Jag är så extremt nöjd och glad över orienteringen. Det är kul, nyttigt och
mysigt när hela familjen är iväg och jag får även för egen del ut väldigt
mycket av den.
Kartläsandet har verkligen utvecklats. Från att ha sprungit för långt och i
största allmänhet känt mig osäker tar jag det nu lugnare och springer rätt i
princip hela tiden. Det är en underbar känsla att utgå ifrån kartan, skutta
fram igenom terrängen och helt plötsligt hitta det jag har tänkt mig. Plötsligt
står den bara där, tornet.
Och då även kontrollen.
Ibland vet jag att jag är på rätt ställe utan att hitta den lilla tunna
diskreta kontrollen. Då smyger sig tvivlet på ända tills blicken hamnar rätt.
För det gäller att ha hökögon eftersom kontrollerna ibland kan vara så gott som
osynliga om man inte närmar sig dem från rätt håll. Häromdagen hade jag inte
hela kartan med mig utan enbart ett kort i telefonen på en utvald del. Efter
avslutad tur, nöjd och lycklig med fyra nya kontroller i bagaget studsade jag
hem. Dagen därpå insåg jag att jag hade sprungit förbi en femte kontroll med en
meter till godo utan att ha sett den. Utan kartan visste jag inte att den fanns
där vid stigkorsningen och då såg jag den inte heller. Och det är nog lite det
som är tjusningen. Det räcker inte att vara i närheten. Du måste vara på exakt
rätt ställe och du måste veta om det. Vid det här laget har vi plockat 40
stycken kontroller och inte en enda gång har vi upptäckt någon på avstånd.
Det är enormt stimulerande att få vara ute i naturen och förutom den motion
och harmoni naturen ger få gnugga geniknölarna lite. Även att få avvika ifrån
de bekanta stigarna och upptäcka skogen på riktigt är härligt. Jag har till
exempel sprungit förbi Blacktjärn mängder med gånger men
aldrig någonsin befunnit mig ovanför den och få uppleva denna fantastiska
utsikt.
Blacktjärn
Även andra tecken i naturen börjar intressera mig allt mer.
Rådjursspillning i alla ära, den känner jag igen men den här högen måste väl ändå
vara farfar vildsvin?
Och jag antar att även detta är hans verk?
Även ur ett träningsperspektiv kan jag se flera fördelar. All mjuk terräng,
höga knän och klättring suger gott i låren. Men förutom det är de här turerna
riktigt skonsamma eftersom tempot i sin helhet blir lågt. Det är ok att stanna
till och titta på kartan. Det är ok att promenera omkring för att hitta rätt.
Jag får mina kilometer men det blir ännu mer i form av en upplevelse och därför
känner jag mig i efterhand inte sliten.
Det känns lite som en riktigt bra bok. Har jag upplevt eller läst något bra
vill jag pracka på alla andra samma härliga upplevelse.
Så ut och orientera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar