Mot Kalmar Ironman 2019

För fyra år sedan gjorde jag en femårsplan:

2015 Borås ultra marathon 87 km löpning.

2016 Triathlon Olympisk distans. 1500 m simning 40 km cykling och 10 km löpning.

2017 Klassikern. Vasaloppet 90 km, Vätternrundan 300 km, Vansbrosimmet 3 km och Lidingöloppet 30 km.

2018 Triathlon half iron man. Simning 1900 m, cykel 90 km och löpning 21 km.

2019 Kalmar Ironman. Simning 3800, cykel 180 km och löpning 42 km.

Toppen, gräddan på moset, skulle bli Kalmar Ironman 2019. Och nu är jag anmäld.

Tjörn halvironman 2017

Jag har genomfört allt annat i min femårsplan förutom den olympiska distansen i triathlon. Hoppade den eftersom den efter ett tag helt enkelt inte intresserade mig. Men jag har faktiskt gjort lite andra saker som jag för fyra år sedan knappast trodde var möjlig. Jag tänker framförallt på mina två 100 miles lopp. De två loppen har gjort min inställning till ett Ironman väldigt annorlunda mot vad jag hade för några år sedan.

Det mytiska och magiska med en Ironman har försvunnit lite grann. Det känns inte längre lika enormt. Inte en otrolig topp att besegra. Istället mer som att jag tittar ner från mitt 100milesberg och tänker att det där ska jag väl lösa....

En härlig känsla!

Jag har faktiskt tvekat in i det sista om jag verkligen ska fullfölja min plan och verkligen genomföra en Ironman. 

Vill jag verkligen detta?

Nja.... Suget är inte lika stort längre och det beror på ett flertal saker. Först och främst är det löpningen jag älskar mest. Förberedelserna inför Vätternrundan med alla timmars ensamcykling i trafik tyckte jag inte speciellt mycket om och det har utan tvekan påverkat. Lite samma med simningen som jag visserligen tycker bättre om men som känns krångligt då det kräver en del innan man väl är i bassängen/vattnet. Slutligen kostar det väldigt mycket pengar. Bara anmälningen gör rejält ont i plånboken.

Men jag kan inte komma ifrån att det är en vacker fjäder. Prestige, fåfänga eller vad det än kan vara..., jag vill ha den där fjädern. Förutom det tänker jag att det är taktiskt riktigt att ändra om kursen.

I år har jag sprungit som aldrig förr och det har gått fantastiskt bra men med en annan träningsinriktning ökar mina kunskaper om mig själv och dessutom tror jag att det helt enkelt är lämpligt. Även om det känns som att jag inte kan få nog av just löpning kanske det är en idé att dra ner lite på den. Både för att få en ännu större längtan men även för att inte belastningen ska bli för stor. Jag sätter en ära i min "tur" att inte bli skadad. Jag är medveten om att jag tränar väldigt mycket och det helt utan support eller coachning.

Tror helt enkelt att det är smart att trappa ner löpningen genom att ställa om siktet mot en Ironman istället.

Vilken rolig mening :) Men det är precis så jag tänker....

Bagheera Fjällmarathon Sälen 2018

Äntligen tävling!

Att få springa på tid. Ösa på! Där tid och placering har betydelse. Kände mig härligt pirrig inför starten. Tittade när storebror gav sig iväg på halvmaran och även när 10 km-gruppen gav sig av. Blev ytterligare taggad. Jag hade tränat minimalt i veckan och tävlingsivern var grymt påtaglig. 

Jag hade kikat lite på banprofilen och på vilket sätt stationerna var utspridda på banan. Att jag skulle springa utan vare sig vatten eller energi var givet men var lite osäker angående jackan. Arrangörerna rekommenderade starkt jacka med tanke på eventuella väderomslag men med cirka 10 grader vid starten blev jag tveksam. Beslutade att inte ta med jackan. Skulle ju springa fort!!

Placerade mig bland de första och kom iväg bra. Benen kändes pigga men andades som en blåsbälg och hjärtat var på väg att studsa ur kroppen på mig. Jag tror att det helt och hållet berodde på adrenalin. Oj! Så laddad jag var. Tänkte ganska snart att så här kan jag inte hålla på att hyperventilera. Försökte koncentrera mig på andningen och inget annat men det var svårt. Till min glädje kom vi snart nog till en skidbacke som vi skulle upp för och promenaden där gjorde gott.

