10 "skadefria" år

Jag började registrera min löpning januari 2012. Sedan dess har jag sprungit drygt 28 000 km. De första två åren registrerade jag sporadiskt de gånger jag lånade min frus telefon men därefter har jag registrerat kontinuerligt. De första två åren sprang jag helt säkert mer än de 1000 km som är registrerade men jag har ingen aning om hur mycket mer. Troligtvis inte mer per år än vad jag fick ihop 2014 i alla fall.

2014 - 1500 km 

2015 - 2635 km

2016 - 2944 km

2017 - 3151 km

2018 - 3898 km

2019 - 2911 km

2020 - 3358 km

2021 - 4096 km

2022 - 2900 km hittills.

Det jag är extra stolt och nöjd över är att jag trots att jag har sprungit förhållandevis mycket ändå lyckats hålla mig skadefri från löprelaterade skador. Och det är inte så dåligt med tanke på att de flesta som springer regelbundet brukar ha minst en löprelaterad skada per år. 

Visst har jag haft krämpor, känningar och småbekymmer i bland annat hälsenor, vader och ett knä men inget av det har tvingat mig till löpvila. Enda löpvilan jag har haft var när jag fick en spricka i en tå efter en löpning i skogen med mina fivefinger. Löprelaterat!? Njae. Jag tänker att den skadan var en yttre påverkan som jag inte hade någon skuld i. Det jag tänker med löprelaterade skador är att kroppen säger ifrån på ett eller annat sätt såsom bristningar, löparknä och allt vad det nu kan vara som "provoceras" fram och orsakas av löpningen. 

Det finns ett antal orsaker till att jag har lyckats hålla mig skadefri och jag redogör för dem nedan utan inbördes ordning.

Bildning och utbildning

Jag har läst och lyssnat jättemycket. Allt från tidskrifter till böcker. Allt från klubbkamrater till poddar med olika experter på löpning. Jag har dessutom gått utbildningar och tagit till mig av mängder med olika perspektiv. Hur bör träningsupplägget vara? Löptekniken?

Huvudet har lyssnat på kroppen och inte tvärtom

"Spring så att du kan springa imorgon" (Rune Larsson) har varit min utgångspunkt. Jag har varit väldigt lyhörd inför vad kroppen säger och i princip aldrig tvingat den till saker om den signalerat något oroväckande. Jag har aldrig följt något träningsprogram som i detalj sagt åt mig vad jag ska göra. Jag har haft en översiktlig plan men alltid lyssnat in och bestämt i samspråk med kroppen och många gånger ändrat ifrån den ursprungliga planen.

Underlag

Mycket skog, en del grusväg och sällan asfalt. Underlaget har stor betydelse för hur vårt löpsteg blir. Enformigt och alltid samma som på hård asfalt och därmed slitsamt eller varierande och mjukare som i skogen?

Skor

Flera olika skor med olika egenskaper på både drop och dämpning ger återigen en variation som varit viktig.

Långt istället för snabbt

Fart sliter. Lite tråkigt att det är så men inte mindre sant för det. Jag har satsat på längd och även om det givetvis kan slita så är det betydligt snällare en fart. 

Alternativ träning

Jag har under de här åren sprungit mycket men jag har också lagt mycket tid på annan träning också. Exempelvis cykling, SUP, rollerblades, styrketräning, simning, längd- och rullskidåkning. Jag har aldrig bara sprungit och vissa år har jag valt att springa mindre än andra år för att variera mig både för kroppens och huvudets skull. 

Långsam ökning

Jag har inte haft bråttom vare sig när jag har sprungit eller i ökningen av antalet kilometer. Många har alldeles för bråttom med att öka dosen och löpmängden. Man kan inte gå från 5 km till 10 km eller från halvmaran till ultran på för kort tid. Ska man klara sig utan skador måste man ha tålamod och låta utvecklingen ta tid.

En gedigen träningsbakgrund

Att jag i princip är född och uppfostrad i ÖIS tror jag inte är obetydligt. Bra tränare och en träningsbakgrund i många år som på slutet dessutom var på elitnivå. Givetvis lärde jag mig mycket och fick kanske framförallt lära mig om att det inte går att göra saker med lillfingret om man vill nå någonstans. När jag sedan varvade ner och slutligen lade ner fotbollen helt tog det inte speciellt lång tid innan jag började springa. Jag gick ner mig fysiskt en period när jag tränade minimalt men det varade inte i flera år vilket jag är säker på har haft betydelse. 

Återhämtning och allmän hälsa

Kallbad, foamroller och massage. Noga med mat, sömn och stress. Kroppen behöver återhämtning och kroppen behöver förutsättningar för att klara av den belastning den blir utsatt för. Inflammationer i kroppen påverkas enormt mycket av hur bra vi sover, äter och stressar. 

Och så lite tur på det!?

Absolut. Samtidigt tror jag att tur är något man förtjänar....

Depphjärnan av Anders Hansen

Ännu en bok av Anders Hansen och det är lätt att känna igen sig från de tidigare böckerna. Utgångspunkten är evolutionen och Hansen förklarar på ett väldigt pedagogiskt sätt hur det kommer sig att de funktioner som har fått oss att överleva i 100 000-tals år numera är till nackdel för oss. Varför vi känner som vi gör och varför vi reagerar som vi gör på exempelvis stress och ensamhet. Att vår hjärna i grund och botten är till för att få oss att överleva och inte för att få oss att må bra. Vikten av fysisk aktivitet samt vikten att förhålla sig till det faktum att vi inte är skapta för att leva i den miljö vi lever i idag. Att det krävs att vi gör aktiva val för att må bra och att det knappast kommer gratis eftersom vi är gjorda för att spara energi och därmed lätt hamnar i lättjans fälla. 

Boken är mycket bra och intressant även om en del upprepas från hans tidigare böcker. För min de gör det ingenting med upprepningen eftersom jag ser det som en påminnelse som är bra att få. Hansen relaterar till forskning men egentligen tycker jag inte att det behövs när resonemanget utifrån evolutionen är så fullständigt logiskt. Det är både rimligt och lätt att begripa hur vi fungerar. Det som inte är lätt är att leva på ett sätt som får oss att må bra. Det syns med all tänkbar tydlighet när man ser sig omkring både vad gäller fysisk som mental hälsa. De går, som Hansen påpekar, hand i hand och kräver många aktiva och obekväma beslut från oss. Beslut som få verkar vara beredda att göra. Men först måste vi ha kunskapen om det och där är den här boken ett bra steg. 

