Isolering

Jag ser ett stort värde i att få fly. Bort från ständiga intryck. Både de som jag inte har bett om och de jag självmant insuper. Bort ifrån ljud och socialt spel.

Mitt liv är fyllt av andra människor och jag menar inte att jag inte trivs med det men det är kanske också en förklaring till att mitt behov av ensamhet är så stort.

Lugn och ro. Tid för huvudet att sortera och tänka. Få höra min egna röst utan störning. Min självpåtagna isolering gör mig mycket gott men jag är också säker på att den skulle bli jobbig om den blev för lång. Förmodligen inte skadlig så länge som den är självvald och möjlig att bryta närhelst jag vill men ändå jobbig.

Påtvingad isolering däremot är bevisligen inte sund. Många är till exempel de stackars människor som har blivit galna av en isoleringscell. Vi är i grunden sociala varelser. Rent historiskt har det ju varit en fråga om överlevnad och något som garanterat sitter djupt inom oss. Ensam är allt annat än stark.

Jag märker att det finns en tredje form av isolering och den har fått mig att  fundera både ett och två varv. Den självvalda isoleringen bland andra. Vad leder den till? Människor som befinner sig i det sociala rummet men som ändå stänger in sig. Som huvar ner och/eller "lurar till sig". Där blicken fästs neråt och där kontakt genom att hälsa inte är möjlig.

Vad gör den isoleringen med oss?

Det går ju naturligtvis att konstatera att det fysiskt inte är bra för oss med en gamnacke och med allt vad det innebär. Samtidigt måste inte oviljan till kontakt betyda gamnacke. Många är experter på att inte se andra människor och beter sig som om de helt enkelt inte finns. Så hur är det på det mentala planet? Vad gör det med oss när vi är bland folk men ändå väljer ensamhet? När ögonkontakt tas allt mer sällan. När vi inte utväxlar leenden och små hälsningsfraser. När vi vi väljer att inte se varandra. Jag tänker på, jag tror att det är Zulufolket som säger något i stil med:

Sawabona - motsvarar vårt "hej" och betyder ungefär - "jag ser dig".

Svaret tillbaka lyder:

Sikhona - "jag är här" - Inte förrän du ser mig finns jag. När du ser mig gör du att jag existerar.

En människa är en människa tack vare andra människor.

Jag är som alltid övertygad om att vi blir bra på det vi tränar på. Vad händer om vi slutar med att se varandra? Borde det inte då så småningom bli svårare med den mänskliga kontakten. Vi blir främlingar för varandra och upplever oss ensamma eftersom det faktiskt är det vi är i verkligheten. Vår uråldriga hjärna behöver känna den riktiga gemenskapen. Den på nätet har inte samma värde. Återigen luras vi att tro att vi har ett stort socialt samspel bara för att vi har det på nätet och så begrips det inte var de där malande och oroande känslorna kommer ifrån. Rädslan (för andra människor!?), tomheten, ledsamheten. kanske till och med depressionen. 

Ingen vill må dåligt men många gör det garanterat för att de inte förstår att de i sitt dagliga liv gör saker som de faktiskt inte mår bra av.

Ät bra mat, rör på dig, socialisera och återhämta dig genom att sova och ge dig själv en portion ensamhet, men inte bland andra.

En ökad kraft och energi

Det är härligt att utvecklas och framförallt att känna skillnad. Utgångspunkten vi har avgör hur och om vi upplever någon skillnad.

Den stillasittande som börjar röra på sig märker onekligen tydligare skillnad än den vältränade som går från fem pass i veckan till sex. All utveckling är sådan att ju längre du har nått desto svårare blir det att märka av ifall de förändringar du gör leder till ytterligare förbättring. Kurvan är brant i början men planar ut ju längre du når.

Det här är något jag har funderat ganska mycket på eftersom jag i många år nu har kommit så långt i min hälsa. Jag har på snart tio år utvecklats oerhört mycket på så många plan. Hela hälsopaketet med träning, kost, stress och mentalt är flera nivåer bättre än vad det någonsin varit tidigare. Samtidigt tycker jag att det under senare tid har varit svårt att känna av eventuella effekter av saker jag har provat på. Tankarna har fler än en gång gått till att jag kanske borde börja köpa olika instrument för att mäta förändringar i exempelvis blodet.

