Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn

Vi uppmanar våra barn att vara snälla men inom vuxenvärlden är det ofta förknippat med något negativt. Vad innebär det att vara snäll? Stefan Einhorn vill få bort den negativa stämpeln med snällhet och förklarar hur han ser på saken. Vad innebär det att vara snäll? Varför ska vi vara snälla?

I grund och botten är det här en bok som handlar om etik och moral. Einhorn berör mängder med begrepp och ord såsom; falsk snällhet, framgång, generositet, föredöme, självinsikt, ansvar, empati och nånannanism. Han gör det på ett bra sätt och lyfter skickligt fram sina poänger med mängder av olika exempel som gör boken både lättläst och intressant.

Givetvis blir boken en slags självrannsakan. En nödvändig sådan! Mycket av det som står i boken anser jag vara självklarheter men ibland är det bra att bli påmind och få tid att reflektera. När är jag inte snäll? Vad kan jag göra för att bli snällare? Som i så mycket annat är det den smala och svåra vägen som är den rätta. Det är jobbigt att göra rätt. Det kostar och kräver ett medvetet val men är alltid värt det. Vi blir aldrig perfekta och bör inte heller sträva efter det eftersom det är ett omöjligt mål. Men vi kan alltid sträva efter att bli bättre och framförallt ge oss möjligheten att få skörda frukterna av vår ansträngning.

Hjärnstark av Anders Hansen

Överläkare Anders Hanson går i Hjärnstark grundligt igenom varför det är så viktigt för vår hjärna att vi rör på oss.

- Stress

- Minne

- Kreativitet

- Intelligens

- Mående

Listan kan göras lång och jag får lite samma känsla som jag har när det gäller kost. En korrekt kost kan göra så mycket för så många hälsoaspekter. Att även motion är viktigt tror jag många är rörande överens om men att det har en så enormt stor roll för vår hjärna och att det är lösningen på så många problem är nog nytt för de flesta.

Det Hanson gör som är så väldigt bra är att han på ett begripligt sätt förklarar vad det är i hjärnan som mår bra av motion och vad det leder till. Mental hälsa är ett vitt begrepp och för min del har det länge varit en drivkraft i min träning. I Hjärnstark får jag jag en del av mina egna upplevelser bekräftade samt en del nya tankar att förhålla mig till. Det som överraskade mig var hur lite motion som krävdes för att se resultat.

Om det var viktigt för mig med motion tidigare så har den biten inte direkt blivit mindre viktig.

Det här är återigen en sådan där bok som borde läsas av alla.

Puls och hälsa

Syftet med att träna kan vara väldigt olika. Alltifrån utseende till inre hälsa och mentalt välmående. För min del är det inte intressant att ha ett polerat och välputsat yttre. I min värld är det mentalt välmående och genuin riktig hälsa som är målet. Att vara vältränad är förmodligen lite slarvigt uttryckt. För vad menar man egentligen med det? Är man vältränad om man är välsvarvad? Om biceps och triceps syns tydligt och en och annan ådra lyser med sin närvaro?

Jag vill göra jämförelsen med en bil. Lacken kan vara vacker och välpolerad. Linjerna smäckra osv. Men hur går motorn? Hur går hjärtat? För visst måste det vara hjärtat som är det viktiga? Motorn som ska slå, som får mig att orka och må bra. Det är det som är hälsa.

Alltså måste grunden i ens träning innehålla puls eftersom det är det som tränar hjärtat. Att komplettera med styrketräning i olika former tror jag är vettigt men samtidigt är jag övertygad om att det inte får vara tvärtom eftersom det inte leder till hälsa. Jag har det senaste lekt lite med mitt pulsband och både fått en del tankar bekräftade samt blivit ganska förvånad över vissa resultat.

Det är alldeles tydligt att upplevelsen över hur jobbigt något är inte alls behöver innebära någon högre puls. Jag var på bodypump med min fru härom helgen. Skivstång och dunkadunka. Musklerna skrek och jag tyckte att det var skitjobbigt. Hur mycket det mentala påverkade min upplevda ansträngning vet jag inte men motivationen var inte på topp. Musklerna fick sitt men hur var det med hjärtat?

Snittpuls: 100.

100!!! Det är ju ingenting. Nedan något att jämföra med:

Ungefärlig snittpuls under lugna förhållanden:

Roddmaskin: 120

Längdskidåkning: 135

Löpning: 140

Cykling: 135

Promenad: 100

Hur många är det som lurar sig själva? Hur många väljer styrketräning och andra pulsmässigt bekvämare former som träning och tror sig bli "vältränade"? Ett omedvetet självbedrägeri som i bästa fall leder till ett vackert yttre men med en insida som önskar så mycket mer. Jag tror att det är ganska många. Jag tror dessutom att det är enkelt att hamna där eftersom många kanske är rädda för pulshöjande träning eftersom den i ett ganska långvarigt skede är jobbig med en tröskel som det tar ett tag att ta sig över. Styrketräningen däremot är enklare att bara avbryta när det tar emot och ändå kan du snabbt märka av en effekt. Det är inte mentalt lika jobbigt att avbryta en styrkeövning som att mitt i löpningen börja gå. Ett mycket hårdare bakslag....