Träningsparadiset Playitas

Vilken skillnad! Det här var min första träningsresa och jag kan inte låta bli att jämföra med 2019 när vi med familjen var i Hurghada/Egypten. En semesterresa vars mänskliga omgivning var hårresande i och med den totala dekadensen:

Förfallet i paradiset

Playitas däremot är den raka motsatsen där miljön med alla aktiva människor som genomför olika träningsalternativ: simning, tennis, gym, gruppträningar, dans mm både glädjer och stimulerar. Det är genuint roligt att få vara tillsammans med andra som delar den aktiva livsstilen och som är måna om sin hälsa och träning. När jag tittade mig omkring såg jag hela spektrat med människor. Alltifrån de som tycks vara formade av antikens konstnärer till helt vanliga kroppar samt givetvis överviktiga. Men alla tränar och rör på sig utifrån sina förutsättningar och jag tänker att det här borde vara det normala men tyvärr är det inte det eftersom Playitas så tydligt är en träningsanläggning.

Dagarna påminde mycket om varandra och såg i huvudsak ut på följande sätt: Morgonlöpning på max 2h som avslutades med ett dopp i havet. Därefter frukost och lite vila innan det var dags för styrketräning. Vila/återhämtning samt lite stretch- och rörelseövningar vid poolen en stund innan det var dags för fortsatt vila på rummet eller framför en storbilds TV för att gömma sig från solen en stund. VM i fotboll ville jag se så mycket som möjligt av. Lättare löpning på eftermiddagen som följdes av stretch och middag.

Fantastiskt trevligt att få göra en sådan här resa tillsammans med klubbkamrater. Visserligen höll jag mig en hel del för mig själv både i och med att jag bodde ensam (succé!) och för att jag verkligen ville springa och träna efter eget huvud den här veckan. Övriga i gruppen delade inte heller mitt intresse för fotboll men vi åt alltid tillsammans och hade många trevliga samtal och skratt. Måste nämna Bo och Ola lite extra som hängde med på resan trots att de inte hade möjligheten att springa på grund av skador. Men träna kunde de och det var väldigt trevligt att lära känna dem lite mer. Jag uppskattade verkligen att de hängde med och hoppas verkligen att vi får till fler resor av den här typen så att man kan lära känna ännu fler klubbmedlemmar. 

Bo Levinsson förresten är verkligen värd att nämna lite extra. Jag tror det är få människor som slår honom i spektakulära löparhistorier. Hur många med livet i behåll kan berätta om den där gången jag råkade springa in i ett militärt övningsområde och blev beskjuten av två MIG-plan? Eller den där andra gången jag insåg att jag hade råkar springa över ett minfällt...., och sen var tvungen att följa mina fotsteg tillbaka igen..... Blev stoppad av soldater med k-pist och så vidare. En spännande herre med talets gåva. Honom lyssnar jag gärna mer på.

Anläggningen var bra på alla sätt med ett enormt träningsutbud, bra mat och kanonbra väder. Ska jag leta minus så var det väldigt blåsigt de första dagarna och jag kunde inte få någon kaffe tidig morgon innan frukost/löpningen men det löste sig med Neskaffe på rummet. 

Sen är ju inte landskapet speciellt vackert. Det är kargt och färglöst så fort blicken inte vänds mot havet och palmerna. Rummet lite för varmt men det hade kanske kunnat åtgärdas om jag jag hade haft mer teknisk lust.

Träningen:

Ankomstdagen

13 km löpning (varav hälften hemma på morgonen innan avfärd).

Dag 1

24 km löpning och 45 min styrka.

Dag 2

22,8 km löpning och 45 min styrka.

Dag 3

22 km löpning, 45 min styrka och 30 min roddmaskin.

Dag 4

21 km löpning, 45 min styrka, 30 min rodd.

Dag 5

22 km löpning, 30 min rodd.

Dag 6 

22 km löpning, 45 min styrka. Veckans höjdpunkt var när jag denna dag lekte bergsget och besteg/klättrade upp för en av de högre vulkantopparna. Uppåt var både roligt och jobbigt där jag dessutom blev belönad med att få se två getter. Nedåt var direkt farligt med alla rullbara stenar.

Alltid mäktigt att vara på topp

Avresedagen

13 km löpning.

Totalt blev det ca 160 km löpning, 3h och 45 min styrka (träningsverk precis hela veckan) och 1 h 30 min roddmaskin.

Övrigt

Naturligtvis bodde jag högst upp på anläggningen och hade ca 140 st trappsteg att avverka. Jag tror att jag snittade minst 500 trappsteg per dag och med tanke på att löpningarna var allt annat än platta tyckte mina lår att livet var orättvist samtidigt som den sjukare delen av hjärnan tänkte "det här är bra!" Löpningen innebar mängder med höjdmeter och tillsammans med de förbannade trapporna blev det nog höjdmeterrekord för min del på en vecka. Hur mycket har jag ingen aning om däremot vet jag att jag den här veckan smaskade i mig minst 5 ägg per dag vilket blir omkring 35 ägg på en vecka. Garanterat rekord! Maten var bra och givetvis fanns det mycket gott att hämta i form av olika efterrätter. Var stoisk de första fyra dagarna där jag bara unnade mig lite frukt men släppte på duktigheten därefter och siktade in mig på glassen. Det är väldigt gott med glass.....

Jag hoppas vi i klubben får till fler läger av den här sorten.

FIFA kan dra åt helvete!

Semifinal och straffsparksläggning

Jag har kraftiga problem med alla skärmar och allt vad de innebär i allt från spelande, sociala medier och annat verklighetsfrånvändande. Problemet är i grund och botten inte att de finns utan att de missbrukas så totalt. Det är inte två timmar per dag. Det är mängder med timmar per dag och varje dag. Inte en sekund får vara utan intryck. När man går, när man äter, när man väntar. Till och med i samtal med andra ska fanskapet tas upp och tittas på. Vuxenvärlden är inte mycket bättre än barn/ungdomar och har i mina ögon svikit den yngre generationen genom att inte ta ansvar för att hjälpa dem att få ett hälsosammare förhållande till skiten. Men svårt för en narkoman att hjälpa en annan.

