Så var det dags för mitt andra långpass i mina förberedelser inför
Borås Ultra Maraton våren 2015.
Jag åkte
kollektivt till Bohus och fick promenera en bit innan jag hittade själva leden.
Inledningen var mycket trevlig om än svårsprungen, det var inte lätt att
hålla någon vidare fart. Det gjorde mig ingenting eftersom det är så speciellt
att lufsa omkring där, totalt omgiven av naturen. Det är verkligen något jag
går igång på. En underbar känsla att springa omkring utan att ha en aning om
hur det ser ut runt nästa sväng eller krön. Det var väl markerat och jag blev
egentligen aldrig osäker på vilken väg jag skulle ta. Detta höll i sig tills
jag kom fram till bebyggelse och "slutet" av Vättlefjäll. Där blev
jag helt sonika lämnad åt mitt öde. Bebyggelse, asfalt och inte den minsta
ledtråd om vart jag skulle ta vägen. Lite lätt irriterad chansade jag åt ett
håll och ett par hundra meter senare insåg jag att jag hade haft turen på min
sida. Tyvärr innebar de följande kilometrarna fram till Angereds kyrka asfalt
och det var inte glädjande. Det är en sådan fullständig kontrast gentemot att
springa i skogen och jag tycker direkt illa om det. Fram till kyrkan var
markeringen acceptabel och vidare därifrån direkt dålig. Det var egentligen
enbart turen som gjorde att jag inte villade bort mig totalt.
Detta sökande och
funderande över om man har valt rätt väg är grymt irriterande. Det förstör en
del av löpupplevelsen när man får lägga så mycket energi på något man hoppas är
självklart. Hursomhelst närmade jag mig sakta men säkert Jonsered och där hade
jag kommit överens med min bror att vi skulle mötas upp. En rolig incident var
att jag var den som kom till mötesplatsen först och tänkte att det kunde vara
läge att stretcha lite. Problemet var att jag var så fruktansvärt svettig och
blöt överallt att jag inte kunde "ta mig in i" telefonen för att
pausa runkeeper. Så det var bara att löpa för att möta upp honom. Som tur var
hann jag inte många meter förrän han kom trippandes.
Det var väldigt
betydelsefullt att få sällskap. Dels att ha något att se fram emot under
löpningen och dels att dela tröttheten och upplevelsen med någon. Jag gillar
verkligen att vara ute själv men de här längre sträckorna kräver en viss mental
styrka och som tidigare lagidrottare är det tydligt att jag är beroende av
andra. Någon att jaga, någon att flåsa med eller någon att skaka av sig. Det är
nog därför löptävlingar ger mig en sådan härlig kick.
Sista biten mellan
Jonsered och Kåsjön har jag sprungit väldigt många gånger och det var skönt att
känna igen sig och slippa lägga kraft på att springa rätt. Det blev även rejält
jobbigt den här sista biten och det kändes som om tempot sjönk rejält (till min
överraskning var det precis tvärt om).
Jag hade
exprimenterat med en ny dryck bestående av vatten, salt och pressad
apelsin. En kombination som fungerade ganska bra. Muskelärt hade jag inga
bekymmer däremot är jag lite fundersam över varför det kändes så jobbigt på
slutet. Visserligen sprang jag cirka 32 kilometer men jag upplevde ändå att jag
kände mig onödigt trött de sista kilometrarna. Jag tror inte att det är en
energifråga. Då hade benen känt annorlunda. Förmodligen har det med vätskan att
göra.
Vätskebältet
rymmer 6 dl vätska och det är förmodligen för lite för så här långa sträckor.
En liten aning får jag ju när jag bälgar i mig ca 3 liter vatten kort efter att
jag kommit hem och fortsätter med ett konstant intag resten av dagen. Vi får se
hur jag ska lösa det där...
För någon månad
sedan lyssnade jag på en dokumentär om Sanna Kallur och hennes ambition att bli
frisk och tävlingsduglig till OS i London. En del i träningen eller
återhämtningen var att stoppa ner benen i ett isbad. Meningen var att
återhämtningen skulle ske snabbare och nyfiken som jag är har jag testat på det
där. Något isbad blir det inte, istället sätter jag mig i badkaret, öser på med
det kallaste och lägger i några kylklampar. Jag har tidigare upplevt att det nog
gör skillnad men efter den här rundan är jag helt övertygad. Både igår efter
"isbadet" och idag en dag efteråt känns benen oförskämt bra.
Fantastiskt roligt
att det fungerar!!!!
För övrigt kommer
jag nog aldrig att löpa den här sträckan igen. Roligt att ha testat på något
nytt men den dåliga markeringen och all asfalt lockar inte till en repris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar