdmeter. Det går helt enkelt inte att springa speciellt snabbt (kilometertid) och då är det lättare att släppa det kravet på sig själv. Och om siffrorna nu är viktiga så går det alltid att kolla pulsen. För den kommer garanterat slå..... om du vill. 

Eller varför inte "kolla" benen, för de kommer helt säkert att kunna ropa högt. Rent träningsmässigt är traillöpningen outstanding. Allt det ger i styrka och kondition samtidigt som det är snällt mot kroppen. Men det är inte där mervärdet finns.

Inramningen gör löpningen till en inre resa. Inte tänka alls eller kanske ge sig själv just den möjligheten? Fundera och utvärdera eller bara vara här och nu. 

Vad är löpning för dig? Handlar det bara om prestation och träning? Vill du verkligen inte ha mer än så? Är det bara att kämpa eller finns det tid för njutning? Vilken nivå vill du att din löpning ska vara på? 

För egen del har jag blivit bortskämd. Varför tillbaka till asfalt, trafik och folk (som dessutom kanske bedömer mig). Där blir löpningen fattig i mina ögon. Som en vinkännare (antar jag...). Har du väl fått smak av det riktigt goda finns ingen större anledning att nöja sig med sämre. 

Bred stig - Skogens motorväg

Såsom Bohusleden eller Vildmarksleden. De kan vara mer eller mindre tekniska men breda. Givetvis behöver man lyfta på fötterna vilket bara är bra eftersom det är precis det ditt löpsteg behöver. Alltid väl skyltat och "risk" för att träffa på folk. Samtidigt trevligt eftersom de vi träffar delar samma härliga natur och till viss del upplevelse.

Skogsvägar

Ger mig alltid samma blandade känslor. Plötsligt är skogen inte lika nära och det känns som om farten dör. Det är inte långsammare men det känns långsammare. Huvudet behöver, på gott och ont, inte längre fundera så mycket på vara jag sätter fötterna. Är jag pigg blir det lite tråkigare. Är benen tröttare kan det vara riktigt skönt. Kan vara vettigt att ta skogsvägen i slutet av rundan eftersom risken för att snubbla med trötta ben då är mindre än på en stig.

Spenaten

Så härligt och så jobbigt. Att helt förbehållslöst ge sig ut i spenaten är något väldigt speciellt. Att ta den "väg" som uppkommer mellan träd, buskar och snår. Att tvingas lyfta rejält på fötterna och känna pulsen slå allt fortare och hårdare. Att efter ett tag med mjölksyra sprutande ur öronen inte orka mer. Att bara börja gå eftersom det helt enkelt inte går att springa mer. Härligt!!

Den mindre stigen

Fotarbetet och underlaget. Det går att springa fort och eftersom skogen är ännu närmare än vid den bredare stigen känns det också fort. Är det dessutom l i t e neråt är det tveklöst trail-delux.

Oro och skaderädsla

Oron för att springa i skogen är helt och hållet en spökkonstruktion från hjärnkontoret. Vad ska hända? De flesta av oss bor ju dessutom inte direkt i närheten av någon riktig skog med flera mil till civilisationen. I värsta fall får man väl ha med sig mobil, karta och kompass. Statistiskt sätt är det farligare att vara i bilen eller hemma..... Mycket farligare! Skadan kan alltid lura runt hörnet oavsett var vi springer. Anpassa farten och koncentrera dig på det du gör. Svårare än så är det inte. 

Fästingar

Slutligen det här med fästingar. Oro och rädsla är sällan bra. Det går att klä sig mer eller mindre vettigt och det går att vaccinera sig om man nu vill det. Oavsett får ju inte de där små rackarna hindra oss från den härliga skogen. För egen del har jag svårt att ta dem på allvar. Så många mil som jag gjort i skogen i shorts och kortärmat och jag får ytterst få fästingar. Är det för att jag blir så svettig eller för att jag helt enkelt inte är god nog? De kanske ser mig som kompis :)? 

Fästingar är ett problem om man vill att de ska vara ett problem.

Och skogen.... Det är där den ljuvliga löpningen finns.

Blodsockerkoll

För ett par månader sedan köpte jag mig en blodsockermätare och har därefter lekt och experimenterat lite. Efter ett tag bestämde jag mig för att lägga upp mitt matintag på tre olika sätt under tre veckor för att se ifall det skulle generera någon skillnad. 

Utgångsläge:

Kost

I grunden äter jag en lågkolhydratkost. I perioder kan det variera lite i fråga om hur mycket mejerier jag äter och hur mycket jag "slarvar". Oftast innebär slarvet mörk choklad i olika mängder och/eller knäckebröd (Finn crisp).

Träning

Varje dag, ibland flera gånger per dag. 

Fasta

I princip aldrig frukost och en 24 timmarsfasta per vecka. 

Blodsockermätningen

Jag mätte blodsockret cirka tre gånger per dag. Morgon, innan lunch och före sänggående. 

Mitt lilla treveckorsexperiment såg ut på följande sätt:

Vecka 1 - En slarvigare vecka där bland annat mejeri, choklad och knäckebröd var tillåtet.

Veckans blodsockervärden i snitt:

Morgonvärde: 5,3 mmol

Totalt snittvärde: 5,16 mmol

Vecka 2 - Inget slarv, däremot med mejeri. 

Veckans blodsockervärden i snitt:

Morgonvärde: 4,8 mmol

Snittvärde: 4,7 mmol

Vecka 3 - Striktare kosthållning med minimalt med kolhydrater och inga mejerier.

Veckans blodsockervärden i snitt:

Morgonvärde: 4,8 mmol

Snittvärde: 4,8 mmol

Slutsats

Först och främst vet jag inte riktigt hur tillförlitlig den där mätaren är. Jag har ibland tagit olika blodprov vid samma tillfälle och lyckats få olika resultat. Det är vad det är med den saken och kanske en påminnelse om att just det här experimentet är allt annat än vetenskapligt. Mitt blodsocker var väldigt jämt och rörde sig inte speciellt mycket oavsett när på dygnet jag mätte vilket känns bra. Att blodsockret gick ner när jag åt bättre vecka 2 var ingen överraskning men däremot blev jag lite förvånad över att det inte var någon skillnad mellan vecka 2 och 3. Trodde att det skulle gå ner ytterligare...

Jag vet att det tar lång tid att generellt komma ner på en ännu lägre blodsockernivå. Efter de här veckorna har jag varit fortsatt duktig med vad jag har stoppat i mig och det jag sett när jag sporadiskt har mätt blodsockret är att det är ytterligare lägre än tidigare. Är motiverad till att hålla den här striktare kosthållningen under hösten och ska bli spännande att se hur det kommer att se ut om ytterligare någon månad.

Motivation

Jag har alltid sagt att siffror motiverar och det stämmer även idet här fallet för mig. Jag vill gärna ner i blodsocker och eftersom jag kontinuerligt med mätaren kan se var jag ligger motiverar det mig att vara duktig med matintaget. En oväntad positiv effekt var också att jag normalt sätt på kvällarna kan äta lite utan någon egentlig anledning. Det behöver inte vara att jag stoppar i mig något dåligt men vanan finns där ändå. Detta har mätningen hjälpt mig med att ändra på eftersom man inte ska mäta för tätt inpå matintag.

Jag ser ingen anledning att fortsätta mäta kontinuerligt just nu. Istället ser jag fram emot att göra det senare i höst.

Vågar jag?

Att ta en paus från det ständiga bruset. Att inte ha något i öronen eller en skärm att titta på precis hela tiden. Den där transporten eller väntan vid tex busshållplatsen. Bara vara... Vad skulle hända då?

Att bara finnas här och nu..., att ta in den omgivning jag befinner mig i för stunden. Vad ser jag? Vad hör jag? Luktar? Känner? Finns det rent av andra människor omkring mig?

Vad skulle jag tänka om det? Jobbigt och tråkigt? Kanske till och med lite läskigt? Och apropå att tänka...

Skulle det rent av bli så att jag får tid till det där samtalet med mig själv? Finns det intresse av det? Vad skulle det kunna leda till?

Vågar jag ge mig själv tid till att faktiskt lyssna på mig själv och få reda på vad jag faktiskt tycker, tänker och känner?

Vi har alla en ständig dialog med oss själva. Kroppen och huvudet pratar med oss hela tiden men lyssnar vi? Dialogen blir en monolog som sakta, sakta höjer rösten för att slutligen skrika otäckt högt och då är vi tvungna att lyssna eftersom den signalen är så allvarlig att den innebär en krasch.