I onsdags var det fotbollscup i Torslanda för laget jag tränar, Partille IF P09. Tävling! Först ett gruppspel och sedan A- eller B-slutspel. De två första matcherna slutade oavgjort vilket innebar att vi var tvungna att vinna den tredje för att gå till A-slutspel vilket vi alla naturligtvis ville. Vinsten i tredje matchen ledde till kvartsfinal. Semifinalen gick till sudden death och slutligen straffsparksläggning. Den vann vi och hamnade i vår första final någonsin (vi har för övrigt aldrig varit i semifinal heller). Vi vann tillslut även finalen. 

Inför och under straffsparksläggningen kunde jag inget annat än le. Jag var genuint lycklig över dagen även om den inte var slut. Min lycka hade helt och hållet att göra med att mina grabbar (givetvis även jag själv) fick uppleva livet deluxe. Livet är känslor och idrott i tävlingsform har den fantastiska egenskapen att förstärka och ta fram hela paletten i känsloregistret. Glädjen över att göra mål. Besvikelsen av att släppa in mål. Ilskan över den felaktigt dömda straffen, sorgen och tårarna av att åka ut. Den enorma nervositeten. Spänningen! Önskan och viljan att vinna. Drivkraft och ambition. Och allt detta tillsammans med lagkamrater. Att få dela allt detta i verkligheten.

Men tävlingen är tyvärr inte vardag. I vardagen konkurreras idrotten ut idag av skärmen. Våra barn- och ungdomar slutar med sitt idrottande rekordtidigt. För något år sedan låg medelåldern för att sluta med sin idrott på knappt 11 år. 

Det här är djupt oroväckande. Inte bara ur ett fysiskt perspektiv. Den fysiska hälsan idag är djupt oroande men även den mentala hälsan dyker. Det finns många förklaringar till det men en är garanterat att skärmen konkurrerar ut idrotten. Vi behöver få uppleva känslor, starka känslor tillsammans. Det kan skärmen aldrig ersätta. Kamratskap på nätet är bättre än ingen kamratskap men den kan aldrig slå kamratskapen i verkligheten. 

När vi kom hem sent på kvällen efter cupen och låg i sängen var jag fortfarande uppe i varv. Jag log fortfarande och var genuint lycklig. Tankarna snurrade och efter ett litet tag sa jag lite halvhögt till min son i rummet bredvid. Emil! Visst kan FIFA dra åt helvete!?

Inget svar. Han sov som en stock.

What doesn't kill us av Scott Carney

Journalisten Scott Carney söker upp Wim Hof för att avslöja honom som den bluff han är men får efter det första mötet sig en tankeställare efter att ha lyckats göra bra många fler armhävningar än han någonsin gjort tidigare. Och detta enbart efter en andningsövning. Med tiden som han lär sig mer om Wim Hof och hans ideér om både andning och kyla letar Scott vidare för att lära sig mer om vår potential som människor och vad vi är kapabla till om vi bara tillåter oss att testa våra gränser. 

Han råkar på surfare och extremidrottare, samtalar med militären om hur de förbereder sig inför ogästvänligt klimat och hur de jobbar för att maximera soldaternas uthållighet. Han träffar på en rad med människor med inflammatoriska sjukdomar som blivit bättre tack vare Hof. Han letar i historieböckerna om tidigare reflektioner kring hur människor hanterat kyla bland annat i Napoleons misslyckade anfall mot Ryssland. Dessutom tar han prover på sig själv och väljer att efter ett antal år med "Wim Hof-träning" följa med honom till Kilimanjaro för att försöka bestiga den på rekordtid. Två dagar istället för brukliga sex-sju.

När jag insåg att boken till fullo inte skulle handla om Wim Hof blev jag lite besviken men det ändrades snabbt eftersom innehållet var både så bra och intressant. Jag har ju dessutom lite koll på Wim Hof efter att ha läst:

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2021/04/the-way-of-iceman-av-wim-hof-och-koen.html

Boken är mycket bra och ger förutom trevlig läsning inspiration och motivation att fortsätta kallbada året runt. 

Fler reflektioner kring fastandet

Efter sommaren började jag jobba 100% igen, vilket var länge sedan senast, och med det kom nya rutiner på alla möjliga plan bland annat vad gäller matintag och fasta.

I och med detta har lunchen försvunnit på vardagarna eftersom jag inte ser någon anledning till att slösa bort tiden på jobbet med att äta och fastan har därmed tagit större plats både i antal timmar per dag och totalt på en vecka. Vanligtvis äter jag en till två gånger om dagen där det sista matintaget brukar vara senast kl 21 och första måltiden inträffar:

Måndagar - Vid 2030 - vilket inneburit ca 24 h fasta.

Tisdagar - Vid 1800 - vilket inneburit ca 20 h fasta.

Onsdagar - Vid 1500 - vilket inneburit ca 20 h fasta.

Torsdagar - Vid 2030 - vilket inneburit ca 24 h fasta.

Fredagar - Vid 1800 - vilket inneburit ca 20 h fasta.

Tidigare har jag ätit lunch oftare och anledningen till att det blivit så här har en del med jobbeffektiviteten att göra och lite med bekvämlighet. Jag cyklar eller springer till och från jobbet och tycker att det blir krångligt med mat i en redan fullpackad rygga. 

Helgerna blir det mat vid två tillfällen per dag men där blir första måltiden oftast någonstans mellan 11-14.

Detta upplägg fungerar väldigt bra men det har också gjort att jag har känt mig väldigt omotiverad till att göra mina längre fastor mellan 48 och 72 timmar. Dessa längre fastor har jag gjort ett antal gånger med jämna mellanrum men nu var det alltså länge sedan senast.

Ett flertal gånger har jag varit på väg men när jag kommit hem på kvällen har jag helt enkelt inte varit motiverad nog. Det är ju trots allt väldigt gott med mat. Förmodligen har min bristande motivation berott på att hur vardagen ser ut numera. All vardagsfasta har räckt mentalt. För även om jag inte har några problem med att fasta går det inte att komma ifrån att det krävs en del energi att inte ta den enklare och godare vägen som mat trots allt innebär. 

Hur som helst fick jag härom dagen till en längre fasta på cirka 45 timmar och som alltid är det fascinerande hur enkelt det faktiskt är att genomföra. Kroppen och huvudet mår kanon men som tidigare påverkas min sömn negativt. Jag antar att stressen det faktiskt innebär att gå och lägga sig efter en hel dag utan mat påverkar och min sömn blir oroligare. 