Men jag är lite trög och gammalmodig i vissa avseenden. Kanske även lite snål. Anledningen till att jag inte har tagit det här steget beror framförallt på att jag har tänkt att en förbättring ska kännas. Vad är annars meningen med den? Fast det är klart. Statistiknörden i mig mår bra av positiva siffror också....

Kluvet men ändå inte eftersom jag det senaste halvåret har gjort tre förändringar som jag utan tvekan har fått mig att känna en ökad kraft och energi. Och det är banne mig inte dåligt eftersom mitt normala tillstånd är fullt av just kraft och energi. Men jag har helt enkelt nått upp till ytterligare en nivå.

De tre positiva förändringarna:

Kursen jag gick i höstas hos Walkfeeling har tveklöst gjort skillnad. Jag har ändrat om mitt löpsteg och jobbar varje dag med att försöka vara så avslappnad som möjligt i kroppens alla muskler. Och jag har tveklöst blivit lättare med ben som inte alls är lika slitna som tidigare. Bara det att jag i höstas flera söndagar på raken kunde räkna in en vecka med 10 mils löpning för att sedan spela inomhusfotboll på kvällen i en och en halv timma utan problem är ett tydligt kvitto i sig. Hade varit otänkbart för ett år sedan då jag tveklöst hade trott att en sådan idiotisk idé automatiskt skulle leda till skada. 

Bränslet nummer ett till mitokondrierna, cellernas kraftverk. Varje morgon numera och framförallt märker jag effekt i skallen. Blir inte alls lika trött i vissa situationer som tidigare. Har tex en mycket tung fredag på jobbet med minimalt med luft men schemat fullt av lektioner. Större delen av höstterminen var de där sista timmarna riktigt jobbiga. Inte längre.

Förste januari började jag med Cellexir. Träffade Raine, en av huvudpersonerna till Cellexir på Walkfeeling-kursen och kände att det kunde vara värt att prova. Effekten av detta påminner om MCT-oljan och det känns även som om återhämtningen har fått sig en skjuts. 

Ibland kan det vara svårt att veta vad i en upplevda känsla som beror på vad. Jag är övertygad om att alla de här tre har bidragit var för sig. Mitt nya rörelsemönster kände jag effekten av innan jag började med MCT-oljan. Den i sin tur märkte jag också en förbättring med innan jag gav mig på Cellexir som i sin tur gav ytterligare effekt.

Cellexiret är det tillskott jag tagit kortast tid och min plan är att göra som jag gjorde med magnesium för en tid sedan. När det tar slut tänker jag inte köpa nytt med en gång utan istället försöka känna av i ett antal veckor om jag upplever någon skillnad. 

Sådant där är alltid lite klurigt eftersom inget är konstant. Det här har jag kört över vintern. Vad blir effekten när våren och solen kommer? Kommer det göra att jag inte kommer att sakna Cellexiret?

Inte vet jag men det ska bli roligt att se.

10 000 steg duger inte

Jag har i ett drygt halvår nu lånat min hustrus gps-klocka som är berikad med en stegräknare och eftersom jag attraheras av siffror har jag inte kunnat låta bli att kika och fundera.

Först och främst måste man vara på det klara med att den där stegräknaren inte är någon exakt vetenskap. T ex gör jag tydligen ett antal steg sittandes i bilen. Inte dåligt.

Jag kan dessutom ha olika stegräknare på handen och utfallet kan skilja sig relativt mycket. Men det är ändå intressant och fascinerande det där med hur många steg vi tar. Tanken är ju att det är ett mått på ens aktivitet. Ett system som inte är "klockrent" med tanke på att all aktivitet inte registreras som steg. Exempelvis gör jag i princip inga steg när jag cyklar.

Men det är ändå ett mått som går att relatera till och det är ju allmänt vedertaget att man ska snitta 10 000 steg på en dag.

Hur mycket är det?

