måndag 13 juli 2020

"Infopaus" - Har jag missat något?

En veckas camping - En vecka utan det ständiga flödet. Inga nyheter. Inga sociala medier.


Jag har i flera år nu tagit en "infopaus" i samband med att vi åker iväg någonstans på semester. Det är väldigt smidigt av flera skäl eftersom bortavaron ruckar på de givna rutinerna som finns hemma. Jag tror att vi alla har ett visst beteendemönster och att det därmed är svårare att göra annorlunda i hemmiljön. Alltså känns det givet att passa på när vi är iväg...

Hur?
Jag tillåter jag mig att använda kameran, kolla vädret, navigera samt att registrera min träning. All annan aktivitet på nätet är förbjuden. Ej heller ok att läsa tidningar, text-tv eller annan uppdatering IRL.

Varför?
Dels är jag nyfiken på hur jag kommer att reagera och dels för att jag är övertygad om att infopausen är väldigt viktig i dagens samhälle där vi frivilligt (ja! frivilligt) bombarderas av all möjlig viktig och oviktig information.

Utgångspunkt.
Först och främst är jag kanske helt fel person att göra den här typen av åtgärd. Jag avskyr att pilla med mobilen. Den är liten och gör sällan det jag vill. Jag har minimalt med appar och min fingerfärdighet är usel och därför klickar jag mig sällan rätt och att skriva är ett helvete. Ett inlägg på Instagram är till exempel fortfarande krångligt och tar längre tid än nödvändigt att göra. Nio gånger av tio använder jag en större apparat om jag ska göra något på nätet och eftersom de aldrig är med på semestern är omställningen inte svår. Dessutom är min tid på nätet redan väldigt begränsad eftersom jag har litet intresse av att följa andra.

Men. Jag har trots allt ett liv på nätet. Jag följer och framförallt delar jag, jag hänger med i samhällsutvecklingen och har en del saker som jag "behöver" göra.

Upplevelse
Det är tveklöst väldigt skönt med den här pausen. Det blir en sorts stillhet när världen krymper och det enda som finns och gäller är det som sker här och nu. Och till min glädje är detta busenkelt. Jag känner varken längtan eller sug. Det kliar inte i fingrarna. Istället sätter sig "bortavarorutinerna" direkt och jag kan inte undgå att reflektera över hur jag eventuellt kan begränsa min informationskonsumtion ytterligare. Jag tycker trots allt att jag ibland kollar nyheterna för ofta och att jag skulle kunna strama åt min tid på nätet ännu mer. Samtidigt känner jag att mitt förhållningssätt är sunt, vilket är glädjande.

Jag är övertygad om att en sådan här vecka är både viktig och och meningslös. Viktig för att uppleva hur det känns och om det leder till reflektion och en nödvändig förändring. Fullständigt meningslös om det blir en "earthhour" av det hela. Det vill säga att ens konsumtion är alldeles för hög året om och så tror man att en liten dag eller vecka ska leda till något. Pauser är något vi behöver kontinuerligt oavsett om det gäller stress eller annan belastning.

Full fart framåt utan reflektion är en given väg in i en stenhård vägg.

Vad gör jag?
Vad vill jag?
Hur mår jag?
Vad mår jag bra av?
Vad mår jag dåligt av?

Några exempel på frågor jag tycker att man ska ställa sig ofta. Frågor som leder till svar som leder till ett förstärkt eller förändrat beteende och därmed ett bättre mående.

lördag 4 juli 2020

Hur stor är synden?

"Daniel, du är himla duktig". "Du är värd något gott".


Det kliar i fingrarna. Kugghjulen har satt kursen. Mot "belöningen". När tanken väl har infunnit sig är det svårt att stå emot.

Min beredskap inför detta är att helt enkelt inte ha något dumt hemma. För vet jag att om det finns där så tar det inte lång stund innan det ryker.


Det blir gärna mörk choklad. Ännu mer gärna i tryffelform (hemmagjord). Och naturligtvis kan jag inte nöja mig med en eller ett par. De sipprar ner så mjukt och härligt och då är viljestyrkan att vara duktig liten. Mycket liten.

Eller Finnkrisp. Med massor av smör och OST!!! Så tunn och så liten....., bara en till.


Godis, glass, nötter och chips händer som tur är väldigt sällan. Men det händer. Läsk dricker jag aldrig.

Det är lustigt det där hur något kan sitta så hårt i ryggmärgen för även om inget av ovanstående finns hemma kan jag känna ett behov av att unna mig. Och det är verkligen inte hunger, men visst skulle jag ha något litet....

De bättre alternativen eller lösningarna blir oliver eller smör med ost. Kokosolja eller tidig tandborstning är också en lösning. Men en förbannat tråkig lösning.

Motivationen  och viljestyrkan hör väldigt mycket ihop med hur mycket av den varan som har förbrukats på annat håll. Mental trötthet är värdelöst partner i detta. Om jag till exempel har pressat mig i min löpning så har jag ju varit väldigt duktig och då finns inte mycket krafter kvar till att stå emot "det jag är värd".

Och så kommer samvetet krypande....

Jag har ju en tydlig målbild. Jag vet vem jag vill vara. Jag vet också att jag både vill och inte vill uppnå det där målet med total nyttighet. Det går upp och ner. Vissa perioder är jag riktigt, riktigt duktig. Andra perioder är synden större.

Men hur stor är egentligen synden? I mitt fall är det det som är problemet.

Jag tränar mycket och äter väldigt bra kost VARJE DAG. Storleken på synden avgörs av hur bra/dåligt utgångsläget är. Vad spelar en eller ett par Finnkrisp för roll? Dessutom skulle 99% av befolkningen skratta knäna av sig om de visste att jag anser knäckebröd vara en synd. Vad andra tycker och tänker påverkar (tyvärr) också mitt agerande.

Så förmodligen kommer jag att fortsätta på den inslagna vägen. Någon hälsomässig brist måste jag ju få ha.

Tobleronen.....

Den vanns på Liseberg förra sommaren. Tre i familjen jublade. Den fjärde tänkte "fan, hur ska jag klara detta?" Jag glömmer aldrig kommentaren en av mina grabbar fällde. "Vi måste väl inte slänga den pappa?"

Jag fick min fru att gömma chokladen. För om jag inte visste var den fanns.... Efter ett halvår hittade jag den av misstag. Det finns fortfarande några kvar.