Min promenad som genererade 100 i snittpuls var av det lugna slaget (ville helt enkelt inte bli svettig). Ändå ligger den på samma nivå som ett bodypumppass där jag sliter som ett djur. Om mitt resonemang stämmer är det alltså bra mer hälsosamt med en rask promenad och då enbart ur ett hjärtperspektiv. Den mentala skillnaden är förmodligen enormt mycket större. Jag vill påstå att naturen med dess färger, dofter och fågelkvitter ger bra mycket mer än gymmets inomhusmiljö.

Träningsupplägg, planering och variation

Vad blir det för sorts träning idag?

Många tidskrifter såsom Runners World har gärna med olika former av träningsprogram. Si och så ska du göra för att klara milen på under X eller halvmaran under Y osv.

Dessa program har aldrig lockat mig. Det har två orsaker. Dels skulle jag känna mig alldeles för bunden. En piska som leder och som inte ger förutsättningar för spontanitet, variation och glädje. För det andra skulle jag rent praktiskt inte klara av att genomföra det.

Jag har ett flertal olika mål med min träning. Det kan ha med antal mil i veckan att göra. Totalt eller i form av löpning. Många gånger styrs det av vad nästa tävling innebär. Träningen anpassas men är aldrig given. Till exempel ligger fokus just nu på Vasaloppet. Det betyder att jag har en grovplanering men att den anpassas otroligt mycket beroende på familjeschemat, jobbet och för all del vädret. Vissa dagar kan vara spikade åt en viss aktivitet men eftersom jag vill träna varje dag blir det ofta att jag kvällen innan får ändra om planen för dagen därpå. Löpningen tisdag morgon gick åt pipan eftersom det var luciafirande på lillgrabbens skola och då fick det istället bli en halvtimmas styrketräning.

Denna sistaminutenanpassning har jag sedan en tid tillbaka vant mig vid och även lärt mig att tycka om. Dessutom börjar jag mer och mer se det som en styrka. Min planering är kanske inte alltid den bästa och om det då en vecka blir mindre löpning och mer styrka så kanske det var meningen.

Huvudtanken jag har är att se vad det finns för möjligheter. Jobbet har sin klara struktur. Ibland ändras den och då gäller det att fundera över hur jag bäst tar tillvara på det. Likadant med familjeschemat. Ibland stängs vissa alternativ och ibland öppnas andra. Allt handlar om att anpassa sig och se möjligheterna.

Jag tror inte på vilodagar. Delvis för att min styrketräning mest innebär att rulla runt på en matta lite halvskönt köra lite bål och lyssna på bok eller pod. Trivsamt, behagligt och lite lagom svettigt. Samtidigt finns det vissa dagar där det helt enkelt inte går att knö in ett träningspass. Och då är det inte mer med det. Den extravilan kanske helt enkelt var meningen.

Denna variation har gjort att jag hittills aldrig har tröttnat på att träna och eftersom kontinuitet är kvalité så är det kanske det som har gjort att jag under en femårsperiod aldrig har varit skadad. I alla fall inte i den mening att jag har tvingats till ett ofrivilligt träningsuppehåll.

Visst har jag haft skavanker och känningar lite här och var. I viss mån har jag det hela tiden. Men trots allt så är det inget som har blivit allvarligt. Givetvis förutsätter jag att jag har haft en god portion tur men samtidigt är det självfallet inte hela sanningen. Oavsett vad som är höna och ägg är jag väldigt nöjd med mitt upplägg.

En rejäl variation som sällan är tvångsstyrd. Nu har jag till och med börjat spela fotboll igen. Oj, vad roligt det är.

Märkliga kulturer

Måndag eftermiddag. Min sjuåring ska vara med i någon form av handbollsturnering med klassen. Första matchen spelas 1645. Prisutdelning 1900.

Lite drygt två timmar.

Nyfiken på den nya arenan. Förutom de olika tränings- och idrottsmöjligheterna finns naturligtvis även ett café. Öppet! Blir lite förvånad eftersom jag trodde att det enbart var det i anslutning till seniorernas handbollsmatcher.

I två timmar springer barn omkring med glass och godis. Inte en, inte två. I princip varenda unge. Däremellan hinner de med lite handboll också.

Det här var ingen turnering som sträckte sig över en hel dag en lördag. Ändå verkar idrott vara så starkt förknippat med glass, bullar, varmkorv och godis så att det är en självklarhet även två timmar en vanlig måndag.

En del av mig förstår inte.

Är vi så omedvetna om vad det är för vanor vi skapar?

Är vi så lata att vi inte kan planera vårt eventuella matintag?

Är det så förbjudet att agera förälder och ta obekväma beslut?

Vad är målbilden?

Det finns många liknande märkligheter i samhället. Användandet av smartphones är en. Inställning till alkohol är en annan. Du är ju givetvis gravid om du som kvinna tackar nej till ett glas.

Hur blir det så här? Och hur många klarar av att stå emot? För om alla andra.....

Jag har förstått att det kanske viktigaste och jobbigaste med föräldraskapet är att stå emot. Stå emot alla märkliga kulturer vi har i samhället.

Omfamna varje situation

I bilen på väg till jobbet. Mörkt och regnigt. November! Krypaundertäcketväder.....

Men. Beslutet redan taget. Jag ska hoppa ur bilen om en stund och springa den sista biten. I skogen, i gyttjan. Bara det hinner ljusna lite till.

Kropp och huvud syresätts. Ansträngningsnivån är bekväm och hela jag njuter i fulla drag. Tankarna far iväg och jag landar i just det där med att varje situation verkligen kan tolkas precis hur man själv vill.

Det går verkligen att omfamna alla situationer. Göra det bästa av dem. Hitta ljuspunkten. Myset i höstrusket med filtar och tända ljus. Eller som idag. Pisseblöt morgonlöpning som ger så mycket energi.

Allt måste inte alltid vara bra. Jag tror till och med att det finns en verklig anledning med att det inte ska vara bra jämt. Men det hindrar mig inte från att ta mig an olika situationer med ett positivt förhållningssätt. Sen om det handlar om väder och vind eller annat kvittar.

Jag tror att att det till viss del är en träningssak. Att se möjligheter och kanske till och med lura sig själv till ett positivt tänkande.

Att löpa till jobbet idag var inte ett impulsivt beslut. Det var planerat sedan flera dagar. Hur hade jag känt mig om jag suttit kvar i bilen? Klivit ut det varma och goa och fått vind och regn i ansiktet? Lite fruset och huttrande. Huvudet lite negativt men längtande till belöningen i kväll istället.

Morgonsvett och Frankenstein

 

Är det för tätt inpå vakna är det motigt men kan man ta sig ut på morgonen finns ingen bättre start på dagen. Det behöver inte vara långt och det behöver inte vara hårt. Men att få svettas ur och syresätta både kropp och huvud är utan konkurrens en lysande start på dagen. Jag gör det förhållandevis ofta men inte jämt. Mer och mer börjar jag fundera på att verkligen få in det som en rutin. Inte för att få in ett träningspass utan för att ge mig själv bästa möjlighet till en bra dag. 

Jag vet inte hur många gånger ett tungt huvud eller en tung kropp har fått vakna på det här sättet och lika övertygad om dess positiva effekter lika tydligt är det motsatta. När det tunga huvudet får fortsätta sin golgatafärd dagen igenom och kommer ur den först efter att huvudet har syresatts ordentligt. För det måste vara utomhusflås. Det duger inte med exempelvis ett styrkepass inomhus. 

En annan positiv effekt är att skjortvalet blir enklare. Det blir inte så viktigt att välja en svettvänlig färg. Jag vet inte om min kropp är unik vad gäller detta men det är en betydlig skillnad på dagens fortsatta svettningar beroende på om det där morgonpasset blir av eller inte. 

Dessa mornar är det inte ovanligt att jag stöter på elever på väg till skolan, i princip alla med gamnacke. Jag är djupt irriterad på människor som under transport måste blicka ner i skärmen. Om det sedan är i bilen, på cykeln eller till fots spelar ingen roll. Vad håller vi på med? Och nu har missbruket gått så långt så att vi till och med motiverar beteendet. "Pokemon Go är minsann jättebra eftersom det får ut barnen". Så istället för att stävja missbruket av skärmar förstärker vi det med usla och skeva argument. För det är ju onekligen så att det går att motivera och argumentera för precis vad som helst. Även om det till en viss del kan låta vettigt behöver det rimligtvis inte vara det. Det beror mycket på vad utgångsläget är. Är det så att man annars inte får ut sina barn annars borde man ge sig själv örfil efter örfil till man har vaknat.

Vad är det vi skapar här egentligen? Hur kommer vår mentala framtid se ut när vårt medvetande aldrig längre är här och nu. Jag är till exempel övertygad om att vår natur har direkt läkande effekter. Vad händer om vi inte längre upplever den? Jag tänker delvis på Skatås i helgen. Jag såg en hel del barn. Alla med gamnacke.

Att få ut barnen..... Då måste det vara ok att de börjar röka? Då kommer de ju ut.

Klassikern: Lidingöloppet

Uppvärmningen kändes bra och laddad till tusen knödde jag mig fram i min startgrupp för att hamna bland de första. Jag ville inte fastna i flaskhalsen några hundra meter längre fram där det öppna fältet smalnar av till en grusväg. När starten gick öste jag på och till min glädje kom jag smidigt igenom och kunde ganska snart lugna ner tempot till en vettigare nivå.

Därpå följe en ljuvlig löpning. Mina pigga ben smattrade på som det renaste av kugghjul och självförtroendet var på topp. Jag kände en enorm trygghet i längden som skulle springas och tyckte att tiden gick fort och att kilometrarna avverkades härligt snabbt. Jag var noga med att titta på klockan och kände verkligen att genomsnittstiden och ansträngningsnivån var synkade.

Vi var fyra som följdes åt. En kvinna och tre män. Efter ett tag, när det var alldeles uppenbart att vi var jämnstarka, pratade vi ihop oss lite och samsades om att dra. Vi hade alla silvermedaljen som en klar målsättning.

Jag kände mig i fullständig balans. Benen smattrade på och i huvudet var det härligt tomt. Jag hann tänka att jag hade marginal till mitt mål och att jag inte skulle behöva känna mig stressad den sista biten med de jobbiga backarna. Men så hände något med en mil kvar. Jag har nu i efterhand analyserat min klocka noga och det är så tydligt att loppet får en helt annan karaktär efter 20 km. I en backe får jag plötsligt blytunga ben och de bestämmer sig för att hålla mig sällskap resten av loppet. Inga av mina mentala nycklar fungerar och blicken mot klockan blir allt mer orolig. Från att ha marginal blir det nu mer en fråga om jag ska klara mitt mål eller inte.

Jag missar med en minut. Det innebär två sekunder per kilometer. Min besvikelse är riktigt stor. Inte nog med att jag missade silvermedaljen. Det målet var jag övertygad om att nå. Tanken var att ligga rätt i tid för att på slutet öka för att eventuellt kunna putsa till de där 2:15 lite extra.

Så varför blev det som det blev?

Den enkla förklaringen är givetvis att jag gick ut för hårt och inte orkade hela vägen. Men jag vägrar att acceptera det. Jag vet vad jag kan och om jag tittar på andra lopp, såsom Göteborgsvarvet och Aten marathon, så hade jag lagt upp det perfekt.

Det var inte heller en energifråga. I det fallet vet jag verkligen hur min kropp reagerar och intaget av vatten och sportdryck var bra.

Givetvis har tanken slagit mig att kroppen inte var så återhämtad efter Ultravasan som jag trodde. Jag vet verkligen inte. Det jag vet är att det egentligen inte är tiden som gör ondast. Hur besviken får man egentligen bli över en skiten minut? Nej, det som känns värst är att jag inte lyckades mobilisera rätt mental kraft för att tvinga benen att trumma på fortare än vad de själva ville. Men viljan kanske inte alltid klarar av att tvinga fram något som inte finns?

Som vanligt måste jag finna knep för att se det här positivt. Man lär sig av motgångar och revansch är en stark drivkraft. Nu kommer en härlig period utan tävlingar. En tid för återhämtning och en tid för ändrat fokus i träningen.

Resan blev för övrigt precis så bra och rolig som jag hade hoppats och extra kul var att brorsan nådde sitt mål.

Förmodligen blir det att åka upp en gång till.

En stolt tupp inför Lidingöloppet

Vilken härlig känsla det är att vara verkligt nöjd med sig själv. Det spelar nog ingen roll vad anledningen är men att få bära med sig något som för en själv är betydelsefullt är guld värt. Ultravasan är för alltid inristat och något jag kan plocka fram när det behövs. Samtidigt bär det av mot nya mål och ansträngningar. Är det det som är livsglädje? Att kämpa för någonting, lyckas och sedan hitta något nytt att sträva emot.

 Jag är även himla nöjd med förberedelserna inför Lidingöloppet. Avslappnad attityd till mängden träning men desto mer kvalité. Fart har varit ett ledord och fart har det blivit. Extra nöjd är jag med klubbmästerskapet på milen för en vecka sedan.

Jag  ville så gärna springa med klubben men blev lite besviken över att det skulle vara tävling istället för träning. Med dryga veckan kvar till Lidingöloppet fanns det inte på kartan att ta ut sig både fysiskt och mentalt. Jag bestämde mig trots detta att ändå vara med och tänkte att jag ju inte måste springa med maximal fart. Men eftersom det i min värld är extremt främmande att ställa upp i en tävling utan att göra mitt bästa hade jag en del bryderier. Jag känner trots allt mig själv väldigt väl och vet vad som riskerar att hända med en nummerlapp på bröstet och vetskapen om att få en officiell tid. Hornen kommer att fällas ut oavsett.

