Nytt längdrekord: Drygt 4000 km under ett kalenderår

Någon gång i våras dök tanken upp om att det vore roligt att komma upp i 4000 löpta kilometer på ett år. Tanken både lockade och lockade inte. Det är alltid roligt med rekord men vad kommer det att kosta? Jag ville inte att målsättningen skulle bli ett jobbigt ok. Ett mål som riskerade att göra löpningen allt för kravfylld. 

Sommaren gick och när jag räknade på det insåg jag att det inte skulle bli några problem. Jag skulle vara tvungen att hålla ett veckosnitt på 75 kilometer resten av året och det kändes överkomligt eftersom jag så ofta springer mer än så. Hösten blev därför härligt kravlös och jag lyckades stå emot lockelsen att springa mer. Varför nöja sig med 4000 när det skulle kunna bli mer? 4500 kändes inte orimligt. 

Men jag var nöjd och var inte intresserad av att höja ribban, framförallt av två anledningar. 

1. Stand up paddle hade tagit sig in i mitt liv och jag ville mer än gärna njuta av denna för mig nya träningsformen.

2. Någon gång under sommaren bestämde jag mig för hur tränings- och rörelseåret 2022 skulle se ut. Mer variation och därmed mindre löpning. Och det blev som att jag tjuvstartade med det.

Längre längre fram?

Hur långt skulle jag kunna springa på ett år? När jag ställer mig den frågan dyker genast en annan fråga upp. Hur långt vill jag springa på ett år? 5000 km? 5200 km?

Jag kan mycket väl tänka mig att jag hamnar där något år framöver. Löpningen är trots allt min passion och tid finns om jag vill. Vi får se. 

2021 års löpning i siffror:

Totalt: 4 096,4 km

Snitt per månad: 341,4 km            per vecka: 78,8 km                 per dag: 11,2 km

Längsta dag: 78 km

Längsta vecka: 309 km (även detta rekord)

Längsta månad: 525,2 km

Tips på mental och fysisk återhämtning

Allt vi gör i vardagen slukar energi. Ibland är vi medvetna om det, ibland inte. För att orka behöver vi ladda batterierna. Nedan mina tips, en del självklara, på saker som ger mig både mental och/eller fysisk återhämtning och mer energi:

- Sova.

- Träna.

- Kallbad i badkaret efter löpning

- Kalldopp.

- Bastu

- Rörelse i naturen.

- Näringstät och antiinflammatorisk kost.

- Middag med goda vänner.

- Läsa bok.

- Spela brädspel (förutsatt att ingen i sällskapet bryter ihop...)

- Fokus på en sak såsom att pussla, laga mat eller dammsuga.

- Massage.

- Ben i högläge.

- Tillskott i form av magnesium och Cellexir. Rabattkod: DP50%

Läs gärna mer om Cellexir i tidigare inlägg. 

- Ge blod och trombocyter.

- Meditation/djupandning.

- Solljus.

- Umgås med barn/ungdomar.

- Elda utomhus.

- Skratta och leta roligheter och skämt/hyss i vardagen.

- Tystnad.

Sen gäller det som alltid att hitta rätt nivå. Flera av punkterna ovan har en tendens till att kunna ta en hel del energi också. Reflektion och analys som alltid!

Träningsplan för 2022

Jag har alltid mängder med olika träningsmål. För dagen, för veckan...., för året. Oftast har de styrts av vad jag har haft för tävlingar framför mig såsom Ironman, klassikern eller ultralopp. 

Grunden är alltid löpning och många gånger är det just löpningen som styr utifrån hur många kilometer jag vill göra på ett år. De senaste åren har det dock inte blivit speciellt många tävlingar och under 2021 råkade målet mest efterhand bli att jag skulle slå längdrekord (löpning) på ett kalenderår. Samtidigt har en tanke vuxit fram om hur jag vill lägga upp kommande års träning och den ser ut enligt följande:

Mindre löpning till förmån för framförallt SUP, styrketräning och rollerblades. Kommer eventuellt även bli en del rullskidåkning och transportcykling och en massa, massa tåhävningar. 

Jag tror i största allmänhet att det är bra att variera sig. Kroppen och till viss del huvudet behöver det och för min del vill jag och behöver jag göra lite annorlunda för att optimera kroppen. 

Mindre löpning. I vanliga fall har jag ett mål för hur många kilometer som minimalt ska göras under en vecka. 2022 kommer jag att sänka det målet eftersom jag vill ge annan träning mer utrymme. Min kropp har vissa skavanker som jag vill ta itu med både genom att sänka belastningen som löpningen faktiskt innebär men även för att få tid till att åtgärda problem såsom mina hälsenor. De begränsar mig inte men jag har tänkt att springa i många, många år till...

Mer styrka. Jag behöver helt enkelt styrketräna mer. Är trots allt 40+ och då minskar muskelmassan per automatik om den inte hålls igång. Samtidigt finns det en hormonell poäng som är viktig. 

Mer SUP. Stand up paddle har kommit för att stanna. Det är skonsamt för kroppen och en fantastisk träningsform som på många områden påminner mig om löpning. Det är riktigt bra träning och en underbar naturupplevelse som lockar till äventyr.

Rollerblades, rullskidor och cykling. Hur mycket det blir av den här varan återstår att se. Tanken är att de ska ersätta löpningen men samtidigt är de alla väderberoende och jag har inte tänkt att utmana mig själv mentalt genom att på förhand bestämma att dessa tre ska eller måste göras. Är det dåligt väder blir det garanterat löpning istället.

Det ska bli lite skönt att inte ha löpningens kilometerkrav i bakhuvudet samtidigt planerar jag att göra ett nytt löpäventyr till våren likt den till Karlsborg förra året och då gäller det att vara tränad för det. 

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2021/05/aventyret-partille-karlsborg.html

Det innebär att det kommer att bli en naturlig periodisering med utöver den periodiseringen som väder, vind och årstid redan erbjuder. 

Annan träningsform? 2021 blev jag med SUP och överförtjust. Jag är givetvis öppen för fler träningsformer som dyker upp. Har just nu bara ingen aning om vad det skulle kunna vara men är öppen för vad som än kan komma i min väg. 

De låga förväntningarnas rasism i skolan 2.0

Hm, en klocka. Med tre! visare. Olika långa...

Jag jobbar på en högstadieskola. Årskurs 6-9. Eleverna har ett schema. På schemat står det tider. Exempelvis tider på när en lektion börjar och slutar. Schemat finns digitalt och på papper. 

Förutsättningarna ovan är inte tillräckliga när eleverna har lektion för att besvara den stora frågan: 

När slutar lektionen? 

Den frågan måste ha ett klart, tydligt och snabbt svar. Eftersom eleverna inte har tillgång till sin mobiltelefon (men arbetsredskapet datorn har de...) under lektionen uppstår ett gigantiskt problem eftersom papper...., är en forntida artefakt de inte kan befatta sig med. 

Hur i hela värden ska de veta när lektionen slutar?

Hm....

I flertalet möten och konferenser har vi stött och blött. Hur löser vi detta gigantiska problem? Våra stackars elever behöver verkligen hjälp med det här. Att eleverna kollar sina telefoner innan lektionen börjar är ett alldeles för högt krav. De skulle exempelvis vara tvungna att sluta spela sina spel några sekunder tidigare. Fullständigt otänkbart. Inte heller kan de släpa på en tung lapp i fickan och naturligtvis inte heller kolla dörren in till salen där salschemat är uppsatt. 

Hm...

Den måna, ömmande och vårdande vuxenvärlden i skolan som så gärna vill hjälpa till har naturligtvis en lösning. Steg 1 i att lösa detta ofantliga problem har varit att vi har blivit ålagda att skriva upp när lektionen slutar på tavlan. Eftersom vi alla har en klocka på väggen i klassrummet är problemet löst?

Nej...., inte riktigt. För mig har det varit något oklart i vad det är som har fallerat men lösning 1 har tydligen inte fungerat på ett tillfredsställande sätt. 

Därför har vi naturligtvis tagit detta ett steg vidare. Steg 2: En klocka - en form av nedräknare har köpts in.

Jag undrar vad steg 3 kommer att bli när inte heller steg 2 fungerar....?

Det här är bara ett exempel på hur vi i skolan nedvärderar, förminskar och rent av kränker eleverna. Kravbilden blir pinsamt låg och eftersom de stackars eleverna är människor anpassar de sig.  

Jag för min del är helt paff av flera orsaker.

1. Hur har vi hamnat här? Hur kan ribban ha sjunkit så lågt?

2. Den stora majoriteten av mina kollegor sätter med glädje upp den här nya klockan i klassrummet. Hur sjutton är det möjligt att jobba som lärare på en högstadieskola!!!, och tycka att det här är en bra idé?