Kontentan är att det är viktigt att känna sig själv och reflektera över de beslut man tar. Hur påverkas jag och hur får det mig att må? Vad kostar det och vad ger det?

Mer om hur jag upplever fastandet finns i en rad tidigare inlägg. Skriv "fasta" i sökfunktionen uppe till höger för att läsa mer. 

Ut mot det okända

Torekov camping i somras. Havet ett stenskott bort från stugan. SUP´n och jag oerhört redo. Ibland längs med stranden, ibland mot Hallands väderö eller för att runda någon av småholmarna i närheten. 

Men även rakt ut. Ut mot det okända och stora. Rationellt vet jag naturligtvis att vrider jag bara på huvudet lite så kommer jag att se land och tryggheten. Men det är något med det stora havet som lockar. Tankarna går tillbaka till mänsklighetens historia och hur "vi" gav oss ut mot det okända. Upptäckarna. Både Columbus och gänget med kanske framför allt de som gav sig ut många tusen år tidigare.

Det okända lockar och fängslar, är spännande men också otäckt. I min lightversion njuter jag av att få reflektera över min litenhet när jag bara ser vatten rakt fram. 

Ut, ut, ut. Bara lite till. Så härligt samtidigt som tankar om olycka dyker upp då och då. Späckhuggare eller rent av monster djupet...:)? SUP som pyser.....?

Det är varmt och härligt. Ett dopp är givet innan jag vänder tillbaka även om det känns lite olustigt att hoppa ner från tryggheten "mitt ute på havet".

Vansinnigt skönt med svalkan. Underbart härligt att sedan bara sitta en stund. Ta in och njuta. Bara lilla jag i den stora naturen. Inga andra intryck över huvud taget. Balsam för själen.

När jag sedan vänder tillbaka och ser land igen slås jag av hur långt ut jag faktiskt kommit. 

Hm....? Vad hade hänt om vinden.....?

Padlingen tillbaka är kraftfullare än när jag var påväg ut. Hemåt mot tryggheten är inte heller så dumt.

Tränings- och rörelseguide: Löpning

Löpningen är i mitt tycke den absolut bästa rörelseformen. Förutom punkterna nedan tror jag att löpningen har ett försprång gentemot alla andra tränings- och rörelseformer då jag tror att den rent genetiskt sitter i ryggraden på ett helt annat sätt än de andra. Det här är något människan har sysslat med i alla tider och därmed finns det inprogrammerat i vårt DNA. 

Plus
- Lättillgängligt, det är bara att snöra på sig och ge sig ut.

- Underbar naturupplevelse. 
- Inte väderberoende. Framförallt i skogen som mer eller mindre skyddar mot vind och regn.
- Konditionsträning.
- Styrketräning för ben och bål i skogen.

- I naturen och utan andra intryck ger det hjärnan tid till analys/eftertanke, kreativitet eller bara tystnad.

- De flesta rörelseformer går att göra i intervallform mm. Löpningen har utöver detta orienteringen.

Minus
- Löpning är tyvärr full av prestige vilket gör att de flesta springer fortare och längre än vad de borde.
- Stor skaderisk. Kan slita mycket på kroppen. De ständiga stötarna, farten och tekniken riskerar alla att påverka kroppen negativt. Det gäller att inte ha bråttom med vare sig farten eller att mängden.

Här/hit har jag sprungit, cyklat....

En helt vanlig väg?

Och nu även paddlat.

Det började 2015 med Borås ultra marathon. 87 km från Skatås till Borås. Motorvägen mellan Göteborg och Borås kör jag lite då och då men efter den här tävlingen fick sträckan en annan betydelse. Utsikten från bilen. Den "ändlösa" skogen. Tiden det ändå tar med bil trots den höga hastigheten.

Har jag verkligen sprungit där inne och så långt?

Likadant med Aktivitus trailrace 100 miles när jag sprang "runt" Göteborg eller när vi kommer till Sälen, Mariestad, Halmstad eller vad det än må vara. För att inte tala om när vi den här sommaren har åkt på samma vägar som jag sprang förra året till Karlsborg; 

Partille - Karlsborg

eller i år till Ängelholm;

Kållered - Ängelholm

Jag känner förundran och stolthet. Många gånger glädje och ibland till och med lite sorg när jag känner igen något litet hus, ett ställe jag vilat på eller bara miljön. Jag minns alla mina känslor (positiva och negativa) samtidigt som jag har svårt att tro att de är mina när jag sitter bekvämt tillbakalutad i bilen. Jag men ändå inte jag. Som om jag tänker tillbaka på en annan version av mig själv. En bättre och starkare och för all del en mer rubbad version av mig själv än den i bilen. 

Skulle jag klara av att göra samma sak igen? Vill jag det? 

Vad är stoltheten och de gamla "meriterna" värda idag?

Jag njuter av alla dessa känslor men de får mig också att tänka på här och nu samt framtiden. Jag är girig och vill inte bara njuta av det som har varit. Jag vill känna mig stark och stolt även idag och imorgon. Mitt fysiska jag och mitt mentala jag hör ihop och jag vill fortsätta att samla på mig känslor av alla dess slag även i framtiden oavsett om det är löpning, cykling (njae:) eller paddling med SUP´n. 

Som om erfarenheterna är en härlig grund men som inte får lämnas att förfalla. Åldern kommer men den ska inte hindra mig från att känna mig stark och stolt. Stark och stolt utifrån vem jag är och vem jag kommer att vara oavsett om det i framtiden fortsätter vara löpning eller promenader, yoga eller annan aktivitet som kanske bättre passar med åldern. 

Nicht rasen! Tror jag det stod på de där roliga motorvägsskyltarna i Tyskland förr. Anpassa de fysiska aktiviteterna efter förutsättningarna. 

Spring så att du kan springa imorgon. Eller träna/rör på dig så att du kan träna/röra på dig imorgon.

Från djupaste mörker till sann lycka

Varför denna snillrika anordning?

Tillgången till hav och vackert väder i somras under en hel vecka innebar givetvis att det måste paddlas SUP varje dag. Dag ett, två och tre gjorde mig inte mätt på paddlandet. Tvärtom. 

Eftersom min uppblåsbara SUP läcker något finns det anledning att fylla på med luft lite då och då. Egentligen behöver jag inte efter endast tre dagar men jag hade ju semester så varför inte?

Fram med pumpen, i med munstycket och så är det bara att......., ljudet när jag sätter i munstycket får magen att hugga till. Vad i hela ..... är det som händer?

Det pyser inte ut luft. Det forsar ut. Snabbt bort med munstycket. Kontrollera SUP´n, kontrollera pumpen. Eftersom jag inte kan se något fel provar jag igen och återigen forsar luften ut. 

Vad sjutton?

Hämtar vatten för att kolla luftbubblor och kliar mig kraftigt på huvudet. Blir frustrerad och allt mer irriterad. Jag kan inte se vad problemet är och har ingen lösning. Nu är SUP´n inte paddlingsbar längre eftersom för mycket luft försvunnit och jag ser framför mig hur resten av veckan blir utan SUP. Om jag bara hade varit nöjd. Det var ju inte ens nödvändigt att pumpa upp den mer. 

Irritationen och frustration övergår allt mer i nedstämdhet. Jag börjar på riktigt bli ledsen. Flera dagars havspaddling kvar och jag kommer kanske inte kunna utnyttja det.

Lösning. Det måste finnas en lösning. 

Jag lutar åt att något är fel med pumpen och tänker att jag får ta en promenad på campingen för att se om jag kan låna en annan pump. Jag har ju trots allt sett ett flertal SUP-ar under veckans gång. Det lilla hoppet jag känner slås ner av det faktum att jag under min promenad inte ser en enda SUP. Vart har de tagit vägen? Djupt nedslagen fortsätter jag hemåt. När jag närmar mig vår stuga plingar det till i hjärnkontoret. 

Kan det vara så att....

Nu är det bråttom. Jag skyndar mig tillbaka. Det finns nämligen en lite gummiring i munstycket på pumpen som vid ett antal tillfällen har ramlat av. Kan det vara så enkelt att den saknas? 

Jajamän! Pumpen saknar gummiringen och jag sätter kurs mot bilen och bagaget där SUP-ryggan ligger och där jag har förvarat pumpen. Bilen står halvt om halvt på en grusgång så jag tittar neråt eftersom jag är barfota och behöver ha viss koll på var jag sätter fötterna. 

Jag kommer aldrig till bagaget. På vägen, vid vänster framdäck, får jag syn på något och givetvis är det den lilla gummiringen. 

Pumpa - suppa - och njuta.

När jag sedan är ute och paddlar tänker jag följande:

1. Det här får aldrig hända igen.

2. En bra karl har tur.

3. Promenaden - hjärnan. Jag vet sedan tidigare att hjärnan fungerar som bäst under rörelse och den här händelsen var ytterligare kvitto på det. 

Numera har jag en strumpa med tejp omkring munstycket som en kondom över munstycket och är mycket nöjd med mitt säkerhets- och ansvarstänk. Känns bra att gummit sitter på plats. Jag vill ju inte råka ut för en olycka....

Stressigt värre! Jobbigt men nyttigt.

Inlindad i rosor har jag de senaste åren mått gott med både en och två lediga dagar att hantera helt efter eget tycke och smak. En lyx jag varit fullt medveten om men som har fått sig en total omställning efter sommaren. 

Så här stressad som jag har varit det senaste har jag inte varit på 20 år. Då pluggade jag till lärare, jobbade kvällar och helger på McDonalds och spelade division 2 fotboll. Inte att rekommendera.

Efter sommaren har det nämligen varit full fart och det är helt och hållet mitt eget fel:

- Plötsligt jobbar jag 100% på en helt ny skola med allt vad det innebär i nya rutiner, elever och kollegor.

- Samtidigt fullt upp med att arrangera två lopp: Kåsjön SupRun och EB-loppet.

- Tränare för PIF09.

- Tränare och styrelseledamot i Solvikingarna.

- Dessutom är jag familjefar, man, vän och relativt nybliven hundägare.

Alla mina insikter om hur jag bäst bör göra för att må så bra som möjligt går om intet. Många bollar i luften samtidigt har gjort att jag sällan gjort en sak i taget eftersom jag plötsligt kommit på "måsten" i ett annat ärende än det jag hållit på mig. "Komihåglapparna" har avlöst varandra i en rasande fart och det har ofta hänt att en tanke försvunnit för att jag inte skrivit ner den med en gång. Jag har regelbundet kommit på mig med att andas extremt dåligt vid tillfällen då jag hade kunnat ta det lugnare och jag har rent allmänt haft svårt att få ro. Min bokläsning har blivit lidande och jag har inte kommit i säng när jag har velat. Inte en lugn stund då jag bara kan pilla mig i naveln och bara få finnas.

I detta stressiga elände har jag ändå hållit kvar rörelsen och matvanorna men jag har på gott och ont haft fler fastedagar (mer än 20h per dag) än vad jag brukar i veckan. Det är trots allt en stress för kroppen att fasta och inte det lämpligaste om man är stressad av andra skäl. Samtidigt har det gett mig tid att snabbare få koll på allt det nya med det nya jobbet. Jag behöver ha kontroll för att må bra och ju snabbare desto bättre har jag resonerat. 

Även om jag inte har tyckt om att befinna mig i det här tillståndet under den här perioden har jag på något sätt ändå uppskattat det. Lite grann på samma sätt som med ultralöpning och trötthet. Nyttigt att bli utsatt för det. Nyttigt att reflektera, analysera och känna efter. Framförallt eftersom jag vet att det är övergående. Snart är de två loppen förbi. Snart har jag koll på det nya jobbet och efter jul går jag tillbaka till att jobba 60-70%.

Jag vet att min nuvarande vardag kommer att förändras till det bättre vilket jag är tacksam för eftersom det innebär att jag själv inte behöver göra så mycket annat än att rida ut stormen. Men det hade varit en helt annan situation om allt ovan hade varit tillsvidare. I längden hade det varit en omöjlighet att hantera och krävt aktiva val för att brotta sig ur. 

Jag längtar tillbaka till rosorna, till mental ro och att jobba med en boll i taget. Jag längtar även till mina lediga dagar efter jul. Det ena närmar sig och det andra kommer så småningom.

Kåsjön SupRun 2022

Idén som blir verklighet. En härlig känsla.

För drygt ett år sedan dök tanken upp om att ordna en helt ny tävlingsform i och med Kåsjön SupRun. Paddla tvärs över för att sedan springa runt och paddla tillbaka. 

Det blev en massa jobb med att söka tillstånd, göra en hemsida, jaga sponsorer, tillverka nummerlappar, kartor och informationsbrev, reklamskyltar och mycket mycket mer. Och sist men absolut inte minst att nå ut och få människor där ute att få veta om denna nya tävlingsform.

