SUP på Viskan etapp 3: Skene - Veddige

Inte ett enda lyft!

Däremot en hel del forsar som ofta kan vara lite svåra att förhålla sig till. Hur långa är de? Hur tätt kommer de? Ska jag behålla fenan på och gå i vattnet eller ta av den och glida härligt med strömmen? 

När man på förhand inte vet är det svårt att ta rätt beslut. Jag vill ju inte krångla med fenan om det visar sig att det bara är för några meter men eftersom Viskan svänger så mycket som den gör är det svårt att veta. Dessutom innebär det alltid en risk med att ta av och på fenan eftersom risken att fumla med skruv och mutter kan leda till att de sedan inte finns mer. Promenaden i vattnet är inte heller den stabil på grund av att man går på stenar av olika storlekar och form man inte ser samtidigt som strömmen mycket tydligt vill få en på fall. Men! Det är ju så ljuvligt och lite spännande att glida med i vattnets kraft.

På den här sträckan visade det sig att forsarna kom ganska tätt i början (omkring 10 stycken de första två timmarna) och jag borde med facit i hand ha varit fenlös oftare. Men ovetskapen och viljan att paddla rakt gjorde att jag lät bli. 

Lax!

Jag väldigt bra på att äta dem men inte så duktig på att känna igen dem men vid två tillfällen såg jag vad jag tror var lax. Rediga rackare var de i alla fall. Kul!

Ju längre jag kom desto större mellanrum blev det mellan forsarna. Efter hand blev Viskan dessutom rakare, bredare och öppnare vilket ledde till att jag då och då började uppleva små blåshål. Dessa blåshål blev efterhand mer konstanta och i uppskattningsvis två timmar fick jag slita rejält mot en konstant motvind. Jag försökte parera vinden genom att paddla nära kanten samt söka lä de få gånger Viskan svängde och det hjälpte mig lite, i alla fall mentalt. Vid ett par tillfällen tvingade vindguden mig ner på knä och när jag närmade mig Veddige var jag tacksam över att vinden avtog när Viskan låg mer mer skyddat.

Paddlingen var i det stora hela väldigt fin och transporten gick totalt snabbare än vid de två tidigare etapperna. Jag funderade på om jag skulle stanna vid Veddige eller paddla vidare mot havet men tiden och vinden gjorde att jag nöjde mig med Veddige. 

Motorljuden slapp jag de första tre timmarna men kom när jag paddlade längs med 41-an. Lite kluvet eftersom jag så gärna vill känna total naturupplevelse men samtidigt lite skönt att höra civilisation. Jag är generellt inte bra på att oroa mig i förväg men det finns ju faktiskt en hel del som kan gå fel och då är vetskapen om närheten till andra människor skön. 

Nu är det bara en etapp kvar innan jag är framme vid Klosterfjorden/Kattegatt och eftersom den inte kommer att bli så lång funderar jag på att ta mig hela vägen till Varberg. Den stora frågan är om jag hinner få gjort detta innan semestern är slut. Finns risk för att jag får skjuta på det till en helg lite senare. Oavsett hur det blir ser jag fram emot det och kommer att bli riktigt roligt att så småningom ha avverkat hela sträckan.

Total paddlingstid eller vattentid (forspromenader inräknat) var 7,5 timmar och med pauser inräknat landade den här turen på drygt 8 timmar.

Sträcka: Skene - Veddige 39 km.

SUP på Viskan etapp 2: Viskafors - Skene

Jösses vilken dag. Vill du ha en mental och fysisk utmaning. Välja att "paddla" mellan Viskafors och Skene i lågvatten. 

Upp med brädan på biltaket och så iväg för etapp 2 med bäste far som bilsupport. Fast övertygad om trevlig paddling bar det av från Viskafors men redan efter 5-10 minuter låg ett kraftverk i vägen och det var dags för dagens första lyft. 

Kraftverken och lyften

Det brukar inte vara något större problem med att få upp SUP´n från vattnet. Problemen med lyften är oftast att veta var det är rätt att lägga i den igen eftersom det inte går att veta (om det är första gången) hur "vattenterrängen" ser ut. Grunt och stenigt är knappast vad man önskar men hur länge är det det? Sen vill man absolut inte bära SUP´n längre än nödvändigt samtidigt som det kan vara oerhört krångligt och direkt farligt att ta sig ner till ett bra läge i vattnet igen då det kan både vara brant och en massa lösa stenar med mera som kan ställa till det. Det bästa är att alltid tillfälligt lämna SUP´n för att scouta utan den. Men det är inte heller det per automatik en garanti för att det ska bli bra eller ens möjligt att göra. Dels kan omgivningen vara allt annat än lätt att ta sig fram i och dels är det orimligt att scouta hur långt som helst. Att kraftverken ofta dessutom är omgivna av staket gynnar inte direkt ett kort lyft. Dagens etapp blev oerhört utmattande både mentalt och fysiskt på grund av problemen med alla lyft. Det var tur att jag hade med ett spännband (lärdom från senast) för att balansera upp SUP´n när jag bar den vid sidan av mig. 

Vid första kraftverket går jag alltså ner i ett väldigt grunt och stenigt Viskan. Och det visar sig vara grunt och stenigt l ä n g e. Jag får gå i vattnet med SUP´n där jag lyfter upp baksidan för att få upp fenan från vattnet och får föra SUP´n framåt som en golfbag. Stenarna är hala och allt annat än symmetriska vilket gör att jag får vända på paddeln och använda den som en käpp för att inte ramla.

Eftersom Viskan kröker sig så mycket går det inte att se så långt framåt och jag har ingen aning om hur länge jag ska hålla på på detta sätt. Tillslut tar jag av fenan för att då och då kunna sitta på knä och flyta med i strömmarna. Så här ser det ut i ungefär en timma. Jag alternerar promenerandet med knäpaddlandet och även om det är tidsödande är det också mysigt att sitta på knä långt fram på SUP´n för att flyta med och hålla utkik efter stenar samtidigt som jag ibland paddlar, ibland bara styr för att komma framåt. Efter ytterligare en timma blir det långsamt bättre och jag vågar tillslut sätta på fenan igen. Gott att få stå upp och paddla igen och jag trycker på lite extra och njuter i fulla drag. 

"Vägen" ner igen inte alltid tydlig....

Vid Rydal blir det ett längre lyft och jag börja sikta in mig på att ta en längre paus i Kinna för att äta något. 

När jag närmar mig Kinna är det två Kraftverk i vägen och dessa två glömmer jag aldrig. Vid den första blir det som i början med skillnaden att här är ännu grundare. Jag halkar och sliter och inser efter ett tag att det helt enkelt inte går att ta sig fram på det här sättet. Jag avbryter för att ta mig upp från Viskan men det enda som finns runtom är tät vegetation. 

Parodi. Det är ren och skär parodi när jag försöker ta mig upp och igenom alla snår och omkullvälta träd. Jag halkar och ramlar och som tur är skrattar jag även högt åt mitt elände. När jag väl har tagit mig ur skiten blir det en hyffsad promenad innan jag hittar ett ställe att ta mig ner i vattnet igen där vattennivån är bättre. Det är en underbar känsla att få landa på SUP´n igen. Överkroppen värker av allt bärande och slitande och paddlingen känns som ljuv nektar för både kropp och huvud. Fem minuter senare kommer en mental snyting när jag ser ytterligare ett kraftverk. Jag försöker vara duktig genom att scouta terrängen men det visar sig vara lönlöst. Finns inte en chans att jag i det närmaste kommer att vare sig kunna ta mig igenom terrängen eller för den delen kunna ta mig ner till Viskan som dessutom var stenig och grund så långt ögat nådde. Det var bara att börja bära och det var bara att vända om när jag efter ett antal hundra meter hade kommit till ett staket och en låst grind. 

Promenaden jag måste ta nu är riktigt lång men jag är i Kinna och tänker att möjligheten till tröst är stor. Jag tänker på thaibuffé (ända tills jag inser att det knappast serveras en lördag), jag tänker på pizza men framförallt tänker jag på tröst och vila innan jag kan fortsätta. När jag väl kan börja paddla igen är glädjen så stor att jag paddlar lite för långt och har tagit mig ifrån all tröst. Kartan på mobilen säger att jag behöver vända om och eftersom jag är väldigt dålig på att vända om beslutar jag mig för att fortsätta till Skene för att där sätta punkt för dagens strapatser. 

Jag är mer än nöjd med att både jag och utrustningen höll. Det fanns många gånger det kunde gått riktigt illa. Själva paddlingen var fin och jag känner att jag har ork att paddla länge länge. Lyften däremot.... Jag undrar hur långt jag bar SUP´n den här dagen egentligen. Garanterat närmare två kilometer om inte mer. Naturupplevelsen var fin och jag hörde motorljud först i närheten av Kinna och Skene. Dessutom hörde jag helt säkert en älg men fick tyvärr inte se den. Totalt tog det mig nästan 8,5 timmar att avverka sträckan varav paddlingstiden (eller rättare sagt tiden på Viskan) var omkring sex timmar och kaffepausen i kanske fem minuter. Den här sträckan krävde mycket som inte hade med paddling att göra. Det var äventyrligt och på sitt sätt minnesvärt men inte lämplig att paddla sig fram på i lågvatten. 

Slutligen är det återigen roligt att konstatera kraften i en bra fettförbränning. När jag gör mina äventyrslöpningar;

Partille - Karlsborg

Kållered - Ängelholm

fyller jag på med både mat och kolhydrater. Det handlar väldigt mycket om att mentalt ha något att se fram emot. Men jag har gjort en hel del fasteexperiment med mycket träning;

72 h fasta

och upplevt vad kroppen klarar trots att jag inte tillsätter någon energi.

Under de här två etapperna har jag därför bara haft med mig kaffe och vatten eftersom jag vet att jag inte behöver någon energi. Stundtals var överkroppen riktig trött av allt bärande men det gick fort över när jag fick paddla igen, och jag hade siktat in mig på att inmundiga någon form av tröst i Kinna men när det inte blev så så gjorde det ingenting. Väl framme i Skene efter nästan 9 timmars ständig aktivitet var jag inte hungrig utan nöjde mig med vatten och kaffe inför bussresan hem. Nu kräver löpning bra mycket mer av en än paddling men likväl känns det både intressant och skönt att få uppleva styrkan att gå på fett. Det finns en frihet i att inte vara bunden till energi som jag verkligen uppskattar. 

Ser fram emot nästa etapp i min paddling mot Varberg där jag verkligen hoppas att merparten av turen blir just paddling.

Sträcka: Viskafors - Skene 29,5 km.

SUP på Viskan etapp 1: Almenäs - Viskafors

När jag förra sommaren paddlade från Kåhög i Partille in till Trädgårdsföreningen i Göteborg fick jag rejält med mersmak. Jag tyckte att det var helt underbart. Vackert och roligt att uppleva naturen från vattnet samtidigt som jag alltid uppskattar att utforska nya miljöer. Underbar känsla också att komma fram och på några få minuter packa ihop SUP´n och ta bussen hem. Frihet!

Efter paddlingen på Säveån började jag direkt fundera på var nästa liknande paddling skulle äga rum och fastnade snart för Viskan. Började undersöka på nätet och blev lite kluven då det verkade som att sträckan från Borås/Almenäs skulle vara lite stökig med många lyft. Eftersom Viskan är lång tänkte jag att det kunde bli bra att starta från Kinna istället och att jag då eventuellt skulle hinna paddla hela vägen ner till Varberg på en dag. 

I våras var jag millimetrar från att prova men vädret satte stopp. När jag nu kom iväg för att paddla ändrade jag mig och valde att starta från Almenäs/Borås i alla fall. Någonting i mig ville trots allt paddla hela Viskan. Därför bar det av tidig morgon med bil till Borås. Bäste far ställde naturligtvis som vanligt upp som chaufför. 

Jag har en väldigt lång semester men lyckades ändå tyvärr se till att ha ett tidskrav på mig. Min äldste hade match i Gothia cup på kvällen som jag inte ville missa men jag trodde att jag skulle hinna till Kinna i tid, vilket var mitt mål för dagen.

Laddad med kaffe och vatten bar det av och och den första biten in till Borås centrum var fantastiskt vacker och trevlig där detta lilla stopp var ett roligt inslag.