3. Jag har ingen aning om vad den här klockan kostar men det spelar ingen roll. Hur i hela härligheten kan det vara ok att lägga skattepengar på den här typen av "hjälpmedel".

Jag för min del börjar bli orolig för min anställning. Givetvis har jag aldrig skrivit upp på tavlan när lektionen slutar och den där nya klockan tar jag inte i med tvång. Hur stor är risken att få sparken? Jag tar ju uppenbarligen inte mitt uppdrag på allvar. 

Lucia swimrun 2021

Äntligen!

När jag först gången hörde talas om Lucia swimrun var reflexen, vilka idioter. Att köra en swimrun mitt i vintern är ju rubbat och inget annat. Det här är ett antal år sedan och då var jag en frusen individ med noll intresse av att söka upp just kyla. Minns att jag till och med tyckte att det var jobbigt att ta ett dopp mitt i sommaren förutsatt att det inte var helvetiskt varmt.

Men de senaste åren har det ju hänt en del på den fronten. En god vän fick en januaridag i mig i plurret under en löptur i skogen för ett par år sedan och det var startskottet till en ny värld. Det var till en början skräckblandad förtjusning men även oerhört skönt både mentalt och fysiskt. Dessutom väldigt tillfredsställande att flytta på de mentala gränserna. Det är fantastiskt att utvecklas.

Förra vintern  doppade jag mig minst en gång i veckan hela vinterhalvåret. Ångesten försvann liksom aversionen mot kyla och jag började så sakteliga se fram emot doppen. Jag skulle ljuga om jag inte erkände att tanken, "är det här verkligen en bra idé", ibland kommer upp i huvudet. Men det förblir numera bara en tanke och inget som förknippas med obehag längre.

Efter två års uppehåll var det i år åter dags för Lucia swimrun och jag anmälde mig av två skäl.

1. Jag vill givetvis prova och smaka på något nytt.

2. Jag tänkte att det skulle bli en rolig familjeaktivitet.

Lucia swimrun innebär cirka 900 m löpning och cirka 30 m simning gånger 6 varv. Det rekommenderas att ha våtdräkt. Funderade ett kort tag på att sticka ut lite genom att avstå våtdräkt, men nej. Första gången man gör något är det vettigt med hängslen och livrem. 

Eventet var riktigt mysigt och det är ju något speciellt när likasinnade möts för att göra något som anses vara lite tokigt. Känner igen känslan från ultralopp. En sorts genuin gemenskap. Dräkten gjorde stor skillnad för upplevelsen och jag tyckte inte att det var speciellt kallt förutom i händerna vilket märkligt nog försvann efter ett tag. En nördig detalj är att det inte blev något "skvättande" i vattnet och jag antar att simningen gjorde att det inte riktigt fanns ro till det. Annars kommer det per automatik....

Lillgrabben var med och kunde naturligtvis inte vara stilla utan hängde med i ett antal varv. Efter ett tag kom frågan ifall han också fick hoppa i och det finns ju bara ett svar trots att han inte hade något ombyte med sig. Så på sista varvet plumsade han i som alla vi andra och det uppgraderade ett redan trevligt arrangemang. 

Hans reaktioner efteråt gjorde det här till ett minne för livet. Han bubblade som bara han kan och var extremt nöjd med sig själv och det finns få saker som värmer mer än när ens barn lyckas med något som de tar sig för oavsett vad det handlar om. Och själva är nöjda och njuter av det.

Som jag skrev ovan. Det är fantastiskt att utvecklas oavsett vad det gäller. Att höja ribban och vinna över sig själv. Begränsningar som finns är allt som oftast uppsatta av oss själva. Ibland tyvärr också av vår omgivning. Vill vi så kan vi inte per automatik men med ambitioner, motivation, vilja och arbete kommer vi långt.

Hamnade efteråt i något av ett moraliskt dilemma. Vi hade ju inte betalat anmälningsavgift för grabben. Han sprang ett antal varv men hoppade bara i en gång så jag tänker att en reducerad avgift är rimlig. Samtidigt tog han minst sagt för sig furstligt av gottebordet efteråt så risken är att hans avgift rent av borde vara högre än min. Får ta kontakt med Colting om detta eller snällt invänta en faktura...:)

Längtar till nästa år. Misstänker att det finns en viss herre i familjen som kommer att vilja vara med fullt ut då.

Den metabola pandemin av Lars Bern

Den metabola sjukligheten i världen har ökat lavinartat de senaste 40 åren. Lars Bern går i den här boken, mycket grundligt, igenom vad det beror på och vad det leder till för konsekvenser både på samhälls- och individnivå.

I början får vi följa Lars egna sjukdomshistoria som är allt annat än vacker. Hur han följer rekommendationer och hur han i princip bara blir sämre fram till att han på egen hand börjar forska och hittar nya vägar. Vägar som får honom att både må bättre och får honom motiverad att gå på djupet över hur sjukvården agerar och på vilka grunder.

Den här boken är väldigt bra men också väldigt, väldigt grundlig. Bern går igenom:

- Livsmedelsindustrin.

- Läkemedelsindustrin.

- Vår naturliga kost och miljö.

- Mat som gör oss sjuka och friska.

- Jordbruk och djurhållning.

- Cancer, diabetes och andra "vällevnadssjukdomar".

- Kemikalier och miljögifter.

- Kosttillskott och fasta.

Att boken är så grundlig och går in på minsta detalj är både positivt och negativt. Jag tror helt enkelt inte att alla orkar ta sig igenom boken om man inte är rejält motiverad. Jag själv är lite kluven till den. Jag tycker till exempel att den ofta är väldigt upprepande. På gott och ont. Vissa budskap är inte fel att de hamras in men eftersom boken är närmare 500 sidor tycker jag att det hade varit lämpligare att korta ner den istället. 

Budskapet är klockrent och följer samma mönster som många andra böcker jag läst och stämmer väl överens med hur jag själv försökt äta och leva de senaste 10 åren. Lite trevligt att just en person som Bern har skrivit boken med tanke på vilken tyngd han innehar bland annat i egenskap av fleråriga studier av medicinsk forskning. 

Jag rekommenderar boken framförallt för att den har en helhet som ingen annan bok i det här ämnet har. Samtidigt rekommenderar jag lika gärna att man läser andra böcker som som fokuserar på vissa av punkterna ovan och inte alla. De är lite lättare att smälta. 

Smaka på livet

Fantastiska vyer i Slovenien.

Målsättningar, ständiga målsättningar är en livskraft som aldrig får ta slut. Allt som oftast är de kanske förknippade med träning men de måste finnas i allt. 

Livet är nyfikenhet. Den dagen vi slutar vara nyfikna på livet är det nog lika bra att "plocka ner skylten". 

I mitt huvud formulerar jag det i termen att "Smaka på livet". Det riktiga livet som äger rum utanför skärmen. Att prova på saker och uppleva saker för att få reda på hur det smakar. Är det något jag vill ha mer av eller inte? Vad nytt kan jag lära mig? Dansa!? Rida!? Spela instrument!? Eller som Lucia swimrun härom dagen...

Jag har en pensionärslista. En lista med saker jag idag tror att jag vill göra när jag blir pensionär. Den ändras lite då och då. Men jag har också en "härochnulista" för att smaka vad livet har att erbjuda. Jag tänker att det finns massor med saker att upptäcka i form av upplevelse, erfarenheter och kunskaper. 

Ju mer vi smakar desto rikare blir vi och jag har svårt att se att det någonsin går att bli mätt. Däremot finns en risk att stänga in sig och låta det bekväma ta över. Att hålla sig till det gamla och beprövade. Det fungerar och duger. Men då blir det aldrig annat än "pannkakor" och "köttbullar" eller kanske "pizza" och "hamburgare". Låter skittrist.

Naturen är Gud och vägledningen till livet?

Jag brukar säga att löpning är min religion och skogen min kyrka. Är gudsbegreppet rent av en "personifiering" av naturen för att göra den mer begriplig? Den religiösa aspekten är ytterst relevant oavsett hur religiös man är. I grund och botten handlar religion om livsregler. Hur bör vi leva för att må bra?

Om naturen är Gud och därmed facit till hur vi bör leva blir det en bister läsning. 

Nog för att naturen är vacker och på många sätt underbar. Men den är även rå och brutal. Full av orättvisa. Under hela mänsklighetens historia har vi varit utelämnade åt dess nycker. Den har utmanat oss på alla tänkbara sätt. Köld och värme, hunger och faror. Ständig rörelse och basala behov har varit grunden för överlevnad. Naturen ger och naturen tar. 

I och med vår intelligens och uppfinningsrikedom har vi sakteliga tämjt naturen. Vi kommer aldrig bli dess herre men är definitivt inte dess slav eller tjänare på samma sätt som tidigare. Sakta har vi blivit mäktigare och på så sätt till viss del gjort även oss själva till Gud. 

Vår upphöjda position har tagit oss till ett förrädiskt paradis där vi numera är långt ifrån vårt ursprungliga element. Vi klarar inte av Satans lockelser om bekvämlighet och andra synder. Vi gör naturligtvis allt vi kan med vår nyvunna makt för att slippa det hårda, utmanande och jobbiga. Utgångsläget är ett annat och långt ifrån den naturliga miljön som alltid har varit vårt hem. Nu kommer inte rätt beslut av sig självt utan måste bli ett aktivt val. Beslut som blir svåra att ta eftersom vårt utgångsläge nu är det "paradisiska".

Tidigare späkte naturen oss och gjorde lite vad den ville med oss. Det fanns inget annat än att stå ut och reda ut. Och där och då fick vi det vi skulle ha för att utvecklas och bli starkare. Tillslut blev vi så starka och mäktiga att vi nu måste tänka tvärtom. Vi vill hela tiden ha det bättre och nu är vi på den nivån att bättre är att vi aktivt behöver jobba för att få det "sämre". Vi behöver utsätta oss för svårigheter som naturen tidigare utsatte oss per automatik. 

Det är jobbiga beslut:

- Att tvinga sig själv att låta bli att äta jämt och ständigt. 

- Att tillåta sig själv att frysa.

- Att röra sig fastän vi egentligen inte behöver eller vill.

- Att avstå från ständiga kickar av alla dess slag.

Jag går igång på evolutionen. Jag tycker att den berättar så mycket och den ger mig en logik som känns väldigt tillfredsställande. Vi ska tvivelsutan tillåta oss själva att njuta men får inte hamna i det tillståndet permanent. Det blir förrädiskt gott och därmed inte bra. 

Vi mår bra av en portion motstånd av alla dess slag.

 

Naturliga produkter till min naturliga kropp

Aleppotvål 

Sömn, rörelse och kost. Stress och skärmtid. Väletablerade saker i vardagen som behöver fungera bra för att vi ska må bra och som vi alla mer eller mindre jobbar aktivt med...

Gifter då?

Att äta så rent och oprocessat som möjligt är det allt fler som tänker på men hur många är det som tänker från andra hållet?

Det vill säga utifrån in. Varje dag kletar de allra flesta på sig mängder med märkligheter i form av olika deodoranter, krämer med mera. Huden är ett organ. Vårt största organ dessutom som suger åt sig allt vi kletar på den. Och har det kommit in måste det bearbetas...

Hur påverkar det oss? Hur stor del utgör det i vårt totala välmåendepaket? Jag vet inte men jag är övertygad om att det påverkar och hur mycket det påverkar beror sannolikt på hur stort hälsokapital vi har från början. Sköter man sig med grunden jag nämner överst påverkar det kanske inte så mycket men ackumulerat påverkar det helt säkert.

Tvättnötter

Jag för min del tänker att det inte finns någon anledning att inte bli så giftfri som möjligt. Sedan flera år tillbaka använder jag inte någon deodorant (är redan gift och har två barn...:). Aleppotvål på huden och kläderna tvättas med så kallade tvättnötter. Naturliga produkter till min naturliga kropp. 

Löpning för motionär och elit av Eric Hagelin

 Det här är en väldigt omfattande bok om löpning som innehåller det mesta:

- Fysiologi.

- Träning och prestation.

- Återhämtning.

- Planering och tävling.

- Skador, symptom och rehabilitering.

- Material och utrustning.

Boken är bra men väldigt ingående och det är nästan nördvarning att ta sig igenom den från pärm till pärm eftersom den verkligen går på djupet. Jag märkte att jag efter hand hamnade i en skummande läsning delvis på grund av att  jag inte har intresse av att dyka riktigt så djupt i varenda sena och muskel som boken erbjuder. Jag rekommenderar istället att man använder den som en uppslagsbok och letar upp de delar som kan vara intressanta för stunden.

Boken har inte så många år på nacken men ändå är den skriven i det gamla paradigmet vad gäller kolhydrater och fett. Jag tycker verkligen att det är synd att det är så många som har så svårt att ta till sig det "nya" i hur man kan äta och träna med fett som primära bränslekälla och alla de fördelar man får av det vad gäller allt ifrån ork och energi till återhämtning och avsaknad eller i alla fall minimering av muskel- och träningsvärk. Ska jag vara krass så finns inte jag. Utifrån ett kost- och träningsperspektiv vill säga, det går inte att träna, springa och leva som jag gör. Lustigt då att jag har gjort det i närmare 10 år med mer än gott resultat.

Bastuboken av Hans Hägglund

Att få sätta sig i en bastu efter en löpning är riktigt ljuvligt. Jag har tyvärr ingen bastu hemma men har ändå  förmånen att få basta en gång i veckan i Solvikingarnas klubbstuga. Att det är oerhört skönt och att jag är övertygad om att det är väldigt nyttigt och hälsosamt är en sak och att då även få "läsa på" i och med den här boken hade jag inte svårt att motivera mig till. 

Bastuboken är väldigt välskriven och tydlig i sitt upplägg. Det går givetvis att läsa den pärm till pärm men det finns också alla möjligheter att använda den som en uppslagsbok. Inledningsvis blir det en historisk genomgång om bastu och hygien i största allmänhet samt vad det finns för fördelar och därefter följer kapitel som utgår ifrån våra olika organ och kroppsdelar samt hur de reagerar på bastandet. Längre fram i boken fylls det på med olika sjukdomar och på vilket sätt bastandet påverkar dem. 

Jag tycker att boken är riktigt bra. Lite synd och i mina ögon märkligt att det inte forskats mer om bastubadandet. Det gör att boken inte kan fastställa så många sanningar utan allt som oftast visar på troliga fördelar med bastandet istället. Lite synd samtidigt som jag inte har några större problem med detta eftersom jag gärna utgår ifrån vad jag anser är troligt och/eller rimligt utifrån det jag kan om kroppen och dess system. 

En del av sjukdomskapitlen intresserade mig lite mindre men däremot blev jag ordentligt fokuserad när det handlade om saker som ligger mig närmare såsom hur bastandet påverkar muskler och hormoner samt i samband med kalla bad och träning.

Glädjande att Hans Hägglund ligger bakom ett bastulabb och att han framöver kommer att forska om hur vi påverkas av bastandet. Ser fram emot att få ta del av vad han kommer fram till. 

Vad bör vi äta? Utgå ifrån "Naturens förpackning"

Vad vi bör äta är både en komplex och svår fråga och det går inte direkt att luta sig emot någon vidare forskning heller eftersom det är oerhört svårt och dyrt att genomföra någon av vettigare karaktär på just kost. Inte direkt lätt att låsa in folk i ett antal år för att styra exakt vad de ska äta och inte. Detta gör att det i de flesta studiers resultat, epidemiologiska studier (svar på frågeformulär) riskerar att bli en konflikt  mellan korrelation och kausalitet. Det vill säga om det finns ett samband mellan två eller flera faktorer betyder inte det att det nödvändigtvis finns ett orsakssamband. De kan vara påverkade av en tredje faktor eller bara slumpen.

Exempel på hur märkligt det skulle kunna bli: Vi äter mer glass på sommaren och under samma årstid drunknar flest människor. Alltså; glass leder till ökad drunkning. 

Jag menar inte att vi inte ska lyssna på forskningen men att vi måste vara medvetna om hur den har gjorts och att det många gånger kan vara vettigt att ta resultaten med en nypa salt. Det är bland annat den här typen av forskning som har lett till fettskräck, felaktig syn på kolesterol och rädsla för rött kött.

Ett redskap jag gärna tar till i min strävan för att äta så bra som möjligt är rimlighet och logik utifrån ett evolutionärt perspektiv. Att ha "Naturens förpackning"- som ett ledord. 

En utgångspunkt är kunskapen om att jordbruksrevolutionen var för ca 10 000 år sedan och att vi är ett resultat av evolutionen. De senaste 10 000 åren och all den mat som vi började äta då är i sammanhanget noll och ingenting jämför med de 100 000 tals åren eller till och med miljontals åren (beroende på om man utgår ifrån homo sapiens eller ännu längre tillbaka) som vi har utvecklats på. 

Vad och hur har vi rimligtvis ätit under hela den här tiden? Om vi både utgår ifrån hur naturen har förpackat maten samt när den har varit tillgänglig tycker jag att det blir ganska tydligt.

Vi är allätare och har garanterat ätit det vi har kommit över men lika självklart är det att vi har varit tvungna att anpassa oss till omständigheterna omkring oss såsom årstider. Vad för mat fanns exempelvis året runt och inte?