Jag stötte och blötte med familj, vänner och kollegor och fick tillslut fram en produkt som jag trodde på. 

Tiden la jag gärna och det var både roligt och lärorikt. Veckor och månader rullade på och plötsligt var det inte så långt kvar. Anmälningarna till loppet var få och jag började fundera på hur få det fick vara utan att ställa in. 

Samtidigt visste jag med erfarenhet ifrån EB-loppet att det är få som anmäler sig "i tid". De flesta anmälningar kommer mot slutet och jag hoppades in i det sista att det skulle rassla till. Både för min egna skull men även gentemot sponsorerna. 

Jag trodde verkligen på idén och det gjorde många andra också men det visade sig att jag hade en stor utmaning som jag inte rådde på.

Att nå ut. 

Jag har inte lagt en krona på marknadsföring utan hoppats på att lyckas via sociala medier men det verkar ha gått trögt ända fram till sista veckan då det tydligt syntes att fler och fler fått upp ögonen för loppet. Jag fick ett flertal meddelanden från folk som ville vara med men inte kunde på grund av olika förhinder. 

Elva stycken anmälde sig till slut varav nio genomförde loppet och subjektiv som jag är tyckte jag att det blev något av en minisuccé. 

Det finns bra perspektiv på allt. Med få deltagare blev det lättare att analysera genom att prata med dem efter målgång. Vad var bra och vad kan bli bättre? Vad behöver göras annorlunda när det blir fler deltagare nästa år? För ett nästa år blir det garanterat. Jag har inte lagt ner allt det här jobbet för att inte fortsätta. De som var med verkade genuint nöjda och kommer förhoppningsvis tillbaka nästa år. Jag ser dem som ambassadörer som förhoppningsvis kan locka fler till loppet nästa år. 

Segraren Jonas Leissner i mitten med tvåan,
Fredrik Björndahl och trean, Andreas Schöndell.

Allt bra har en början även om det i inledningsskedet ser smått ut. 

Motvind på tillbakavägen.

SUP på Viskan etapp 3: Skene - Veddige

Inte ett enda lyft!

Däremot en hel del forsar som ofta kan vara lite svåra att förhålla sig till. Hur långa är de? Hur tätt kommer de? Ska jag behålla fenan på och gå i vattnet eller ta av den och glida härligt med strömmen? 

När man på förhand inte vet är det svårt att ta rätt beslut. Jag vill ju inte krångla med fenan om det visar sig att det bara är för några meter men eftersom Viskan svänger så mycket som den gör är det svårt att veta. Dessutom innebär det alltid en risk med att ta av och på fenan eftersom risken att fumla med skruv och mutter kan leda till att de sedan inte finns mer. Promenaden i vattnet är inte heller den stabil på grund av att man går på stenar av olika storlekar och form man inte ser samtidigt som strömmen mycket tydligt vill få en på fall. Men! Det är ju så ljuvligt och lite spännande att glida med i vattnets kraft.

På den här sträckan visade det sig att forsarna kom ganska tätt i början (omkring 10 stycken de första två timmarna) och jag borde med facit i hand ha varit fenlös oftare. Men ovetskapen och viljan att paddla rakt gjorde att jag lät bli. 

Lax!

Jag väldigt bra på att äta dem men inte så duktig på att känna igen dem men vid två tillfällen såg jag vad jag tror var lax. Rediga rackare var de i alla fall. Kul!

Ju längre jag kom desto större mellanrum blev det mellan forsarna. Efter hand blev Viskan dessutom rakare, bredare och öppnare vilket ledde till att jag då och då började uppleva små blåshål. Dessa blåshål blev efterhand mer konstanta och i uppskattningsvis två timmar fick jag slita rejält mot en konstant motvind. Jag försökte parera vinden genom att paddla nära kanten samt söka lä de få gånger Viskan svängde och det hjälpte mig lite, i alla fall mentalt. Vid ett par tillfällen tvingade vindguden mig ner på knä och när jag närmade mig Veddige var jag tacksam över att vinden avtog när Viskan låg mer mer skyddat.

Paddlingen var i det stora hela väldigt fin och transporten gick totalt snabbare än vid de två tidigare etapperna. Jag funderade på om jag skulle stanna vid Veddige eller paddla vidare mot havet men tiden och vinden gjorde att jag nöjde mig med Veddige. 

Motorljuden slapp jag de första tre timmarna men kom när jag paddlade längs med 41-an. Lite kluvet eftersom jag så gärna vill känna total naturupplevelse men samtidigt lite skönt att höra civilisation. Jag är generellt inte bra på att oroa mig i förväg men det finns ju faktiskt en hel del som kan gå fel och då är vetskapen om närheten till andra människor skön. 

Nu är det bara en etapp kvar innan jag är framme vid Klosterfjorden/Kattegatt och eftersom den inte kommer att bli så lång funderar jag på att ta mig hela vägen till Varberg. Den stora frågan är om jag hinner få gjort detta innan semestern är slut. Finns risk för att jag får skjuta på det till en helg lite senare. Oavsett hur det blir ser jag fram emot det och kommer att bli riktigt roligt att så småningom ha avverkat hela sträckan.

Total paddlingstid eller vattentid (forspromenader inräknat) var 7,5 timmar och med pauser inräknat landade den här turen på drygt 8 timmar.

Sträcka: Skene - Veddige 39 km.

SUP på Viskan etapp 2: Viskafors - Skene

Jösses vilken dag. Vill du ha en mental och fysisk utmaning. Välja att "paddla" mellan Viskafors och Skene i lågvatten. 

Upp med brädan på biltaket och så iväg för etapp 2 med bäste far som bilsupport. Fast övertygad om trevlig paddling bar det av från Viskafors men redan efter 5-10 minuter låg ett kraftverk i vägen och det var dags för dagens första lyft. 