Min geniala lösning blev att helt enkelt inte ta på mig någon nummerlapp. Ett beslut jag i vanliga fall inte hade kommit på förrän i efterhand. Gubben lär sig.... Raketforskare nästa!!!

Det gjorde susen. Jag kunde hålla mig till en bestämd fart. En fart som gav mig både en genomkörare och en vägvisare för vilket tempo som kan vara lämplig på lördag, samtidigt som jag inte tog ut mig.

Med rödbetsjuice och rikligt intag av nötter är jag nu redo att explodera. En gång tidigare har jag sprungit Lidingöloppet och den tiden jag fick då ska manglas. Efter det loppet minns jag att jag med förvåning blickade mot silvermedaljtiden. Tyckte att den var väl hård. Nu är den inte bara inom räckhåll. Den ska tas!

Tänk

Vad vill jag?

Vad tycker jag?

Vad känner jag?

Hur vill jag ha det? Vad mår jag bra av respektive vad får mig att må dåligt?

Behöver något förändras?

Jag tror väldigt mycket på att man måste analysera sig själv och sin omgivning. Jag tror också att det är svårt och att det kräver tid. Hur många av oss tar sig den tiden? Vardagen öser på med ständiga intryck från alla håll och kanter. Vi är snabba med att ha åsikter men är de genomtänkta?

Oavsett om det gäller olika samhällsfrågor, barnuppfostran eller vår mentala och fysiska hälsa förundras och förvånas jag över så mycket. Många gånger undrar jag hur folk tänker. Eller är det just det som är problemet? Att alldeles för få tar sig verklig tid till det.

De gamla grekerna lyckades få till en arbetsfördelning som lösgjorde en del människor. Dessa satte sig på en sten och funderade (eller det kanske var på huk?). Över livet, över världen. Vad finns där borta? Varför är det si eller så? De kom fram till vissa slutsatser. En del korrekta andra galet fel.

Löpningen har gett mig tid. Tid att tänka och fundera. Ibland är det åt ett medvetet håll ibland inte. Jag vill gärna tro att det jag kommer fram till inte är alldeles galet fel. De flesta gånger har detta lett till att jag har kunnat förstå, förbättra och utveckla. Ett flertal gånger har det känts negativt och frustrerande. Eftersom jag inte kan begripa varför andra inte kommer fram till samma självklara slutsatser. Oavsett resultat så har jag efter mina förmågor och resurser tänkt till och kommit fram till något.

Ytligheter i det oändliga. Vi tar del av massor och har åsikter om det mesta. Djupdyken blir färre och färre. Hur underbyggda hinner våra åsikter bli? Jag tror att brådskan automatiskt leder till en kortsiktighet som inte är bra. Många beslut är snabbt tagna och känns bra och eftersom vi inte lägger eller hinner lägga någon verklig tid på dem finns en uppenbar risk att de vid en djupare analys inte är något vidare. Vare sig för oss själva eller för våra medmänniskor.

Högerextremismen och katastroferna under första hälften av 1900-talet förklarar vi idag med ekonomiska kriser och instabila styrelseformer. Diktaturer eller unga demokratier som inte lyckades lösa problemen som uppkom. Människans naturligaste försvar att hitta syndabockar kom av bara farten och Europa grävde sin egna grav.

Men idag? Visserligen talas det populärt nog om ekonomiska kriser men det är fullständigt orimligt. Vi har det ju pinsamt bra. Så bra att vi hittar på nya problem och sjukdomar som den hårt slitande människan aldrig har haft tid med tidigare.

Varför uppkommer samma tankar idag? Egoism, girighet eller bara det faktum att vi inte ger oss själva tid att tänka?

Jag har naturligtvis inget givet svar men jag är övertygad om att vi alla mår bra av att stanna upp lite då och då. Ger sig tid att titta upp lite grann, hitta nya vinklar och perspektiv.

Ger sig tid att tänka!

Magiska måndag

Vissa beslut är bättre än andra.

Det här läsåret har jag jobbat 80%. Ledig måndagar. Underbart!

Kliva upp på morgonen utan att känna press och stress att hinna i tid till jobbet. Putta iväg ungarna till skolan och så sen......., drygt fyra timmars total makt. En tid jag fullständigt bestämmer över själv.

Jag börjar alltid med någon form av träning. Humöret, kroppen, årstid, väder och känslan får avgöra. Oftast blir det löpning. Ibland är resten av dagordningen satt, ibland inte. Påfallande ofta har jag mot slutet av löpningen kommit på mig själv med att välja och vraka. Och det är en sådan enorm lyx. Att få komma hem. Alldeles tyst... Vad blir det sen? En kaffe, ett fotbad, boken, städning eller...?

En lättare lunch och så iväg för att hämta den lille. Hem till soffan och lite läsning. Först han för mig, sen tvärtom. Mysigt! Storebror kommer en stund senare. Läxan, sen ut och leka.

Ungarna är pigga och glada. Inte skitslut vilket är risken övriga dagar i veckan. Jag har gott om tid med att pyssla ihop en middag. Skaparglädjen är stor. Det är verkligen riktigt roligt att få kika igenom vad som finns hemma och i lugn och ro röra ihop något vettigt.

Den tidiga middagen känns mysig. Ungarna inte så trötta, istället laddade inför badmintonträningen.

Jag tror på balans. Måndagarna balanserar min vecka. Inte sagt att resten inte är bra, men annorlunda. Full rulle på ett sätt som mina måndagar jämnar ut.

Om det går tänker jag fortsätta såhär. Länge....

Mål

Det känns, med tanke på mitt förra inlägg, nära till hands att fundera över det här med mål och målsättning. Vad är ett rimligt mål? Vad är rimligt här och nu? Vilka mål är möjliga att ha längre fram?

2012 sprang jag Lidingöloppet. Jag hade aldrig sprungit så långt tidigare och visste inte alls hur det skulle gå eller vad det var rimligt att ha som mål. Loppet blev en succé. Upplevelsen fantastisk och jag minns att jag var oerhört nöjd med både tiden och genomförandet. Jag tog mig precis under 2,40 och fick medalj :)

Efteråt fick jag reda på att de har lite olika medaljtider på Lidingöloppet. Under 2,15 föräras man en av silver. Jag minns att jag då tänkte att det var orimligt snabbt. 

Som barn hade jag skyhöga mål. Det var inte nog med att jag skulle bli världsmästare i fotboll. Bäst någonsin, yngste spelaren i landslaget någonsin osv. Att de målen ledde till mina egna vägval eller rent av tunnelseende är ingen avancerad analys. 

Var målen för högt ställda? Rent av orealistiska? 

Det är några år sedan och jag har grubblat en del kring detta under mina senaste löprundor och jag har vid varje tillfälle kommit till samma slutsats. 

NEJ! Nog tusan var de höga och barnsligt ambitiösa och drömmande men vilken kraft och motivation de gav. Det gick inte vägen men med lite marginaler och tur hade det kunnat bli så mycket annorlunda. Det tog egentligen stopp av framförallt en helt annan orsak. Jag var för snäll (nåja det är inget jag har tänkt att fördjupa mig i).

Trots allt har det funnits andra mål som jag har lyckats med och gränsen för vad man klarar av går hela tiden att förskjuta.

  

2,15 på Lidingöloppet känns inte längre abnormt. Tvärtom känns det som om jag skulle bli grymt besviken om jag inte klarar det. Likadant med Göteborgsvarvet. Plötsligt finns även där mål jag aldrig trodde mig om tidigare. Min utveckling som löpare har lett mig vidare. Mål som tidigare inte fanns på kartan känns nu möjliga. Och det, är extremt upplyftande och rent av eggande. Så himla roligt!

Givetvis handlar det även om vad man är villig att betala. Det kostar och inget går av sig självt. Tragiskt leder dessa tankar mig tillbaka till jobbet. 

Oj, vilka mål eleverna har och oj vad lite de är villiga att betala för att nå dem. Det ska helst gå gratis eller att någon annan betalar. 

För övrigt finns det väl få saker som kan konkurrera med en avklarad målsättning uppnådd efter blod, svett och tårar? 

Målet i sig är bra nog men det är vägen dit som ger det dess tyngd och slutliga belöning.

Mitt emellan Ultravasan och Lidingöloppet

Ultravasan gick bra och oron för hur min kropp skulle må efteråt var onödig. Trött men inga arga muskler. Hade sedan tidigare planerat en massage efter loppet men det var nästan som att det besöket kändes meningslöst. Min plan att ta det lugnt bistods kärvänligt av min familj. När jag kom hem var de förkylda och jag var självfallet ett tacksamt offer. Halsont resulterade i fler vilodagar än vad jag hade tänkt och ytterst lättare transportcykling som träning. Kanske bra? För även om jag hade en tanke om att ta det lugnt var min plan verkligen inte att ta det så här lugnt.

Det som kändes skönt var att den här vilan inte stressade mig. Jag känner mig väldigt väl förberedd inför Lidingöloppet och tycker att jag egentligen bara behöver lägga fokus på fart och tempo. I övrigt är min plan att cykla så mycket som möjligt. Mest egentligen för att cykelsäsongen i min värld snart är till ända och naturligtvis för att jag känner mig trygg med antalet löpta mil.

Jag ser verkligen fram emot Lidingöloppet. Klubben har har ordnat med gemensam transport och logi. Det kommer att bli ett ypperligt tillfälle att lära känna ännu fler spännande människor och så ska jag ju inte springa så långt :)

Ultravasan 90 km 2016

Samling Skatås 0900. Gemensam bilfärd med andra vikingar upp mot Sälen för att hämta ut startlappen och sedan vidare mot Oxberg till vårt boende. Det finns mycket att berätta om allt runtomkring själva tävlingen men för att detta inte ska bli inledningen till en längre bok nöjer jag mig med att nämna att det är väldigt kul att umgås med så många roliga, trevliga och samtidigt udda människor. Bara mängden olika matfilosofier är ett kapitel för sig. Alla givetvis lika övertygade om det rätta i just sin kosthållning. Men den där tallriken med bara pasta och ketchup är lite svår att förtränga. Likaså servitörens min när en av oss beställer en grekisk sallad utan fetaost fast med pommes istället...:)

Eftersom starten gick redan klockan 0500 var det tidig sänggång som gällde.

I mitt rum andades tre ultralöpare med tunga andetag. Efteråt fick jag veta att ingen av oss sov samtidigt som vi alla trodde att någon av de andra två sov. Stressigt!!! Det är svårt att sova på beställning, framförallt när det finns en anspänning och nervositet som ligger och pyr inom en. Det blev givetvis en del slumrande och när klockan ringde var det inte svårt att kliva upp. Motiverad till tusen gjorde vi oss redo med kaffe och vaselin och kvart i fyra satt vi i bilen på väg mot Sälen. En av de andra Solvikingarna hade den stora vänligheten att köra oss och i mörkret fick vi höra livesändningen av när Jamaica tog guld i korta stafetten. Trippeln för Bolt igen, tredje gången i rad. Tänk att vara bäst och dessutom vara det när det verkligen gäller. Otroligt!

Timingen kunde inte ha varit bättre. Halv fyra var vi på plats i Berga by. Precis lagom för att i lugn och ro lämna ifrån oss våra väskor och dropbags. Skvätta ur och insupa stämningen. Jag kunde inte annat än att le och njuta. Tänk vad häftigt att just jag står just här. Magiskt!  En annan lite rolig sak var att Jonas Buud blev intervjuad bara några meter ifrån oss. Hemma hade jag skojat med familjen att jag minsann skulle springa ifrån honom vid starten eller i alla fall ta på honom. Kunde inte motstå tillfället och närmade mig med utsträckt hand (kändes mer genomförbart än att försöka springa ifrån...). Han noterade självklart att någon närmade sig från sidan. Kanske tänkte han att nu kommer någon jag känner? Istället får han syn på en fåne med ett stort flin.... Nåja, fånen blev himla nöjd och Buuds leende sa mig att han inte tog illa vid sig. Nu är det bara Messi kvar..... Hur ska jag ro i land det?

Jonas Buud närmast i blått.

När startskottet går är vi placerade ganska långt bak och jag väntar med att sätta igång klockan tills jag kommer fram till bågen som jag tror är själva starten. Det piper dock inte till så någonstans i mitt undermedvetna noterar jag att det var en gemensam start.

Loppet börjar med en lång backe som i sig inte är jobbig eftersom tempot på grund av allt folk är så lågt. G i Solvikingarna och jag tittar omkring oss och vid ett flertal tillfällen blev vi lite förvånade. Nu är vi inga ultraveteraner men vi är båda seriösa och har gjort allt vi har kunnat för att förbereda oss så bra som möjligt. När vi då exempelvis ser en ung kvinna med enorma hörlurar och en ryggsäck som studsar åt alla håll samtidigt föll så att säga vissa tvivel in....

Tempomässigt var min målsättning att ligga mellan ett 5,30- och ett 6,00-tempo. Till min glädje hade G liknande tankar så vi följdes åt. Eftersom de inledande kilometrarna var långsamma tryckte vi på lite extra efter uppförsbacken och körde därmed om en hel del folk. Efter ett tag tittade vi på våra klockor, insåg att vi låg rätt till och droppade av lite på takten. Mm, den här gången tänkte jag använda mig av min klocka.

Terrängen på Ultravasan är framförallt grusväg. Sen finns inslag av stigar och mängder med spångar (framförallt under första halvan av loppet). Jag är mest förtjust i stigar men under ett sånt här lopp är det naturligtvis väldigt skönt att det är så mycket lättsprungen grusväg. Det blir jobbigt nog ändå! Kontrollerna dök upp med ett jämt intervall på fem kilometer och jag ångrade aldrig att jag varken hade vätskebälte eller rygga. De två första kontrollerna drack jag vatten. Därefter blev det vatten och sportdryck (ofta varm vilket kändes bra) och senare även buljong (mycket god). Fick i mig lite saltgurka och tryckte vid två tillfällen i mig gel (rejält sliskigt). Mot slutet blev det även coca cola och kaffe. Bullarna hade jag förberett mig på men det passade aldrig. Inte heller bananerna eller något av det andra som serverades. Det innebär att jag i princip bara stoppade i mig vätska och med facit i hand tror jag att det fungerade bra.