Jag tänker mig två exempel:

1. Fett och proteiner - Djur fanns året runt och kunde dessutom komma i rätt stora förpackningar. De ger oss massor av mättat fett. Alltså är det fullt rimligt att äta djur och därmed mättat fett. Vegetabiliskt fett däremot.... Hur många fröer, nötter, kärnor med mera måste du inte äta eller för den delen pressa för att komma upp i mängd? Och hur lång tid skulle inte det ta att samla in dem? De kan knappast ha varit någon större grund i vårt matintag. Med detta i minnet är det intressant hur vi idag fullständigt överkonsumerar vegetabiliska fetter och därför får en total snedfördelning mellan omega 3 och omega 6. En snedfördelning som bland annat leder till ökad inflammation i kroppen som vi absolut inte vill ha.

2. Frukt och grönt - De växer inte året runt och är därmed knappast något vi ska äta året runt. Dessutom finns det få frukter och grönsaker av idag som fanns då eftersom vi har förädlat i stor mängd för att få fram godare/sötare varianter.

Hur är det med alla andra livsmedel? 

Vetenskap eller inte vetenskap... Att äta enligt naturens förpackning utifrån storlek och tillgänglighet tycker jag känns oerhört rimligt och logiskt och är ett bra verktyg i strävan att äta så "bra/rätt" som möjligt.

Covidpass!? Ge oss ett Hälsopass istället.

och bli en andra klassens medborgare. Mitt brott är att jag inte tänker vaccinera mig. 

Det är många bollar att hålla i luften just nu:

- Ska jag vaccinera mig eller inte?

- Är jag skyddad mot covid efter vaccinationen?

- Hur många doser ska jag i så fall tvingas ta och under hur lång tid?

- Kan jag ändå få covid trots vaccination och smittar jag i så fall?

- Hur fungerar det där med vågor? Kommer det en femte, en sjätte, en sjunde, en......

- Hur stor är risken att jag får covid?

- Hur sjuk kommer jag i så fall bli?

- Riskerar jag att hamna på IVA?

- Är jag osolidarisk och kanske till och med en ond människa om jag inte vaccinerar mig?

Frågorna är många och då har jag här bara nämnt några. Det är så mycket med den här pandemin och hur den har hanterats som är djupt obegripligt. Jag tycker varken att massmedia eller de styrande har gjort ett bra jobb. Rädsla och åter rädsla har piskats upp vilket lett till oro och mängder med märkligheter. Rapporteringen har varit ensidig och besluten som tagits har varit en stor portion signalpolitik med livrem, hängslen och hjälm. Överdriven försiktighet är PK och få kommer våga kritisera eftersom de då är onda.

Coronastatistiken talar sitt tydliga språk. Det finns riskgrupper som kan råka riktigt illa ut. Självklart bör dessa individer vaccinera sig. Statistiken är också tydlig med att vi som inte är i riskgrupp inte har något att vara oroliga för.

Så varför måste vi alla vaccineras? Jag för min del är i princip aldrig sjuk och sannolikheten för att jag kommer att belasta sjukvården är minimal. Jag har i hela mitt liv strävat efter att må bra. Jag har skött mig och min hälsa på ett föredömligt sätt i hela mitt liv. Jag vill varken ta medicin eller vaccin om det inte är absolut nödvändigt eftersom jag är övertygad om att min kropp mår bäst av att ges bästa möjliga förutsättningar att bygga upp ett starkt försvar för att hantera olika typer av sjukdomar. Detta har varit ett långt arbete som har krävt ansträngning och disciplin. En livsstil få klarar av och för detta ska jag straffas!?

Riskgrupperna däremot, där den stora majoriteten har hamnat eftersom de inte har gjort arbetet ovan är utan skuld eftersom de är så duktiga och vaccinerar sig?

Vår sjukvård går på knäna på grund av covid. Eller är det snarare så att coviden är droppen som får bägaren att rinna över? Cirka 70% av sjukvårdsbudgeten går till att hjälpa de med så kallade "vällevnadssjukdomar". Vem är den osolidariske? Alla de som kör sin egna hälsa i botten och tvingas ta hjälp av sjukvården eller de som gör allt de kan för att må bra och minimerar risken för att uppsöka sjukvård?

Den kognitiva dissonansen är total och tanken om ett Covidpass är direkt vulgärt. Hur långt ska vi vandra på den mörka vägen? Vi kanske inte ska nöja oss med enbart ett Covidpass? Kanske lika bra att vara ändå tydligare och införa en markering på oss som inte är fullvärdiga medborgare. Kanske en gul stjärna eller en skär triangel? Eller nej, nej, det där har ju redan används i historien... En foliehatt kanske?

En helt annan tanke är att införa ett Hälsopass istället. Ett pass som ger oss olika märken att ha på bröstet som signalerar vår hälsostatus och ger oss möjlighet eller förbjuder oss att köpa cigaretter, alkohol, socker mm. Eller att passet rent av påverkar priset upp eller ner beroende på hälsostatus.

- Högt blodtryck! Ja, då kostar den här 200g chokladkakan 450 kr. I solidaritetens namn ska du naturligtvis själv bekosta din sjukvård.

Jag förespråkar självklart inte ett fascistiskt samhälle. Vi ska hjälpas åt och hjälpa varandra i sann demokratisk anda. Men demokrati innebär också att vi ska ha en valfrihet att själva få avgöra hur vi vill leva våra liv och vilka beslut vi vill ta. Om jag vill äta en påse godis varje dag måste jag få göra det med allt vad det eventuellt innebär utan repressalier. Och likadant måste det vara med vaccinationen.

Jag vill verkligen understryka att jag varken är emot vaccination eller medicin till den som behöver men att friska människor ska ta det när behovet inte finns är obegripligt. För visst är grundtanken att man blir immun mot sjukdomen efter att ha vaccinerat sig? Vad är annars poängen och varför är det då så viktigt att jag som inte tillhör riskgrupp måste göra detsamma?

Slutligen. Jag är lärare och har under hela pandemin varit en "oerhört viktig stöttepelare" eftersom jag har ett "samhällsbärande" yrke. Under hela den här tiden har jag förväntats befinna mig i skolmiljön där jag har blivit utsatt för mängder av ungdomar och kollegor. Jag och alla andra i liknande miljöer som inte har fått möjligheten att jobba hemifrån har varit värda att offra. Jag kanske rent av har haft covid utan att veta om det. Vad som är tydligt är att då passade det att jag träffade andra människor men nu riskerar jag att inte få använda mig av min demokratiska rätt att utöva mötesfrihet i andra sammanhang. Kommer detta leda till att jag framöver inte kommer att få komma till jobbet heller?

Sockertaktik inför Jul/december

December närmar sig med stormsteg och då även risken att falla ner i ett avgrundsdjupt hål av sockermissbruk. Jag känner mig själv och vet att jag måste ha ett tydligt regelverk för att inte falla dit stenhårt när min närhet för en tid kommer att översvämmas av bland annat julmust, pepparkakor och skumtomtar. 

Plan/regelverk:

- Aldrig på jobbet.

- Hembakat ok men inte köpt. 

- Julgodis - välj bara det som på riktigt är gott. 

- Inget flytande socker i form av julmust eller annan läsk.

- Ej vardagar.

- Välj nötter framför allt annat.

Tack vare en plan på förhand vet jag att jag kommer att klara december mycket bättre än om jag inte hade haft en plan. Ett totalförbud är definitivt inte fel men samtidigt ganska tråkigt. Det är inte fel att njuta och unna sig men för min del finns då en risk att det faller över till en orimlig nivå. Det som är bra är att när jag väl släpper på spärrarna gör jag det till den grad att jag blir illamående och tappar sugen fullständigt för en bra tid framöver. 

Beeptestet - jämförelse mellan förr och nu

Att den fysiska nivån på våra ungdomar har gått ner råder det ingen tvekan om och det är inte speciellt märkligt heller sett till hur deras vardag ser ut. Som idrottslärare ser jag det extra tydligt men samtidigt är det svårt att jämföra här och nu med "förr". Jag ser det jag ser och får en allmän känsla och allt som oftast finns inga givna mätverktyg för att en riktig jämförelse. 

Men så gjorde jag Beeptestet med mina elever i veckan och kom från noll och ingenstans på att jag förmodligen har kvar en del gamla resultat. Blev genast sporrad att se efter om det gick att göra någon form av jämförelse. Oturligt nog hade jag få resultat kvar i datorn vilket egentligen inte var så konstigt eftersom jag alltid fört resultaten på papper och tydligen sällan lagt över dem digitalt. Lite tur i oturen var att jag lyckades hitta resultat från en år 7 för tio år sedan vilket blev klockrent eftersom klassen jag har i idrott idag är just en år 7. 

Jag är väl medveten om att detta håller en mycket låg vetenskaplighet när jag jämför en enda klass för tio år sedan med en enda klass idag. Men med en fast övertygelse om vad jag skulle hitta och kanske framförallt för att mätta min nyfikenhet ville jag ändå se skillnaden. 

Beeptestet för den oinvigde innebär att man springer mellan sidlinjerna på en handbollsplan (20 meter) och ska hinna fram lagom till att det beeper till. Man startar på nivå 1 vilket är promenadtempo och sedan stegras hastigheten i takt med nivåstegringen. Varje nivå innebär cirka tio tjugometerslöpningar. 

Betygsgränserna mina kollegor och jag hade förr på Beeptestet var följande:

Nivå 5 - Godkänt

Nivå 8 - Väl godkänt

Nivå 12 - Mycket väl godkänt

Medelsnittet:

5,5 - för dagens år 7.

7,3 - för 7 an för tio år sedan.

I dagens sjua var det åtta elever som inte klarade nivå 5. För dåtidens sjua var antalet noll. Noll!!

Den stora skillnaden när jag jämför siffrorna på klasserna är att det inte är någon egentlig skillnad på de som är bäst. Den stora skillnaden är att de sämsta är klart sämre. 7 st klev i dagens år sju av redan före nivå tre som i princip är rask promenadtakt. 

Fysisk aktivitet idag kommer aldrig per automatik. Det kräver medvetna val och handlingar som trotsar alla bekvämligheter vi ständigt lockas in i. Till detta måste man lägga till oförmågan att besegra motstånd. Beeptestet är jobbigt och hur långt du orkar pressa dig ligger mångt och mycket på en mental nivå. Omöjligt att testa men hur stor är skillnaden där? Hur många kliver av tidigare idag för att de mentalt inte vill/orkar pressa sig? 

Det är inte att dra för stora växlar av den här lilla jämförelsen men faktum kvarstår. Elevernas fysiska nivå blir bara sämre och sämre och i ett samhälle där det är fult att både mäta, tävla, besegra motstånd och ställa krav kommer vi aldrig vända på den här utvecklingen. En utvecklingen som riskerar att bli enormt negativ både på det individuella planet och det samhälleliga planet.

Vuxenvärlden måste vakna. För det här är givetvis inte barnens fel.

Buljongguiden

Jag är självutnämnd buljongexpert och vill få fler att koka buljong i och med den här eminenta guide. 

Det går väldigt fort att göra buljong även om själva koktiden tar lång tid. För- och efterarbetet är minimalt och går ofta att samköra med annan matlagning när man ändå står i köket.

Anledningarna till att koka egen buljong är många men egentligen räcker det att motivera med att det är ljuvligt gott. Andra orsaker till att koka eget är för att slippa låtsasbuljongen man köper i affären med mängder med märkliga tillsatser men även för att den egenkokade är väldigt nyttig i och med att man får i sig en massa härlig kollagen som bland annat är bra för hud, ben och leder.

I familjen P dricker vi framförallt buljongen som den är men vi använder den även till matlagning. Vi kokar en till två gånger i veckan och låter den stå i kylen färdig för användning. 

Själva koktiden ligger på mellan 12-18 timmar. Jag sätter oftast igång koket på eftermiddagen/kvällen så att det puttrar över natten. Koka upp för att sedan sänka till lägsta värme. Koka med locket på. Kokar man upp emot 18 timmar behöver vatten tillsättas efter hand. Jag tar vattenkokaren till hjälp så slipper jag justera värmen på plattan. Kastrullen jag använder är på 5 liter. Jag kokar på ben av:

Kyckling, gris, rådjur, älg och nöt. Ju mer kött som finns med på benen desto godare smak.

Övriga ingredienser:

Alltid med: Salt och örtsalt. Vitpeppar och en skvätt vinäger (den suger ut kollagen från benen)

Med i varierande grad: Lök av alla dess sorter. Gärna purjolök. Vitlök, ingefära, gurkmeja, morötter, palsternacka, selleri, persiljerot, fänkål, rödbetor.

Nu finns inga ursäkter, det är bara att börja koka.

Njut!

Way of the peaceful warrior av Dan Millman

Dan Millman är en collegestudent och gymnast som en natt stöter på en märklig man på en bensinmack. Mannen i fråga, Socrates fångar Dans uppmärksamhet och blir så småningom Dans lärare och mentor i livet. 

Det här är en härlig bok som rör sig mellan verklighet och fiktion där generella livsfrågor tas upp om hur man bör leva sitt liv. Jag känner igen många av budskapen från andra böcker jag läst, alla med ett buddhistiskt tema. Framförallt tycker jag att budskapet är väldigt likt allt jag hört och läst av Björn Natthiko Lindeblad. 

Jag tycker mycket om den här boken. Egentligen inte så mycket nytt men väldigt nyttigt att bli påmind om lämpliga tillvägagångssätt för att hantera livet. Extra roligt hur löpning, närvaro, kost och fasta betonas i boken och hur det under en längre tid har varit viktiga inslag i mitt liv. Givna "framgångsfaktorer" eller bara nycklar till välmående....

Nya normen? - Svag, rädd, ledsen och ynklig

Är inte fel att spänna musklerna och känna sig stark...

Antingen har vi en ny samhällsnorm på väg eller så är jag överkänslig men vart jag än vänder mig; kultur, sociala medier och allmänt beteende tycker jag mig se samma tendens.

Ett obegripligt fokus läggs på att må dåligt. Min känsla är dessutom att man rent av ska vara trött och ledsen. Oroad och stressad. Rädd. Full pott blir det om du dessutom har klimatångest och är osäker på din sexualitet.

Vårt mående är ingen slump. Vi mår till stor del som vi förtjänar utefter hur vi lever våra liv. Hur mycket vi rör oss eller inte rör oss, sover, äter och så vidare. Det där är verkligen inget nytt men givetvis handlar det inte bara som fysiologiska processer såsom energi och hormonella nivåer. Vårt mindset och vår inställning till livet är nog så viktigt. Visserligen hör dessa två ihop men likväl stämmer föresatsen att; 

Sök och du ska finna. Vad är det du letar efter? Orättvisor med fokus på kön, etnicitet och religion? Eller kanske stress eller annat som gör dig trött, ledsen eller nedstämd? Ju mer vi letar desto mer kommer vi garanterat att hitta. 

I grund och botten landar det om vad det är för självbild vi vill ha. Vilken sorts människa vill jag vara? 

I min värld är svaret enkelt. Jag vill vara stark, pigg och glad. Jag vill vara nyfiken och full av energi och jag är övertygad om att det hjälper mig att bli det om jag har rätt förväntningar och förhoppningar på en dag. Jag vet vad jag vill leta efter.

Slutligen. Vi smittar som vilket sjukdom som helst. Frågan om vem vi vill vara måste därför kompletteras med vad vill jag sända för budskap och signaler till de runt omkring mig. 

Inte heller den frågan borde vara speciellt svår att besvara...

Det finns en rikedom i att begränsa sig

Spring dig trött. Och då menar jag riktigt, riktigt trött. Så till den grad att det inte går längre. Huvudet är dimmigt, benen har transformerats till stockar och du är en millimeter eller två ifrån att börja gråta. Och då menar jag en gråt inifrån djupaste själen. En gråt som hör ihop med lättnaden att det är över.

Befrielse.

Min löpning har lärt mig oerhört mycket om hur jag ska hantera livet. Det är tyvärr få förunnat att uppleva det jag beskrev ovan. Och det är bara ett exempel på alla de gånger jag har befunnit mig i den djupaste av källare. Då jag fått "utforskat" mig själv och mitt psyke. 

Jag har definitivt blivit starkare men också klokare av dessa erfarenheter. De har gett mig perspektiv till vad jag verkligen behöver och inte. Jag tror att många suktar efter mer. Mer pengar och prylar. Mer underhållning. 

Jag ska inte förneka att även jag har en viss längtan åt det hållet också men den är faktiskt inte speciellt stark. Jag har lärt mig vad det är jag mår som bäst av. Jag har lärt mig att verkligen uppskatta det mest basala och det är väldigt skönt att veta att det inte krävs så mycket mer. 

Bli trött - vila. Bli hungrig - ät. Skratta och le åt något varje dag. Var tacksam och se fram emot småsaker.

Rikedom är inte mer - rikedom är att kunna uppskatta. 

Hur är denna normaliserade barnmisshandeln möjlig?

Jag vill så gärna förstå. Och när jag inte gör det blir jag irriterad. I just det här fallet lutar det kanske mer åt ledsamhet och nedstämdhet. Jag kan för mitt liv inte begripa dagens föräldraroll. 

Som jag ser det är den inte ens bristfällig. Den är i det närmaste katastrofal. Våra barn och ungdomar är utelämnade åt föräldrarnas beslut. De beteenden, vanor och mönster de växer upp med kommer sätta sig djupt och påverka dem för resten av deras liv. 

Föräldern - den "vuxne" antas ha kunskap erfarenhet och mandat att vägleda sitt barn till att må bra. Att det inte är något lätt jobb är jag först med att skriva under på. Det är både underbart och skitjobbigt att vara förälder. Jag förväntas uppfostra mina barn och lära dem rätt och fel i livet vilket innebär ständiga konflikter eftersom barnen inte har det jag förväntas ha:

Impulskontroll - kunskap - erfarenhet - ansvar - långsiktighet.

Det blir helt enkelt en helsikes massa nej eftersom jag som förälder måste se något längre än vad näsan pekar. Och den långsiktigheten är det alldeles för få som verkar ha. Eller om det egentligen handlar om att orka ha. Vi älskar alla våra barn så därför har jag ingen annan förklaring än att att det är brist på just långsiktighet och ork. För det kan definitivt inte vara kunskapsbrist som leder till det jag kallar barnmisshandel. Informationen finns där och om inte annat märker vi rimligtvis på våra barn om de mår bra eller inte. Både fysiskt och psykiskt. Och de siffrorna dalar som bekant med en oroande hastighet.

Givetvis menar jag alltså inte barnmisshandel i fysisk med i form av fysisk misshandel men jag har inget problem med att använda ordet till det bristande föräldraskap som nästan har blivit en norm i samhället idag. Några exempel där föräldraansvaret generellt brister å det grövsta:

Rörelse - Utomhusleken är i princip död. Framförallt om vi kommer upp i åldrarna. Idrottsutövandet slutar barnen med tidigare än någonsin (snittåldern för att sluta är ca 11 år). Karavaner med bilar hämtar/lämnar på skolan eller så åks det buss. Hur många av våra barn har längre än 20 minuters promenad eller 10 minuters cykling till/från skolan? 

Skärmtid - Är i det närmast helt frisläppt. Snittiden barnen lägger på skärmen är enorm. Det tycks inte finnas några begränsningar hemifrån över huvud taget. Gamnackar i varje väderstreck alla tider på dygnet. Ständiga kickar som gör allt annat tråkigt. Till och med på de duktiga som faktiskt går/cyklar. 

Pengar - Varför har barnen alla dessa pengar? Snask och skräp köps i kopiösa mängder av många i princip varje dag och så fort maten i skolan inte passar smits det iväg till närmaste goda alternativ och det är inte direkt en broccoli från mataffären de tuggar på...

Sömn - Hallå!!! Kommentar egentligen överflödig men självklart kommer de inte vilja sova om de inte har fått rörelse, utomhustid och fortsatta hormonella kickar via skärmen långt in på kvällen.

Det brukar vara populärt att lägga över ansvaret på barnen. Att de själva ska lära sig att hantera sina pengar med mera. Det råkar vara så att de har motvind i det fallet eftersom deras hjärnor inte är färdigutvecklade. DE KLARAR ÖVER LAG INTE AV ATT VARA VUXNA EFTERSOM DE INTE ÄR VUXNA. Det stora problemet är kanske att punkterna ovan sköts minst lika illa av vuxna själv men det är inte deras hälsa den här texten handlar om.

För egen del är jag extra frustrerad eftersom jag som förälder över mina barn påverkas av hur alla andra gör. Jag är extremt trött på den utanförskap jag riskerar att utsätta mina barn för eftersom att jag råkar vara medveten om problematiken och dessutom har ork att ta vuxna beslut. 

Det jag ser oroar mig djupt. Idag mår många barn och ungdomar bevisligen dåligt. Både fysiskt och psykiskt. Hur kommer de må i framtiden och hur kommer de döma "oss" som bär ansvaret?

Bearbetning av känslor och hjärnspöken

Glada och positiva eller trötta och negativa? Våra känslor är där hela tiden och det intressanta är kanske inte vad de beror på utan vad vi gör av dem.

Är mycket förtjust i Björn "Natthiko" Lindeblads uttryck: "Det är bara en känsla" och "This too shall pass". Framförallt vad gäller alla negativa känslor. För de kommer. Varje dag. Och varje dag försöker jag bemöta dem på samma sätt. Jag noterar dem för att sedan skickar bort dem eftersom de helt enkelt inte är välkomna just nu. Många gånger räcker det så. För efter uppförsbacke kommer nedförsbacke och hur jobbig uppförsbacken blir beror så oerhört mycket på hur vi bemöter den. Återigen en visdom från löpningen som jag tar med mig i livet. 

Vi har alla våra hjärnspöken. De där på förhand negativa känslorna som genom att de får näring växer sig  större och större. I vår familj kan det handla om allt ifrån väder och läxor till elarbete eller dammsugning. Eller för all del att springa när kroppen på morgonen känns som ett ursketet äpple. Det blir aldrig så hemskt som man tänkt sig. Och den medvetenheten är grymt viktig. Vi har en fantastisk mental kraft i att själva bestämma hur de där känslorna ska hanteras och jag tänker att det är precis tvärtom med de positiva känslorna. Blås upp dem och fyll dagen med dem. Tänk på dem och dela med dig till andra. 

Jag kan ha fel...

Jag brinner för att utvecklas. Som pappa, som hälsointresserad, som människa. 

Det kräver ett öppet sinne. Att lyssna och läsa. Att prova. Men det kräver också en vidsynthet. För om jag är snäv och bara lyssnar och läser på en form av åsikter, fakta och argument sker ingen utveckling. Det enda som sker är att jag befäster det jag redan tror på eller tror mig veta. 

Jag har ändrat mig många gånger i mitt sätt att se på både världen och min egna hälsa. Följt en väg och varit säker på att den varit den rätta. I vissa fall följer jag samma väg men i påfallande många fall har jag svängt och ändrat mig. Lyssnat, reflekterat och provat nytt. 

Kost, vaccin, klimat eller politik i största allmänhet. Vi måste lyssna på alla argument för att kunna ta ställning och framförallt inte svartmåla andra fullt ut för att de har vissa åsikter som vi själva inte håller med om. Nio av åsikterna kanske är uppåt väggarna men kanske inte den tionde och den får jag aldrig reda på om jag slutat lyssna efter tre. Jag kanske aldrig kommer att ändra mig men jag kanske kan få förståelse och acceptans. Trump var/är ett ypperligt exempel på detta. Stämpeln han fick av media var att han var rubbad och livsfarlig (i mångt och mycket med all rätta). Men det gjorde att allt han sa och gjorde svartmålades oavsett vad det var bara för att det kom från honom. Först i efterhand smyger det fram att ett och annat kanske inte var så tokigt. Och det är precis detta vi måste anstränga oss för att undvika för att inte hamna i "en supportergrupp" som älskar allt med det egna laget och hatar allt annat. 

Det gäller kost, motion, politik. Allt.

Idag har många en märklig vilja att bestämma sig i olika frågor så till den milda grad att man inte ens är intresserad av att lyssna på andra argument än sina egna. Det är högst olämpligt och direkt ocharmigt att på detta sätt sig sig själv som facit. 

Livet har lärt mig att jag kan ha fel och med det i bakhuvudet fortsätter jag att lita på mitt egna förnuft efter att ha tagit till mig av olika åsikter och argument. Jag är väldigt tacksam för den här insikten eftersom jag upplever att jag hela tiden blir en bättre version av mig själv. 

Min underbara lediga dag

Återigen är jag ledig en vardag (eller kanske två beroende på hur man räknar...) i veckan och jag kan inte nog poängtera hur ofattbart skönt det är.

Jag har i många år varit ledig en dag i veckan men förra läsåret jobbade jag istället på Runfeeling och även om det på många sätt var både bra och lärorikt var det ingen tvekan om att jag saknade min lediga dag. 

Mycket!

Nu är den återigen här och jag njuter till fullo. 

Att få kliva upp på morgonen utan att känna någon som helst stress. Kaffet i lugn och ro och sen iväg. I princip jämt blir det löpning. Humöret, kroppen, årstid, väder och känslan får avgöra. Tid finns för ytterligare ett träningspass senare på dagen och just nu suppar jag helst. I övrigt blir det läsning och olika vardagsbestyr. Njuter av en sådan märklig sak som att kunna dammsuga med podd i örat. 

När ungarna kommer hem har jag hunnit leka kock i köket vilket även det är något jag verkligen tycker om att göra och har energi och humör för att hjälpa till med läxor. 

Det här är tveklöst ett av mitt vuxna livs bästa beslut. Tid, frihet och ensamhet. Som lärare, fotbollstränare med mera är det många sociala kontakter som jag visserligen trivs med men som gör behovet stort att få vara ensam. Det är som med all träning och rörelse som måste till för att jag sen ska uppskatta vilan. Jag har noll och ingen ro i kroppen att bara slappa om jag inte varit i rörelse innan. 

Att jag i år i princip får ytterligare en dag att göra som jag vill med känns som en enorm lyx. Lärarjobbet ägnar jag mig åt måndag, onsdag och fredag. Min "lediga dag" är tisdagar men även torsdagar då jag ska jobba med Lärarhälsocoachen känns fantastisk. Jobbtorsdagen kommer jag att kunna styra och ställa som jag vill och det ska bli kul att se hur jag kommer att uppleva den dagen. 

Vi har alla mängder med möjligheter att styra upp våra liv efter eget huvud. För min del uppskattar jag tid oerhört mycket och jag vet precis vad jag ska göra av den. 

Ge mig motstånd, kamp och segrar

Kallbad, löpning tidig morgon i rusk och mörker. Avhållsamheten mot socker och annat gott eller bekvämt. Eller varför inte för den del storstädningen eller det där jobbiga samtalet. 

Varje dag stöter vi på motstånd. Ett inre motstånd mot att göra saker som en del av oss själva helt enkelt inte vill. Det är en ständig inre kamp som är så lätt att ge vika för men som ger så väldigt mycket tillbaka alla de gångerna vi går segrande ur striden. 

För självklart känns det många gånger motigt att göra de rätta valen. Klart som sjutton att jag inte alltid är sugen på att ge mig ut och springa tidig morgon när kroppen ännu knappt vaknat och vädret är från helvetet. Lika självklart som att en del av mig verkligen inte vill ta av alla kläderna i regn och kall vind för att doppa mig i det kalla vattnet. 

Men jag gör det ändå och jag gör det kanske allra mest för att vinna den där segern mot mig själv. Grunden är naturligtvis att jag vet att det är bra för mig men hjärnan är lurig eftersom den alltid, alltid öppnar dörren till den bekväma och enkla vägen. 

Och ju fler segrar jag får desto starkare blir jag. Mentalt.

Idag kan vi i princip rationalisera bort mängder med motstånd och det är inte bra. Självklart vill vi ha så lite motstånd som möjligt och det blir bedrägligt eftersom vi så ofta kan välja bort motståndet. Men det gör oss också skära och oberedda på alla de där motstånden vi inte kan smita ifrån. Hur ska vi hantera och klara av dem?

Det är som med allt annat. Det vi tränar på blir vi bra på. Och idag måste vi leta upp motstånd för att stärka oss mentalt. Leta upp det - kämpa och segra. För varje liten seger gör oss starkare och ger oss tillfredsställelsen i att få vara nöjda med oss själva. Det bygger både självförtroende och självkänsla. 

Jag lär mig att jag är en vinnare.

Självklart ska vi ha läxor och prov i skolan

Just nu blåser vindarna åt helt fel håll i skolans värld. Jag har varit lärare i drygt 17 år, är förälder till en 12 och 14 åring och har varit fotbollstränare för både vuxna och barn i många år. Jag har många olika perspektiv att se på det här med läxor och prov på och det skulle kunna sammanfattas i att det vi tränar på, blir vi bra på.

Men ändå läge att förtydliga.

Idag ska man som lärare tycka att det är fel med både läxor och prov och de flesta elever och föräldrar jublar. Jag är av helt motsatt åsikt eftersom skoltiden helt enkelt inte räcker till för att ge barnen en tillräcklig grund i utbildningen. Oavsett vad man tycker om det så är det ett faktum.

Ska du bli duktig på något behöver du träna, träna och åter träna. Det gäller idrott, musik, läsa eller skriva. Det gäller allt. Vill du bli duktig behövs extraträning.

Lärarperspektivet - Elevernas kvalitéer blir sämre och sämre. Läshastigheten och därmed även läsförståelsen är låg. Likaså matematikkunskaperna och framförallt förmågan att spotta i näven och arbeta vilket i min värld är grunden till kunskap. Vad är skillnaden mot förr? Har skolan blivit så mycket sämre eller har det att göra med vad barnen gör eller inte gör utanför skoltid? Det finns nyanser i allt men jag tycker att svaret är givet. 

Läxans och provens roll handlar till viss del om kunskap men kanske framförallt om att lära sig lägga tid på att jobba med det som ska bli bättre. Att anstränga sig för att vinna segrar. Känna utveckling och få smaka frukterna av slitet som lagts ner. Det handlar alltså i mångt och mycket att bygga upp en vana. Vanan i att träna, träna och åter träna eftersom det är det som ger utdelning. 

Fotbollstränarperspektivet - Jag har och har haft barn som bara spelar fotboll på träningarna och i princip aldrig annars och så har jag barn som spelar fotboll "dygnet runt". Det är inte otydligt vilka som utvecklas snabbast.....

Föräldraperspektivet - Bråken om att läxan ska göras har genom åren förmodligen legat på samma tidsnivå som själva läxläsningen. Det är verkligen inte roligt men det är ett måste. Det är det som kallas föräldraskap och som är värd all möda när barnet sen kommer hem med ett leende från skolan med ett resultat han är stolt med. 

Jag blir uppriktigt ledsen över många barns situation. De förmår inte jobba och kunskapsnivån är låg. Därmed är även deras självförtroende och självkänsla allt anat än på topp. Skärmarna som barnen ständigt ägnar sig åt på sin skolfria tid är ett kunskapsgissel. De läser knappt och de behöver inte heller räkna eller anstränga sig. Enbart luta sig tillbaka konsumera och bli underhållen. 

Skolan (eller för den delen musikskolan, idrottsklubben) räcker inte till och har aldrig räckt till. 

Skillnaden nu från förr är vad man gör och i vilken utsträckning utanför skoltid.

Det finns inga genvägar och nöjer du dig enbart med tiden på träningen eller i skolan får du också acceptera nivån du når. En insikt och ett ansvar som inte ska läggas på barnen utan på oss vuxna.

Slutligen måste jag beröra ett av argumenten från de som är emot läxor/prov. Att många barn inte har stöttning hemifrån och att det därför blir orättvist med eventuell läxläsning.

Livet är orättvist och kommer alltid att vara orättvist! Det är ett sorgligt faktum men det betyder inte att vi ska ta bort kärnan till kunskapsinhämtning för alla. Det är ju fullständigt orimligt. Som jämförelse kan inte min brorsdotter vara med på idrotten i samma utsträckning som alla andra på grund av hennes hemska sjukdom. Är det då rimligt att resten i hennes klass inte heller ska få spela fotboll, leka skeppsbrott mm bara för att hon inte kan?

Knappast.

Hur bra är du på din egna hälsa?

Egentid i naturen - ett måste.

Vad är vi bra på? Vårt yrke? Något fritidsintresse? 

Hur bra är vi på vår egna hälsa?

Jag tänker att vi alla har en ganska lång lista med saker som vi är bra på men frågan är var kunskapen om den egna hälsan finns på den listan. Tyvärr är jag säker på att den inte ligger högt nog. För den borde ligga överst men så är det garanterat inte. 

Varför är det så?

Vårt egna mående borde givetvis vara högsta prioritet. Att vi har kraft, ork och energi både i kropp och huvud. Levnadsglädje! Det måste vara det normala eller i alla fall det vi ska sträva mot. Inte nedstämdhet och trötthet? Energilöshet och värk på lite alla möjliga ställen i kroppen?

Återigen. Varför mår vi inte bättre än vad vi gör? 

Jag tror det beror på många olika saker.

1. Vi vänjer oss vid här och nu. Det blir det normala.

2. Vi har för dålig kunskap om vad som är bra/dåligt för oss.

3. Vi är lata av naturen och tillber guden Quickfix eftersom allt annat kräver mer tid, ork och engagemang.

4. Vi ger oss inte tid till reflektion och eftertanke.

Återigen till det vi är bra på. Inget av det har kommit gratis. Det har krävts tid och utbildning. Det har troligtvis varit roligt och/eller utmanande eftersom vi annars knappast hade fortsatt. 

Så hur mycket tid lägger vi på att lära oss om vår egna hälsa?

Att ta reda på vad vi mår bra av på riktigt i ett längre perspektiv? Vilken mat? Typ av rörelse? Umgänge? Mål och strävan? Osv.... 

Det kräver tid, praktik och analys. Så ut i skogen med bara dig själv i öronen och börja analysera och ställa ärliga frågor till dig själv. Vad mår jag bra av på riktigt? Läs och lyssna. Prova och utvärdera. 

Kondition, hälsa och Covid

Jag blev tipsad om att lyssna på det här avsnittet av Konditionspodden och blev inte besviken. Dels för att avsnittet som sådant var bra men framförallt eftersom Oscar Olsson hade bemödat sig med att få fram en hel del siffror och fakta från bland annat Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och Vårdguiden som hade med kondition, hälsa och Covid att göra. Eftersom jag går igång på siffror kände jag mig tvungen att få ner dem här på bloggen. Tacksamt när någon annan gör grovjobbet....

Rekommenderar dig i första hand att lyssna på avsnittet men här kommer ändå en liten redogörelse:

Vi har mängder med livsstilsrelaterade sjukdomar där konditionsträning bevisligen hjälper. Genom att ha en bra kondition minskar risken avsevärt för exempelvis diabetes 2, hjärt- och kärlsjukdomar, högt blodtryck, övervikt, bröst- och tjocktarmscancer.