Vinklade SUP´n lite och åkte rutschkana ner med SUP´n bredvid. Det var intressant att se Borås ifrån vattnet och en bit efter centrum kom nästa stopp och den här gången fick jag lyfta, bära och hoppa i lite längre fram. Detta hände vid ett antal tillfällen och var något jag hade blandade känslor till. Jag tyckte delvis att det var genuint roligt med utmaningen att fundera på hur jag skulle ta mig upp och framförallt hur sjutton jag skulle komma i igen. Mina fivefingers var suveräna för detta ändamål och rekommenderas starkt. Samtidigt tog det lite tid. Lyften är inte helt lätta och det krävs en hel del styrka och påhittighet för att bära och hitta en bra plats att kliva i igen. Värst var vid Rydsboholm som tog lång tid, en hel del funderande och många hundra meters bärande för att besegra. 

Njae....

Jag var på väg i men ångrade mig efter att ha hoppat ner till vattnet då jag såg att det en bra bit framåt var mer sten än vatten. Kände att risken var stor att halka och slå ihjäl mig bärandes på SUP´n.

Vid ett annat tillfälle trodde jag att jag hade paddlat fel då det såg ut som en återvändsgränd men det visade sig vara ett träd som hade vält och jag lyckades lägga mig ner på SUP´n och "smyga" under för att komma förbi. 

Stopp!?

Efter omkring tre timmar tog jag en kort kaffepaus och njöt till fullo och klappade mig mentalt på axlarna. Jag är så himla bra som tar mig tid till dessa underbara naturupplevelser i rörelse. Fåglar, fiskar, rådjur och trollsländor. Naturens inramning och den vackra spegelbilden som vattnet ger. Livskvalité deluxe.

Det kan vara bra att veta att Viskan går genom ett militärt övningsområde och vid vissa tidpunkter får man inte passera men jag påverkades som tur var inte. Detta borde gå att kolla upp i förväg.... 

Förutom att paddlingen var vacker var den även varierande. Djupt vatten allt som oftast men även grunt ibland, få längre raksträckor och risk för en och annan sten och bottenkänning. När jag närmade mig Viskafors blev det dessutom en del spenatpaddling vilket gick trögt. När jag kom ur alla näckrosor med mera gick det fortsatt trögt och jag insåg att en hel del skit hade fastnat på fenan/rodret. 

Kröp ner för att ta bort och upptäckte då att fenan/rodret hade lossnat och hängde på ett oroväckande sätt. Fick loss den och kunde konstatera att den hade brutits av. Efter det blev det sicksackpaddling á la Steve Wonder och jag insåg att äventyret var slut. Med ett, max två paddeltag på varje sida gick det inte att paddla på ett vettigt sätt samtidigt som farten minskade betydligt så det var bara att avbryta vid Viskafors. Men innan dess blev det lite miniforsränning som aldrig hade gått med fenan/rodret på. Tur i oturen att detta inte hände någonstans i obygden....

Lite besviken över att avbryta men framförallt otroligt nöjd över upplevelsen satt jag på en gräsmatta i Viskafors och njöt. Packade ihop SUP´n för att ta bussen hem och fick mig en kort löpning med den stora SUP-ryggan på ena axeln när bussen kom. Jag stod givetvis på fel hållplats men busschauffören var snäll och räddade en timmas väntan. 

Två minus med paddlingen. Vid ett område blev jag lunch för ett gäng med blindingar. Gott för dem men inte för mig. Det återkommande trafikljudet störde kanske inte så mycket egentligen men var något jag gärna hade varit utan för att till fullo känna mig ett med naturen. 

Sammantaget var paddlingen underbar och som jag skrivit tycker jag att de olika hindren och lyften kryddade till upplevelsen även om de påverkade tidsmässigt. Totalt tog det mig drygt fem timmar att avverka sträckan varav paddlingstiden var omkring fyra timmar. Kaffepausen i kanske fem minuter och ungefär en timma som gick åt till att planera och genomföra de olika lyften.

Sträcka: Almenäs - Viskafors 20,5 km.

Avslutningsvis vill jag tipsa om en lärdom jag fick av den här turens olika lyft. Packningen som ligger längst fram på SUP´n väger några kilon och gör att det blir obalans när man ska bära SUP´n i handtaget som finns mitt på. Det går bra att bära SUP´n på huvudet men blir ett ömt huvud efter ett tag. Dessutom är det alltid skönt att kunna variera sättet att bära på. För att bära med handtaget på bättre sätt nästa gång kommer jag ha med mig ett spännband eller något liknande att haka fast framtill och på så sätt balansera upp SUP´n med den hand som inte håller i handtaget.

Ser fram emot att så snart som möjligt fortsätta turen.

Klurigt att komma i igen...

Mer barfota igen

Efter att ha börjat gå mer och mer barfota gick jag för ett par år sedan "all in" och gick i princip barfota precis hela tiden. Det fanns då ett flertal anledningar till det:

- Fotleder och fötternas muskulatur aktiveras och får jobba.
- Ökar blodcirkulationen.
- Bra för balans och hållning.
- Otroligt skönt med ventilation och obefintligt tryck.

En oväntad positiv effekt blev att min vårta på höger fotsula som jag hade haft i flera år försvann. Den hade jag jobbat med länge med olika medel utan att få bort men efter "all in" tiden försvann den. Tveklöst att barfotandets ökade blodcirkulation var rätt medicin. 
Efter "all in" tiden slutade jag att gå barfota lika mycket och det hade helt och hållet att göra med att det finns en tydlig nackdel med det och det är att huvud- och nackpositionen inte blir bra. Fötterna härdas och blir tåligare men likväl är det önskvärt att se var man sätter fötterna. Enskilda stenar och glas kan göra riktigt ont och till och med skada. Därför blev det gamnacke vilket inte kändes bra.

Vårtan är tillbaka. 

Jag lyssnade nyligen på Anna Sparres podd om "jordning" och fick ytterligare motivation till att öka barfotandet ännu mer igen. Jordning innebär:

"En jordad kropp kan ta hand om fria radikaler, inflammation och stress. Med jordning kan vi förbättra tillstånd av värk, utmattning, autoimmuna sjukdomar mm. 
Jordning, det som på engelska kallas för grounding eller earthing, betyder att man kopplar något till jorden, sätter det i kontakt med marken. Generellt brukar man prata om att jorda elektronik, såsom elen i ditt hus – den är kopplad till jorden. 
Anledningen att man jordar saker är för att det på ytan av jorden finns en reservoar av fria elektroner. Ett överflöd av elektroner som snabbt kan röra på sig och reducera elektrisk laddning. 
Och på så sätt fungerar det med oxidativ stress i kroppen. Har vi kontakt med jorden tar vi hand om den oxidativa stressen. Den oxidativa stress som är anledningen till kronisk inflammation. För även din kropp är elektrisk. Våra hjärnor och vårt nervsystem skickar tex hela tiden elektriska signaler. 
När du står barfota på jorden (eller sover jordad på ett jordningslakan) så neutraliseras vår elektriska laddning, genom att kroppen absorberar elektroner från jordens yta, och därmed får samma laddning som marken. Vi kan inte ha positiv laddning i ett jordat objekt. Detta är varför vi jordar vårt kylskåp, vår dator och andra saker i hemmet. Och detta är varför vi nu inser vikten av att jorda människor. För att förhindra elektriska störningar och inflammation i kroppen. 
Ditt eget immunsystem, när det tar hand om patogener eller skadade celler, skickar ut vita blodkroppar. Vita blodkroppar i form av neutrofiler omsluter patogenen (eller det som ska tas omhand om) och utsöndrar reaktiva syreradikaler. Dessa fria radikaler är elektriskt laddade molekyler som fäster till patogenen och tar elektroner från den. Det är så immunsystemet tar hand om skadade celler, skadliga mikroorganismer osv. 
Fria radikaler, som bl.a. immunsystemet använder, saknar elektroner och är alltså elektriskt laddade. Dessa kan fästa in till andra molekyler och stjäla elektroner. Det är detta som är oxidativ stress i kroppen. 
Det överskott av fria radikaler som bildas när immunsystemet arbetar, behöver neutraliseras av antioxidanter, vilka är elektrongivare. Om de fria radikalerna inte tas omhand, kan de stjäla elektroner från friska celler och på så sätt skada dem. Detta leder till en kedjereaktion där immunförsvaret måste skicka nya neutrofiler för att städa upp denna skada. Vi pratar alltså om oxidativ stress som sprider sig och skapar inflammation. 
Kort sagt fungerar alltså jordens yta som en enda stor antioxidant så länge du har direkt hudkontakt med den (eller via jordningsproduker)"

Citatet ovan från 4healt.se. 

Mer motiverad än någonsin. Mer barfota igen och vad gäller gamnacken tänker jag att jag helt enkelt få gå ännu långsammare och ännu mjukare och lita på att jag ser det jag behöver se även om blicken riktas längre fram.