Egentligen finns det inte så mycket att berätta om löpningen i sig. G släppte efter kanske tre mil. Någonstans i samma veva blev jag orolig av att jag fick ont på yttersidan av höger knä men efter ytterligare några mil försvann det. Innan jag träffade på de som sprang 45 kilometer var det glest om folk och därmed lite jobbigare. Stora delar av andra halvan av loppet tog jag sällskap av en norrman som höll ett bra tempo. I övrigt handlade loppet om smärta. Framförallt andra halvan var jobbig. Benen skrek vid varje steg, axlarna värkte och huvudet föll ner. Märkligt att nacken kan bli så trött.

För att hålla rätt fokus och inte grotta ner mig i det negativa försökte jag som vanligt tänka positivt och det är inte alltid lätt när nedräkningen längs med sträckan uppdateras vid varje kilometer. 77 km blev 76 km blev.....

När nummer 60 visades tänkte jag att det nu minsann bara var 2/3 kvar. När 30 dök upp blev jag på fullaste allvar lättad. Nu är det inte mycket kvar! En rubbad tanke men jag tror att den kom av den enkla anledningen att jag så många gånger har sprungit just 30 kilometer. En sträcka jag vet att jag klarar av.

I övrigt var det en del musik i huvudet och så givetvis familjen. För att inte tala om lilla N. Hur motiverar man sig att fortsätta när det gör ont? När smärtan fortsätter och man vet att det kommer att fortsätta i flera timmar till. Att tänka positivt är givetvis ett sätt. Glada stunder och minnen hjälper men ibland kan det motsatta nästan ha en starkare effekt. Min smärta under Ultravasan var valfri och övergående. Alla har inte det privilegiet. Ofta gick mina tankar till lilla N och det ledde både till att tårarna närmade sig och att en viss ilska tog vid. En ilska som fick mig att stå ut och fortsätta. Vem eller vad är jag om jag inte kan stå ut med lite värk i benen? I just den här tävlingen var hon en stor anledning till att jag inte vek ner mig.

Mot slutet var det en fröjd att se när kilometerskyltarna plötsligt var ensiffriga. Wow! Det är snart slut! Snart, snart får jag stanna och ungefär samtidigt som den tanken dök upp höll jag på att göra just det, stanna. Sjukt vad huvudet kan styra ibland. Apropå stanna så var det en förutsättning för att greppa tag i muggarna med vätska. Att sen komma igång med löpningen igen var fruktansvärt.

För varje minut som jag närmade mig målet funderade jag mer och mer på när jag skulle öka tempot för att krama ur det sista. Tänk om åskådarna runt omkring hade hört den tanken? Tillsammans med vraket som de såg stappla omkring hade det nog lett till ett och annat asgarv. Och ja, även om jag mot slutet inte längre orkade reagera på hejaropen värmde de och betydde jättemycket för mig.

Samtidigt som jag ville öka mot slutet var jag också rädd för att göra det. Skulle mina ben orka? Hur nära var det att mina benmuskler skulle ge upp? Med sju-åtta kilometer kvar orkade jag inte längre bry mig. Vare sig om tider eller muskler. Nu ville jag bara i mål. Och det blev någon form av intervallöpning. Jag ökade verkligen farten  men så fort det kom en liten stigning dog jag och så fart igen. Det måste ha sett roligt ut. Med dryga kilometern kvar kikade jag på tiden vilket ledde till att reptilhjärnan släppte greppet om den sista säkerhetsspärren och benen trummade på som om jag inte alls hade varit ute länge. Det fanns en tid att besegra! Den sista backen gjorde inget motsånd och upploppet kommer jag aldrig glömma. Hur kan kroppen mobilisera en sådan urladdning?

Att jag sen inte hann berodde delvis på att min tid inte var korrekt. Jag hade ju startat klockan för sent... En miss som jag i efterhand ser positivt på eftersom den fick mig att tro något. Och den tron fick mina ben att springa med en fart jag inte trodde var möjlig med tanke på vilket tillstånd de var i. Fascinerande!

Känslan att få komma i mål efter en sådan här tävling önskar jag att alla fick uppleva. Så många timmars slit som plötsligt får sin belöning. Känslan är svår att beskriva. Ord jag tänker på är lättnad, glädje, uppgivenhet och till och med sorg. På något sätt är upplevelsen/resan slut och jag vet egentligen inte när den började men nu är den till ända.

Därför är jag extra tacksam mot mig själv. Att jag skriver ner det och kan komma tillbaka. För det här var ett minne för livet och jag vet att det till viss del kommer att falna bort men då kan jag alltid komma tillbaka hit.

Och minnas.