Träningssammanställning 2019

2019, året som kan sammanfattas med före och efter Kalmar Ironman som var i augusti. Första halvåret var träningen till stor del styrd av tvång. Jag tycker varken om simning eller cykling men var givetvis tvungen att ägna mig mycket åt det för att komma förberedd till Kalmar. Efter tävlingen blev det ingen mer simning och minimalt med cykling som närmast handlade om transport till och från jobbet lite då och då. Istället mer av den härliga löpningen.

2020 blir ett år utom tävlan. Jag kommer inte att planera in någon tävling i förväg som jag har gjort tidigare. Istället kommer fokus ligga på upplevelse och äventyr. Min plan är att göra minst ett löparäventyr. En löpning över ett antal dagar från punkt A till B. Sen är det inte otroligt att det spontant blir någon tävling ändå. Det är ju trots allt roligt att bränna på ibland.

Slutligen har jag cirka 4600 km kvar till ett varv runt jorden. Det borde jag rimligtvis hinna med under kommande år. Roligt att äntligen närma sig det där lite magiska målet.

2019 i kilometer

Cykling: 3973,8
Löpning: 2911,6
Paddling: 11,1
Simning: 75,4
Längdskidåkning: 258,3
Rullskidåkning: 158,8
Rollerblades: 233,9

Totalt: 7622,9

2018 i kilometer

Cykling: 804,8
Löpning: 3898
Paddling: 42,1
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 105,4
Rullskidåkning: 410,2

Totalt: 5280,4

2017 i kilometer

Cykling: 2739,7
Löpning: 3151,5
Paddling: 28
Simning: 11,3
Längdskidåkning: 266,7
Rullskidåkning: 223

Totalt: 6420,2


2016 i kilometer

Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer

Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer

Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7

Hur många kommer att kunna gå om 50 år?

Den lille krabaten i famnen. Nöjd.

Ner på golvet med honom. På mage. Varsågod. Kryp!

En stunds tystnad. Förvåning kanske. Sen ett litet men ändå tydligt ilsket skrik. Tårar i massor och en blick av övergivenhet. Sviken till tusen. "Och du ska vara min pappa!!!!?"

Njae. Det sade han inte. Inte med ord i alla fall.

Eller det där med att kunna gå. Hur många misslyckanden krävdes innan den färdigheten utvecklades? Hur många bulor och tårar? För att inte tala om min krökta rygg eller den där korgen som till en början utan innehåll slant iväg och gjorde pinan värre men som sedan med lite innehåll var ett fullgott hjälpmedel. Eller reaktionen när hjälpmedlet togs bort och placerades någon meter framför.

"Vafalls?" Återigen den där blicken av totalt oförstående. Ständigt detta svek.

Vi har i alla tider utvecklat färdigheter och kunskaper. Alltid har de föranletts av misslyckanden och åter misslyckanden. Men eftersom kunskaperna har ansetts vara så viktiga och självklara har inget annat accepterats av vare sig föräldrar eller samhället.

Försök igen. Träna på. Misslyckas tills du klarar det.

Parallellt med att vårt välstånd har ökat får jag för mig att även inställningen till att lära sig självklara saker har ändrats. Idag har vi möjligheten till så många hjälpmedel att inställningen till dem har blivit annorlunda. Deras funktion har ändrats från att ha varit tillfälliga till att bli permanenta och orsaken är vår annorlunda inställning.

Som om det är kränkande att någon som inte kan ska få kämpa lite. Som om det är elakt att inte sopa mattan framför den som skrider fram. Upp på hästen igen har blivit djupt omoraliskt.

För om lille vännen inte kan eller vill och dessutom kanske både blir ledsen och arg. Gud förbjude. Kan ju den individens hela mentala hälsa förstöras för en oöverskådlig framtid.

Det här utgångsläget är så fundamentalt fel att det gör ont i hela kroppen på mig. Vad har vi någonsin kunnat utan ansträngning? Utan kamp och motgångar? Där tårar och ilska har härjat som en självklar brinnande eld.

Vi behöver tårar och ilska. Vi behöver motgångar att besegra. Det mår vi bra av. Oerhört bra.

När jag började som lärare för 15 år sedan kunde alla skriva (penna och papper). ALLA! En del skrev som krattor men de kunde skriva. Idag har vi elever som knappt klarar av att skriva på ett tangentbord. Vi har till och med elever som inte skriver alls. Antingen skriver en vuxen åt dem eller så talar de in i datorn via något program.

Vi får fler och fler hemmasittare för varje år. Barn som inte vill träffa andra människor. Social fobi.

Att kunna gångertabellen är långt ifrån självklart när du går i årskurs 6 idag och läshastighet och läsförståelsen är många gånger oerhört dålig. För att inte tala om att ta emot muntliga instruktioner. Jag kan alltså inte som lärare förvänta mig att en kort muntlig instruktion når fram till alla mina elever trots att jag har stöd från tavlan eller dylikt. Jag förväntas i vissa fall även ta det individuellt.

Nästa steg är att eleverna ska orka göra det de eventuellt har förstått också.

Koordinationen är klart sämre än för 15 år sedan. Jag skulle kunna rada upp hur många fler exempel som helst....

Har vi nått evolutionens puckel? 

Absolut inte men jag tror verkligen att vi behöver se upp och tänka om. För om vi fortsätter på det här bekväma sättet kommer kunskaper som är självklara idag inte vara det imorgon. På sätt och vis har det alltid varit så. Jag saknar till exempel mängder med kunskaper som är självklara för min far. Och han kan i sin tur inte saker som generationen för honom kunde.

Vad är då skillnaden mot nu? Att jag inte är en mästerfixare som min far kan jag hantera genom att betala för mig. Kostsamt men trots allt en lösning. Men om grunden för inlärning inte finns med i framtiden? Om grunden för mental och fysisk hälsa inte finns med i framtiden? Vart tar samhället vägen då?

Hur många kommer att kunna gå om 50 år när rullstolen rullas fram efter första misslyckandet?

Överdrivet exempel? Absolut men att inte kunna läsa och skriva känns också överdrivet. Att inte kunna ta instruktioner eller att ha förmågan att göra något som är jobbigt eller svårt.

Vårt välstånd leder till en förändrad attityd. Ett sinnelag vi aktivt måste förhålla oss till. Hjälpmedel måste vara tillfälliga, för blir vi för bekväma och motståndslösa riskerar vi att bli värdelösa.

För det blir vi både medvetet och omedvetet i våra egna ögon om vi aldrig behöver klara något.

Längtan efter morgondagen

Vad har varit bra idag? Vad ser jag fram emot imorgon?

Dessa två frågeställningar är något jag alltid försöker ha i huvudet. Överhuvudtaget har jag i hela mitt liv varit duktig på att fokusera på det som är och har varit bra.

Vår inre röst är den vi hör mest och därför är det oerhört viktigt att den är positiv. Konsten att vara positiv tror jag är att glädjas åt de där små sakerna i vardagen. Att glädjas åt en kommande semesterresa eller något annat stort är relativt självklart men de där stora händelserna inträffar ju inte så ofta. Därför måste fokus ligga på det enkla och vardagliga.

Jag har så många vardagsrutiner jag är nöjd med och som jag verkligen gläds åt. Ibland känner jag att det blir lite komiskt när jag på kvällen känner en längtan och glädje inför vissa av de rent av banala saker som morgondagen för med sig.

Saker jag kan se fram emot:
- Morgonmeditationen
- Morgonkaffet
- Matlagning
- Måltider
- Träning
- Mötet med vissa personer.
- Vädret
- Läsning
- Att skriva
- Lektioner
- Att titta på mina pojkars aktiviteter.
- Min lediga tisdag.
- Städa och pilla hemma ifred.
- Sällskapsspel
- Lyssna på podd.

Listan kan med all säkerhet göras längre men kärnan är ändå densamma. Gläds åt det enkla och vardagliga. Uppskatta dem och du får mängder med saker att vara glad över. Varje dag.

Jorden runt på 1000 dagar av Fredrika Ek

Jag verkligen älskar den här typen av böcker. 

Äventyret. Prestationen. Rädslan och fördomarna. Modet. All värme, gästfrihet och kärlek.

Fredrika Ek berättar i den här boken om sitt äventyr när hon cyklar jorden runt. Om allt hon får uppleva och de situationer och människor hon stöter på. 

Jag blir djupt fascinera och imponerad och lockas till egna äventyr om än i mycket blygsammare skala. Förutom det ovan nämnda är jag nyfiken på vad det gör med en själv att tillbringa så mycket tid ensam. Vad gör det med det egna sinnet? Hur påverkar det mig som person?

