söndag 31 december 2023

Träningssammanställning 2023

Träningsåret 2023 präglades helt och hållet av min axel. Innan operationen (20 juni) kunde jag inte göra så mycket mer är att cykla och springa och egentligen inte efteråt heller. Inget paddlande, inte mycket till styrketräning och inga rollerblades. Tråkigt men inte så mycket att göra när makten inte ligger hos en själv. 

I maj misslyckades jag med att springa till Norge. Ett par veckor efteråt var jag förhindrad att springa på grund av fotleden och juli var den lugnaste månaden någonsin med tanke på operationen. Promenaderna med inslag av backar, utfallssteg med mera var härliga på flera plan. Att få svettas och få puls, att få känna låren bränna var viktigt både mentalt och fysiskt. Med hösten kom också löpningen igång ordentligt,

Roligt att växla upp igen

vilket var väldigt väldigt härligt. Nu ser jag verkligen fram emot 2024 eftersom jag tror och hoppas att det kommer att bli en träningsmässig "pånyttfördelse". Om allt går som det ska kommer jag återigen att vara fri att träna precis vad jag vill, något jag naturligtvis längtar efter. 

Det finns dock ett litet aber. Min rehab har generellt gått väldigt bra förutom en liten detalj och det är att utåtrotationen för höger underarm inte har gått så bra som den borde. Marie, min fysio var inte nöjd och efter samtal med läkaren kommer det att skickas en ny remiss på en MR för att se ifall något är knas i axeln. Min förhoppning är dock att det bara går långsamt och ordnar upp sig snart nog. 

Om stjärnorna står rätt blir det ett nytt härligt löpäventyr i juni och dessutom vill jag paddla färdigt Viskan. Jag har ju en etapp kvar....

Träningsåret i siffror:

2023 i kilometer
Cykling: 1987,7
Löpning: 3025,7
Promenad: 168,4

Totalt: 5181,8

2022 i kilometer
Cykling: 1889,3
Löpning: 3203,7
Längdskidåkning: 85
Rullskidåkning: 34,3
Rollerblades: 376,5
Paddling: 30,1
SUP: 245,5

Totalt: 5864,4

2021 i kilometer
Cykling: 1 601,9
Löpning: 4 096,4
Längdskidåkning: 129,6
Rullskidåkning: 251,3
Rollerblades: 314,6
Paddling: 65,5
SUP: 170

Totalt: 6 629,3 

2020 i kilometer
Cykling: 3399,9
Löpning: 3358,2
Längdskidåkning: 96,5
Rullskidåkning: 437,1
Rollerblades: 22,3

Totalt: 7314

2019 i kilometer
Cykling: 3973,8
Löpning: 2911,6
Paddling: 11,1
Simning: 75,4
Längdskidåkning: 258,3
Rullskidåkning: 158,8
Rollerblades: 233,9

Totalt: 7622,9

2018 i kilometer
Cykling: 804,8
Löpning: 3898
Paddling: 42,1
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 105,4
Rullskidåkning: 410,2

Totalt: 5280,4

2017 i kilometer
Cykling: 2739,7
Löpning: 3151,5
Paddling: 28
Simning: 11,3
Längdskidåkning: 266,7
Rullskidåkning: 223

Totalt: 6420,2


2016 i kilometer
Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer
Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer
Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7

torsdag 14 december 2023

En plats på jorden av Markus & Frida Torgeby

 

Bilderna är fantastiska och orden är som honung. Det är som att kroppen tar till sig och suger in med omedelbar verkan och med stor tillfredsställelse. Markus Torgebys bästa egenskap är kanske att han på ett enkelt och begripligt sätt klarar av att leverera djupa budskap. 

Stugbygget som även filmats och finns som en dokumentär på tre delar i SVT (rekommenderas!) handlar både om det faktiska byggandet av något konkret och byggandet av ett liv. Vad är meningen med livet och vad är viktigt på riktigt? Vad mår vi bra av och inte? Och även varför det kanske är svårare än någonsin att ta de rätta besluten för att kunna må bra i samhället vi lever i idag. 

När Markus delar med sig av sina tankar om och syftet med att bygga den här lilla stugan i obygden kommer han in på händelser som format honom och behov han upptäckt hos sig själv som blev tillgodosedda när han bodde ensam fyra år i en kåta. Hans förhoppning är att stugan ska få samma syfte för familjen som kåtan gav honom samtidigt som han vill visa att själva byggandet i sig, resan dit, är så mycket mer än bara en "transportsträcka".

Boken får mig motiverad till mängder med saker. Boken får mig att må bra. Boken rekommenderas varmt!

Och visst, titta gärna på dokumentären men tro inte att den ensam räcker även om den är mycket bra. Boken måste läsas också.

lördag 9 december 2023

PIF 09

Du lurade mig "Falken".

Där stod jag och njöt av föräldraskapet. Stå bredvid och titta på. Småttingarna rundar konor, dribblar och lär sig passa och ta emot bollen. De springer i flock som flugor kring skit. 3-manna blir 5-manna och jag studerar ikonen Joop le Compte med stor nyfikenhet. Hur lägger han upp träningen och varför? Vad finns det för syfte? Han om någon kan ju. Det har han med besked visat genom åren. Fotbollstoken i mig tänker och planerar. När de blir stora nog tar jag över. Då jäklar ska jag lära dem allt jag kan som Baloo säger. 

Men inte ännu. Nej, nej. Så här små barn är jag inte skapt för att träna. Tårar och uppknutna skosnören samtidigt som de inte är mogna för att ta emot allt taktiskt jag vill lära dem.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag minns så väl hur Falken (Tomas Fallqvist) efter en inomhusträning i Jonsered ropade på mig. Joop hade gått eller var kanske inte med just den träningen.

"Hörru Daniel, Jag vet ju inte riktigt hur länge Joop orkar med det här. Kan jag räkna med att du ställer upp och hjälper till om det skulle behövas?

Jag svarar givetvis att jag självklart gör det samtidigt som jag tänker att det blir först om några år. Gott! Min plan ser ut att gå i lås. 

Träningen efteråt ropar Falken på mig igen. Den här gången med Joop vid sin sida. Intet ont anande går jag fram.

"Jo, Daniel. Du lovade ju senast att du kunde tänka dig att hjälpa till. Vad snällt snällt av dig, det är verkligen önskvärt."

Jag minns självklart inte ifall han uttryckte sig på exakt det här sättet men andemeningen var ändå densamma. Vad skulle jag säga? Min första tanke var. Jo, jo men det var ju om gubben skulle gå och dö. Givetvis kunde jag inte annat än tacka ja och plötsligt var jag insyltat i fotbollen flera år tidigare än vad jag hade tänkt mig. 

Under min tid som tränare för dessa grabbar har jag hela tiden haft en långsiktig plan. Jag har velat göra dem till bra fotbollsspelare och ett bra fotbollslag. Inte idag och inte imorgon utan flera år längre fram i tiden. Vi hade både kunnat träna och spela på ett annat sätt för att nå kortsiktiga resultat men det har inte varit prio ett. Samtidigt har det varit en svår avvägning eftersom det helt och hållet inte går att ignorera nuet. Det är trots allt inte roligt att förlora jämt och ständigt även om förbundet tror att det hjälper att man inte får tävla (idioti). 

Ett sådant långsiktigt exempel är att jag inte alls har fokuserat på huvudspel. Jag har velat lära dem att spela ett bra passningspel på marken och därför har till och med höga hörnor i 5-manna och senare 7-manna varit förbjudet. Vi ska lära oss att spela fotboll även om motståndarna sätter hög press. Att bara skicka iväg bollen på vinst och förlust är inte ok och då inte heller någon större vits med höga chanshörnor. När 9-mannaspelet började började vi således med huvudspel och det var verkligen inte en dag för sent. Jösses så usla grabbarna var på att nicka. Mitt fel.

Samtidigt kunde vi många gånger visa upp ett bländande passningsspel som gjorde mig väldigt stolt. Frustrationerna har varit många och framförallt tycker jag att det har varit svårt att både förstå och acceptera den enorma skillnaden i högsta- och lägstanivån som grabbarna har visat upp. En annan frustration har varit att tiden inte räckt till. För få träningar helt enkelt för att lära dem "allt". Att prioritera har inte varit det lättaste och jag har hela tiden försökt tänka på vad som är viktigast. Har de inte kondition och styrka när de är 16 år gör det inte så mycket eftersom det går relativt fort att träna upp. Samtidigt är det bra om de orkar springa. Teknik och spelförståelse däremot. Ja, har du inte det vid 16 kommer du troligtvis aldrig att få det. 

Det har också varit svårt med den enorma skillnaden mellan de bästa i laget och de sämsta. Dela upp ibland, ibland inte. Alla måste få spela, framförallt vid yngre ålder och hur det sedan har blivit en förändring i det till att några spelar mer och andra mindre när de blivit äldre. Inte heller det lätt. Det är inte ok mot laget eller individen att huvudlöst riskera resultatet när de blivit äldre. Samtidigt har det varit viktigt att alla ska ha fått speltid. Att ta ut en 14 åring till match och inte låta honom spela alls tycker jag inte är ok om man spelar i en kvartersklubb.

Jag har ibland blivit onödigt arg och irriterad, gjort fel och ångrat mig. Men jag har också haft en enorm glädje i att få vara ledare i projektet PIF 09. Som förr i tiden när jag spelade Championship manager. Att ta hand om ett lag och utveckla det, fast på riktigt. Att se dessa pojkar utvecklas både som spelare och människor har varit en ynnest. Det är också därför jag genom åren har kört extraträningar på exempelvis påsklov och sommarlov. Dubbla pass, äta tillsammans, trivselaktiviteter mm. Ha skoj tillsammans och utvecklas tillsammans är så viktigt och eftersom jag har så många fina minnen av det från min egna tid i ÖIS hoppas jag att jag kunnat ge något liknande till de här pojkarna. 

2022 har vi två lag i seriespel. Ett i lätt serie och ett i svår. Vår ojämnhet finns där men i våra bästa stunder visar vi att vi kan hävda oss mot de bästa lagen i Göteborg vilket är extremt roligt både för mig och pojkarna. I slutet av sommaren är vi med i Oddebollen, vår första övernattningscup och något jag definitivt hade delade känslor inför. Jag utgick ifrån att det skulle bli väldigt roligt men också väldigt jobbigt att ha laget omkring mig dygnet runt och sovandes i ett klassrum. Cupen blev en succé. Pojkarna skötte sig exemplariskt, vi spelade bra fotboll och gick förhållandevis långt i cupen. Efteråt kände jag att jag utan tvekan hade kunnat åka på en till övernattningscup helgen därpå. 

Den sommaren förlorade vi tyvärr Olle till Danmark (jävla föräldrar...;) En av våra bästa spelare men framförallt en otroligt härlig person. Höstsäsongen blev även den riktigt bra och allt såg lovande ut. Vi tappade tyvärr ytterligare en spelare under hösten (som tur vara bara över vintern men det visste jag inte då) men var laddade inför Torslanda cup, futsal. En cup som vi går och vinner mycket tack vare att några av de spelare som inte var bland de bästa presterade oerhört bra. Fantastiskt roligt och fantastiskt spännande inför nästa säsong. 

Då kommer en kraftig käftsmäll. Av olika skäl väljer ytterligare fyra av våra bästa spelare att sluta. Pang. Totalt har vi på kort tid tappat sex av våra bästa spelare. Sex bra spelare men också sex härliga grabbar där förlusten av framförallt en av dem gjorde extra ont. Efter samtalet med hans pappa då jag fick beskedet om att han skulle sluta kom det faktiskt tårar. 

Förutom förlusten av kvalité insåg jag att vi får svårt att få ihop lag till nästa år. Och hur sjutton gör vi med Gothia cup som vi är anmälda till? Jag pratar med både sportchefen Kim och tränarna för P10. Här behövs hjälp. 

I januari/februari är det dags att anmäla vilken serie man vill vara med i till förbundet. Svår serie är uteslutet. Lätt? Medel? Jag är inne på att välja den lätta serien men blir övertalad att ta medel i stället. Risk att de bästa flyttar till annan klubb om vi är med i den lätta. Träningsmatcherna på våren är så fruktansvärt dåliga att jag ångrar mig i frågan om serieval. Det här kommer att gå åt helvete.

Men någonting händer med laget när serien väl börjar. Vi höjer oss betydligt. Visserligen fortsätter vi med rejäla skillnader i prestation mellan matcherna men totalt är det faktiskt bra och framförallt bra mycket bättre än under träningsmatcherna och vi ligger oväntat bra till i serien infrö sommaruppehållet. 

Gothia cup blir ett kapitel för sig med både högt och lågt. Vi tränare tvingades ta flera disciplinära beslut som sänkte helheten men i det stora hela blev veckorna riktigt bra (en träningsvecka + cupveckan) där mycket av fokus låg på att ha kul tillsammans med olika aktiviteter förutom själva fotbollen. När vi går på sommarlov var jag glatt överraskad över hur bra våren och Gothia hade varit och såg fram emot höstsäsongen. 

Truppen var fortfarande tunn och sårbar men med en go känsla i bagaget skulle väl även hösten bli bra.  Det blev den också och det var extra kul att jag lyckades få vår bästa match för säsongen på video och att vi kunde titta på den och analysera den tillsammans. Under hösten hade vi också fått tillskott av sex spelare vilket var bra utifrån ett numerärt perspektiv. Tyvärr hade i princip ingen av dem spelat i klubb tidigare och kvalitén var därefter. Egentligen går det inte att ta emot så många nybörjare då de påverkar gruppen alldeles för negativt kvalitetsmässigt men vi hade inget val. Min tanke var att truppen är så tunn att vi inte har råd att säga nej samtidigt som min förhoppning var att mycket skulle kunna hända utvecklingsmässigt med de nya till seriestarten våren 2024. 

I barn- och ungdomsidrott blir det per automatik en hel del rörelse. En del börjar och en del slutar. Några är med länge andra kortare. Det är helt enkelt så det är. Två reflektioner kring detta:

1. Jösses! Vilket lag vi hade haft om vi fått behålla de bästa.

2. All tid jag lagt på fotbollsplanen men också all administrativ tid jag lagt blir totalt väldigt mycket tid. All energi och tankeverksamhet med att få alla att känna sig delaktiga. Att inte tappa vare sig de bästa eller de sämsta. Att skjutsa men även att vrida och vända på saker för att få med alla spelare till cuper, matcher och träningar. Hur löser vi de där som kanske inte har ekonomi för att kunna vara med på cuper? Hur gör jag med de som inte tar sitt ansvar när vi ska sälja saker för att få in pengar till laget mm? En del föräldrar och barn har givetvis varit duktiga på att ställa upp och visa uppskattning men förvånansvärt många har varit raka motsatsen. Slutar i laget utan ett ord till mig. Lämnar laget trots att jag gjort stora ansträngningar för att just de ska kunna vara med även fast de inte gjort rätt för sig vid exempelvis försäljningar. Jag vet inte hur mycket ansvar som är rimligt att lägga på pojkarna när det garanterat till viss del beror på bristande intresse och engagemang från föräldrar. Men. Det gör ont ändå. Till och med på den nivån att jag i efterhand både har känt mig sviken och utnyttjad.

Jag har varit tränare för det här laget för att jag har velat det och det har gett mig jättemycket. Responsen och glädjen från pojkarna har varit lön nog men samtidigt kommer jag inte ifrån att det finns ett rättesnöre, en etisk och moralisk mall för hur jag tycker att man agerar och det har onekligen gjort mig både ledsen och besviken när pojkar/&föräldrar inte har skött detta på i mitt tycke rätt sätt.

Det är vemodigt att tvingas lägga ner och när jag ser tillbaka på dessa sju år kan jag inte annat än att le åt alla upp- och nergångar. Som livet självt. Jag är väldigt nöjd med tiden som varit men känner också att det ska bli lite skönt att slippa ansvaret och få mer tid till annat.


tisdag 5 december 2023

Roligt att växla upp igen

20 juni opererade jag min axel. Det innebar att det var väldigt sparsamt med löpning i juni och av självklara skäl obefintligt i juli. Första halvan av augusti började jag i smyg komma igång med löpningen igen även fast det inte var helt ok.

Jag hoppas min fysio inte läser det här

När augusti var till ända kände jag att jag utifrån ett rörelseperspektiv i princip kunde springa precis så mycket som jag själv ville. Även om där fortfarande fanns en viss försiktighet och rädsla kring att inte få ramla. Jag valde ändå att ligga lågt med löpningen. Andra halvan av augusti och fram till drygt mitten på oktober låg jag på cirka 5 mil i veckan. Det var bekvämt att cykla till och från jobbet och väldigt tidsbesparande samtidigt som jag planerade att växla upp senare under hösten när eventuell halka och kyla skulle ställa sig i vägen för cykeln. Dessutom fick jag i och med tidsbesparingen möjlighet att lägga extra fokus på benstyrka i gymmet på jobbet vilket kändes viktigt.

Måndag 23 oktober ställde jag cykeln och började springa till och från jobbet istället. Efter att ha sprungit sju dagar i rad började jag fundera på hur långt det hade blivit och blev överraskad över att jag hade kommit upp i 10 mil. Överraskningen övergick i förundran. Jag minns fortfarande den där veckan på Cap Verde när jag för första gången sprang 10 mil på en vecka. Skulle jag orka? Skulle jag skada mig?

Nu hade det blivit 10 mil av bara farten en helt vanlig arbetsvecka och med ett mycket blygsamt löpande i bagaget. Kul men också intressant vad kroppen och huvudet klarar av. Att gränser så tydligt kan förflyttas med ackumulerad träning. 

Jag sprang vidare och funderade inte på så mycket annat än nästa års stora löpäventyr som jag har klurat på ett tag. Det kommer verkligen att krävas bra förberedelser för att klara av men jag känner också en stor ödmjukhet inför att ta det där slutgiltiga beslutet. 2024 blir sista året med EB-loppet och jag vill verkligen slå på stortrumman med en löpning som sticker ut mer än de tidigare. Men det räcker inte med att vilja. Jag måste också klara av att träna mig inför uppgiften och då gäller det att springa. Och springa. Därför kommer jag inte ta något definitivt beslut angående nästa löpäventyr förrän tidigast i februari. 

Efter ett tag insåg jag att det hade blivit en hel del löpning utan någon vilodag. Närmare bestämt 18 dagar. Vädret såg snällt ut så jag dammade av cykeln en dag för att sedan återgå åt löpandet. Nu var jag återigen där att det hade blivit väl mycket löpning utan vilodagar och det berodde helt enkelt på att jag inte riktigt hittade någon vettig dag att löpvila på.

Mina arbetsdagar måndag till onsdag samt fredag är givna att springa på, likaså torsdagar där jag håller i trailen med Solvikingarna. Helgerna är klockrena att springa på och sen är veckodagarna slut....

De senaste fem veckorna har jag i snitt legat på 87 km per vecka vilket är mer än hur det har känts. Det måste bero på att det är många löpningar i veckan men att ingen av de mär speciellt lång. Skonsammare då både för kropp och huvud...

Löpningen är den träningsform jag tycker bäst om och därför känns det väldigt stimulerande att kunna växla upp på det här sättet. Nu hoppas jag att jag kommer att kunna vara smart så att jag framförallt inför mig själv kan ta det där definitiva beslutet att göra ett nytt härligt löparäventyr i juni 2024.


måndag 27 november 2023

Vilka känslor bör förstärkas?


Barnet trillar och blicken mot föräldern är given. 

Reaktion 1. Föräldern rusar fram och lyckas i språnget ta fram hela arsenalen av ömhet, omsorg och första förband. Varken blod eller ens skrapsår men här gäller det att visa att man minsann bryr sig. Stackars, stackars lilla du.

Reaktion 2. Föräldern har sett men skyndar sig att titta bort eftersom det tydligt framkom att det inte var någon fara för vare sig liv eller lem. Högst troligt att barnet då reser sig upp och går vidare i livet.

Reaktion 3. Föräldern ser och går lugnt fram. "Oj då. Upp med dig". Eventuellt kommer "låtsaskylsprejen" fram för att avdramatisera och skoja till det lite för att byta fokus. Kan ju ha gjort ont men det går över.

Vår miljö runt omkring påverkar oss oerhört mycket. Våra föräldrar, vår familj och andra under vår uppväxt. Givetvis skolgången men också de rådande idealen i samhället. Vad är normen här och nu? Hur "ska" man känna och tycka? Hur "ska" man reagera?

Det tre olika reaktionerna ovan går att översätta till det mesta i samhället. Negativa saker händer oss hela tiden. Hur vi agerar på dem är helt säkert ett resultat av både vår uppväxt och vad vi ´har för miljö runt omkring oss här och nu. 

Idag har vi ett i mitt tycke fullständigt obegripligt fokus på att förstärka alla negativa och jobbiga känslor. Vi inte bara förstärker dem, det är som att vi med ljus och lykta letar efter dem för att det är rätt att bearbeta precis allting oavsett hur litet det är. 

Och den mentala ohälsan bara ökar.... Jag har tex aldrig någonsin varit i närheten av att möta så många ungdomar med så många olika mentala bekymmer som de senaste åren. Ett fåtal bekymmer är kraftiga men många är också bagatellartade men förstoras av miljön runtomkring.

Sök och du ska finna. Det du fokuserar på blir onekligen större och jag är övertygad om att vi måste göra precis detta. Fast åt andra hållet. 

Jag brukar skoja ibland om att det ser ut som att vi har nått evolutionens puckel men faktum är att vi verkar bara blir skörare och skörare och det är nästan som om det är det nya svarta. 

Återigen. Det här är fullständigt obegripligt. Kanske framförallt eftersom vi idag vet så mycket om hur vi bör göra för att må mentalt bra. 

Vad är det för fel med att ha målbilden stark istället för svag? Hur ont gör det egentligen? Mycket eller lite? Bryta ihop och komma igen eller bara bit ihop och kör på med en gång? 

Oavsett: Kom vidare och se för sjutton till att förstärka det positiva istället. 


onsdag 22 november 2023

Stark 50 + av Monika Björn

Jag har läst mängder av hälsoböcker och kommer fortsätta att göra så eftersom jag är genuint intresserad. Kan jag lära mig något nytt? Vad tas upp och hur? Hur uppdaterade är författarna? Finns det tokigheter eller saker jag helt enkelt inte håller med om? I många fall blir det repetition vilket alltid är bra.

Den här boken skiljer sig dock en del från andra böcker jag läst eftersom den så tydligt inte riktar sig till mig. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag förmodligen inte hade fått upp ögonen för den själv men då den låg hemma blev jag nyfiken. 

Överlag tycker jag att boken är bra. Det jag framförallt tycker om är Björns fokus på att be läsaren att "känna in" och analysera sig själv. Att appar och tekniska verktyg absolut kan vara bra men att grunden är det där samtalet med sig själv. Vilken mat fungerar för mig eller varför är jag ledsen/glad just nu? Det här är en oerhört viktig del i det egna hälsoarbetet, kanske det absolut viktigaste verktyget som alldeles för få använder sig av. 

Hormoner är alltid intressant och hur vi kan påverka dem och hur de påverkar oss. En fundering jag fick under läsandet som inte besvarades var att det hade varit intressant med en historisk genomgång. Jag inser att det knappast finns så mycket källmaterial till det men hur var klimakteriet förr? Var det möjligtvis ett mindre bekymmer än nu? Att vår moderna livsstil har förvärrat den likt den bevisligen har förvärrat menstruationsbesvär och PMS?

Vår livsstil påverkar. Mycket, mycket mer än vad de flesta vill inse och varför inte också i det här avseendet? För jag kan inte se någon evolutionär logik i att exempelvis både mens med allt vad det innebär och klimakteriet ska vara "värre än nödvändigt". 

Två saker jag tycker sämre om med boken:

1. Björn förespråkar rörelse och träning men på en tydlig "mellanmjölksnivå". Jag misstänker att det är lite taktiskt med tanke på vilka hon vänder sig till, vilket kanske inte är fel men visst hade hon kunnat ha med nästa nivå också?

2. Rekommendationerna om maten följer lite samma spår som träningen. Lite som att hon inte vill stöta sig med någon och få med så många på tåget som möjligt. Hennes inlägg om kosttillskott visar på en viss okunskap. Det finns tveklöst poänger med att ta tillskott men det är oerhört viktigt när man tar tillskotten och tillsammans med vad och detta nämner hon inte. Dessutom är råden förlegade när vi nu vet så mycket mer om växtoljor, mättat fett och proteiner än för 10 år sedan. 

- Stort intag av växtoljor leder till inflammation!

- Mättat fett är bevisligen inte farligt - tvärtom!

- Det är en jäkla skillnad i kroppens förmåga att ta upp protein beroende på om de kommer från animalier eller inte. Animaliskt protein utklassar de växtbaserade!

fredag 17 november 2023

En riktig löpare

- Springer.

- Pruttar ljudligt löpandes i grupp.

- Har hål i strumporna.

- Springer naturligtvis utan lurar och skäms å andras vägnar när de har Musse Pigg på huvudet.

- Har minimalt med kläder på sig. Plusgrader betyder shorts.

- Klarar av att bli omsprungen men tycker inte riktigt om det. Eller kanske inte....

- Är alltid mån om att se pigg och fräsch ut i löpningen om någon ser. Eventuellt ökar vi farten lite också.

- Tar vaselin både ut- och invändigt för bästa effekt.

- Har händerna fria. Det enda vi eventuellt håller tillfälligt i när vi springer är våra handskar. 

- Gör tåhävningar alternativt andra löprelaterade övningar när vi står i kö eller tvingas vara med på ännu ett meningslöst möte. Givetvis står vi vid fönstret och tittar längtande ut.

- Blir efter en löpning sugna på ytterligare en lite senare på dagen men är tacksamma morgonen efter för att vi lät bli.

- De första stegen varje morgon identifierar vi oss som 100+ år.

- Skyddar sina hälsenor med sitt liv från alla klumpedunsar runt omkring.

- Är oerhört inkännande gällande eventuella tarmtömningsbehov.

- Tejpar bröstvårtorna med minimalt med tejp. Den ska hålla länge och vi vill ju inte bära på mer än nödvändigt. <och naturligtvis tejpar vi bara vid 20+ km.

- Har 10+ löparskor

- Mäter rundan med en löparklocka alternativt inte alls.

- Stretchar under pistolhot.

- Väljer löpar-t-shirt beroende på sammanhang. Läge att skryta eller en mer ödmjuk approach?

- Njuter av att ta på sig löparkläderna med ingrott svett - det luktar faktiskt gott - och tycker det är jobbigt att behöva ta på sig nytvättade inför löpning i grupp. Ibland glöms de nytvättade kläderna.

- Slänger skor först när de verkligen, verkligen inte längre går att springa i. 

- Eller slänger. Egentligen offrar vi dem till löpargudarna under högtidliga former samtidigt som en tår rinner ner längs med kinden när vi tvingas ta till farväl av ett par riktigt goda vänner.

- Fasar för försäljaren i skoaffären som inte kan ett skit om löpning och inte kan hålla tyst. 

- Går ogärna till gymmet. Väl där undrar vi vad sjutton de andra sysslar med. Jäkla alibiträning. Inte mycket till puls där inte. Varför har de vattenflaska? Och muskelknutten tittar vi lite föraktfullt på och tänker "där blir ingen mil under timman inte" eller "där blir nog ingen mil alls" Ha!

- Tittar storögt på människor som frivilligt springer på löpband. Ringer sjukvården när de springer där inne när det är strålande solsken ute. 

- Spanar alltid in andra löpare. Någon jag känner? Sen kommer domen. Löpteknik? Hållning? Kläder och skor? mm.

- Springer på julafton, nyårsafton och alla andra dagar när pöbeln latar sig.

- Fnyser åt nybörjare som går på allehanda nymodigheter framförallt de nymodigheter som börjar med ordet "kompression" osv.

- "Kan jag springa dit" finns alltid i bakhuvudet när man ska någonstans med familjen, jobbet osv.

- Har alltid löparskor och kläder i handbagaget.

- Är bästa vän med alla fotvårdsprodukter som finns på marknaden.

- Letar alltid tillfällen för att ha benen i högläge.

- Är skadad minst en gång om året.

- Åter till strumporna. Genom att byta fot på strumpan med hål vid stortån alternativt att vränga strumpan är den fullt funktionsduglig i ytterligare några mil. L och R på strumporna betyder Löp och Run. Det är därför det heter löparstrumpor. Slutligen kommer den riktige löparen aldrig förstå varför det finns vita löparstrumpor. 

Detta facit är odiskutabelt eftersom det är just ett facit. Det finns all anledning att fylla på med fler punkter men dessa får räcka tillsvidare.


tisdag 14 november 2023

Ta makten över din hälsa på 12 veckor av Johannes Cullberg


Titeln lockade mig inte alls men när jag såg att det var Johannes Cullberg som hade skrivit boken blev jag intresserad. Jag fick upp ögonen för honom för snart tio år sedan i och med hans matvaruaffär paradiset vars mål var att bara sälja bra produkter. Jag har även lyssnat en del på honom i hans podd och mitt intryck av honom är att det är en förnuftig man med goda mål och ambitioner.

Inledningen av boken handlar om hans egna hälsoresa, eller kanske ohälsoresa och hur han tids nog fokuserade och läste på mer och mer om det mesta som har med hälsa att göra.  Alltid intressant med andras berättelser. Idag är Johannes bland annat hälsocoach och det är utifrån dessa erfarenheter som boken utgår ifrån. Det han tar upp är följande:

- Människodjuret. Vad vi är skapta för och hur vi inte är gjorda för den digitala värld vi lever i idag. 

- Motivation och mål. 

- Kost och träning.

- Fasta och sömn.

- Olika tips och redskap för att lyckas med att nå sina mål.

Jag tycker att boken på ett övergripande plan är bra. Det är dessutom alltid lite extra intressant när en författare inte helt och hållet förespråkar exakt samma saker som en själv. I det här fallet tänker vi lite olika vad gäller kosten. Mycket av det han skriver om kost är bra men han är ingen lågkolhydratsförespråkare och delvis därför tycker jag att det finns en del luckor i resonemangen han har. Jag är nyfiken på hur taktisk han har varit när han skrivit boken. Den riktar sig verkligen till alla ur ett kostperspektiv och provocerar varken den ena eller den andra. Men det gör också att jag tycker att han missar (medvetet eller ej) en hel del viktiga bitar.

De två tydligaste är avsaknaden av information om att det är skillnad på proteiner och proteiner och hur bra kroppen är på att ta upp dem beroende på om de kommer från djurriket eller inte. Det andra är vurmandet för grönsaker som visserligen inte är fel men i en så här ny bok (2023) hade jag förväntat mig en eller annan kommentar om att alla grönsaker har "gifter" eller försvarsmekanismer som är till för att de inte ska bli uppätna och som i sin tur kan leda till att vi inte mår bra av att överkonsumera dem. 

Sen håller jag verkligen inte med honom om vad som gör en människa mätt. Jag vet inte hur individuellt det där är men även om han hänvisar till forskning så stämmer det i alla fall inte på mig att proteiner, vatten och grönsaker mättar bra. 

Som helhet tycker jag boken är bra även om jag inte är speciellt förtjust i upplägg där man ska följa ett visst veckoschema och där det ges utrymme i en bok att svara på frågor och reflektera. Men det är hur jag är och andra tycker säkert annorlunda.

Hursomhelst är boken i stort en bra bok för "nybörjaren" inom hälsospektrat eftersom den på ett bra sätt tar upp de mest grundläggande sakerna på ett pedagogiskt och tydligt sätt. Men också bra för oss som behöver en påminnelse och en extra funderare på om det är något av allt man tror sig veta som kan behöva revideras. 

torsdag 2 november 2023

Fascinationen över förflyttandet av gränser

Jag fascineras av mål och gränssättningar. Hur de styr och påverkar oss. Hur de ändras om vi bara vågar utmana dem. 

2015 på Kap Verde sprang jag totalt 100 km på en vecka för första gången i mitt liv. Jag minns hur stort det var att klara det, hur orolig jag var huruvida jag skulle kunna klara det. Att orka, att inte bli skadad. 

Efter operationen i juni har jag totalt sett inte sprungit speciellt mycket. Till en början fick jag inte och när det väl var ok att börja hade jag inte bråttom. Sakta har jag stegrat men hållit mig på en tämligen blygsam nivå i antal kilometer för att vara mig. Cyklingen till jobbet är så tidsbesparande och jag har velat passa på så länge som vädret tillåtit. Hela tiden med siktet inställt på att jag snart ska ställa undan cykeln till förmån för apostlahästarna. De senaste två månaderna har jag legat på omkring 50 km i veckan.

Förra veckan bestämde jag mig för att börja springa mer utan något speciellt kilometermål. En relativt vanlig jobbvecka där olika tillfälligheter gjorde att det blev löpning sju dagar på raken. Tidigare en normalitet men verkligen inte det senaste halvåret. Löpningarna har känts bra även om musklerna har känts ömmare än vad som varit normalt det senaste. På den sjunde dagen började jag fundera på hur långt det hade blivit och tittade nyfiket in på Runkeeper och noterade att där stod lite drygt 100 km.

Sen den där veckan i Kap Verde har jag gjort 100 kilometersveckor många gånger. Det som kändes speciellt den här gången var att det högst omedvetet blev av utav bara farten. Utan vare sig mental eller fysisk ansträngning i den mening att jag skulle ha pressat mig. Och dessutom med ett halvår med löpning som varit blygsam i antal löpta kilometer i veckan.

Återigen. Gränser och förflyttandet av dem är väldigt intressant och fascinerande. Vad som en gång kändes svårt och tufft kan senare blir "vardagsmat". Häftigt.

lördag 28 oktober 2023

En samlad matbild

Jag får ganska många frågor från olika håll om hur jag äter och för all del inte äter. 

Detta är något jag skrivit en hel del om men tänkte ändå här försöka ge en samlad bild av hur mitt matintag ser ut idag. För det ändras ju mest hela tiden lite fram och tillbaka och är aldrig helt konstant även om utgångspunkten är densamma.

Fastan - Aldrig frukost och de flesta dagarna blir den första måltiden tidigast vid kl 15. Inlägget nedan har ett år på nacken och stämmer inte längre till hundra 100% med tanke på att mina arbetsdagar ser annorlunda ut men som helhet är det korrekt:

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2022/10/fler-reflektioner-kring-fastandet.html

Fastan i största allmänhet har jag skrivit mycket om och för att läsa mer är det bara att skriva "fasta" i sökfunktionen.

Det generella matintaget - Lågkolhydratkost där huvudsaken är animalier med smör samt en hel del mejerier framför allt ost. Det blir en del grönsaker och rotfrukter ibland. Omelett är en favorit där jag syndar med majonäs (syndar eftersom den både är köpt och innehåller rapsolja som jag annars undviker). 

Fisk 1-2 gånger i veckan, kyckling 1-2 gånger i veckan annars kött av olika slag. Väldigt gärna lamm. Inälvsmat 1-2 gånger i veckan. "Ät inälvor"

Det som varierar i mitt kostintag är just mängden grönsaker och rotfrukter. Mängden varierar pga några olika orsaker. Dels är det skönt att just variera sig, att det är gott hör till saken men även det faktum att jag är övertygad av att jag mår bäst av att låta bli dem. 

Närproducerat, gräsbetande, ekologiskt och årstidsbundet är ledorden men följs inte till 100%.

Övrigt - Mct-olja, magnesium och vitlök i princip varje dag. Gärna syrade grönsaker och ingefära. Fiskleverolja under vinterhalvåret. Kollagenpulver slinker ner på oregelbunden basis när jag dricker buljong samt i grytor. 

Dryck - Vatten, kolsyrat vatten (naturellt så klart), kaffe, te och hemmagjord buljong. Se "Buljonguiden"

Slarv - När jag slarvar försöker jag slarva med nötter och choklad  eftersom det är det slarvet jag mår minst dåligt av men givetvis slinker det ner annat ibland såsom chips, glass och godis men aldrig läsk. 

Läs gärna mer om det jag kallar "Skitsmälla"

För att få en ännu tydligare bild av hur det har sett ut genom åren finns det som sagt en hel del att läsa på här på bloggen. Skriv "fasta" och/eller "lchf" i sökfunktionen.

onsdag 4 oktober 2023

Rehab och motivation

"Om ett år vet vi hur bra det kommer att bli."

Rehabiliteringen handlade de första månaderna enbart om rörelse. Att hålla igång den och att så småningom nå en utveckling där rörelsen sakta, sakta skulle bli större. Efter de första två månaderna blev det aktuellt att dessutom börja jobba med "styrka". "Styrka" eftersom det handlade om minsta möjliga belastning i form av vikter då det helt enkelt inte gick att göra på annat sätt. Bara att balansera en hantel på ett kilo var både svårt och gjorde ont. 

Jag har pratat en hel del med olika personer som gjort liknande axeloperationer eller andra operationer som inneburit lång rehabilitering. Närmast unisont har det nämnts att det inte har blivit bra men att det då givetvis har slarvats med den tråkiga rehaben. 

Givetvis.?

Den är tråkig och ska göras ofta. Det tar tid och motivationen finns inte att genomföra.

Jag förstår inte detta. För mig är detta synsätt och detta agerande i det närmaste obegripligt. 

I mitt fall har jag länge nu haft en axel som inte har fungerat. En axel som har påverkat mitt vardagsliv negativt eftersom jag blivit begränsad på så många plan. Operation med löfte om att detta kommer att bli väsentligt mycket bättre, kanske till och med helt bra. Men det sker inte av sig självt. Rehabilitering är ett måste och det finns bara en person som kan utföra den och det är jag själv. Jag har dessutom lyxen att få stöttning och hjälp av en expert som ger mig övningar efter förmåga och har erfarenhet av hur jag ska gå vidare för att det ska bli bättre. Givetvis står motivationen som spön i backen. Jag är inte ens 50 år. Fysiskt känner jag mig ung och har många kvalitativa år framför mig och självklart vill jag då ha en fungerande axel. Nej, rehaben är inte rolig men enformigheten förändras ändå lite efter varje besök hos min fysio, Marie. Hon kollar hur det ser ut och anpassar. En del övningar får ligga kvar och andra byts ut.

Motivation och mål går hand i hand och jag har skrivit en del om det tidigare. Se länkar längst ner. Det är viktigt att bryta ner målet för att göra det dagsaktuellt och inte bara se det långt fram i tiden. 

Att märka av och känna skillnaden i övningarna, att känna utvecklingen och förbättringen är oerhört stimulerande och motiverande. Och ärligt talat har jag aldrig tränat någonting tidigare där jag så snabbt fått god respons. Visst är det lång tid med ett år framåt men jag har ju mer eller mindre varje vecka känt av förbättringar och kunnat stegra övningarna. Det är en väldigt snabb återkoppling och oerhört motiverande.

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2020/11/motivation-inom-traning-halsa-och.html

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2022/05/motivationens-offentlighetsprincip.html

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2017/03/motivation-och-mal.html

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2020/10/foralder-motivation.html

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2018/05/forutsattningar-ursakter-motivation-och.html

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2021/08/outtalade-mal.html

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2017/01/mal.html

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2018/02/malens-bedragliga-storlek.html

fredag 22 september 2023

Hur mycket skit simmar du i?

- Socker och vegetabiliska oljor.

- Processad mat med allehanda märkligheter i sig.

- Alkohol, nikotin och ännu värre.

- Plaster och teflon.

- Krämer, schampon och andra gifter som sugs in via huden.

- El och wifi.

- Stress och toxiskt umgänge.

- Skärmtid.

- Dålig sömn och stillasittande.

Listan kan med all säkerhet fyllas på med många fler saker men jag tror att poängen är tydlig ändå Och allt påverkar oss.

Precis allt!

Givetvis i olika hög grad men vi lever i en omgivning och att inte vara medveten om att vi påverkas av den tror jag dels beror på okunskap och dels på naivitet. 

De stora elefanterna, rörelse, mat, sömn och stress, pratas det mycket om men få klarar av att ta rätt beslut och ibland är det rätta extremt otydligt, tex i frågan om mat. 

Om man sköter elefanterna på ett bra sätt spelar de mindre djuren så stor roll men jag som vill optimera min hälsa klarar inte av att inte försöka ta bra beslut även vad gäller dem. Jag är noga med vad jag kletar på min hud eftersom jag vet att det sugs in i kroppen, vad vi steker maten i/med och var vi förvarar maten. Jag vill inte ha en massa elektriska saker på övervåningen där vi sover och absolut inte modemet.

Likadant med några av de övriga punkterna. Har jag kunskapen om något och vet vad som är bra/dåligt för mig är det en självklarhet att försöka ta bra beslut. Det går naturligtvis inte att göra jämnt men om grunden är bra gör det inte så mycket med negativa avsteg lite då och då. 

Elallergi skrattar de flesta åt. Det gör inte jag. För som jag skrev ovan. Allt påverkas oss men givetvis i olika grad. Och om vi vänder på resonemanget och de stora elefanterna inte sköts bra, ja då är jag övertygad om att det finns risk för att att en sådan sak som att bli utsatt för en massa trådlöst el skulle kunna påverka negativt. Droppen som får bägaren att rinna över.

Vattnet vi simmar i kan tyvärr vara väldigt smutsigt och frågan är hur pass medvetna vi är om det? Och sen. Hur medveten man är om hur det påverkar?

Grundfrågan är som alltid? Hur mår du? Och om svaret är mer eller mindre negativt för jämnan så är det farligt att skylla på otur eftersom otur innebär en inställning av maktlöshet och en obenägenhet att analysera situationen. Att med hjälp av kunskap adressera problem och att slutligen göra något åt det. 



lördag 16 september 2023

Schnitselkungen har talat

1. Trötta löpare är dumma i huvudet.

2. De flesta snitslar är mentala trygghetssnitslar. Ja - du är på rätt stig/väg (det har ju inte varit en korsning på flera km....) men här har du en snitsel i alla fall. 