En kroppslig sådan eller en mental.... Oavsett riskerar det att bli en allvarlig reaktion som är bra mycket svårare att återhämta sig ifrån än om lyssnandet hade börjat i tid.

Mod eller bara medvetenhet? En av de viktigaste rösterna vi måste lyssna på är vår egna men det är som om allt brus runt omkring får oss att glömma detta. Eller kanske rent av lite bedrägligt lurar oss bort från en viktig grund. En bedräglighet som får oss att bara vilja konsumera mer och mer och där det blir allt mer otänkbart att koppla ifrån. Vi blir rastlösa, otåliga och vill bara ha mer och mer när vi egentligen behöver allt mindre.

Att ta en paus från det ständiga bruset. Vågar jag?

Dopprunguiden

 

Likt en gasell genom skogen. Studsande förbi stenar och rötter. Sjön skymtas genom träden. Lusten att plumsa i är stor och självklar. Väl framme är det bara att dyka i och sen upp igen för att fortsätta löpningen med siktet inställd på nästa sjö. 

Snabbt och enkelt utan krångel. Underbart härligt och smidigt. Det är det som krävs för att det ska bli av. Att ta av sig skor och kläder ökar risken för att det inte blir av alls. Det blir för krångligt. För omständligt.

Med rätt förutsättningar maximeras möjligheten till en underbar form av löpning: 

Dopprun!!!!

- Smörj in väl valda delar med vaselin. Vid löpning med bar överkropp kan det vara lämpligt att även smörja in områdena vid armhålorna.

- Skovalet är viktigt. De ska inte suga åt sig och de får inte vara limmade hur som helst. En del skor tål helt enkelt inte att bli blöta. I princip alla Icebugs skor har funkat ypperligt för mig.

- Tights till brallor. Spelar ingen roll om det är lång- eller kortbyxor men det ska inte vara några fladdriga shorts eftersom de i vått tillstånd riskerar att skava rejält vid fortsatt löpning.

- Bara teknik som tål vatten. Exempelvis klocka.

Njut!

En god hälsa kräver regler

 Välmående - Semester och ledighet! Frihet! Kravlöshet! Tid! Bekvämlighet! God mat och dryck! Lyx!

Något vi alla längtar efter och uppskattar och det låter verkligen inte dumt men i praktiken riskerar allt ovan att bli kontraproduktivt om man blir som ett övergivet skepp utan riktning.

Vi är gjorda för att överleva och därför har vi en rad mekanismer som i alla tider har hjälpt oss med detta men som nu istället kan leda oss till fullständig ohälsa.

Visst är det gott att ta det lugnt och slappa ett tag. Att inte ha några tider att passa och njuta av det vi upplever är gott. Men risken är stor att det blir för mycket av det goda när tidens boja inte vägleder oss. 

- Den där serien som aldrig tar slut - Bara ett avsnitt till....

- Alkoholen, sockret, skärmtiden, skräpmaten, "hängmattan". Ju mer desto svårare att bryta mönstret.

Semesterlunken kan lätt leda till en felaktig riktning och omställningen till vardagen kanske inte blir självklar då man kan ta med sig samma tänk in i den. 

Vi behöver tider och regler att förhålla oss till och min uppfattning är att vi är förhållandevis duktiga på att hålla oss till tider och regler som andra har satt upp. Till exempel en arbetsgivare. Men att vi är tämligen dåliga på att sätta upp och hålla oss till ett eget ramverk. 

Ska jag träna eller inte? Finns det bestämda dagar? Vad tillåter jag mig själv att äta och inte. Njuter jag av onyttigheter vid specifika tillfällen eller så fort tillfälle ges. Misshandlas sömnen eftersom givna rutiner inte finns och för att skärmtiden är viktigare än jag själv?

Ingen mår bra av otydlighet. Vi vill och behöver veta vad som gäller eftersom vi annars ständigt måste ta ställning till något som kanske känns som ett obekvämt beslut. Och då är risken stor att vi väljer den enkla och bekväma vägen eftersom vi kanske inte är mentalt förberedda. Kanske trött, arg eller ledsen. Ingen bra sinnesstämning för att orka göra goda beslut.

Allt skräp som mer eller mindre varje dag finns i personalrummet. Om min regel är att jag ALDRIG får ta blir det lättare att motstå än om jag ska tvingas ta ett beslut från gång till gång. 