Jag ligger på ett snitt på ungefär 15 000 steg om dagen. De dagar jag springer överstiger jag snittet med råge. Därför har det varit extra intressant hur det har sett ut de där andra dagarna när min träning inte registreras som steg och resultatet har förbluffat mig lite.

Jag kan ha en dag då jag sammantaget inte har gått en längre sträcka än 100 meter. Till och från bilen/cykeln, mellan lektioner, till personalrummet och tillbaka. Sådana här dagar kommer jag knappt upp i 10 000 steg och hade det inte varit för exempelvis cyklingen som har ägt rum samma dag så har jag känt mig oerhört inaktiv. Minimalt med rörelse och jag kommer ändå nästan upp i det rekommenderade.

Från DN. Att 6000 steg skulle vara genomsnittet i Sverige känns vansinnigt.

Att vi idag lever ett alldeles för stillasittande liv vet förhoppningsvis de flesta. Men att målet för oss skulle vara 10 000 steg om dagen känns direkt felaktigt. Ett mellanmjölksvärde för att vi ska känna oss duktiga. För vad skulle hända om medelsvensson fick reda på att hen inte är i närheten av vad som är bra?

Jag är övertygad om att 10 000 steg inte duger. Jag är övertygad om att vi i många avseende är grodan i vattnet som sakta kokas upp till farlig temperatur som vi inte märker av.

Vad är normalt och vad är naturligt? Ja, inte är det dagens livsstil i alla fall och det krävs mängder med kunskaper och aktiva val för att inte bli kokt.

Fothälsa

Trånga fotbollsskor som satt på millimetern. Stämplingar. Tiden det tog för mig att förstå att löparskor inte måste sitta lika trångt som fotbollsskor. Ständigt ömma fötter.

Vårtor, skavsår, förhårdningar och liktornar. Fotfil, sax, nagelsax, yxa och såg (skojar bara), krämer och olika medel. Ingenting hjälpte egentligen. I bästa fall höll det eländet i schack.

Flera decennier med fullständig fotmisshandel. Jag minns speciellt ett tillfälle när vår fysio i ÖIS, härlige Bosse Lööf (som tyvärr avled alldeles för tidigt) skulle hjälpa mig att punktera en av mina stortånaglar. Trycket träffade honom i pannan och jag minns hur förvånade vi båda blev.

Började tidigt med att gå i tofflor. Fötterna kändes tveklöst friare då men det var först när mitt barfotande började för ett par år sedan som jag på allvar började känna förbättringar. Stora förbättringar.

Även tofflor genererar ett visst tryck från sidorna. Barfota blev fötterna fullständigt fria från tryck samtidigt som massagen underifrån från grus och sten fick fart på cirkulationen. Lyckan och förvåningen var stor när jag efter endast två månaders barfotande blev av med en liktorn som hade suttit och gnagt i flera år. En liktorn som jag hade karvat i och atombombat med alla möjliga gifter och ändå inte försvunnit var nu borta.

All min löpning påfrestar fortfarande mina fötter men skillnaden nu gentemot förr är att de får en chans att återhämta sig och vila. Jag kan fortfarande gå loss med en fil ibland men inte alls lika ofta.

Jag minns så väl en ledare i fotboll för länge sedan. Han sa något i still med, "var rädda om era fötter, de är era arbetsredskap". De orden satte sig men jag kan inte minnas att vi fick så många tips om hur vi skulle göra för att sköta om våra arbetsredskap. Tror faktiskt att det enda tipset var att se till att klippa tånaglarna för att undvika nageltrång. Jag har aldrig haft nageltrång! :)

Mina fötter mår idag bättre än någonsin. Här är mina tips för att få dem att må bra:
- Gå barfota så mycket som möjligt.
- Om nu skor är nödvändiga så hitta sådana som genererar minimalt tryck på fötterna.
- Klipp och fila fötterna efter ett långt pass i skogen (helst lerigt och blött) alternativt efter en längre tid i vatten.
- Aktivera "lek" med tårna. Kör in fingrarna emellan dem, spreta, knip ihop och blomma ut.

Fyra små tips där den jobbigaste är punkt ett. Det är ju inte socialt accepterat att sticka ut. Framförallt inte med sina fötter så där krävs lite mental förberedelse.