3. Högt upp kan vara bra på avstånd men de flesta tittar neråt....

4. Bli inte ledsen. Det är alltid, alltid någon som springer fel oavsett hur tätt snitslarna hänger. Se även punkt 1!

5. Vid korsning anbefalles överdriven tydlighet. Förutom punkt 1 råder ett visst tunnelseende. 

6. Om korsningen är i samband med nedförsbacke krävs överdriven, överdriven, överdriven tydlighet.  Löparen har fart, egot är stort, blicken är......

7. Det räcker inte med snitslar. Skyltar och funktionärer är i princip ett måste. Se bara till att funktionärerna till 100% vet var de ska stå och åt vilken riktning de ska guida löparna. Dubbelkolla detta! Det är nämligen långt ifrån säkert. Det kallas visst den mänskliga faktorn, jag kallar det..., nej jag vågar inte skriva ut orden :)

8. Utgå ifrån sabotage. Samma morgon som loppet ska äga rum bör du dubbelkolla snitslingen. Dels inser du att du behöver fylla på och dels är det risk att "Vän av ordning" (läs, jävla idiotjävel) kan få för sig att snitslingen är av ondo och måste avlägsnas. Det är troligtvis en medelålders man som identifierar sig som "god samhällsmedborgare" som anser att han uppfyller sitt medborgerliga ansvar. Jag identifierar honom som ett korkat svin. Det finns inte ett lopp idag som inte först kräver ett tillstånd.... Han är dessutom ett miljösvin som slänger snitslarna i naturen och kanske en dålig tennisspelare. Dubbelfel!

9. Plocka bort snitslingen så fort som möjligt efter loppet - alltid retar det någon om snitslarna hänger kvar för länge.

10. Ta en runda till med bortplockning. Du har garanterat missat ett flertal snitslar.

Och vän av ordning... Du får mer än gärna hjälpa till e f t e r loppet.

fredag 8 september 2023

Den där jäkla åkattraktionen

Jag är tyvärr inte starkare än att det irriterar mig varje gång. 

Jag skyr köpcentrum. Där finns inte mycket för mig men ibland måste jag dit och då blir det givetvis Allum i Partille. 

Jag önskar verkligen att jag inte brydde mig. Att jag lugnt och harmoniskt bara kunde se förbi skiten och tänka på annat, men det går inte.

Rullbanden och hur människor agerar vid dem är sinnebilden över mycket av dagens hälsoproblematik. Möjligheten att inte gå erbjuds och direkt stannar den stora majoriteten som om de just avslutat ett ultralopp.

Det finns säkert en ypperligt liten minoritet som kan ursäktas men håll till höger då för helvete så att vi som orkar kan passera. Och nej, jag är inte stressad men jag är en fysisk varelse som både behöver och mår bra av att transportera mig själv och som inte ser en enda anledning till att stanna. 

Och nej, det är inte fråga om okunskap. Du måste bo i en grotta om du inte hört om hur alarmerande lite vi rör på oss. 

Och nej, jag förstår verkligen inte hur man kan välja att stanna. Än mindre när jag tänker på hur stressad svensken ska vara. Bara det borde väl leda till skynda, skynda?

Ibland vill jag bara skrika högt. Det här är ingen åkattraktion! Gå för helvete!

När kommer sittplatserna? 

fredag 1 september 2023

Viktiga segrar i vardagen

Det låter kanske spartanskt men vi behöver motstånd varje dag. De behöver inte vara stora men de måste finnas där för att besegras. Självvalda motstånd. Det får oss att må bra. Det får oss att känna oss starkare både fysiskt och mentalt. De hjälper oss att klara alla de där andra motstånden som vi inte väljer själva men som garanterat alltid dyker upp ändå.

Kliva upp med en gång. Under vinterhalvåret väcks jag av klockan. Upp med en gång! Det är inte att ligga kvar där och dra ut på det. Kliv upp och vinn mot din trötthet och ovilja att lämna sängen. 

Morgonträningen. Kroppen är ännu inte igång. Det kan kännas rostigt och trögt och under vinterhalvåret när regnet piskar från sidan så vill jag inte ut. De första 10 minutrarna är inte trevliga men sakta, sakta kommer kroppen igång och vädrets betydelse minskar eller minimeras. Viktig seger och kroppen säger tack.

Kyla. Under vinterhalvåret är ett dopp en gång i veckan målet. Det kombinerat med kallduschar ger garanterat kyla i vardagen som en del av mig alltid känner ett motstånd emot trots att jag vet att det både gör gott och känns gott efteråt. 

Fastan. Jag vet egentligen inte om den här punkten gäller för mig längre. Visst knackar hungern på dörren under dagen lite då och då men den är verkligen inte svår att stå emot. Samtidigt är jag väldigt nöjd med mig själv varje gång fastan gjort och bryts. 

Inget sött. Den här punkten hör till viss del ihop med fastan men är likväl en liten bonusseger varje gång jag går förbi skålarna och faten med gott på jobbet. Jag är stark.

Kvällspromenaden med hunden. Inte sjutton lockar den alltid och jag gör den inte heller varje kväll eftersom vi trots allt är fler i familjen. Jag är verkligen ingen kvällsmänniska. Tröttheten är tydlig. Oftast mentalt. Och återigen är det värst under vinterhalvåret när de elaka vädergudarna njuter och det är även då segrarna känns bäst. 

Idag försöker vi rationalisera bort allt motstånd och det gör oss sköra och svaga mentalt. Det håller inte i längden. Om vi istället kan ge oss själva de här segrarna, helst varje dag blir vi tvärtom starkare i bästa fall både fysiskt och mentalt. 

torsdag 31 augusti 2023

Bästa vardagsrutinerna

Kaffebryggaren. Den laddas kvällen före av den enkla anledningen att jag omöjligt kan misslyckas med att enbart trycka på en knapp. Det är däremot en betydlig risk att misslyckas om jag sömndrycken ska hälla i vatten och skopa upp kaffepulver på morgonen. Spill - merjobb - irritation. 

Morgonkaffet med schack. Ensamt och tyst.

Frisyren. Snaggat/kortklippt - Frisyren är klar. Ingen tid behöver läggas och ingen fåfänga behöver rådfrågas.

Fastan. Mängder med tid frisätts på morgonen hemma och till lunch på jobbet. Tid att ta vara på efter behov och behag samtidigt som kaffet smakar godast på fastande mage. Full energi och gott med vetskapen att mitt inre system tackar mig med bland annat autofagi. 

Morgonträningen. Ger energi för resten av dagen och en mental boost. Många gånger också tid till allt ifrån planering till meditation.

Kvällsaktiviteterna. Måndagar och onsdagar är jag fotbollstränare och torsdagar är det Solvikingarna. Rörelse och frisk luft utomhus istället för att försoffa sig hemma.

Kvällsläsningen. Ibland orkar jag inte längre än 5 minuter och det blir sällan längre än 30 minuter. När ögonlocken tydligt säger ifrån är det bara att lägga undan boken och kapitulera.



onsdag 23 augusti 2023

Kåsjön SupRun 2023

Vilken härlig känsla jag har efter den här andra upplagan av Kåsjön SupRun. Det här är bra och kommer så småningom när fler hittar hit bli riktigt, riktigt bra.

När jag satte igång med arbetet inför årets lopp var det tydligt att det inte fanns så mycket arbete att göra. Förutom några små justeringar var det mesta klappat och klar sen förra året. Jag fick snabbt med mig mina fina samarbetspartners från förra året, Exact Move, Kitekalle och CL Massageterapi. Glädjande och viktigt! Återstod då att nå ut, vilket sannerligen inte är det lättaste. 


Hur mycket tid och energi ska läggas på fysisk reklam kontra nätet? Kontakta tidningar? Osv...

Den fysiska reklam blev i det närmaste noll. Ingen större idé. Det tar tid och så finns det knappt någonstans att sätta upp reklam utan att göra någon förbannad. Funderade på att ge mig ut och prata med folk som badade och paddlade men hade den här sommaren behövt åka utomlands för att kunna göra det och kände inte att det var rimligt med en internationell touch på SupRun riktigt ännu. Jag fick aldrig tummen ur att kontakta tidningar och orsaken till det tror jag delvis hade med min Norgelöpning att göra. Oerhört fånigt kanske men tidningar har jag varit med i en hel del. Behöver jag verkligen vara med igen och är det "rätt" personer som läser? Mitt fokus hamnade på nätet och där är jag inte speciellt duktig. Jag jobbade på men hoppades en hel del på att förra årets deltagare skulle återkomma med sällskap. 