Specifika träningsdagar/tillfällen ger även de lyxen att inte känna efter och göra ett val. Om tisdagen är en träningsdag så är den och då får ingen trötthet eller dåligt väder hindra mig. 

Dessa regler hjälper och underlättar eftersom vi ständigt motarbetas av oss själva. Vi är i grunden bekväma och vill inte göra det jobbiga. Vår urhjärnan vill spara energi, vill äta upp sig eftersom den fortfarande tror att vi lever för 100 000 år sedan då vår omgivning såg helt annorlunda ut. 

Det kostar att ligga på topp. Att strukturera upp sitt liv med ramar och regler för vad jag får och inte får göra är väldigt viktigt och en fin hjälp för att må bra. 

Hälsa kommer inte av sig självt. Framförallt inte idag när så mycket rycker och sliter i oss åt fel håll. Vi har alla möjligheter att ge vika för våra impulser som en gång i tiden var livsviktiga men som idag är det motsatta.

En förutsättning för en god hälsa - Ett eget regelverk.

Snygg och/eller välmående?

Sociala strukturer och kroppsideal. Normer och uppfattningar om hur vi ska se ut och vad som är snyggt. Hur förenliga är de med att må bra?

"Ska man vara fin får man lida pin."

Så talande och så evinnerligt korkat. 

Vi är i grunden väldigt enkla varelser. Vi vill bli omtyckta. Både av oss själva och av andra. Helt uppenbart gäller detta vårt utseende också men det är onekligen olika viktigt för olika människor. Vårt utseende kopplas ofta till vår identitet. Det talar delvis om vem vi är? Talar det även om hur vi mår fysiskt och psykiskt? Hur det är med självkänslan och självförtroendet?

Kanske. Kanske inte. 

Oavsett är det kanske vettigt att ställa sig frågan. Hur viktigt är mitt utseende? För min egen del. I andras ögon. Och hur får det mig att må?

Jag är inte annorlunda än någon annan. Jag vill också bli omtyckt men samtidigt har jag alltid gått min egna väg och i samtalet med mig själv har jag kommit fram till ett flertal slutsatser. 

Mitt utseende är inte oviktigt men aldrig att jag jag tar på mig något som inte känns bra. Är obekvämt. Skor är det tydligaste exemplet. Oj! Vilken markör det är ur ett snygghetsperspektiv. 

Högklackade skor med trång tåbox - Herregud! Av någon anledning anses det snyggt. Sexigt! Annars fullständigt obegripligt. Är det värt det? 

Jag för min del klarar inte av skor som är det minsta trånga och så fort fötterna är instängda och marineras i värme ökar obehaget.

Hur är det med magen? Är den platt och fin eller tillåter du dig själv att andas? Vad gör andningen med ditt välmående? Hur viktigt är det att andra ska tro att du har en platt mage?

Eller gymkroppen? Hur stel är du? Känns det bra?

För att inte tala om den nya accessoaren hörlurar som stänger in oss i vår ensamhet och gör oss ännu mindre och osynligare bland alla andra. Jag blir upptagen och slipper interagera. Eftersom jag inte hör behöver jag inte se. Blicken går givetvis ner, axlarna upp och där får vi per automatik en hunsad kropp som fått skäll? Eller hur ska annars huvudet koppla den positionen? Ensam!? Ledsen?!

Vårt välmående kräver en självskattning. En analys. Därefter kräver det också ett mod att göra det jag själv verkligen mår bra av. I många fall innebär det att sticka ut vilket inte är det lättaste eftersom vi så starkt har ett behov att passa in. Att vara som alla andra. 

Men olika ideal ändras faktiskt. Ibland till det bättre vilket är bra på gruppnivå. Som individ kanske jag ändå ska försöka låta bli det där med vad alla andra tycker? 

Om jag gör val som får mig att må bra och då menar jag må bra på djupet och inte den där ytliga varianten. Då spelar mitt utseende allt mindre roll och jag kommer i mina egna ögon både vara snygg och välmående.

Föreningshälsa

Jag är född och uppvuxen med fotboll. Storebror spelade i ÖIS och jag var tidigt där någonstans i närhet med min egna boll.

Vid fem års ålder började jag själv spela i klubben och åren gick. Killar kom och gick men kärnan bestod. Vi tränade och spelade. Lärde oss vinna och förlora (kanske framförallt att förlora de första åren). Hela känsloregistret upplevdes. Skratt och glädje allra mest. Vi kämpade och slet mot gemensamma mål och lärde oss att ställa upp för varandra. Hur många julkalendrar och bingolotto såldes inte? Solidaritet!

Vi var ett lag men även en klubb där tränarna både medvetet och omedvetet påverkade oss oerhört mycket. Både i det fotbollsmässiga och personliga. Jaget var viktigt men inte viktigare än laget. Vi behövde varandra.

"Personlig stil och ansvar" - Krister Holmqvist. Du representerar både dig själv och din klubb. Det finns inga genvägar. Träna för att bli bättre.

Jargongen kunde vara rå men hjärtlig. Gjorde du något som var fel fick du veta det men syftet med passningen var inte i grunden att förnedra. Istället var det fråga om att tillrättavisa fast med ett humoristiskt inslag. Det ledde ofta till skratt men det ledde också till att man fick lära sig att ta kritik.

Jag är övertygad om att Förenings/idrottslivet är enormt viktigt inte bara ur ett rörelseperspektiv. Därifrån har jag fått med mig nycklar för att hantera livet såsom:

- Engagemang.
- Klubb- och lagkänsla.
- Solidaritet.
- Passion.
- Vad som krävs för utveckling.
- Disciplin.
- Humor.
- Äkthet
- Ärlighet
- Framgång och motgång.
- Att jobba mot ett gemensamt mål.
- Samarbete.

Det går förmodligen att göra listan hur lång som helst. Idag ser jag hur mina egna barn får ta del av dessa nycklar och det värmer verkligen. 

Men.

Idag slutar barn och ungdomar med sin idrott i snitt innan de fyller 11 år och föreningarna i landet minskar i medlemsantal. Det är förfärligt. Jag tänker på allt barnen missar men även på vad de gör istället. Utomhusleken är ju dessutom i princip död så hur ska de skaffa sig en grund och beredskap att hantera livet? Både fysiskt och psykiskt!

Det krävs idag aktiva val för att må bra. Dessa val måste göras både för vår egna och våra barns skull. Och valen kräver engagemang, tid, solidaritet och självuppoffring eftersom vi inte kan köpa oss till ett föreningsliv. 

Vi är föreningarna - Hoppas verkligen att vi håller dem vid liv.

"Infopaus" - Har jag missat något?

En veckas camping - En vecka utan det ständiga flödet. Inga nyheter. Inga sociala medier.

Jag har i flera år nu tagit en "infopaus" i samband med att vi åker iväg någonstans på semester. Det är väldigt smidigt av flera skäl eftersom bortavaron ruckar på de givna rutinerna som finns hemma. Jag tror att vi alla har ett visst beteendemönster och att det därmed är svårare att göra annorlunda i hemmiljön. Alltså känns det givet att passa på när vi är iväg...

Hur?
Jag tillåter jag mig att använda kameran, kolla vädret, navigera samt att registrera min träning. All annan aktivitet på nätet är förbjuden. Ej heller ok att läsa tidningar, text-tv eller annan uppdatering IRL.

Varför?
Dels är jag nyfiken på hur jag kommer att reagera och dels för att jag är övertygad om att infopausen är väldigt viktig i dagens samhälle där vi frivilligt (ja! frivilligt) bombarderas av all möjlig viktig och oviktig information.

Utgångspunkt.
Först och främst är jag kanske helt fel person att göra den här typen av åtgärd. Jag avskyr att pilla med mobilen. Den är liten och gör sällan det jag vill. Jag har minimalt med appar och min fingerfärdighet är usel och därför klickar jag mig sällan rätt och att skriva är ett helvete. Ett inlägg på Instagram är till exempel fortfarande krångligt och tar längre tid än nödvändigt att göra. Nio gånger av tio använder jag en större apparat om jag ska göra något på nätet och eftersom de aldrig är med på semestern är omställningen inte svår. Dessutom är min tid på nätet redan väldigt begränsad eftersom jag har litet intresse av att följa andra.

Men. Jag har trots allt ett liv på nätet. Jag följer och framförallt delar jag, jag hänger med i samhällsutvecklingen och har en del saker som jag "behöver" göra.