Dagens inaktivitet och felaktiga kost ökar dessa sjukdomar på ett lavinartat sätt vilket knappast är något nytt men som tydliggörs nedan. 

Ett bra sätt att mäta konditionen är genom att mäta syreupptagningsförmågan. Ju bättre kondition desto bättre syreupptagningsförmåga. Den mäts i antal milliliter syre/kg kroppsvikt och man har satt upp olika gränsvärden för att tydliggöra vad som är bra och dåligt.

Exempelvis hade monstret Gunde Svan ett värde på 90 och elitlöpare ligger generellt på omkring 75. 

23-27 ml/kg kroppsvikt. Kraftigt ökad hälsorisk. Din svaga kondition kräver en snar insats från din sida för att inte längre vara ett allvarligt hot mot din hälsa och överlevnad. Risk för att dö före 65 års ålder är fördubblad.

28-34 ml/kg kroppsvikt. Med stor säkerhet ökar din risk för att utveckla eller förvärra en diabetessjukdom, metabolt syndrom, tjocktarmscancer. Sök hjälp omgående.

35 ml/kg kroppsvikt. Troligtvis ingen ökad risk för ohälsa kopplat till din kondition. Minivärdet för alla. Du kan troligtvis springa 2 km på knappt 12 min, eller 10 km på 1h 8 min.

42 ml/kg kroppsvikt. Lägsta krav inom försvarsmakten. Du kan springa 2 km på 10 min och 10 km på 1h.

45 ml/kg kroppsvikt. Lägsta krav för polis och kustbevakningen. Du kan springa 10 km på 56 min.

Hur ser då detta ut i Sverige idag? I en undersökning 2019 hade hälften av 400 000 personer så dålig kondition att sjukdomsrisken var kraftigt ökad. Alltså under 35. Samma studie visar även på en kraftig nedgång av konditionen mellan 1995 och 2017. 1995 låg 27% under 35 i värde och 2017 46%.

Vad är kostnaderna för denna enorma ohälsa i liv, sjukdom och sjukvårdskostnader? Enligt Peter Martin (läkare, funktionsmedicin) går över 70% av sjukvårdkostnaderna till livsstilsrelaterade sjukdomar. Över 70 %! 

Och för detta finns ingen nationell strategi men med Covid slogs det på stora trumman både vad gällde pengar och restriktioner. Och apropå Covid. Vilka är i riskgrupp?

- Gamla.

- De med cancer.

- De med hjärt- och kärlsjukdom (vilket för övrigt är den största orsaken till sjukdom och död i                världen)

- De med högt blodtryck.

- De med diabetes, som är ett förstadie till hjärt- och kärlsjukdom.

- De med fetma, vilket även det är ett förstadie till hjärt- och kärlsjukdom.

- De med nedsatt njurfunktion.

- De med nedsatt lungkapacitet. Rökare, Kol.

Hm... Kondition, livsstilssjukdomar, Covid......

Om vi tar diabetes som ett exempel så klassar WHO sjukdomen som en epidemi och riskfaktorerna är bland annat övervikt, fysisk inaktivitet och insulinresistens. 90% av de som har diabetes har typ 2. Och den ökar kraftigt där levnadsstandarden stiger. 4 miljoner människor dör varje år av diabetes. 

Som en jämförelse har 3,4 miljoner hittills dött med Covid. OBS! Alltså inte av Covid utan med. Flertalet av de som dött var så risiga att de hade dött inom kort ändå.

Idag har ca 425 miljoner i världen diabetes. Det är den snabbast växande folksjukdomen och prognosen är att vi 2045 kommer att ha ca 700 miljoner med diabetes. 1985 hade vi endast 30 miljoner diabetiker i världen.

Jag tycker perspektiven här är oerhört viktiga. Vad är farligt och för vem? Hur hanterar vi faror och hur mycket resurser läggs på vad?

Jag tycker också att det personliga ansvaret måste diskuteras. Vad har jag för ansvar för vad jag eventuellt råkar ut för? Som Oscar säger i podden. Om du kör alldeles för fort med din bil och råkar ut för en olycka är vi nog alla överens om att du har en egen skuld till det inträffade. Men resonemanget följer inte samma mönster när vi äter och sitter oss sjuka. Cancer, diabetes, högt blodtryck med mera....., vilken otur!?

Regler, regler och ännu fler regler....

Ärlighet och medvetenhet.

Vi har av naturen genom årtusenden berikats med egenskaper som en gång i tiden fick oss att överleva men som idag är både mindre smickrande och direkt kontraproduktiva för att må bra. 

Vi är bland annat bekvämliga och lata. Impulsstyrda. Och för att hantera detta krävs tråkigt nog regler, regler och ännu fler regler.

Det går inte att sväva omkring och tro att vi ska kunna leva ett bra och hälsosamt liv om vi alltid i stunden ska ta beslut. I längden klarar vi helt enkelt inte av det eftersom det i stunden är jobbigt att ta beslut. Det äter på vårt mentala kapital och därför måste vi på förhand ha bestämt hur vi ska agera. Gör vi det är det bra mycket större chans att vi klarar av att vara stoiska mot vår ständiga längtan att välja den enkla vägen. För idag är lockelserna många även om de kan sammanfattas i huvudkategorierna:

Socker och skärmtid. Eller översatt till snabba kickar och lättja.

Jag har mängder med regler för att hantera lockelserna ovan och tittar man djupare på fenomenet regler så är det tydligt att vi människor inte löser någonting utan ett tydligt regelverk.

Hur skulle trafiken se ut? Arbetsplatsen eller samhället i största allmänhet? Familjelivet? Vi är experter på att "flyta ut" när och om vi kan. Vem kör tex inte fortare på autobahn? Vem tar inte tillfället i akt om chefen ger lillfingret? 

Och visst, även om regelverket finns så bryter vi mot det ändå men genom att ha en utgångspunkt blir förseelserna förhoppningsvis varken så grova eller återkommande. 

Jag är inte annorlunda än någon annan men det är tveklöst att den här ärligheten, medvetenheten och regelfascismen gör nytta. Jag har inga problem med att slå mig själv på bröstet i det här avseendet. 

Jag är oerhört nöjd med hur jag hanterar exempelvis mitt matintag och min sömn. Min skärmtid och min träning. Ibland blir det avstickare men inte ofta och det beror tveklöst på de förutbestämda reglerna som bestämmer när lockelserna kallar.

Snälla! Gilla inlägget

Hur långt är vi beredda att gå för att få respons?

Såklart att vi vill ha den där tummen. Eller hjärtat. Så många visningar som möjligt och kommentarer. Massor av kommentarer.

Allt annat vore ren och skär lögn. För hade vi inte brytt oss, ja, då hade vi knappast delat med oss. 

Frågan är hur viktigt det är och hur det får oss att må när responsen inte blir som vi hoppats?

Personligen hade jag förmodligen varken haft FB eller något annat socialt media överhuvudtaget om det inte hade varit för att synas som Lärarhälsocoachen. Jag är bedrövligt dålig på att följa andra eftersom jag verkligen inte är intresserad. Nu när jag på allvar har börjat ägna tid åt mitt företag måste jag bli mer aktiv och försöka synas mer och givetvis påverkas jag. 

Jag vill ha framtida kunder och uppdrag men eftersom jag inte står och faller med det ekonomiskt kan jag ändå ha en något sånär avslappnad attityd till det hela. 

Därför kommer jag fortsätta med mina "socialamediapauser" som kan vara allt ifrån några dagar till någon vecka. Där och då får jag svaret på hur viktig interaktionerna på nätet är och hur jag påverkas. Det är som vilken drog som helst. Väl inne i det så är lusten större att både lägga ut och se reaktioner men med lite distans försvinner båda behoven mer än snabbt. Jag kan till och med känna en motvilja att börja igen. 

Självanalysen är något jag alltid förespråkar i alla sammanhang. Hur viktigt är sociala media för mig? Hur får det mig att må? Att det ger kickar är givet men hur många negativa känslor ger det och hur ofta? Hur känns det när responsen inte blir så stor? Är jag fast i drogen eller kan jag enkelt ta mig ur?

Vi lever i en väldigt märklig och ofta svår verklighet. Att avhålla sig från skärmen och sociala medier är knappt möjligt eller ens önskvärt eftersom där finns nödvändiga eller rent av bra saker också. Därför krävs det att ha ett sunt förhållningssätt och det är verkligen inte det lättaste. 

Som vanligt förespråkar jag att man har ett på förhand bestämt regelverk. Annars är det ypperligt svårt att stå emot impulsen att få den där kicken via nätet. En kick som definitivt kan ha sina baksidor....

För övrigt är det både roligt och utvecklande att lägga upp en viss typ av bilder på sig själv på nätet..... Är speciellt nöjd med med pussmunnen med den sensuella blicken.