Tidiga anmälningar vet jag i och med alla år med EB-loppet att de är ovanliga men kombinationen av att det såg skralt ut tillsammans med det dåliga SUP-vädret hela juli och augusti gjorde mig lite modstulen. Väderprognosen sista veckan såg inte heller den speciellt ljus ut men ändå trillade det in anmälning efter anmälning och min oro förbyttes till glädje. Att arrangera ett lopp för fyra personer känns lite öde trots allt.

12 stycken kom, vilket är en rejäl procentuell ökning jämfört med förra årets 9. Hela 33% !!!!! :) Men framförallt så gick allt väldigt bra och deltagarna verkade vara mycket nöjda med arrangemanget. Enda saken att göra bättre till nästa år är att antingen snitsla bättre vid vindskyddet, där flera sprang fel, eller snitsla om och välja en rakare stig som inte går att missa. Får se hur jag gör med det där. Extra roligt att så erkänt duktiga suppare dök upp. Både Staffan med SM-guld och Joep som tydligen tillhör världseliten. Han är för övrigt nederländare och därmed fick tävling redan detta andra år en internationell touch...:)

Den imponerande ledarkvartetten.

Inför förra året var jag tveksam till hur jag skulle göra med flaggor. Osäkerheten var stor kring hur många som skulle komma och hur bra arrangemanget skulle bli så jag valde att avstå från att köpa. Det såg tomt och oproffsigt ut men i efterhand tycker jag att det var ett korrekt beslut. Det kunde ju lika gärna ha blivit dåligt rakt av med känslan att detta inte är att göra om. I år stod jag där igen och funderade och tvekade med tanke på de få anmälda i förväg och det bedrövliga juli. Tillslut valde jag ändå att köpa in dem och det ångrar jag inte. Jag tycker att de är urtjusiga och ger en proffsigare känsla. Beslutet att köpa in dem tog jag tack vare att jag var så nöjd med förra året. Idén och konceptet är bra och oavsett hur många som skulle komma i år var jag säker på att det skulle bli ytterligare ett SupRun 2024.

Apropå ekonomi

"Pappa! Vad håller du på med egentligen? Du går ju med brakförlust på det här."

Ärligheten hos min äldste var det inget fel på och utifrån ett ekonomiskt perspektiv har han onekligen helt rätt. Sett till olika inköp men framförallt all tid jag lagt på Kåsjön SupRun går jag med brakförlust. Men, det handlar inte bara om pengar.

Jag vill jämföra det med att bjuda på middag. Du står där med en idé och lägger sen själ, tid och hjärta på att få ihop en bra måltid med önskan och förhoppningen om att de som kommer på middagen ska tycka om det. 

Hoppas det smakar....

SupRun är min middag, min idé och skapelse och den har gett mig så oerhört mycket även om det ännu inte blivit något klirr i kassan. Sen hoppas jag naturligtvis att detta ska växa och det tror jag att det kommer att göra också. Tid och uppmärksamhet, att folk får veta om att det finns, kommer att göra susen. 

måndag 7 augusti 2023

Han är så jäkla rolig

Vår hund är en seriefigur. Jag tror att jag skulle kunna skriva en hel bok honom och hans beteende. Jag bara måste redogöra för hur det ser ut på mornarna när vi ska ut. Kanske framförallt för egen del när minnet bleknar om några år.
Han är så jäkla roligt.

Tidigt var det tydligt att han gärna låg kvar på morgonen fullständigt ointresserad av att gå ut. Jag har lagt ut ett roligt filmklipp på detta (Instagram). Men då var han liten och inte säkert att det beteendet skulle fortsätta. Trodde jag. 

Men ack så fel jag hade. Anar han utgång på morgonen flyr han och gömmer sig. Det spelar ingen roll att jag lockar med favoritkorven när han krupit in under soffan. Sträcker jag in handen backar han och inte sjutton nyper han korven ens när den ligger en decimeter framför honom. Han ser min hand och vet att det är en fälla. Samma korv är omöjlig för honom att motstå när som helst annars under dagen. 

Härom dagen hämtade jag ner honom från sängen för att han skull vakna till liv några minuter före utgång. Jag i köket. Han lufsar in och lägger sig i soffan. När jag går ner till entreplan för att ta på mig löparkläder och kommer upp igen finns inte längre någon Caesar i soffan. Han är givetvis under istället. 

Idag när jag var påväg från köket upp till övervåningen för att i första hand sätta i min linserna och i andra hand hämta Caesar blickade jag in i sovrummet samtidigt som jag var påväg in på toa och ser en röv krypa in under sängen. Han anade oråd och soffan är tydligen inte skydd nog. Därför in under sängen som ju är en större skyddsyta och säkrare mot rörelsefascisten husse. Leende sätter jag i mig linserna och tänker att jag får gå ner till köket igen och smyga upp senare i hopp om att han lämnat tryggheten. När jag kliver ut ur toaletten en minut efter att ha gått in kikar jag reflexmässigt in i sovrummet igen och ser återigen den där röven krypa in under sängen.

Han har alltså under tiden jag varit på toa trott att kusten varit klar och återvänt till den gosiga saccosäcken för att sedan snabbt återvända när han hörde mig komma ut från toa. Under sängen är alldeles tydligt ett nödvändigt ont.

Smygande högg jag honom några minuter senare i saccosäcken. Jag undrar hur det kommer att se ut i morgon....

Han har en magisk förmåga att gå från 0-100 och tvärtom.

Slutligen. Han är för sjutton en terrier! Hur är det möjligt med denna morgontrötthet? För när vi väl kommer ut är det full fräs. Snacka om att leva och njuta i nuet. Något att ta efter kanske.

lördag 5 augusti 2023

Jag hoppas min fysio inte läser det här...

 

Kära Marie!

Jag tror inte att du hittat till min blogg men om du nu gjort det vill jag be dig om en av följande punkter:

1. Läs inte längre än hit.

2. Om du nu måste läsa vidare (du är ju ändå kvinna:), låtsas inte om det när vi träffas.

Efter operationen var budskapet glasklart. 

"Axellåset ska vara på 24 timmar om dygnet förutom när du gör dina rörelseövningar." I sex veckor.

Nu är det tyvärr så Marie att jag har gjort lite som jag alltid gör. Det vill säga, gått min egna väg.  Jag har naturligtvis lyssnat på dig och sjukvården men lika självklart använt mig av mina egna kunskaper och framförallt lyssnat på min egna kropp och huvud. Hur har det känts? Vad är rimligt och troligt? Hur blir min väg framåt med alla olika tankar och direktiv? Sjukvården tar alltid det säkra före det osäkra och är med rätta överdrivet försiktig. Jag å andra sidan är den ende experten på min kropp och har ett kreativt sinnelag som gärna kommer med idéer och förslag.

De tio första dagarna var det inte svårt att följa direktiven med tanke på att jag inte fick duscha på grund av stygnen. När de försvann var det viktigt att få igång blodcirkulationen ordentligt för läkningens skull men även att komma igång med något pulshöjande för konditionens skull. 

Motionscykel inomhus eller promenader? Ett väldigt enkelt val. 

När jag hittills hade gjort mina rörelseövningar kände jag att axeln inte mådde dåligt av att vara utan axelhölstret när jag gick några meter hit eller dit. Tvärtom var det väldigt skönt eftersom den fixerade positionen gjorde att stelheten kring nacke och axlarna fick en möjlighet att lossna lite. Förutom övningarna från sjukvården la jag till ett gäng jag hade med mig från Walkfeeling/Runfeeling.

Jag ställde ett antal frågor till dig där du intet ont anande svarade och därmed gav mig självförtroende i min egna planering som jag givetvis inte tog med dig eftersom jag trodde mig veta att du hade sagt nej. 

Axelhölstrets primära funktion är alltså att skydda axeln från att rycka till. "Om du halkar och ramlar eller om axeln rycker till ordentligt kan operationen och lagningen gå åt skogen. Och det vill du inte!"

Hm.... Jag förstår.

När jag äntligen fick ge mig ut för att svettas på mina promenader blev innehållet givet:

- Backe upp och ned.

- Trappor upp och ned.

- Inslag av ankgång, utfallssteg och knäböj under promenaderna. 

Regn. Ingen av mina jackor är stora nog för att kunna ha axelhölstret innanför och att ha det utanför är inte vidare lämpligt eftersom det då skulle vara pisseblött resten av dagen. 

Skönt och bra med armpendlingen dessutom där rörelsen gör nytta både för stelheten i axlar och nacke samt är bra för den opererade axeln.... Blött eller torrt axelhölster resten av dagen...?

Eftersom alternativet att inte gå ut varje morgon på grund av regnet var otänkbart blev det som så att jag valde att gå ut utan. I mitt huvud rådde inga tvivel:

- Jag måste ut!

- Detta är bra om det går bra.

- Risken att ramla eller halka om jag håller mig till grusväg eller asfalt är försvinnande liten och värd att ta.

Till en början hade jag på mig axelhölstret varje gång det inte regnande men väldigt snart blev alla promenader utan eftersom jag upplevde att det kändes så väldigt bra för axlar och nacke att gå utan. Enda tillfället jag var orolig var vid trappromenaderna. F ö r s i k t i g t är bara förnamnet.

Efter ett tag dök tanken upp om att gå fortare upp för backarna och så småningom började jag springa upp för dem. Uppförsbackar innebär att löpningen inte blir speciellt stötig och med armen "fastlåst" intill kroppen som på bilden ovan skulle det väl gå bra? Total närvaro. Hur känns det här och nu? Hur känns det dagen efter?

Svaren var positiva och givetvis var inte steget långt att sen börja springa kort sträckor även på rakan. Ingen utförslöpning så här långt eftersom stötarna är större där, inte heller några längre sträckor. Snarare en form av intervaller eftersom jag då och då behöver sträcka armen för att inte bygga på mig spänningar. Men livet är utveckling och har man tagit ett steg är nästa nära till hands.

Först springa med axel och arm fixerad vid kroppen, sen lite pendling med överkroppen, lite rörelse med axeln, hela armen.... Jag är ännu inte framme vid att springa helt normalt med armpendlingen. Det känner jag att det inte är lämpligt men dessa små steg har så småningom gjort att jag kunnat springa längre intervaller och nu sex veckor efter operation har jag sprungit 6 km sammanhängande. Axeln känns jättebra i den mening att den inte gör ont och att rörelsen har blivit bättre trots att den fortfarande är väldigt begränsad. 

Nu har jag inte varit hos dig på ett tag och ser fram emot det för att höra vad du säger om hur det ser ut och vad nästa steg är i min rehabilitering. 

Jag har tagit en viss risk men är övertygad om att jag kommit väldigt mycket längre i min rehabilitering än om jag enbart gjort enligt de riktlinjer jag fick. Axelhölstret försvann helt efter 4 och en halv vecka, rörelsen i axeln är klart bättre och det fungerar att springa.

Slutligen. Aldrig någonsin tidigare har jag gjort så många utfallssteg, tåhävningar och ankgång. Spännande vad det kommer att ge mig framöver.


fredag 28 juli 2023

Teori och praktik

Vad är kunskapen värd om den inte praktiseras?

Kunskap, kunskap och åter kunskap. Bara folk vet kommer de få insikt och därmed ta "rätt" beslut. 

Knappast. 

Det är samma mantra om och om igen. I samhället. I skolan. Problemet är bara att det inte fungerar. 

Överhuvudtaget!

Det är bara att titta på hur samhället ser ut och detta trots att vet vi så oerhört mycket mer om mental och fysisk hälsa än tidigare.

När jag var ungdom hade jag/vi jämfört med både dagens ungdomar och vuxna oerhört lite kunskap om varför det var viktigt att exempelvis röra på sig. Hade någon till exempel sagt till mig att det var bra för min mentala hälsa hade jag helt säkert tittat med stora ögon på denne. Mental hälsa? Hade jag ens hört begreppet?

Socker var på den tiden inte bra för tänderna. Punkt!

Vi köpte inte så mycket socker för att vi barn inte hade oändligt med pengar. Vi lekte och idrottade för att vi ville och för att det inte fanns så mycket annat roligt att göra. Att tvingas vara inomhus var ett straff eftersom där inte fanns så mycket mer än myrornas krig. Samtidigt visste våra föräldrar att utomhus var bra. Eller ville de bara ha lite lugn och ro?

Kunskapen idag är avsevärt mycket större men rörelsen lyser ändå med sin frånvaro och intaget av socker och annat skräp är enormt. För att inte tala om all skärmtid och stillasittande. Vi är ett tydligt exempel på  "grodanivattnetsyndromet". Någonstans vet vi att det inte ser så bra ut men eftersom det sakta smyger på oss har vi inte vett att dra kraftigt i handbromsen. 

Lockelserna och störmomenten är väldigt stora idag och bevisligen räcker det inte med att vi vet hur vi borde göra.

Jag är av åsikten att vi måste sluta tro att enbart teori är svaret. Kunskapen är viktig men den allena hjälper inte. Vi måste agera. Vi måste hitta praktiska rutiner som fungerar. Ett regelverk. En utgångspunkt för hur våra liv ska se ut. 

Nu!

Och som vanligt är det vuxenvärlden som måste se till detta eftersom barn och ungdomar inte är rustade för att klara av detta på egen hand. Problemet är bara att de vuxna som är rustade ändå inte klarar av det för egen del och knappast då kommer att lyckas med sina barn eller de barn man är ansvarig för. Ideologin om att bara teoretisera handlar dessutom delvis om feghet. Vi vågar inte sätta upp de där reglerna för att få till en bra praktik. Vi vågar inte skilja oss från mängden samtidigt som vi inte orkar eftersom vi idag inte är tränade på att ta obekväma beslut vare sig för våra egna barn eller andras. 

Handbromsen!? Ingen kommer att dra i en kollektiv handbroms. Risken är stor att vi framöver kommer få en väldigt medveten elit. En hälsoelit som kommer att klara av detta på individuell nivå. Som kommer att orka investera kraft och pengar på sin hälsa. Eliten klarar sig alltid men alla andra då? Hur kommer vårt samhälle att se ut? Vi pratar idag om att vården inte räcker till. Hur kommer det se ut när dagerns barn- och ungdomar blir något äldre? Dagens vuxna som mår dåligt hade i alla fall en viss grund att stå på utifrån ett kost- och rörelseperspektiv...

Mörkt eller till och med nattsvart!? Ja. Tveklöst. Men givetvis går allt att ordna men jag tror tyvärr att få kommer att klara av det. Den stora massan kommer att fortsätta ge efter för alla impulser, luster och begär. Det finns en anledning att våra religiösa texter är fulla av historier som Sodom och Gomorra och då fanns inte ens godis och internet. 

Hjälp! Klarar man inte av något själv söker man hjälp. Om bilen krånglar är det naturligt att söka upp en mekaniker, elen en elektriker och så vidare. Problemet är bara att behovet av hjälp döljs av kickarna vårt syndfulla leverne består av medan det aldrig finns något bra med en krånglande bil. Hjälp. Innan man ber om hjälp behöver man vara modig och insiktsfull nog och inse att man är i behov av den och sen ta det där enorma klivet att agera. 


onsdag 26 juli 2023

Träning som funkar av Marie Larsson

  


Alltid extra roligt att läsa en bok av person man känner. Marie Larsson är legitimerad fysioterapeut, specialiserad på idrotts- och motionsskador samt ortopedisk rehabilitering. Det är Marie som har tagit hand om mig både vad gäller lite småskavanker de senaste åren men framförallt det senaste året i samband med min söndriga axel. 

Jag tycker att boken är utomordentligt bra. Den är väldigt grundläggande och tydlig angående varför man ska träna, hur och vad det ger för effekter. Framförallt tycker jag att genomgången om styrketräning är bra eftersom hon inte krånglar till saker och ting utan istället är kortfattad och saklig som förenklar för nybörjaren att ta till sig men även ger den mer insatte något. Enkelt men inte fånigt. 

Extra roligt med boken är de olika testerna man kan göra. De kommer garanterat att bli en rolig tillställning hemma när de ska genomföras.

Den här boken skulle både mina föräldrar och svärföräldrar ha glädje av eftersom de är i en ålder där det verkligen är viktigt med styrketräning. De skulle få både kunskap och motivation.


fredag 21 juli 2023

Ikigai av Hector Garcia och Francesc Moralles



Vilken fantastiskt trevlig bok. Kort och lättläst men med massor av fina tankar tankar, insikter och fakta. En sådan där "postitlappbok" där man vill lägga ett litet papper efter var och varannat uppslag. 

Fokus i boken är den japanska byn Ogimi på ön Okinawa (hundraåringarnas by) där människor lever längre än någon annanstans. En av de så kallade blå zonerna. De inte bara lever längre utan mår även betydligt bättre i hög ålder en de flesta andra i världen.

Vad beror det på och vad säger invånarna själva? Det finns många förklaringar men där Ikigai - drivkraft är kärnan. 

Andra saker som tas upp är givetvis:

Stress, multitasking och rörelse. Kost. Traditioner och gemenskap samt synen och inställningen till motstånd.

En lättsmält bok på 176 sidor som måste läsas och där invånarnas egna ord är en höjdpunkt att läsa.