Kraftverken och lyften

Det brukar inte vara något större problem med att få upp SUP´n från vattnet. Problemen med lyften är oftast att veta var det är rätt att lägga i den igen eftersom det inte går att veta (om det är första gången) hur "vattenterrängen" ser ut. Grunt och stenigt är knappast vad man önskar men hur länge är det det? Sen vill man absolut inte bära SUP´n längre än nödvändigt samtidigt som det kan vara oerhört krångligt och direkt farligt att ta sig ner till ett bra läge i vattnet igen då det kan både vara brant och en massa lösa stenar med mera som kan ställa till det. Det bästa är att alltid tillfälligt lämna SUP´n för att scouta utan den. Men det är inte heller det per automatik en garanti för att det ska bli bra eller ens möjligt att göra. Dels kan omgivningen vara allt annat än lätt att ta sig fram i och dels är det orimligt att scouta hur långt som helst. Att kraftverken ofta dessutom är omgivna av staket gynnar inte direkt ett kort lyft. Dagens etapp blev oerhört utmattande både mentalt och fysiskt på grund av problemen med alla lyft. Det var tur att jag hade med ett spännband (lärdom från senast) för att balansera upp SUP´n när jag bar den vid sidan av mig. 

Vid första kraftverket går jag alltså ner i ett väldigt grunt och stenigt Viskan. Och det visar sig vara grunt och stenigt l ä n g e. Jag får gå i vattnet med SUP´n där jag lyfter upp baksidan för att få upp fenan från vattnet och får föra SUP´n framåt som en golfbag. Stenarna är hala och allt annat än symmetriska vilket gör att jag får vända på paddeln och använda den som en käpp för att inte ramla.

Eftersom Viskan kröker sig så mycket går det inte att se så långt framåt och jag har ingen aning om hur länge jag ska hålla på på detta sätt. Tillslut tar jag av fenan för att då och då kunna sitta på knä och flyta med i strömmarna. Så här ser det ut i ungefär en timma. Jag alternerar promenerandet med knäpaddlandet och även om det är tidsödande är det också mysigt att sitta på knä långt fram på SUP´n för att flyta med och hålla utkik efter stenar samtidigt som jag ibland paddlar, ibland bara styr för att komma framåt. Efter ytterligare en timma blir det långsamt bättre och jag vågar tillslut sätta på fenan igen. Gott att få stå upp och paddla igen och jag trycker på lite extra och njuter i fulla drag. 

"Vägen" ner igen inte alltid tydlig....

Vid Rydal blir det ett längre lyft och jag börja sikta in mig på att ta en längre paus i Kinna för att äta något. 

När jag närmar mig Kinna är det två Kraftverk i vägen och dessa två glömmer jag aldrig. Vid den första blir det som i början med skillnaden att här är ännu grundare. Jag halkar och sliter och inser efter ett tag att det helt enkelt inte går att ta sig fram på det här sättet. Jag avbryter för att ta mig upp från Viskan men det enda som finns runtom är tät vegetation. 

Parodi. Det är ren och skär parodi när jag försöker ta mig upp och igenom alla snår och omkullvälta träd. Jag halkar och ramlar och som tur är skrattar jag även högt åt mitt elände. När jag väl har tagit mig ur skiten blir det en hyffsad promenad innan jag hittar ett ställe att ta mig ner i vattnet igen där vattennivån är bättre. Det är en underbar känsla att få landa på SUP´n igen. Överkroppen värker av allt bärande och slitande och paddlingen känns som ljuv nektar för både kropp och huvud. Fem minuter senare kommer en mental snyting när jag ser ytterligare ett kraftverk. Jag försöker vara duktig genom att scouta terrängen men det visar sig vara lönlöst. Finns inte en chans att jag i det närmaste kommer att vare sig kunna ta mig igenom terrängen eller för den delen kunna ta mig ner till Viskan som dessutom var stenig och grund så långt ögat nådde. Det var bara att börja bära och det var bara att vända om när jag efter ett antal hundra meter hade kommit till ett staket och en låst grind. 

Promenaden jag måste ta nu är riktigt lång men jag är i Kinna och tänker att möjligheten till tröst är stor. Jag tänker på thaibuffé (ända tills jag inser att det knappast serveras en lördag), jag tänker på pizza men framförallt tänker jag på tröst och vila innan jag kan fortsätta. När jag väl kan börja paddla igen är glädjen så stor att jag paddlar lite för långt och har tagit mig ifrån all tröst. Kartan på mobilen säger att jag behöver vända om och eftersom jag är väldigt dålig på att vända om beslutar jag mig för att fortsätta till Skene för att där sätta punkt för dagens strapatser. 

Jag är mer än nöjd med att både jag och utrustningen höll. Det fanns många gånger det kunde gått riktigt illa. Själva paddlingen var fin och jag känner att jag har ork att paddla länge länge. Lyften däremot.... Jag undrar hur långt jag bar SUP´n den här dagen egentligen. Garanterat närmare två kilometer om inte mer. Naturupplevelsen var fin och jag hörde motorljud först i närheten av Kinna och Skene. Dessutom hörde jag helt säkert en älg men fick tyvärr inte se den. Totalt tog det mig nästan 8,5 timmar att avverka sträckan varav paddlingstiden (eller rättare sagt tiden på Viskan) var omkring sex timmar och kaffepausen i kanske fem minuter. Den här sträckan krävde mycket som inte hade med paddling att göra. Det var äventyrligt och på sitt sätt minnesvärt men inte lämplig att paddla sig fram på i lågvatten. 

Slutligen är det återigen roligt att konstatera kraften i en bra fettförbränning. När jag gör mina äventyrslöpningar;

Partille - Karlsborg

Kållered - Ängelholm

fyller jag på med både mat och kolhydrater. Det handlar väldigt mycket om att mentalt ha något att se fram emot. Men jag har gjort en hel del fasteexperiment med mycket träning;

72 h fasta

och upplevt vad kroppen klarar trots att jag inte tillsätter någon energi.

Under de här två etapperna har jag därför bara haft med mig kaffe och vatten eftersom jag vet att jag inte behöver någon energi. Stundtals var överkroppen riktig trött av allt bärande men det gick fort över när jag fick paddla igen, och jag hade siktat in mig på att inmundiga någon form av tröst i Kinna men när det inte blev så så gjorde det ingenting. Väl framme i Skene efter nästan 9 timmars ständig aktivitet var jag inte hungrig utan nöjde mig med vatten och kaffe inför bussresan hem. Nu kräver löpning bra mycket mer av en än paddling men likväl känns det både intressant och skönt att få uppleva styrkan att gå på fett. Det finns en frihet i att inte vara bunden till energi som jag verkligen uppskattar. 

Ser fram emot nästa etapp i min paddling mot Varberg där jag verkligen hoppas att merparten av turen blir just paddling.

Sträcka: Viskafors - Skene 29,5 km.