Boken med dess härliga bilder måste läsas och är på alla sätt fantastiskt bra men jag saknar en sak. Jag vill ha mer detaljer om det praktiska i äventyret. Hur gjorde hon med packning och mat? Exakt vad hade hon med sig? Vad var hon tvungen att byta ut? Hur löste hon blöt packning mm?

Ett annorlunda experiment

Omsorgsfull nattlig frisering i 8 timmar

Jag har alltid gått mina egna vägar och därmed känt mig annorlunda än andra. Jag har agerat efter egen övertygelse.

Oftast har det varit saker som inte direkt synts men som har framkommit vid umgänge. Ingen alkohol, ingen kaffe och så vidare.

Mitt barfotande de senaste åren har därför stuckit ut på ett helt annat sätt. Det går ingen obemärkt förbi och jag har fått mängder med kommentarer och frågor från både bekanta och obekanta. Det har varit nyfikenhet men även kritik. Vid ett antal gånger har jag i princip fått försvara mig och jag har fått en hel del att reflektera över.

Det är inte helt ok att sticka ut ifrån normen och det kräver en hel del av den som gör det. Det är inte meningen att vi ska vara annorlunda vilket inte är så svårt att förstå om man ser det med evolutionen i blicken. För länge sedan var ensamhet detsamma som fara. Du var tvungen att tillhöra gruppen eftersom det var den som var styrka och trygghet.

Planerar du att vara annorlunda så krävs en hel del självkänsla och självförtroende.

Eftersom jag är lite nyfiken av mig fick jag för mig att att jag skulle göra ett litet experiment.

Jag är inte speciellt fåfäng men visst finns det en gnutta av den varan också. Jag har ett visst ramverk som jag ändå förhåller mig till. En sådan har alltid varit frisyren. Oavsett hårlängd har jag haft en tanke om acceptabel nivå när jag lämnar hemmet.

Hur skulle det kännas och upplevas om jag valde att tillåta nattens och kuddens hårkreation även under dagen?

Fanns bara ett sätt att ta reda på det. Under två arbetsdagar och två helgdagar lät jag nattens "hårstå" vara kvar. Totalt fyra dagar och jag är riktigt överraskad över hur utfallet blev.

Jag fick inte en enda kommentar. I efterhand kan jag se att det fnittrades en del bland elever. Men det var inget jag tänkte hade med min frisyr att göra just där och då och det hör ihop med att jag helt enkelt under dagarna glömde av hur jag såg ut. Visst kunde jag bli påmind under ett toabesök efter en titt i spegeln men sen var det som att det försvann ur mitt medvetande igen.

Min analys av det här är:
1. Folk är finkänsliga eftersom de helt enkelt trodde att jag omedvetet hade missat min morgontoalett.
2. I vissa avseenden bryr jag mig tydligen inte så mycket om vad folk tycker. Hade mitt utseende varit väldigt viktigt för mig hade jag ju inte glömt av det under dagen och det känns riktigt bra. Jag tänker att min inre trygghet och självkänsla växer sig starkare och starkare.

Hälsobalansen av Rangan Chatterjee

Doktor Chatterjee går i den här boken igenom fyra nycklar till ett bättre liv. Med stöd i vetenskap och genom sina egna erfarenheter som läkare och människa förklarar han hur man bör leva för att må bra. Utgångspunkten är att hitta en balans i livet genom att fokusera på de fyra nycklarna:

- Vila
- Kost
- Rörelse
- Sömn

Han ger mängder med förklaringar och tips om hur man ska göra för att lyckas med de här punkterna fullt ut. Men han menar också att det är viktigare att man genomför några punkter på alla nycklarna än att två av nycklarna är kanonbra medan man inte lyckas genomföra så mycket på de andra två nycklarna alls.

Jag tycker att boken är bra. Framförallt känns det alltid bra när det jag läser stämmer väl överens med allt annat jag lärt mig via andra böcker, intervjuer och egna erfarenheter. Men det känns som att Chatterjee inte riktigt vågar sticka ut hakan riktigt. Som om han skriver en lightvariant som ska passa så många som möjligt. För extremt sväljer ju inte lika många läsare? Sen finns där några få saker jag helt enkelt inte köper. Att till exempel förespråka HIIT-träning (hög intensitet under kort tid i form av maxprestationer) kan väl vara i sin ordning men att då inte nämna den stora skaderisken tycker jag är antingen ansvarslöst eller så har han helt enkelt inte koll. Maxlöpningar eller om det är maxlyft med något skrot har en väldigt bra träningseffekt men det är stor risk att du både tekniskt genomför det på ett felaktigt sätt samt att dina muskler helt enkelt inte"hinner" med. Och detta gäller framförallt den som inte är så vältränad. Tar jag mig själv som ett exempel så är jag oerhört försiktig med alla maxprestationer och lyhörd inför vad kroppen säger om dem och det är förmodligen den största orsaken till att jag egentligen inte har varit skadad under alla de år jag har sprungit och tränat på den nivå som jag gör.

Men som helhet en riktigt bra bok/guide till ett friskare liv.

Självförtroende och annorlunda perspektiv

Våra erfarenheter och vår verklighet bestämmer hur vi ser på världen. Huruvida du tycker något är svårt eller enkelt, kort eller långt, jobbigt eller roligt beror visserligen en del på dagsform och humör men i grunden mer om vad vi har upplevt.

Jag är övertygad om att vi inte kan sola oss igenom livet. Vi måste utsättas för både det ena och det andra för att få perspektiv. En referensram. Ett liv med idel sidenkuddar omkring gör oss svaga både i kropp och sinne. På samma sätt är det med prövningar. Det här blir onekligen en intressekonflikt eftersom ingen av oss vill uppleva sorg, bekymmer eller motgångar. Likväl gör det oss starkare och ger oss perspektiv.

Det finns en tröst i att kunna se tillbaka på vad jag har klarat av. Att veta att det jobbiga går över. Att veta att vi klarar så mycket. Det gör också att vägen framför oss istället för att vara fylld av branta uppförsbackar blir lite guppig.

Jag har inte upplevt så många svårigheter i livet men jag är fast övertygad om att jag genom att inte vara bekväm mot mig själv rustar mig själv. Att trotsa huvudets bekväma längtan, att kämpa lite till. Att i vissa situationer vägra acceptera kroppens längtan att vila.

Att uthärda och klara av gör oss helt enkelt starkare och får oss att se världen med sundare ögon.

Jag har på sistone både läst och lyssnat en del på olika bedrifter. Fysiska utmaningar som tagit mellan kanske fem och tio timmar. I samma veva funderar jag lite på min egna medverkan under Kalmar Ironman i augusti. Det jag slås av är att jag inte längre reagerar nämnvärt på distanser och arbetstid. För några år sedan hade jag sett ett enormt berg framför mig. Idag gör jag inte det och det känns fantastiskt skönt.

Jag vet att jag orkar och kan. Vilken härlig känsla det är men den kommer inte gratis och det gäller att komma ihåg det kanske viktigaste av allt - Ödmjukhet!

Uthållighet, både mental och fysisk, är en färskvara.

Tävling är ett måste

Det är visst numera fult att tävla.

Tävlingen innebär nämligen att en vinner och alla andra förlorar. Lite hetsiga föräldrar och supportrar på det så är helvetet fullbordat.

Därför ska det inte tävlas. Då skyddar vi alla stackars förlorare och inbäddade i fjädrar, skumgummi och evig världsfrånvaro lever de lyckliga i alla sina dar.

Vansinne!

Livet är en tävling oavsett om vi tycker om det eller inte. Oavsett om det är rättvist eller inte.

Tävlingen ger oss mål och ambitioner. Viljan att uträtta något. Ett driv som hjälper att lägga till det där lilla extra för att vinna.

Vinna. Över motståndare eller sig själv. Det handlar i min värld i grund och botten om att bry sig om och engagera sig för att kunna utvecklas som människa.

Jag har med både barn och vuxna att göra i allt ifrån skola till idrott och det jag allt mer ser skrämmer mig. Jag ser fler och fler som inte har något driv. Som varken bryr sig eller engagerar sig för någonting. Det enda som verkar existera är att bli underhållen. En motorlös kaross som inte vill någonting eller som nöjer sig med minsta lilla.

Tävlingen är kärnan i ens egna utveckling och måste finnas. Jag måste lära mig att vinna och jag måste lära mig att förlora. Förlusten är aldrig definitiv. Den är ett fall som vi hastigt reser oss ifrån. En erfarenhet rikare går vi vidare och antar utmaningen igen.

Askims P78-or spöade skiten ur oss i match efter match. Det blev ofta tvåsiffrigt och få gjorda mål framåt. Tävlingen bestod till en början inte i att vinna mot dem utan i att hålla nere förlustsiffrorna. Det var viktigt för oss att förlora med så få siffror som möjligt. Det gjorde att vi kämpade och slet trots att vi visste att vi skulle förlora.
Det tog några år men tillslut vann vi mot dem. Det blev 3-2 till oss på deras hemmaplan och jag kan fortfarande minnas känslan. En seger och en känsla som jag är säker på att vi aldrig hade upplevt om vi inte hade haft drivkraften som tävlingen och viljan gav oss.

Vi kan inte och ska inte tävla i allt. Det är en ständig avvägning som måste göras. Målsättningen måste vara rimlig. Men det går inte att komma ifrån att tävlingen är en drivkraft som vi inte kan och får vara utan. Varje liten seger ger en belöning. Självförtroende och självkänsla. Glädje över att ha lyckats och att vilja klättra vidare på den personliga utvecklingsstegen oavsett om det handlar om idrott, utbildning eller inre utveckling.

Det är en livsviktig fråga om personlig utveckling. Framförallt eftersom motsatsen inte har något gott med sig.

Ovilja, slöhet, mållöshet, apati - ohälsa. Det är vad avsaknaden av tävling ger.

Så låt oss tävla mest hela tiden. För vi är alla vinnare. Det handlar bara om att ställa upp i rätt sorts tävling. Ibland finns där andra deltagare och ibland är det bara jag mot mig själv.

Ät & lev Paleo av Jonas Bergqvist

Vi människor är en produkt av evolutionen och därmed är vi byggda på ett speciellt sätt och fungerar mer eller mindre bra beroende på hur pass väl vi lever utefter de förutsättningar vi har.

Den här boken är en heltäckande guide för allt som har med Paleo att göra. Vad är Paleo? Hur bör vi äta och leva? Mat, inflammationer, kosttillskott, sjukdomar, tarmen, allergier, mental hälsa, stress och mycket mer berörs och jag tycker att Bergqvist gör det riktigt, riktigt bra. Boken är lättläst och har tveklöst ett övergripande hälsoperspektiv. Jag har vid det här laget läst ganska många böcker om hälsa och även lyssnat en hel del om ämnet och den här boken tycker jag fungerar som en utmärkt sammanfattning över den här nyare formen av hälsotänk.

Ett tänk där det inte är av intresse att enbart släcka bränder. Utan där fokus istället ligger i att i grund och botten ta reda på orsaken till varför det brinner. Att göra goda och naturliga val för att må bra på riktigt.

Ät & lev Paleo rekommenderar jag verkligen.

Vad slinker ner under en vecka?

Vad äter och dricker jag egentligen under en vecka? Hur varierat är mitt intag?

Fick för mig att det skulle vara roligt att faktiskt registrera precis allt som slinker ner. Jag har nöjt mig med att bara skriva upp vad jag har ätit och inte fokuserat på mängden. Att jonglera med olika måttenheter och väga är inte min grej.

En veckas intag:

Vätska:Vatten, bubbelvatten, kaffe, te och buljong kokt på ben från får/lamm samt en del rotfrukter.

Grönsaker: Blomkål, broccoli, gullök, rödlök, vitlök, grönkål, vitkål, surkål, fänkål, gurka, tomat, paprika, spenat, ruccola, batavia, oliver, squash.

Fett: MCT-olja, kokosolja, smör, talg, olivolja, avokadoolja, majonnäs, mandelsmör.

Mejeri: Kefir (hemmagjord på grädde och mjölk), fetaost, gräddost, ädelost och crème fraiche.

Djur: Spätta, räkor, musslor, kycklinglår, kycklinghjärta, ägg, bacon, nötfärs, kolja, pinklax, odlad lax, vittling, nötkött.

Frukt: Äpple, vinbär, lime, citron, blåbär, jordgubbe, banan.

Kryddor: Kanel, persilja, salt, dragon, ingefära, gurkmeja, dill, peppar, oregano, rosmarin.

Nötter/fröer: Pumpafrön, chiafrön, pekannötter, valnötter, paranötter, macadamianötter

Övrigt: Chipotle, cassawamjöl, alger, potatismjöl (kall), kokosgrädde, vitvinsvinäger, äppelcidervinäger.

Är en jäkel på att göra kryddsmör!!

Kul att se resultatet. Det känns som om det blev en hel del variation och jag trodde nog inte att det skulle bli så många olika ingredienser.

Min ambition just nu är att äta en så ketogen kost som möjligt. Det innebär att frukterna ovan mer eller mindre fungerar som kryddor/smaksättare i grytor eller kefiren. Likadant är det med nötter/fröer. Det vill säga ett väldigt litet intag på mindre än en näve om dagen. Mängden mejerier var mer än normalt och det berodde på en kombination av att jag unnade mig och för att vi vid ett par tillfällen var bortbjudna och då kräver artigheten lite social smidighet.

I övrigt representerar den här veckan mitt intag bra utifrån hur jag har ätit de senaste två månaderna. Kryddorna känns väldigt sparsmakade men det har med min hustrus autoimmuna kost att göra (vissa kryddor riskerar att hämma en läkande tarm). Många kryddor står ute i kylan just nu men som snart nog kommer att komma in i värmen igen.

Jag tyckte verkligen om att göra den här lilla analysen och det beror givetvis på mitt behov av att ständigt analysera och reflektera. Många saker såsom träning är väldigt enkelt att ha en uppfattning om ifall man har en träningsapp men maten är svårare. Jag tror att vi ofta kan ha en uppfattning om att vi äter nyttigt eller mindre nyttigt men svart på vitt blir det mer påtagligt och kanske annorlunda än vad vi trodde.

Rekommenderar alla att göra en liknande analys. För hur du tror att du äter stämmer kanske inte med vad det är du faktiskt stoppar i dig. En liten kaka eller fika här och där kanske blir ganska mycket under en vecka till exempel. Likaså läsken eller.....

Löpningen hjälper mig i livet

Ibland är det tufft. Löpningen. Livet.

Om livet är det krångliga och det svåra att begripa sig på är löpningen på sätt och vis det motsatta. Samma problematik men lösningarna blir tydligare i löpningen.

Vi har toppar och dalar. Problem och hinder eller om vi nu ska vara positiva och kalla det utmaningar. Oavsett kan det vara jobbigt värre.

Hur många gånger har både kropp och huvud sagt ifrån. "Jag vill inte". Det är blött, mörkt och kallt. Hindret är som störst när jag tittar på det. När kampen väl har börjat visar det sig allt som oftast att det inte var så farligt och efteråt är jag en vinnare med ytterligare en seger att lägga i ryggan.

Eller de där gångerna mitt i skogen när jag allra helst bara vill sätta mig på en sten och gråta en skvätt. Tycka synd om mig själv och bara ge upp. Men det är inget alternativ. Även detta måste besegras. Även detta kommer jag att må bra av efteråt.

Ibland har jag fått ta hjälp. Liftat med pensionärer eller tjuvåkt hemåt. Vissa bekymmer kräver hjälp och då måste man inse det och be om det.

Löpningens bekymmer är enkla och det är ofta jag löser livets bekymmer genom att tänka på hur jag hade gjort om det varit löpning. Nerförsbacke efter uppförsbacke, tunga ben eller fjäderlätta. Livet springer vidare och allt som oftast är det fint.

Men inte alltid och vad gör jag då.

Ut och springer naturligtvis. Eftersom löpningen i skogen förutom perspektiv ger mig tid att fundera och analysera utan andra intryck än det som kommer inifrån och från naturen. Livet blir enklare då. Svaren på alla frågor tydligare:

Vad vill jag? Vad behöver jag? Hur löser jag? Vad behöver jag ändra? Vad mår jag bra av? Och så vidare...

Sockerbomben i din hjärna av Bitten Jonsson och Pia Nordström

Sockerbomben i din hjärna riktar sig framförallt mot dig som är beroende av socker eller någon annan stimulans. Den går noggrant igenom vad som händer i kropp och huvud och varför det är så lätt att återfalla. Genom olika fallbeskrivningar ges läsaren mängder med tips om hur man ska göra för att arbeta bort beroendet och hur man ska leva och äta för att inte falla dit igen.

Jag har länge känt till den här boken men valt att prioritera bort den eftersom den inte har känts aktuell för mig. Men så lyssnade jag på Bitten Jonsson i en podd och kände att det skulle vara intressant att läsa boken också.

Jag brukar halvt på skämt skoja om att jag är en sockermissbrukare och i viss mån är jag det men har inga större problem med att sätta upp ett regelverk som jag håller för att inte missbruka det söta. För min del tillförde boken inte speciellt mycket. Intressant att läsa om hur kropp och huvud reagerar på olika stimuli men annars kan jag detta och eftersom så mycket i boken verkligen riktar sig till den som har problem med detta på riktigt blir boken lite inaktuell för just mig. Däremot är jag övertygad om att boken är riktigt bra och kanske livsviktig för de som har problem och de som är anhöriga till de med missbruk.

Icebug backyard trail 2019

Var rejält laddad och sugen på att springa fort och slita. Sprang det här loppet förra året och hoppades på att kunna slå min egen tid. Lever ju i tron om att jag varje år blir lite starkare.

16 km är en sträcka som inte lämnar utrymme för annat än att ligga så nära sina begränsningar som möjligt. Det vill säga att pulsnivån och mjölksyran ska vara precis vad jag klarar av. Min plan var att trycka på uppför men att inte gå på max för att inte riskera allt för mycket mjölksyra.

Det här loppet har verkligen allt. Det är vackert, tekniskt ibland, snabbt ibland men framförallt väldigt jobbigt och brant uppför. Det blöta och gyttjiga den här dagen bidrog givetvis till att låren verkligen fick känna att de levde.

Och jag vet inte om jag egentligen lyckades med min plan. Jag tyckte att låren skrek mest hela tiden. Hjärtat höll på att hoppa ut ur kroppen på mig och det var fullständigt omöjligt att andas med näsan i mer än några korta ögonblick.

Uppför hänge jag med bra men det var i de tekniska delarna och framförallt utför som jag kände att jag hade en fördel gentemot de som sprang omkring mig. Samtidigt var det tydligt att även de hade sina styrkor. Sällskap hade jag hela tiden vilket hjälpte att hålla tempot och pinan uppe.

Roligt att tävla? Roligt och spännande är det innan. Gott efteråt men under tiden är det allt annat än roligt när kroppen precis hela tiden ligger på så gott som max.

Det gör fruktansvärt ont att tävla.

Tiden blev sämre än förra året men jag kunde inte ha gjort så mycket mer. Gott och härligt att få gyttja ner sig och ta ut sig. Det finns en tjusning i att utmana sig själv i vad man klarar av. Att hela tiden ligga på gränsen. Det är ju faktiskt något jag inte gör så ofta och kanske något jag hade kunnat träna på mer och bli bättre på. Men så har jag ju inte de ambitionerna just nu.

Jag älskar utmaningen men jag älskar löpningen mer och då vill jag inte göra den till prestation allt för ofta.

Medveten andning av Anders Olsson

Oj! Så oerhört mycket intressant och nytt.

Anders Olsson ger i sin bok en vägledning om hur vi ska andas och varför. Han förklarar på ett tydligt sätt konsekvenserna i kropp och huvud när vi andas på olika sätt. Utöver detta ger han tips på olika andningsövningar man kan göra för att förbättra sin livskvalité på en rad olika områden såsom:

- Sömn.
- Motion och prestation.
- Stress och mental hälsa.
- Matsmältning.
- Inflammationer och sjukdomar.

Att andningen är viktig är ingen överraskning men att den har så stor betydelse på så många områden är verkligen en ögonöppnare för mig och får mig oerhört motiverad till att vilja utvecklas. En bra andning ska enligt Olsson följa följande fem principer:

1. Andningen ska ske ut och in genom näsan - Så ofta som möjligt.
2. Vi ska andas med diafragman - bukandning.
3. Andningen ska vara avslappnad.
4. Andningen ska vara rytmisk.
5. Andningen ska vara tyst.

Jag har sedan en tid tillbaka haft fokus på min andning framförallt via meditation. Men det är som med träning och vardagsmotion. Det räcker inte med en förhållandevis kort punktinsats någon timma på dygnet. Det är klart att det är bra med meditation och en bra och skön andning just där och då men om jag kan ta med mig detta i dygnets övriga timmar så borde effekten blir väldigt mycket bättre.

Det roliga med den här boken är att den sammanfaller så perfekt i tid med utbildningen på Walkfeeling förra helgen. Andningen påverkar oss enormt och jag är nyfiken på hur jag kommer att uppleva framtiden nu när jag framöver verkligen ska fokusera på att andas genom näsan precis hela tiden.

Det blir en omställning men hittills har det fungerat väldigt bra i vardagen men lite svårare i löpningen. Framförallt när pulsen gått upp. Tredje steget blir att tejpa munnen över natten. Känns lite läskigt men såklart att jag ska prova. Upplever visserligen att jag sover väldigt bra och med stängd mun men man vet aldrig.....

Tänk om världen anammar detta? Vad gött det vore att få hjälpa till och sätta tejp på en och annan mun. Naturligtvis enbart av omtanke och för andningens skull......

Utbildning hos Walkfeeling

Som ett led i min nya målsättning att få en friskare och mer funktionell kropp var jag på en tvådagarsutbildning hos Walkfeeling.

Syftet med kursen var få en ny och ökad förståelse för hur man kan få kroppen att röra sig som ett team och därmed hitta tillbaka till en livslång rörelsefrihet. Spelar det till exempel någon roll hur vi står, går och sitter i vår vardag?

Såklart att det gör. Problemet är att vi idag inte gör detta på det naturliga sätt som vi borde. Vi är sociala varelser som har "lärt" oss att stå, gå och sitta på ett felaktigt sätt. Olika ideal och hur vår omvärld och vardag ser ut påverkar oss och har fått oss att lämna vårt ursprungliga rörelsemönster. Vår kropp och våra muskler får därför inte den vila vi tror att vi ger den. Kroppen snedbelastas istället och används på ett felaktigt sätt som i förlängningen gör att vi får bekymmer med den. 

Våra felaktiga ställningar och rörelser gör att kroppens olika delar istället för att samarbeta motverkar varandra och då blir det som en bil som både gasar och bromsar samtidigt. Förödande eftersom det vi gör mest av under det vakna dygnet är just att sitta, stå eller gå. 

Walkfeeling delar in vår kropp i 6 olika delar:

1. Huvud och nacke
2. Överkropp och armar
3. Bäcken
4. Ben
5. Fötter och fotleder
6. Andning

Det är dessa delar som måste samarbeta och om de gör det kommer den att lösa det som exempelvis stretchingen inte löser.

Utbildningen har gett mig en hel del att tänka på. De närmaste dagarna kommer att gå åt till att analysera min vardag för att sedan förändra. En förändring som förhoppningsvis kommer att leda till en kropp som används och vilar mer korrekt och därmed kommer spänningar och svagheter att rätta till sig. 

Jag köper verkligen konceptet som Walkfeeling har. Vi är inte gjorda för det moderna samhället och vår enorma förmåga att anpassa oss har i det här fallet blivit en nackdel. 

Ett lejon styrketränar inte. Den har sin jakt. Äter gott och ligger sedan och vilar. När den går är det med minsta möjliga fart och totalt avslappnat. I vilan, i gången alstrar den energi för att senare kunna explodera igen. 

När jag inte tränar och springer ska jag framöver bli ett slappt och energisparande lejon. 

Ät och håll tyst!

Det praktiska genomförandet av livsstilsförändringar för en själv är inte alltid så enkla. Rutiner ska göras om, motivation och viljan måste finnas där. Disciplin.

När man dessutom inte är ensam utan är del i en familj kan det innebära ytterligare utmaningar. Framförallt när det handlar om maten. Hur gör man i förhållande till sin partner? Hur gör man med barnen?

Grundfrågan är: Vad ska VI äta? Kärnan är: Det VI äter äter vi för VÅRT välmående.

Min hustru och jag är, tack och lov, överens om det mesta. Det gör onekligen en sådan sak som matintag enklare.

Vår matresa har verkligen ändrats med åren. Utgångspunkten har alltid varit att barnen ska äta samma sak som vi själva. Jag minns så väl hur råden var att man inte skulle ta några strider vid matbordet. Att det var viktigt att måltiderna skulle vara trevliga tillställningar.

Vilka dumheter! Det tyckte jag då och det tycker jag fortfarande.

Människor som är kräsna och petar i maten tycker jag är oerhört ocharmigt samtidigt som det ju faktiskt innebär ett personligt handikapp. Du äter det som serveras punkt slut. "Ät och håll tyst" är ett stående skämt hemma och kommer från den dagen min något köksorutinerade far skull göra gröt åt mig och min bror. Gröten råkade göras på grahamsmjöl och konsistens och smak var väl...., sådär. Fars ordalydelse vill jag minnas var inte riktigt så politiskt korrekt som "Ät och håll tyst" men innebörden var otvetydigt detsamma.

Om vi har bråkat vid matbordet? Självklart. Vad vore vi för föräldrar om vi inte hade gjort det? Jag är säker på att i alla fall den ene av våra barn fortfarande bara hade ätit gröt och välling om han själv hade fått bestämma. Aldrig fisk. Aldrig blomkål och broccoli. För att inte tala om grönkål och vitkål och...., ja, listan kan göras hur lång som helst.

Det vi stoppar i oss är fundamentalt för vår hälsa och varför skulle jag som vuxen inte vilja ge mina barn en bra grund?

Så vi har suttit vid matbordet. Ibland i timmar för att den där pyttelilla broccolin ska lämna tallriken. Envishet från både vuxna och barn kan vara ganska uttröttande men aldrig att jag ångrar vårt tillvägagångssätt.

Nej. De äter inte allt. Champinjoner, räkor och inälvor får vi inte i dem. I övrigt slinker det mesta ner i större eller mindre mängder. Kamper har utkämpats och vunnits. Kamper utkämpas fortfarande men liknar mer skärmytslingar än forna tiders bataljer.

Så när vi gick över till att äta en lågkolhydratkost var det självklart att det gällde alla. När vi började med kokosolja gällde även det alla även om det var motigt till en början. Men! Vilken förändring. Så oerhört stimulerande det var att se skillnaden på barnen. Plötsligt räckte det med tre mål mat om dagen för dem. Orken och humöret förbättrades och för en själv innebar det ett slut på det ständiga matplanerandet. Ett tag var det ju så att en måltid inte hade tagit slut förrän man planerade nästa intag för ungarna som max låg två timmar bort.

Eftersom vårt huvudsyfte är att vi ska äta och må så bra som möjligt vore det i mina ögon extremt märkligt om det bara gällde de vuxna i familjen. Mina barn är det viktigaste jag har. Varför ska de då tillåtas att dricka läsk i tid och otid eller äta godis varje vecka när de vuxna i familjen inte gör det?

Livsstilsfrågor såsom mat handlar om hälsa och inte om exempelvis viktminskning. Viktminskningen kan bli en följd av ett bättre sätt att äta men huvudsyftet är ändå att må bra.

Att vara förälder är härligt men också skitjobbigt. Det innebär i mångt och mycket ett evigt "bråkande" med sina barn. Om:
- Mat
- Regler
- Sömn
- Rörelse
- Skärmtid
- Osv

Jag tror att det med ett annat ord kallas uppfostran och att det är jag som den vuxne som i huvudsak förväntas veta bäst och därmed bestämmer.

Keto av Martina Johansson

Vad innebär det att äta en ketogen kost? Varför ska man göra det? Vilka fällor kan man hamna i och vilka misstag finns det risk för att göra?

Den här boken är en mycket tydlig guide eftersom den bevarar frågorna ovan och mycket mer därtill. Det jag speciellt tycker om med boken är fallbeskrivningarna som Martina tar upp. Vi är väldigt individuella och då är det rimligt att vi stöter på olika bekymmer i vår hälsa. Därför reagerar vi också olika på olika matvaror. Det som passar mig kanske inte fungerar för någon annan. En annan väldigt bra sak är att Martina skriver några rader om den mentala biten. Det är inte så lätt att avvika från mainstream. Att göra annorlunda ses inte med blida ögon och det kräver en styrka för att orka stå på sig. Detta är något jag och min fru verkligen har känt av i allt ifrån barnuppfostran till kostomläggningar. Viktigt att vara insiktsfull i vad det är man ger sig in på.

Slutligen tycker jag att det är befriande att hon tar upp miljöaspekten. Miljön är oerhört viktig men diskussionsklimatet just nu är absurt. Att lägga skulden på köttätandet är så fullständigt ologiskt och därför skönt att Martina ägnar några mycket välformulerade rader om detta också.

För egen del var det perfekt timing med den här boken just nu eftersom jag i ungefär en månad nu har strypt kolhydratsintaget rejält. Jag har här fått bekräftat att jag har koll på vad jag gör samtidigt som jag har fått lära mig lite nytt och känner mig därmed ännu tryggare i hur jag äter just nu.

Kosttillskott eller inte?

Får vi i oss det vi behöver genom vår kost?

Jag har länge velat tro det. Faktum är att utgångsläget för mig alltid har varit att bra mat inte ska behöva tillskott. De som tar tillskott gör det för att kompensera eventuellt slarv i sitt intag.

Denna inställning hör med all säkerhet ihop med min generella attityd till dumheter "utifrån". Ett annat exempel på detta är medicin. Vår kropp ska framförallt klara sig själv. Medicin är enbart en lösning vid allvarliga och akuta åkommor. Min inställning till medicin kvarstår men det där med kosttillskott börjar svaja allt mer.

Järn har jag till och från tagit i snart 20 år i och med blodgivningen. Det har känts självklart. D-vitaminet gjorde sin entré för några år sedan men är något jag har slutat med. Upplevde ingen skillnad och ville prova hur det kändes utan. Och det där med mätbarhet är inte oviktigt. Behöver jag D-vitamintillskott eller inte? Jag är i princip aldrig sjuk. Jag har alltid ork och energi. Därmed..., nej!?

Det tredje tillskottet jag har provat på är magnesium. Det började jag med när min träningsmängd ökade så mycket för ett par år sedan. Magnesium ska ju vara bra för bland annat musklerna. Jag provade, jag avbröt och provade igen. Återigen bekymret med att veta om tillskottet gjort någon skillnad eller inte. I det här fallet fick jag återigen kramper i benen på nätterna när jag pausade intaget och då kändes det rätt och riktigt att fortsätta.

Mitt bekymmer just nu är att jag har läst och lyssnat mycket på olika personer som verkligen förespråkar tillskott. Och jag kan inte säga annat än att jag har påverkats. I teorin låter det riktigt. Exempelvis är våra jordar inte lika mineralrika som tidigare och därmed är våra grödor inte det heller. Därför rimligt med tillskott!?

Njae. Någonstans har jag kvar den romantiska bilden av att det inte ska behövas. Stenåldersmänniskan knaprade ju inte piller. Å andra sidan är det mycket i vår miljö idag som inte är som tidigare.

Det lutar alltså åt att öppna dörren mer för tillskott men vilka behöver just jag? Och vad skulle det göra för skillnad?

Om vi leker med tanken att vår hälsa som bäst kan bli 100%. Hur stor del skulle tillskotten bidra med då? God sömn, ett stressfritt liv med kärlek och vänner. Bra mat och motion. Dessa är jag övertygad om utgör den stora majoriteten av de där 100%. Tillskotten skulle bidra med en handfull procent? Promille?

Jag känner att jag hela tiden återkommer till det där med mätbarhet. Hade jag varit sjuk, antingen kroniskt eller ofta så hade jag inte tvekat. Men nu är det inte riktigt så. Jag mår ju så oerhört bra både fysiskt och mentalt men jag är så nyfiken på hur mycket bättre det skulle kunna bli.

Varför nöja sig?

Den preventiva vården tror jag mycket på. Tester av olika slag kommer allt mer. Tester som visar vad vi har för anlag och eventuella brister.

Här och nu tror jag inte att jag kommer att göra så mycket annorlunda. Förmodligen boosta med D-vitamin och C-vitamin när något skräp är på gång. Har provat detta vid ett tillfälle och upplevde att det hjälpte. Framtiden får utvisa vad som händer i den här frågan. Viktigt att ha ett öppet sinne. Vår kunskap och vår utveckling går trots allt framåt och idag gör vi mycket annorlunda mot tidigare och självklart kommer framtiden inte se ut som idag.

Ett ytterligare steg i matexperimenterandet

Februari 2012 började jag äta en lågkolhydratkost. Hösten 2014 började jag med att fasta. Det är ju ganska mycket som ryms i begreppen lågkolhydratkost och fasta och för min del har det sett lite olika ut.

Fastan har jag skrivit om nyligen och går därför inte närmare in på den. Det nya för mig nu kommer att gälla matintaget men först en liten kort bakgrund:

Bakgrund
Lågkolhydratkosten var till en början väldigt strikt och innehöll i flera år väldigt mycket mejeriprodukter. Allt eftersom har det där dock varierat en hel del. Till och från har det varit ganska liberalt med en hel del grönsaker som inte varit "ovan jord".

I och med min hustrus psoriasis har vi tagit en ny kurs i ätandet. Det autoimmuna protokollet, som hon har anammat, har minst sagt influerat oss en hel del och även om jag inte har följt det lika hårt har det ändå inneburit en del förändringar.

Framförallt har jag minimerat mejeriprodukterna kraftigt och jag har verkligen märkt av en skillnad. Snacka om att mejerier triggar mitt ätande. Jag var nog inte medveten om hur mycket förrän nu när jag har tagit bort det så mycket.

Ost är ju löjligt gott och svårt att få nog av samtidigt som det öppnar aptiten rent allmänt.

Och när jag nu i princip har tagit bort osten känner jag att jag inte alls äter lika mycket totalt. Suget efter mer är inte lika stort.

Mot en ketogen kost
Den här utvecklingen tillsammans med att jag den här sommaren har fördjupat mig mer i den ketogena kosten har gjort mig väldigt nyfiken och motiverad till att äta just en ketogen kost.

Förändringen för mig kommer inte att bli så stor. I princip innebär det att "nolla" mejerierna totalt och ta bort de där kolhydratrika grönsakerna. Jag är tveksam till hur jag ska göra med vår hemmagjorda kefir. Massor med härliga bakterier där men det är ju en mejeriprodukt.....

Kvar blir alltså: Kött, fisk och fågel. Ägg och "ovanjordgrönsaker" samt en härligt massa med smör, oliv- avokado- och kokosolja. Talg till allt som behöver stekas. Kaffet kommer jag till en början behålla men det är inte omöjligt att även det ryker så småningom eftersom det är blodsockerhöjande.

Hur kommer jag att uppleva det här? Ska blir riktigt intressant och jag känner ett visst behov att få mäta eventuell förändring igen. Framförallt funderar jag på att skaffa mig en ketonmätare för att på riktigt kunna veta om jag befinner mig i ketos eller inte.

Growing young av Marcus L Gitterle

Varför åldras vi? Vad kan vi göra för att åldrandet inte ska gå för fort? Och vad behöver vi göra för att livet ska vara av högsta kvalité?

Enligt Gitterle påverkar vi detta mycket enligt vårt sätt att leva. Sömn, kost och motion är viktigt och är i sig ingen nyhet. Han anser att vi varken ska sova för kort eller för länge. Vi ska äta en lågkolhydratkost och träningens syfte ska vara hälsoinriktad och inte i viktminskningssyfte.

Det som skiljer den här boken åt från många andra är att Gitterle menar att vi förutom ovan även kan påverka vår hälsa genom olika tillskott. Tillskott som hjälper våra celler att fungera på bästa sätt.

Boken är intressant och ger mig flera tankeställare. Jag har gått från att vara totalt emot tillskott till att börja se det som ett alternativ. Är det verkligen meningen att vi för att må så optimalt som möjligt ska behöva ta mängder med olika tillskott. En del av mig vill inte tro det. Fanns inga piller på stenåldern. Samtidigt. Vi lever inte som då och vår miljö ser inte heller den likadan ut nu som då.

Hm.....

Målsättningar framöver

I år var det Kalmar Ironman. 2018 var det Aktivitus trailrace 100 miles. 2017 Klassikern. 2016 Ultravasan.

Ända sedan 2011, då jag gjorde min första löptävling (Göteborgsvarvet), har jag haft något rörelsemål att sträva efter i min träning. Sakta men säker har utmaningarna blivit större och större men nu kommer det bli en förändring på det.

På väg mot nya mål.... Foto: Peter Wretmo

Det kommer med all säkerhet bli en och annan tävling framöver eftersom det är så roligt men inte något jag kommer att planera långt i förväg. Mina mål kommer istället ligga på ett annat plan.

Jag vill utveckla min fysiska och mentala hälsa på ett plan som varken har med kilometer eller tider att göra.

Min fysiska utveckling
Jag är stark och uthållig men det framkommer med all önskvärd tydlighet att min kropp inte är i balans. Jag tänker att den där skadan riskerar att komma snart.Till exempel är det ganska stor skillnad i min överkroppsstyrka om jag jämför höger och vänster sida. Höger vad är stelare än vänster vad. Mitt vänstra knä spökar, Vänstra sätesmuskeln säger oftare ifrån än högra och så vidare.

Jag vill ha en kropp i balans. Jag vill att den ska bli funktionell och jag vill känna att varenda muskel och kroppsdel är i precis så gott skick som den kan bli och då kan jag inte fortsätta på samma spår. Därför kommer jag det kommande året lägga en större fokus på min rörlighet. I oktober kommer jag att gå en utbildning till rörelsecoach i Walkfeelings regi som jag verkligen ser fram emot. Jag hoppas att den kommer att leda mig i rätt riktning. Utöver den utbildningen tänker jag mig mer stretching och Yoga. Två aktiviteter som jag på grund av tidsbrist måste lösa utan vägledning från någon annan. Får se hur det går.....

Min mentala utveckling
Jag är idag mer medveten om min andning än tidigare. Jag är dessutom väldigt nöjd med min morgonmeditation. Min medvetenhet har ökat och jag kommer oftare på mig själv när jag stressar och när jag andas för dåligt eller ibland inte alls. Min planering är bättre än tidigare och jag utsätter mig inte lika mycket som tidigare för stressade situationer. Likväl är detta ett område som jag känner har en enorm utvecklingspotential.

Till en början kommer det att handla om att göra mer av det jag har börjat med och "aktivera" andningen och meditationen fler gånger under en dag. När jag springer, när jag jobbar, när jag kör bil, när jag......

Tänk om min kropp en dag inte säger åt mig att något eventuellt är lite fel. Tänk om jag en dag kan nå en sådan härlig ro att jag ytterst sällan blir exempelvis arg och stressad.

Jag har garanterat aldrig tidigare haft så bra mål nu.

Genvägen av Cecilia Furst

Genvägen till ett friskare liv är ytterst intressant men stora delar av den är verkligen svårsmällt.

Grundtanken är att de flesta kroniska sjukdomar går att förhindra genom att skräddarsy behandlingar utifrån varje persons unika gener.

Utgångspunkten är "varför brinner det istället för att med medicin bara försöka släcka." Boken går tydligt igenom på vilka sätt vi påverkas av olika saker i vår närhet såsom stress, mat och olika gifter. Dessutom ges en genomgång av våra 10 stycken så kallade supergener. Gener som påverkar oss och som vi i vår tur kan påverka beroende på hur vi lever. Vårt immunförsvar är liksom allt annat i kroppen extremt avancerat och påverkas väldigt olika beroende på vilka vi är rent genetiskt samt vilket typ av liv vi lever.

Jag tycker verkligen att det här är oerhört intressant men det det blir ganska ofta svårt och jobbigt att hänga med i boken med alla ovana ord och begrepp. Trots att jag känner igen en hel del med tanke tidigare böcker jag läst samt att jag vid ett par tillfällen också har lyssnat på Cecilia blir det väl utförligt och svårbegripligt för en lekman som mig.

Ändå bildas en helhetsbild. Våra gener och vårt leverne påverkar varandra och jag tycker som alltid att det är intressant att ta del av vad vi exempelvis bör äta och inte. Men den elimineringskost som förespråkas här stämmer inte helt och fullt med det autoimmuna protokollet och det är ju både lite jobbigt och intressant. Till exempel ska man enligt Furst utesluta nötkött och gris. Det kan jag inte se logiken i...

En bra bok men delvis svår att förstå och hänga med i.

Sova ute av Markus och Frida Torgeby

Med fantastiska bilder, ett lätthanterligt språk och en gnutta humor guidar Markus och Frida Torgeby läsaren in i skogen. Få böcker har väl kapitel som heter "skita ute"?

Boken inleds med en liten bakgrund om vem Markus var, hur han mådde och varför han flyttade ut till en kåta i skogen. Det blir som en kortare sammanfattning av Löparens hjärta. Resten av boken är just en guide in i skogens djup. Både i form av praktiska tips som exempelvis hur du bäst torkar dina kläder i skogen men även ur ett mentalt perspektiv. Vårt behov av ensamhet. Vårt behov av lugn, ro och tid till eftertänksamhet.

Jag tycker väldigt mycket om "Sova ute". Den ger bra tips men framförallt ger den mig påminnelse om det jag själv tycker så mycket om. Friluftslivet. Livet i skogen. Enkelheten och miljön som jag vet gör mig så mycket gott. Boken motiverar mig verkligen till att komma ut mer.

The marathon monks of mount Hiei av John Stevens

Jag vet inte om jag någonsin tidigare har blivit så fascinerad av en bok som av den här. Det den tar upp och beskriver är fullständigt galet och absurt och samtidigt så otroligt intressant. Tänk vad vi människor kan klara av. Vad vi kan åstadkomma både fysiskt och mentalt. Finns det ens någon gräns?

Oavsett ger den här boken perspektiv på just det här med hur vi kan töja på våra gränser för vad vi klarar av:

Tyvärr ingen tydlig bild men ändå värd att titta närmare på. Totalt 1000 dagars löpning där sträckan blir omkring ett varv jorden runt. Lägg dessutom till en fasta på 9 dygn där de varken får äta, dricka eller sova.

Jag blir så oerhört motiverad av den här boken. Absolut inte i den mening att det skulle vara aktuellt att göra något liknande. Nej, men däremot har vi alla våra egna strider och gränser att tänja på och såklart att jag vill nå längre i min personliga utveckling. Saker kommer alltid att upplevas som mer eller mindre jobbiga och om bara sinnet och motivationen är det rätta så finns inget hinder som inte går att besegra.

Första delen av boken går lite allmänt igenom buddhismen och den kände jag var lite sömnig. Dels för att jag är ovan vid att läsa engelska och dels för att det är något jag har förhållandevis bra koll på. När boken däremot kommer in på marathonmunkarna blir jag fullständigt fast. Kul också att boken inte bara håller sig på en allmän nivå utan att den dessutom tar upp flera enskilda munkar. Det blir verkligen personligt.

Tydligen finns det en och annan filmsnutt om de här munkarna på Youtube. Det måste jag se.

Det unika EB-loppet

Vi tar inte tid men självklart finns tävlingen där ändå. Blandningen av människor går inte att finna någon annanstans.

Foto: Peter Wretmo

Där är killen i rullstol. Där finns de med EB. Bland annat hon som kom först i mål på vår korta sträcka. Vilken känsla! Inte att hon kom först i mål utan att hon överhuvudtaget sprang.

Där är "Blomman", ultralöparen med stockar till lår och fantastiskt läckra löparsandaler (och vader för den delen :). Där är de sprudlande 10-12 åringarna som planerar att springa skiten ur sig. Jag ser en och annan Ironman. Jag hör en och annan som idag ska göra sin första mil.

Foto: Peter Wretmo

Oron och glädjen över att gyttja ner sig. Tävlingsdjävulen som växer till sig. Det syns både före loppet och vid slutspurten. Vi tar inte tid men tävlingen finns där naturligtvis, för den som vill. Samtidigt. Vana löpare. Klubbkamrater från Solvikingarna som gärna tävlar men som uppenbarligen "bara" har kommit för att njuta.

Denna mänskliga blandning som springer samtidigt tilltalar mig verkligen i djupet. Det är charmigt. Det är prestigelöst och det är kärnan in det vi vill ha och det vi gör. Alla är med på sina villkor. Vi är inte vilket lopp som helst. Vi är ett välgörenhetslopp som så tydligt visar att vi har olika förutsättningar men att vi tillsammans kan skapa något väldigt vackert.

Foto: Peter Wretmo

Vänner och bekanta. Främlingar. Alla som är på plats vet att de gör något gott. De bidrar till att uppmärksamma sjukdomen. De bidrar till forskningen och under dagen bidrar de så innerligt till den glädje och kärlek som finns i luften den här dagen.

Månader av arbete och förberedelse når slutligen sin final. Vad ska de tycka om dagen? Om den nya trailbanan. Mitt skötebarn på 15,5 kilometer med underbar löparglädje, bland annat ner för bäcken mot Kvastekulla för att sen bli riktigt tuff på väg upp igen. Blandningen av skönhet och mjölksyra. Kommer det att gå hem?

In i mål kommer de. Med glädje i ansiktet. Ibland med en sorts befrielse. Responsen är av det godaste slaget. Det som kanske gladde mig mest var orden om två av tioåringarna som sprang 10,5 km. Den ene av dem hade tidigare som längst sprungit drygt 3 km.

"De var verkligen trevliga i spåret. Pratade både med varandra och med mig. I vattenkontrollen drack han först ett glas sen hällde han ett på huvudet och ett i nacken, sen drack han ett till. De ändrade hela tiden tempo och verkade springa för att det var roligt. "

Det värmer otroligt i hjärtat. Även när kritiken kommer från en uppenbarligen ovan traillöpare som tydligt förklarar att banan var farlig. "Vet ni inte att det finns ett grusat elljusspår i närheten? Varför springer vi inte där?"

Trail var det :) Ungefär halva sträckan av den korta banan (3,1 km) och halva sträckan av den på 10,5 km. Resten skogsväg. Och så skötebarnet på 15,5 km. Trail rakt av, för den mer vane traillöparna. För de som likt jag älskar Stig, de varierande stegen och gyttjan.

Foto: Peter Wretmo

Vårt tredje år med EB-loppet resulterade i både anmälningsrekord och insamlingsrekord. Härliga siffror som betyder mycket men det jag framförallt kommer att ta med mig är den där härliga känslan av generositet, kärlek och glädje.

Fasteexperiment - nästa nivå i min fasta

Sedan 2014 har mitt fastande sett ungefär likadant ut. Min första måltid brukar vara vid lunch vilket innebär att matintaget allt som oftast är cirka 16 timmar efter det senaste kvällen innan. Så här ser det ut så gott som varje dag förutom en dag i vecka då jag fastar omkring 24 timmar.

Se mer:

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2017/11/fastnat-i-fastan.html

Att jag är övertygad om att det är väldigt nyttigt att fasta är alltså ganska självklart men jag har också under en längre tid velat och varit nyfiken på att fasta ännu längre vid ett enskilt tillfälle. Fastans alla fördelar ska ju då bli ännu större.

Motivationen har varit hög och det var nära att jag fick tummen ur före Kalmar Ironman men det kändes dumt att experimentera just då.

Men nu är det gjort och som alltid är det roligt att reflektera över hur det gick och hur det kändes.

Inför
Så gott som varje gång det ska till något nytt tror jag de flesta känner en viss osäkerhet och kanske till och med rädsla. Jag minns min osäkerhet före den där gången jag skulle fasta i 24 timmar för första gången och det var likadant nu. Hur kommer det att kännas? Kommer jag bli vrålhungrig? Extra trött? Irriterad? Och så vidare.

Flera av fördelarna med 24-timmars fastan känner jag verkligen av. Jag känner mig stark (både fysiskt och mentalt) och pigg men så finns ju även det där teoretiska som jag aldrig kan mäta men som jag vet om. Jag tänker framförallt på cellstädningen och de hormonella fördelarna. Därför kände jag att jag den här gången ville få några mätbara resultat. Jag lånade därför storebrors våg och tog fram ett måttband.

Min plan var att fasta under 48 timmar och samtidigt träna på som vanligt. Hur skulle det kännas och vad skulle jag få för mätbara resultat?

Jag ska tillägga att jag inte har någon målsättning att gå ner i vikt men eftersom den legat på samma nivå i 7 år så tyckte jag att det skulle vara intressant att se om det blev någon förändring och om den skulle bestå.

Fastan pågick från onsdag kväll till fredag kväll.

Intag under fastan:
- Morgonkaffe med lite kanel och en matsked kokosolja.
- Ytterligare två koppar kaffe per dag och en och annan kopp te.
- Salt
- Magnesiumtabletter på kvällen

Träning under fastan:
- 1 timmas styrketräning (torsdag)
- 1 och en halv timmas löpning med Solvikingarna (torsdag)
- 45 minuters cykling (fredag)
- 20 minuters löpning (fredag)

Vikt och midjemått:
Onsdag morgon: 76,7 kg och 85 cm (ville ha ett ursprungsmått morgonen före fastestarten på kvällen)
Onsdag kväll: 77,1 kg och 85 cm (efter "sista måltiden")
Fredag kväll: 72,9 kg och 83 cm (precis före första måltiden efter fastan)

De mätbara resultaten var alltså att jag hade gått ner cirka 4 kilo i vikt och minskat med 2 cm i midjemått.

Och hur kändes det?
Jag blev både lite överraskad och glad över hur bra det hade känts. Jag kände mig precis som vanligt. Dygn två var precis som dygn ett. Det var inga problem att gå och lägga sig att sova efter 24 timmar och jag hade ork och energi under precis hela fasteperioden. Faktum var att jag var lite sugen på att förlänga fastan med ytterligare 12 timmar men en mysig middag med min hustru på tu man hand lockade mer.

De här två dagarna hade jag fullt schema och jag tror att det underlättar. Med för mycket dötid hemma med mat runt omkring tror jag att fastan mentalt kanske blir jobbigare. Jag hade heller inga måltider där jag satt med och tittade på när andra åt. Även det förmodligen jobbigare. Måltider är ju både väldigt goda och socialt trevliga och det ska verkligen inte underskattas.

Intressant är att jag på lördagen kände mig väldigt trött. Vad berodde det på?
Morgonen började med två timmars löpning och sen ett antal timmar med takbyte hos mina föräldrar. Vätskebrist kanske? Man tappar ju en del vätska under en fasta och jag kanske inte hade rätt balans. En annan tanke är att kroppen när den väl fått mat igen (fredag kväll) bearbetade detta så grundligt att mycket energi gick åt till det. En slags omställning och tillrättavisning från kroppen om att "nu lägger du av med att slösa bort min energi?

Jag vet inte men är nyfiken på hur det kommer att kännas nästa gång. För fler gånger blir det garanterat.

Kilotappet och det minskade midjemåttet kände jag direkt att jag ville följa upp en vecka senare. Skulle det smyga tillbaka upp igen till mitt eventuella normalläge eller inte?

Svaret är: 75,2 kg och 84 cm i midjemått.  En vecka senare låg jag alltså cirka 2 kg under min tidigare vikt och med 1 cm mindre i midjemått.

Min slutsats är att jag har blivit av med en liten fettdepå som jag inte har haft någon användning av eftersom jag aldrig har kommit åt den. På sätt och vis ett kvitto på att energi in och ut har varit i balans genom åren men att det också finns att ta av ifall det skulle vara av intresse. Och även om jag i grund och botten inte är intresserad av viktnedgång blir jag ändå nyfiken på en eventuell optimering. Varför gå omkring med kilon i onödan? Det viktiga är ju trots allt att må bra. Att ha ork och energi. Skulle jag orka mer med ytterligare några kilo mindre? Bevisligen äter jag ju bra och får mina energibehov tillgodosedda.

Oerhört intressant. Och hur blir det nästa gång jag fastar 48 timmar eller mer? Vad blir resultatet av det? Och hur blir det i och med den där andra kostförändringen jag funderar på?

Kommer i det närmaste dra ner på kolhydraterna ännu mer för att prova på att äta en ketogen kost.

Så spännande och roligt att experimentera.

Du härliga nödvändiga återhämtning

De senaste veckorna har varit hektiska och stressiga. Kort om tid men ändå mycket att göra. Jag har känt av den där olustiga känslan i magen och ofta kommit på mig själv med att andningen har varit dålig.

Alla regler och allt att tänka på inför Kalmar Ironman gjorde sitt. Jobbstarten med bara tre dagar till förberedelser (eftersom jag var tvungen att åka till Kalmar redan på torsdagen) gjorde att jag inte kände att jag hade den kontrollen jag hade velat ha inför elevernas ankomst. Och när jag väl landade hemma igen skulle det packas inför Jerkers och min löparhelg i skogen. Och så familjen på det med en vardag som ska komma igång.....

Så härligt och nödvändigt det var att då verkligen kunna pusta ut och samla ihop mig under helgen som var.

Det här var tredje året i rad vi gav oss ut, Jerker och jag. Den här gången ändrade vi lite på konceptet och jag tycker att det blev väldigt lyckat. Istället för att bära med sig all utrustning valde vi att slå läger och utgå ifrån det istället för att släpa på allt.

På fredagen efter jobbet gav vi oss iväg. Mot Härskogen i Lerum. Några minuter ifrån den parkerade bilen slog vi upp tältet vid Lilla Härsjön. Sen iväg för en lugn och härlig löptur. När vi kom tillbaka till lägret tog vi oss ett dopp och sen blev det lyxmiddag med entrecote i mängder och härlig sallad. Där satt vi vid sjön och njöt av både samtal, tystnad och den vackra och rogivande miljön.

Efter en god natts sömn pillade vi sakta men säkert med morgonrutinerna och tog det sådär härligt lugnt. Inga tider att passa, inga krav. Så oerhört skönt.

Tids nog packade vi ihop oss för löpning. Förhållandevis lätta ryggor med lite ombyte och lunch. Återigen en lugn och härlig löpning. Jag kände att låren var trötta efter Kalmar men tempot vi höll passade mig utmärkt och jag hade kunnat mala på i all evighet. Så småningom blev det läge att ta paus och vid en liten sjö hittade vi ett fint ställe men det visade sig vara privat mark.

Vi knackade på för att höra om det var i sin ordning att vi tog vår lunchpaus där och blev otroligt väl bemötta. Vilken härlig gästfrihet. Tänk vad vänlighet kan göra en glad.

Ett dopp i plurret. Vatten och mat i magen och så det obligatoriska lunchslumret. Att ligga där i solen på bryggan. Blunda lite och sväva mellan sömn och vakenhet. Så härligt!

Efter pausen var det dags att löpa vidare/hemåt. Tillbaka vid lägret blev det återigen ett dopp och därefter mat och kvällsgrillning.

Få saker slår en grillad korv i mörkret.

Jag kan inte nog förklara hur helande en sådan här helg är för mig. Den vackra och rogivande naturen. Den totala frånvaron av stress. Alla djupa härliga andetag och samtal. Den friska luften.Tystnaden. Kravlösheten. Doppen i den precis lagom kalla sjön. Löpningen.

Jag tycker att jag är bra på att inte stressa i vardagen. Jag tar mig tid till ro och eftertanke i skogen men en sådan här helg blir som en extrauppladdning och just den här gången tror jag att den var mer välbehövlig än någonsin.

Så viktigt med självkännedom. Att veta vad man på djupet verkligen mår bra av och att sen också se till att genomföra.

Livet är gott!

Tårar jag önskar alla

Det finns mycket vi mår bra av.

Många av dem är självklarheter. Som vi alla upplever eller har upplevt.

Det finns dock en sinnesstämning eller en situation som jag tror att få får uppleva och som jag är övertygad om är väldigt bra.

Jag känner att jag egentligen inte är kompetent att i skrift förklara känslan och situationen men jag ska göra ett försök. Det har hänt mig så många gånger nu att jag bara måste.

Timma efter timma är jag igång. Jag har tränat inför en uppgift och nu är jag mitt i den. Jag kämpar och sliter. Jag har i månader siktat mot ett givet mål. Huvudet är trött. Kroppen är trött. Hela jag vill sluta. Vila.

Men det får jag inte. Inte ännu. Jag måste nå mitt mål. Jag måste komma fram.

Jag utforskar mina gränser för vad jag klarar av. Det är långt ifrån säkert att det kommer att gå vägen. Disciplin och vilja. Det kanske även handlar om en viss sorts självrespekt. Jag vill klara av det. Jag vill bli stolt över min prestation. Absolut inte misslyckas. Inte ge upp. Men det handlar inte bara om mig. Människor runt omkring. Framförallt familjen men även vänner. De är där. De stöttar och hoppas. I deras ögon ser jag så mycket kärlek och ibland även oro.

De vill för min skull.

Allt som oftast infinner sig den där känslan när jag kommit i mål men det har också hänt mitt under ett lopp. När jag i min enorma trötthet ser dem, brister det.

Även den där gången. Mitt första försök att klara 100 miles. När jag bröt.

Ett ohämmat gråtande. Tårar som innehåller så mycket:
- Befrielse
- Stolthet
- Glädje
- Sorg
- Kärlek
- Ödmjukhet
- Total mental och fysisk trötthet

Listan ovan räcker inte till för att förklara men det är som om tårarna som jag inte kan kontrollera försöker läka mig. Hjälpa mig. Det är en känsla som på sitt egna sätt är överväldigande. Jag har till och med kommit på mig själv med att längta efter den. Som om jag på förhand förstår att det är först då jag kommit i mål. När jag inte kan kontrollera mina känslor. När jag absolut inte vill kontrollera dem.

Jag har bara upplevt den här sinnesstämningen när jag har tävlat riktigt länge. Jag är glad över att jag har fått uppleva den.

Jag tror att jag mår bra av den. Att den gör mig till en bättre människa. Att den gör mig mer ödmjuk inför livet. Ger mig perspektiv.