Upplevelse
Det är tveklöst väldigt skönt med den här pausen. Det blir en sorts stillhet när världen krymper och det enda som finns och gäller är det som sker här och nu. Och till min glädje är detta busenkelt. Jag känner varken längtan eller sug. Det kliar inte i fingrarna. Istället sätter sig "bortavarorutinerna" direkt och jag kan inte undgå att reflektera över hur jag eventuellt kan begränsa min informationskonsumtion ytterligare. Jag tycker trots allt att jag ibland kollar nyheterna för ofta och att jag skulle kunna strama åt min tid på nätet ännu mer. Samtidigt känner jag att mitt förhållningssätt är sunt, vilket är glädjande.

Jag är övertygad om att en sådan här vecka är både viktig och och meningslös. Viktig för att uppleva hur det känns och om det leder till reflektion och en nödvändig förändring. Fullständigt meningslös om det blir en "earthhour" av det hela. Det vill säga att ens konsumtion är alldeles för hög året om och så tror man att en liten dag eller vecka ska leda till något. Pauser är något vi behöver kontinuerligt oavsett om det gäller stress eller annan belastning.

Full fart framåt utan reflektion är en given väg in i en stenhård vägg.

Vad gör jag?
Vad vill jag?
Hur mår jag?
Vad mår jag bra av?
Vad mår jag dåligt av?

Några exempel på frågor jag tycker att man ska ställa sig ofta. Frågor som leder till svar som leder till ett förstärkt eller förändrat beteende och därmed ett bättre mående.

Hur stor är synden?

"Daniel, du är himla duktig". "Du är värd något gott".

Det kliar i fingrarna. Kugghjulen har satt kursen. Mot "belöningen". När tanken väl har infunnit sig är det svårt att stå emot.

Min beredskap inför detta är att helt enkelt inte ha något dumt hemma. För vet jag att om det finns där så tar det inte lång stund innan det ryker.

Det blir gärna mörk choklad. Ännu mer gärna i tryffelform (hemmagjord). Och naturligtvis kan jag inte nöja mig med en eller ett par. De sipprar ner så mjukt och härligt och då är viljestyrkan att vara duktig liten. Mycket liten.

Eller Finnkrisp. Med massor av smör och OST!!! Så tunn och så liten....., bara en till.

Godis, glass, nötter och chips händer som tur är väldigt sällan. Men det händer. Läsk dricker jag aldrig.

Det är lustigt det där hur något kan sitta så hårt i ryggmärgen för även om inget av ovanstående finns hemma kan jag känna ett behov av att unna mig. Och det är verkligen inte hunger, men visst skulle jag ha något litet....

De bättre alternativen eller lösningarna blir oliver eller smör med ost. Kokosolja eller tidig tandborstning är också en lösning. Men en förbannat tråkig lösning.

Motivationen  och viljestyrkan hör väldigt mycket ihop med hur mycket av den varan som har förbrukats på annat håll. Mental trötthet är värdelöst partner i detta. Om jag till exempel har pressat mig i min löpning så har jag ju varit väldigt duktig och då finns inte mycket krafter kvar till att stå emot "det jag är värd".

Och så kommer samvetet krypande....

Jag har ju en tydlig målbild. Jag vet vem jag vill vara. Jag vet också att jag både vill och inte vill uppnå det där målet med total nyttighet. Det går upp och ner. Vissa perioder är jag riktigt, riktigt duktig. Andra perioder är synden större.

Men hur stor är egentligen synden? I mitt fall är det det som är problemet.

Jag tränar mycket och äter väldigt bra kost VARJE DAG. Storleken på synden avgörs av hur bra/dåligt utgångsläget är. Vad spelar en eller ett par Finnkrisp för roll? Dessutom skulle 99% av befolkningen skratta knäna av sig om de visste att jag anser knäckebröd vara en synd. Vad andra tycker och tänker påverkar (tyvärr) också mitt agerande.

Så förmodligen kommer jag att fortsätta på den inslagna vägen. Någon hälsomässig brist måste jag ju få ha.

Tobleronen.....

Den vanns på Liseberg förra sommaren. Tre i familjen jublade. Den fjärde tänkte "fan, hur ska jag klara detta?" Jag glömmer aldrig kommentaren en av mina grabbar fällde. "Vi måste väl inte slänga den pappa?"