SUP på Viskan etapp 1: Almenäs - Viskafors

När jag förra sommaren paddlade från Kåhög i Partille in till Trädgårdsföreningen i Göteborg fick jag rejält med mersmak. Jag tyckte att det var helt underbart. Vackert och roligt att uppleva naturen från vattnet samtidigt som jag alltid uppskattar att utforska nya miljöer. Underbar känsla också att komma fram och på några få minuter packa ihop SUP´n och ta bussen hem. Frihet!

Efter paddlingen på Säveån började jag direkt fundera på var nästa liknande paddling skulle äga rum och fastnade snart för Viskan. Började undersöka på nätet och blev lite kluven då det verkade som att sträckan från Borås/Almenäs skulle vara lite stökig med många lyft. Eftersom Viskan är lång tänkte jag att det kunde bli bra att starta från Kinna istället och att jag då eventuellt skulle hinna paddla hela vägen ner till Varberg på en dag. 

I våras var jag millimetrar från att prova men vädret satte stopp. När jag nu kom iväg för att paddla ändrade jag mig och valde att starta från Almenäs/Borås i alla fall. Någonting i mig ville trots allt paddla hela Viskan. Därför bar det av tidig morgon med bil till Borås. Bäste far ställde naturligtvis som vanligt upp som chaufför. 

Jag har en väldigt lång semester men lyckades ändå tyvärr se till att ha ett tidskrav på mig. Min äldste hade match i Gothia cup på kvällen som jag inte ville missa men jag trodde att jag skulle hinna till Kinna i tid, vilket var mitt mål för dagen.

Laddad med kaffe och vatten bar det av och och den första biten in till Borås centrum var fantastiskt vacker och trevlig där detta lilla stopp var ett roligt inslag.

Vinklade SUP´n lite och åkte rutschkana ner med SUP´n bredvid. Det var intressant att se Borås ifrån vattnet och en bit efter centrum kom nästa stopp och den här gången fick jag lyfta, bära och hoppa i lite längre fram. Detta hände vid ett antal tillfällen och var något jag hade blandade känslor till. Jag tyckte delvis att det var genuint roligt med utmaningen att fundera på hur jag skulle ta mig upp och framförallt hur sjutton jag skulle komma i igen. Mina fivefingers var suveräna för detta ändamål och rekommenderas starkt. Samtidigt tog det lite tid. Lyften är inte helt lätta och det krävs en hel del styrka och påhittighet för att bära och hitta en bra plats att kliva i igen. Värst var vid Rydsboholm som tog lång tid, en hel del funderande och många hundra meters bärande för att besegra. 

Njae....

Jag var på väg i men ångrade mig efter att ha hoppat ner till vattnet då jag såg att det en bra bit framåt var mer sten än vatten. Kände att risken var stor att halka och slå ihjäl mig bärandes på SUP´n.

Vid ett annat tillfälle trodde jag att jag hade paddlat fel då det såg ut som en återvändsgränd men det visade sig vara ett träd som hade vält och jag lyckades lägga mig ner på SUP´n och "smyga" under för att komma förbi. 

Stopp!?

Efter omkring tre timmar tog jag en kort kaffepaus och njöt till fullo och klappade mig mentalt på axlarna. Jag är så himla bra som tar mig tid till dessa underbara naturupplevelser i rörelse. Fåglar, fiskar, rådjur och trollsländor. Naturens inramning och den vackra spegelbilden som vattnet ger. Livskvalité deluxe.

Det kan vara bra att veta att Viskan går genom ett militärt övningsområde och vid vissa tidpunkter får man inte passera men jag påverkades som tur var inte. Detta borde gå att kolla upp i förväg.... 

Förutom att paddlingen var vacker var den även varierande. Djupt vatten allt som oftast men även grunt ibland, få längre raksträckor och risk för en och annan sten och bottenkänning. När jag närmade mig Viskafors blev det dessutom en del spenatpaddling vilket gick trögt. När jag kom ur alla näckrosor med mera gick det fortsatt trögt och jag insåg att en hel del skit hade fastnat på fenan/rodret. 

Kröp ner för att ta bort och upptäckte då att fenan/rodret hade lossnat och hängde på ett oroväckande sätt. Fick loss den och kunde konstatera att den hade brutits av. Efter det blev det sicksackpaddling á la Steve Wonder och jag insåg att äventyret var slut. Med ett, max två paddeltag på varje sida gick det inte att paddla på ett vettigt sätt samtidigt som farten minskade betydligt så det var bara att avbryta vid Viskafors. Men innan dess blev det lite miniforsränning som aldrig hade gått med fenan/rodret på. Tur i oturen att detta inte hände någonstans i obygden....

Lite besviken över att avbryta men framförallt otroligt nöjd över upplevelsen satt jag på en gräsmatta i Viskafors och njöt. Packade ihop SUP´n för att ta bussen hem och fick mig en kort löpning med den stora SUP-ryggan på ena axeln när bussen kom. Jag stod givetvis på fel hållplats men busschauffören var snäll och räddade en timmas väntan. 

Två minus med paddlingen. Vid ett område blev jag lunch för ett gäng med blindingar. Gott för dem men inte för mig. Det återkommande trafikljudet störde kanske inte så mycket egentligen men var något jag gärna hade varit utan för att till fullo känna mig ett med naturen. 

Sammantaget var paddlingen underbar och som jag skrivit tycker jag att de olika hindren och lyften kryddade till upplevelsen även om de påverkade tidsmässigt. Totalt tog det mig drygt fem timmar att avverka sträckan varav paddlingstiden var omkring fyra timmar. Kaffepausen i kanske fem minuter och ungefär en timma som gick åt till att planera och genomföra de olika lyften.

Sträcka: Almenäs - Viskafors 20,5 km.

Avslutningsvis vill jag tipsa om en lärdom jag fick av den här turens olika lyft. Packningen som ligger längst fram på SUP´n väger några kilon och gör att det blir obalans när man ska bära SUP´n i handtaget som finns mitt på. Det går bra att bära SUP´n på huvudet men blir ett ömt huvud efter ett tag. Dessutom är det alltid skönt att kunna variera sättet att bära på. För att bära med handtaget på bättre sätt nästa gång kommer jag ha med mig ett spännband eller något liknande att haka fast framtill och på så sätt balansera upp SUP´n med den hand som inte håller i handtaget.

Ser fram emot att så snart som möjligt fortsätta turen.

Klurigt att komma i igen...