Låg bland de femton första vilket var en kick men försökte hela tiden tänka smart. Spring inte för fort!

Terrängen på banan var väldigt varierad. Till min förvåning var det en hel del asfalt i början vilket kändes märkligt. Ett helt fjäll till förfogande och ändå leds vi på asfalt? I övrigt var det vissa riktigt steniga partier, mjukare stigar, någon bit grusväg och givetvis spångar.

Spångar kan man ha en hel del att säga om men att på fjället ha en rak autostrada på flera hundratals meter framför sig inramat av ljung och annat mjukt.... Vackert!

De första tre fjärdedelarna hade jag hela tiden sällskap och det gjorde naturligtvis lättare att hålla ett bra tempo då. Samtidigt är det lurigt eftersom det inte är givet att man vill hålla samma tempo. Ett exempel på detta var när vi halvvägs in i loppet var tre som sällskapade. En skidbacke dök upp och plötsligt var det som att den ene av oss fick ett "Ferdinandsting" i baken. Väldigt vad bråttom han fick. Hänga med eller inte? Gick och småsprang men kände att det skulle kosta för mycket att hänga med honom. Och det var trots allt mycket kvar av loppet.

Två kilometer senare var vi ikapp och förbi. Sen såg i vi honom inte mer. Förstår fortfarande inte vad han tänkte. Ville han plötsligt skaka av oss? I så fall. Varför? Nog för att det är tävling men man har väldigt stor nytta av att samarbeta. Framförallt i terräng och med cirka två mil kvar.

När vi bara var två kvar började vi prata lite. Det visade sig att min kamrat helgen innan hade sprungit Ultravasan. Dessutom på under åtta timmar.

Va!? Jag var djupt förbryllad och imponerad. Frågan om hur han tänkte var oundviklig. Svaret jag fick var att det inte riktigt var planerat att springa ett fjällmarathon veckan efter Ultran men att kroppen hade känt bra och därmed....

Under samtalet fick jag en känsla som på sätt och vis symboliserar hur mitt huvud fungerar. Min kamrat/konkurrent var bevisligen en duktig löpare. Ultravasan för en vecka sedan och nu låg han top 10. Och jag tänker. Dig kommer jag att ta.

Du må vara hur duktig som helst men aldrig  i livet att jag tänker tillåta att du med dina trötta ben ska slå mig. Jag som har vilat mig i form och som är starkare än någonsin.

Ultralöpning och marathon handlar enormt mycket om det mentala. Vad tänker jag? Hur besegrar jag och hur hanterar jag trötthet och svackor?

Jag är trött för att det just varit uppför - Det går över!
Jag är trött för att terrängen är teknisk och svår - Det går över!
Jag är trött - Snart kommer vätska och energi!

Hela tiden en strategi för att lura huvudet bort från det negativa.

Med lite drygt en mil kvar fick jag något att bita i. Helt plötsligt ökar han farten. Återigen. Vad händer? Jag hänger på och känner att den här farten inte är lämplig. Ska jag släppa honom?

Beslutar mig för att hänga på honom till nästa station. Få i mig vätska och sen ta beslut. Vid stationen stjälper jag snabbt i mig det jag vill ha och ser efter om han är redo att springa vidare. Då det ser ut som att han inte riktigt är klar springer jag vidare. Tänker att att jag nu kan ta det lugnare i väntan på att han kommer ikapp. Efter ett tag hör jag honom bakom mig och ökar därför farten lite.

Sen såg jag honom inte mer.

Återigen blev jag lite förbryllad. Vad hände? Att han släppte kändes inte konstigt med tanke på vad hans kropp och huvud hade åstadkommit veckan innan. Men varför den där fartökningen?

Sista milen hamnade jag tyvärr i ingenmansland. Jag hade en löpare flera hundra meter framför mig och till en början hoppades jag att jag skulle knappa in men efter ett tag insåg jag det inte skulle gå. Där infann sig den sista mentala kampen eftersom jag fick ett enorm behov att titta bakåt för att se hur jagad jag själv var.

Att jaga är bättre och därför ansträngde jag mig för att hålla blicken framåt och ingenting annat. Vid sista stationen med fem kilometer kvar kunde jag inte hålla mig längre. Jag närmade mig inte och var bara tvungen att kika bakåt.

Tomt!

Så härligt! Resten av loppet försökte jag hålla en vettig fart med fokus på att inte göra något dumt. Icebug xperience om bara en vecka. Den vill jag verkligen uppleva.

Med några hundra meter kvar till mål hör jag och alla andra storebror gapa och skrika. Kändes väldigt, väldigt bra.

Vätska och energi
Vatten de första två kontrollerna. Därefter även sportdryck, blåbärssoppa och coca cola. Lite salt och ett gäng russin.

Storebror Darko, bäste Jerker och jag

Jag var oerhört nöjd med mig själv efteråt och så trevligt det blev att vi alla tre var det. Vår lilla sällskapsresa blev precis så bra och trevlig som jag hade trott. Massor med samtal och skratt. Ett härligt litet äventyr.

Nu blir det att göra allt för att så fort som möjligt komma så fräsch som möjligt till Icebug xperience om några dagar.

Sälen fjällmarathon och Icebug xperience, två spännande helger på rad

Ett fjällmarathon till helgen och helgen därpå ca 75 kilometer på tre dagar. Kanske inte det optimala upplägget men ibland gäller det att bara gilla läget.

Anmälde mig till Sälen för ungefär ett år sedan. Ser fram emot att få komma tillbaka och få uppleva naturen och den härliga luften. Och så blir det ju en tävling. Den första på länge där jag springer, inte för att klara det eller överleva, utan för att faktiskt få till en bra tid. Har ingen större koll på vad det skulle vara för en tid. Terräng och höjdmeter gör det svårt att på förhand sätta upp ett tidsmål men nog sjutton blir det full satsning.

Normalt sett hade jag aldrig valt att en vecka efter ett fjällmarathon springa ytterligare en tävling. Men gratis är gott och då får det bli så. Tänker inte ha några krav på mig själv i Bohuslän annat än att njuta och anpassa farten till vad kroppen och kanske huvud tycker är lämpligt.

Har vänt och vridit en del på hur jag ska göra med dessa två tävlingar och kommit fram till att Sälen kommer att slita oavsett hur fort jag springer. Det blir trötta ben till Bohuslän i alla fall. Alltså kan jag lika gärna ösa på i Sälen och rikta in Bohuslän mot en upplevelse istället.

Detta kommer att bli två lopp i två helt olika miljöer. Ser fram emot det vackra men även umgänget med vänner och bekanta.

Till Sälen är vi fyra herrar som förutom löpningen garanterat kommer att ha det väldigt trevligt både i bil och stuga.

På samma sätt ser jag verkligen fram emot Bohuslän och umgänget med klubbkamrater. Ett flertal härliga människor med nära till skratt. Här blir det dessutom camping/tältning med en kanske framtida äventyrsparter. Få se hur Calle och jag klarar av det gemensamma tältlivet...:)

Träningsdisciplin

- Springer du varje dag?

- Njae..., inte varje dag men jag vill eller försöker springa så ofta som möjligt.

- Jag önskar jag hade haft din träningsdisciplin.

Den här dialogen för någon månad sedan mellan mig och en bekant har fått kugghjulen att snurra några varv.

Träningsdisciplin?

Är det vad jag har eller är det så att jag en gång hade det men att det nu har övergått till något annat?

Ja, jag tränar varje dag. Vissa dagar två gånger och det blir sällan dagar jag inte tränar.

Och för ett antal år sedan när utgångspunkten var låg..., ja då handlade det tveklöst om disciplin. Det var jobbigt att ta sig ut och springa. Det krävdes en viljeansträngning. Och givetvis är både kropp och huvud även nu för tiden trötta men där finns så mycket annat. Vetskapen om alla fördelar. Njutningen i att få röra sig och ventilera hela mig.

Disciplinen har blivit en vana och ett behov. En dag innehåller helt enkelt träning eller om jag ska kalla det rörelse. Det är lika självklart som att borsta tänderna varje morgon och kväll.

Disciplin?

Jag vill nog hävda att det krävs mer disciplin att träna lite sporadiskt. Två gånger ena veckan. Tre den andra. Då finns inte vanan och självklarheten på samma sätt och då måste det till en annan ansträngning eftersom det inte rullar på per automatik.

Det tar ett tag att bygga upp en vana och vad gäller löpning eller träning är det vettigt att skynda långsamt för att inte bli skadad. Därför ska man kanske tänka om lite och inte alltid se det som träning.

Mer om det i ett annat inlägg.

Folkhälsa intresserar inte kapitalismens fula tryne

Ge mig pengar, ge mig vinst. Mera! MERA!

Finns det något härligare? Låt oss sälja. Allt! Även vår själ. För så länge som protesterna inte är höga nog så finns ingen anledning att göra annat än att sälja. Mmmmm...., pengar!!!!

Var och varannan affär har blivit en godisbutik. Antingen fullständigt ohämmat eller lite fult undanglidande då man försöker ge sken av att man erbjuder något nyttigt.

Vad händer IKEA? Claes Ohlsson? Apoteken? Sportaffärerna? Och alla andra?

Vinsten är visst inte bra nog. Vid kassan staplas det upp med billigt socker i mängder?

Är det verkligen för mycket begärt att ta lite socialt ansvar?

Sockermissbruket är utbrett. Ordentligt utbrett dessutom. Och som alla andra missbruk är några medvetna om sin problematik medan andra inte är det. Faktum kvarstår. Det finns inget annat missbruk som leder till lika mycket ohälsa, amputeringar och död som sockermissbruket.

Det är ett socialt accepterat missbruk. Så klart att man måste få unna sig lite v a r j e d a g...

Och den som tycker annorlunda är en tråkmåns, en livshatare och extremist. Det är inte socialt accepterat att säga nej.

Därför finns inga egentliga protester mot kapitalismens fula tryne. Det får fortgå och de som hamnar i kläm är alla. De medvetna och de omedvetna. Folkhälsan går så sakteliga åt pipan.

Det är så enkelt att köpa på sig och så svårt att stå emot.

Jag tycker allt som oftast att man är sin egen lyckas smed, ansvaret är mitt, men nog sjutton blir det svårare när begäret, impulsen till gott måste kämpa precis hela tiden. Några få klarar det men den stora majoriteten gottar ihjäl sig.

Ta ansvar för folkhälsan. Kommer våra affärer någonsin göra det? Det går ju att dra en parallell till miljödebatten. Medvetenheten om att vi inte direkt tar hand om moder jord som vi borde har funnits i många år. Hur många affärer tog ställning till en början? Knappast någon. Men nu! Nu när det finns ett ekonomiskt incitament att agera så erbjuds plötsligt allehanda klimatsmarta köp åt höger och vänster.

Min åsikt är att miljön blev viktig först när man såg ekonomisk vinning av att ta ställning. Medvetna konsumenter gör ett val....

Jag äter också godis. Inte ofta och jag för en ständig kamp för att hålla det på en mycket låg nivå. En kamp jag och många andra lär få fortsätta med länge till. För vi lär knappas få någon hjälp från de ansvarslösa affärerna.

Det är tal om att legalisera vissa droger. Jag undrar....? Vilka av våra giriga affärer som efter en tid hade sålt exempelvis cannabis?

Inkompetent skärmhälsa

Jag likställer våra smartphones med Pandoras ask. Ligger där och suger ner oss med en skrämmande dragningskraft. De låter och vibrerar och på bara någon sekund har vi hela världen i handen. En ständig stress som lurar bort oss ifrån verkligheten och det som får oss att må bra på riktigt.

Jag har i ett  tidigare inlägg skrivit om vad jag har för skärmregler för egen del:

http://lararhalsocoachen.blogspot.com/2017/08/mina-skarmregler.html

En av reglerna är att jag har ett snåljåpsabonnemang. Själva syftet med det är att surfen tar slut om jag använder smartphonen för mycket om jag inte kör via wifi. Och det fungerar mestadels bra eftersom det får mig att bortse från impulsen att plocka upp telefonen i tid och otid. Jag vill ju att den fungerar då jag verkligen behöver.

Det händer ibland att jag i slutet av en månad inte längre har något nät och då är det bara att snällt vänta.

Problemet de senaste månaderna har varit att surfen "tagit slut" i början av varje månad. Första veckan i juni kunde jag inte smsa vilket verkligen irriterade mig.

Vad sjutton är problemet? Hur är det möjligt att surfen redan är slut när jag knappt använder telefonen utan wifi?

Bara tanken på att ringa Telia var jobbig så jag lät bli.

När sen samma sak hände i början på juli månad steg irritationen en nivå till men jag fick fortfarande inte tummen ur att ta tag i problemet. Egentligen var det bara det faktum att jag inte kunde smsa som kändes jobbig.

Häromdagen fick det vara nog. Augusti och telefonhelvetet fungerar fortfarande inte som den ska!

Impulskontrollen finns kvar men lite intressant hur det alltid är apparater jag vill slå sönder såsom; telefoner, datorer och kopiatorer...

Jag betalar ju ändå för en tjänst som jag inte kan använda. Med horn i huvudet plockar jag upp telefonen för att ringa Telia men någonting stoppar mig. En känsla. En föraning. Jag kanske borde kolla inställningarna? Jämföra med min frus telefon.

Vad betyder den där antennen? Ska den vara grön? Letar och ser att den heter mobilnät.

Två månaders problem löstes på en minut. Min fru hann inte ens hämta sin telefon för att hjälpa mig.

Slutsats:
Jag är naturligtvis pinsamt inkompetent :)

Samtidigt ser jag det som ett kvitto på att jag har ett i mina ögon sunt förhållningssätt till min smartphone. Det var varken bråttom eller panik att åtgärda mitt tillfälliga handikapp och framförallt var det oförmågan att smsa som irriterade mig. I övrigt plockar jag mest upp telefonen för att ta kort och för det behövs ju inget nät.

Naturligtvis kan jag inte låta bli att tänka hur många andra som hade accepterat en liknande situation i två månader.

Oavsett kan jag inte nog poängtera hur viktigt jag tycker det är att finnas här och nu istället för att ständigt koppla bort sig och för det krävs ett aktivt val och än rejäl disciplin.

För den lockar oss. Hela tiden....

Det var för..., 20 år sedan

ÖIS A-lag 1998 eller 1999 

Åren tickar på men tiden står stilla.

Det är först när jag blickar bakåt antingen i mitt eget huvud eller i samtal med någon annan som jag hajar till. Närmar mig de fyrtio men känner mig ändå i så många avseenden fortfarande som tjugo.

Ser mig omkring på andra människor och tänker att vi nog är lika gamla men är naturligtvis ute och cyklar. De kanske egentligen är femton år yngre än mig men jag ser inte det. Jag känner ju mig så ung.

Kroppen gör ont ibland men det har den alltid gjort eftersom jag alltid har utsatt den för antingen det ena eller andra. Då fotboll. Nu framförallt löpning. Trots ständiga krämpor kände jag mig odödlig då.

Det gör jag nu också.

Ser på mig själv från toppen av mitt berg uppbyggt av tårar, svett och upplevelser. Ultralopp och andra utmaningar har byggt upp mig både fysiskt och mentalt. Jag har i sifferleken ålder blivit äldre men därmed inte svagare. Snarare tvärtom!

Åldern ger erfarenhet. Känner mig så mycket klokare av alla år men oftast inte äldre.

Jobbet med ungdomar håller mig ung samtidigt som jag i mina värderingar kan känna mig som en dinosaurie. I många fall tänker jag att det var bättre förr och ser med fasa vart vi är på väg samtidigt som jag mer än villigt lyssnar till nya tankar och idéer förutsatt att de passar mitt väsen.

Ser kanske något äldre ut idag...

Åren kommer fortsätta att ticka på och jag hoppas att jag om ytterligare tjugo år kommer att känna ungefär som nu. När jag ser på en del äldre i min närhet tänker jag ofta. Sån vill jag bli. Äldre till både år och utseende men med ett ungt sinne och med en fysik som inte alls åldras i samma takt som de flesta jämnåriga.

Livet är underbart och därför känns det givet att göra allt för att åldras med kvalité. Som jag ser det finns inga ursäkter att göra annat när man bor i Sverige på 2000-talet.