Jag fick min fru att gömma chokladen. För om jag inte visste var den fanns.... Efter ett halvår hittade jag den av misstag. Det finns fortfarande några kvar.

Längdrekord i juni

542,4 km på 30 dagar.

Det blir ett snitt på 18 km per dag.

I april och maj sprang jag utan något egentligt längdmål. Helgturen till Gällstad gjorde givetvis sitt och resulterade i en vecka med 201 km vilket i sin tur är mitt veckorekord. Men utöver det var det lusten och jobb- och familjekalendern som styrde.

Efter en titt i statistiken insåg jag att både april och maj blev två månader med många kilometer.

April - 476 km
Maj - 466 km

Statistiken gjorde mig också uppmärksam på att månader med mer än 400 km inte har varit jättevanliga (7 gånger fram till idag) och att mitt månadsrekord låg på 502,4 km (mars 2018). Med en samarbetsvillig och välfungerande kropp tog det inte lång stund att bli motiverad till att passera 500 km en gång till.

Så ut och spring. Varje dag.

Det är väldigt speciellt att ha ett uttalat längdmål. Det blir en kravbild där hornen växer fram vilket i sig inte är fel. Det finns något gott i att utmana och pressa sig. Samtidigt försvinner onekligen en del av löparglädjen....

Det är trots allt lite jobbigt att springa över 500 km på en månad. Energinivån har varit god både under löpningarna och under dagarna. Benen lever sitt egna lilla liv där det inte på förhand går att säga hur trötta de är eller kommer att vara. Ibland har en hel tur känts tung med omedelbar mjölksyra, ibland första halvan och ibland andra halvan. Ibland har de t o m känts pigga :).

Jag uppskattar att drygt 80% av löpningen har varit i skogen (stig och skogsväg) med allt vad det innebär i höjdmeter och teknisk terräng. Resterande har varit asfalt som både kan vara befriande (slippa lägga fokus på fotarbetet) och tråkig. Ibland har jag t o m sprungit fort!! :)

Hälen som jag kände av under min löpning till Gällstad har gjort sig påmind igen. Ont på morgonen men efter att har sprungit igång har känslan försvunnit för att återkomma nästa morgon igen. Där har jag ett utvecklingsområde samtidigt som det känns hyfsat logiskt att kroppen någonstans ändå undrar vad tusan det är som händer.

Ingen träningsvärk.

Jag är fascinerad över kroppen och vad den klarar av. Det är tveklöst vad den är gjord för när jag tänker på all min rörelse och hur bra jag mår i förhållande till hur ont andra har som knappt rör sig.

Nu ser jag fram emot juli där lusten ska få styra igen. Jag ska medvetet ta det lugnare och lägga in lite andra träningsaktiviteter såsom rullskidåkning. Men det är klart, ska det regna framöver finns inget bättre än löpning.

Ska bli roligt och se vad juli landar i. Tänk om jag "bara" kommer att springa 400 km. Vore fantastiskt om jag upplevde den längden så.

Utveckling och måluppfyllelse. Ändrade målbilder - nya normaliteter. Det som en gång var mycket är inte det längre. En underbar känsla.

Jag tänker aldrig glömma att jag för ungefär åtta år sedan ansåg att alla som sprang mer än milen hade en skruv lös.

Yoga - för dig som tränar av Monika Björn

En väldigt trevlig och lättillgänglig bok om yoga med fokus på övningar för den som tränar. Boken börjar med en allmän introduktion till varför man bör yoga och på vilket sätt. Sedan följer fem kapitel som fokuserar på längdskidåkning, cykling, simning, löpning och styrketräning.

I dessa kapitel förklaras hur kroppen belastas av dessa träningsformer och vilka yogaövningar som är lämpliga att utföra i anslutning till de olika träningssätten. Mot slutet följer en mer detaljerad genomgång om hur övningarna som finns med i boken ska genomföras.

Jag gillar både bokens upplägg och innehåll. Många bra bilder och förklaringar även om förklaringarna är något som just jag har svårt att ta till mig rent teoretiskt. En defekt hos mig som garanterat inte gäller alla.

Flera av övningarna kände jag igen och det kändes bra att jag fått till mig en del av dem även från annat håll. Blir som en liten källkritisk bekräftelse...

Klart läsvärd bok som rekommenderas som av förklarliga skäl bör köpas och inte lånas.