Jag börjar med en lite reflektion så här två dagar efter
Göteborgsvarvet.
Natten till söndagen hade jag svårt att sova eftersom benen
gjorde så förbannat ont. Att vända sig i sömnen var inget som fungerade
särskilt bra.
Natten till idag, måndag, var inte heller något vidare. Jag
hoppades på att träningsvärken i benen skulle reduceras en del genom en
cykeltur till jobbet. Trapporna ner till förrådet togs med smärta. Ut med
cykeln och hopp på. Känslan var faktiskt ganska go. Jag kände mig härligt
rostig i benen och tänkte att tempot får anpassas efter vad som faktiskt är
möjligt. Den här rostiga känslan bestod cykelturen igenom och den var inte helt
igenom negativ. Någonstans så känns det lite skönt när smärtan är sådär lagom.
Jag har ont för att jag har gjort något vettigt och det är inte värre än att
jag kan fortsätta med att göra något vettigt.
Men kroppen är allt bra märklig ändå.
När jag är framme på jobbet inser jag att jag har lyckats på
under 50 minuter. Det är en gräns jag allt som oftast inte klarar av. Varför
jag klarade det idag kan jag helt enkelt inte begripa.
Det hade varit så enkelt att tycka synd om mig själv i morse
och tagit mina värkande ben som en bra ursäkt till att ta bilen istället.
Ibland ska man lyssna på kroppen. Ibland inte. Men det är
verkligen inte lätt att veta när.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar