Odödlig!?

Det är mycket om stress just nu. På jobbet. I nyheterna.

Den där gropen man bara inte får ramla ner i. För gör man det tar det tid att komma upp igen. Och vilken hjälp finns att få? Stressyndrom är förhållandevis nytt i den mån att det inte finns något självklart recept att behandla det med. Det är så individuellt. Vad stressar? Utifrån? Inifrån? Hur åtgärdar jag det?

Så se för allt i världen till att inte ramla i. Men det är lättare sagt än gjort. För gropen är inte tydlig och risken är att man ser den först när man är i den.

Jag har alltid sett mig själv som odödlig. Här och nu klarar jag allt och det finns ingen risk för utbrändhet. Jag tror att vi ofta ser på oss själva på just det sättet. Man kör på och har ett groplöst perspektiv.

Jag har själv aldrig varit i närheten av den där gropen. Eller?

Med lite perspektiv inser jag att jag kanske var väldigt nära. För vad hände egentligen? Småbarnsåren. Den enorma trotsen. Det otroligt stora behovet av tystnad. TV-n stängdes av, likaså radion i bilen. Musiken försvann. Och jag började springa! Löpning som var så starkt förknippad med fotbollens försäsong. Ångest!

Men ändå. Jag behövde komma bort. Jag minns att det inte kändes bra att "överge" min fru om så bara för någon timma men det måste göras. Jag behövde en ventil.

Hur nära gropen var jag? Ingen aning och det är väl det som är poängen att det är så otroligt svårt att veta. Det viktiga var att jag hade ett behov av någonting och lyckades tillfredsställa det.

Medvetet eller omedvetet drog jag i en handbroms och lyckades ändra riktning. Alla har inte den turen. Och det är väl egentligen det jag så starkt vill jobba med. Få folk att stanna till lite och fundera över sin tillvaro. Reflektera och ta hand om sig själva. Ha rimliga mål och ambitioner. Ge redskap för att undvika den där hemska gropen.

Avgiftning

För drygt 5 år sedan tog livet en ny väg. Efter att ha läst Mats-Eric Nilssons böcker Äkta vara och Den hemlige kocken blev min fru och jag upplysta om hur det stod till med maten och alla dess tillsatser och märkligheter. Vi blev nog i första hand förvånade över hur illa det var och samtidigt äcklade över hur mycket skit vi omedvetet satte i oss. Det ledde till mycket finstilt läsning. Innehållsförteckning efter innehållsförteckning gicks igenom och vi rensade bort en hel del "mat". I samma veva fick vi genom Andreas Eenfeldt och Ann Fernholm upp ögonen över det enorma sockerintaget och vilka fördelar det kunde innebära att tänka om.

Teorin och den upplevda verkligheten gjorde susen och det var påtagligt hur mycket bättre det både kändes och blev. Matkassen blev betydligt dyrare men som jag brukar säga. Vad ska man lägga pengar på om inte vad vi stoppar i oss?

Solkrämerna försvann även de någon gång under den här perioden. Vilket skämt! Att folk fortfarande inte vet bättre än att kleta på sig det där giftet som gör mer skada än nytta.

Vad finns det mer att reflektera över?

Vad innehåller egentligen våra tvättmedel? Schampon? Krämer mm. Hud har vi mycket av och den suger gärna åt sig..., ja vadå?

Jag har länge velat gå ytterligare ett steg i avgiftningen men det har inte blivit av. Vi mår jättebra och är ytterst sällan sjuka så motivationen har uteblivit. Saltdeon ovan gjorde entré för något år sedan men jag har av någon anledning inte gått över till den fullt ut.

Förmodligen på grund av någon liten rädsla för att den inte ska fungera riktigt vilket skulle resultera i fuktighet och illaluktande. Märkligt egentligen eftersom alternativet jag har haft med aluminium! i knappast har varit speciellt bra. Från och med nu är det enbart saltdeon som gäller

Allt kan bli bättre och jag har knappast haft bråttom men nu åker all annan deo i papperskorgen så får vi se när jag tar kampen med resten.

Mud Run 2017

Jag började lite otippat börja springa 2011. Då fick jag upp ögonen för Tjurruset och blev riktigt sugen på att vara med i det. Men av olika anledningar blev det inte av och sedan föll det bort från medvetandet. Egentligen fram till för några veckor sedan då min bror vann två startplatser till Mud Run här i Göteborg.

Vi visste inte exakt vad som väntade men kopplingen till Tjurruset var inte svår att hitta. Dagarna före kände jag mig riktigt sugen och såg en fröjd i att få komma upp i puls och ge järnet från start eftersom distansen på 7 km kändes så kort. Något jag inte gjort på länge eftersom det mesta har handlat om längre distanser och därmed ett annat sätt att springa.

Lite uppvärmning och sen iväg. Jag kände direkt att det här passade mig perfekt. Lite mjukt och lerigt, stort fokus på att sätta fötterna rätt. Där är jag jäkligt stark men så kom bassäng efter bassäng med gyttjebad.

Inget jag direkt har tränat på men oj vad roligt det var att ohämmat få kasta sig i och krypa och dra sig fram för att i nästa steg försöka fortsätta springa. Andra halvan av loppet blev löpvänligare och en stor eloge till alla medtävlande. Väldigt glatt och väldigt ödmjukt i spåret när jag forsade fram och önskade bli förbisläppt.

Blev en gång lite väl ivrig och omdömeslös när det vid en av bassängerna fotograferades vilt av en kameraman. Mycket som flög igenom huvudet där och skvätte lite lätt på honom. Snällt uttryckt kände jag att han kunde få uppleva lite. Tänkte inte på det där med kameran men hans reaktion gav mig lite dåligt samvete. Förlåt.

Ett fantastiskt roligt lopp och jag är säker på att mina grabbar en dag vill prova på det här. För som jag har nämnt tidigare.

Det finns en tjusning i att få grisa ner sig.

Planering och timing för att må bättre

Kan det vara så att två dagar i sitt innehåll kan vara i princip identiska men att de ändå upplevs totalt olika beroende på när man väljer att göra de olika sakerna?

För min del är det tveklöst så. Jag ska ge några exempel.

Kliver upp ur sängen och tar mig lite morgongroggy till kaffebryggaren. Motoriken är sådär och risken att spilla och klanta mig är stor när jag ska brygga dagens första omgång. Dessutom är jag inte riktigt i fas att klara av motgångar så dags på dygnet.

Alternativet? Ladda bryggaren kvällen före. Risken att misslyckas med att enbart trycka på den där knappen är minimal. Riktigt bra odds för en bra början på dagen.

Träning på kvällen gör att det kan vara svårt att varva ner och somna. Om samma träning görs tidigare, helst på morgonen, får jag istället med mig massor av energi inför resten av dagens alla uppgifter.

Tandborstningen. Kanske ett fånigt exempel man jag har i många år nu satt i system att borsta tänderna några timmar innan sänggång. För det slår aldrig fel. De gånger jag av någon anledning inte har gjort det tycker jag att det är apjobbigt att framkalla kraft att borsta de där tänderna när hela mitt jag bara vill inta sängen. Och eftersom jag är uppvuxen på 80-talet med flourtant och allt så sitter det djupt inne i ryggraden att en av de största synderna man kan begå är att inte borsta tänderna innan man går och lägger sig. Alltså. En djävulskt jobbig kamp att ta om det sker för sent....:)

Bok - skärmtid eller skärmtid -bok. Med boken sist blir ögonlocken sakta så där härligt tunga och sömnen går tillslut inte att motstå. Det motsatta kan jag faktiskt göra om jag av någon anledning inte får/vill somna för tidigt. Taktiskt bra ibland men i det stora hela vill jag ju kunna somna och det är ytterst sällan några problem.

Oavsett om det är stort eller smått så påverkar planering och timing mitt välmående. Jag undrar hur många fler saker jag kan göra annorlunda?

EB-loppet

Sjöar, tjärn och stigar. Backe upp och backe ner. Blommor, buskar och skog i vackra färger. Pulsen går upp och ner. Kropp och huvud får sitt. Många timmar och framförallt många tankar i Partilles härliga natur.

En av tankarna som hade ploppat upp lite då och då var att anordna en löptävling. Det blev aldrig mer än så. Vem är lilla jag att arrangera något sådant?

Så en dag ställer min bror frågan om vi inte skulle försöka arrangera ett välgörenhetslopp till förmån för sjukdomen EB (Epidermolysis Bullosa) som hans dotter Natalie har.

Bild: Christian Granqvist

Ett välgörenhetslopp. Hur gör man? Vad krävs? Skulle någon komma? Det saknas ju inte direkt löptävlingar.

Tänk om det hade stannat där... För ofta gör det ju det när man ska ge sig i färd med något nytt och okänt. Tanken finns men man kommer aldrig till skott och så blir det bara inte av.

Ideérna sprutade fram. Bansträckning, sociala medier, sponsorer, t-shirts, tidtagning. Tillslut kom vi fram till ett skelett.

- Ingen tidtagning.
- Ett familjeevenemang.
- Två sträckor.
- Enklast möjliga banor, men i naturen.

Med huvuddelen spikad handlade det sedan mycket om att fånga sponsorer och deltagare. Vi hoppades mycket på vänner och bekanta i första hand. Skulle vi kunna bli 50 st? Min bror nämnde någon gång, ganska tidigt, siffran hundra och jag minns att jag tänkte att jag måste få ner honom på jorden igen. Men sakta tickade det på och jag är övertygad att framförallt Facebook hade en viktig roll. Loppets existens spreds och jag tror att vår tanke om att göra loppet till ett kravlöst familjeevenemang var nyckeln och att det är ett välgörenhetslopp. Folk som vill springa och tävla har en uppsjö med alternativ. Det hade varit svårt att få dem på kroken. Familjer däremot där det inte alltid är självklart att springa en mil skulle kanske tycka att det var skönt med en utflykt utan krav och prestationer. När det dessutom handlar om att göra gott blir det en trevlig kombination.

Och folk har hjärtan. Stora hjärtan! Många anmälde sig trots att de visste att de inte skulle springa. Många hjälpte oss mycket med att sprida information om loppet.

Välgörenhet!

Och vad är det om inte välgörenhet när företag är villiga att ge oss pengar utan tanke på egen vinning? De betalade och erbjöds lite uppmärksamhet på nätet och ett tryck på t-shirten. En t-shirt till hur många då?

Det känns därför extra roligt att det blev så många som anmälde sig. 437 stycken! Som att vi kan ge tillbaka något som ingen rimligtvis kunde förvänta sig.

Bild: Christian Granqvist

Tur med tillfälligheter och massor med tid och engagemang gjorde att det blev himla bra. Inte kunde jag till exempel ana att den där äventyrslöpningen i våras skulle leda till en ny bekantskap i Magnus Carlsson som händelsevis jobbar för GP och som sedan skrev en väldigt bra och för oss viktig artikel. Kiosken kunde ha öppet och vädergudarna förbarmade sig över oss med sol under de timmar vi var igång.

Jag var emot att vi skulle ha en vattendepå efter halva sträckan. Tänkte att det inte behövdes och skulle leda till onödigt arbete. Som tur var körde vi på det ändå och jag upplevde att det var uppskattat.

Proffsigt värre!

Jag är också övertygad om att det inte alls hade blivit så bra om inte min bror hade haft sina pittbullterriergener i sig. Drivande som få och med en härligt gränslös inställning.

För egen del har allt som har haft med loppet att göra varit väldigt utvecklande och roligt. Jag känner också en glädje i att vi har gjort det här tillsammans. Ett gemensamt projekt med framförallt storebror men även med våra familjer. Klart att det betyder något. Och vad är det vi har gjort?

Tack vare oss har EB-föreningen fått in nästan 95 000 kr.

Det känns väldigt, väldigt bra och jag ser fram emot arbetet med nästa års EB-lopp.

Långsamt snabbare

Det är intressant när teori och praktik går ihop. Om jag läser mig till vissa sanningar är det väldigt roligt att därefter faktiskt uppleva dem. Likadant åt andra hållet när jag upplever vissa sanningar som jag senare får bekräftat i text.

Kondition är ett ämne jag läst en hel del om och praktiskt utövat i många år. Först genom fotbollen och de senaste åren framförallt via löpningen.

Under Tjörn triathlon sprang jag min näst snabbaste halvmara någonsin. Det överraskade mig eftersom jag hade 90 kilometer cykling i benen. Jag har funderat en hel del på vad det kom sig att jag kunde springa så snabbt som jag gjorde. Det finns naturligtvis inte bara en förklaring. Jag kan tänka mig ett antal:

- Förkylningen jag hade gjorde att jag vilade mer än vanligt inför loppet.

- Loppet var relativt platt.

- De fyra varven där jag jagade andra löpare (däribland kollega Christoffer) och alla familjemöten gav massor med extra energi.

Men den förklaringen jag tror mest på är att all långsam löpning med trötta ben har gjort skillnad. Det senaste året (eller kanske till och med det senaste åren) har jag nämligen knappt ägnat mig åt speciellt många intervaller överhuvudtaget. Några tröskelpass har det blivit men framförallt har det varit mycket lågintensiv träning. Oftast med trötta ben. Jag har som sagt läst om detta (Maffetone med flera) men teorin låter lite märklig. Det känns som att man borde springa snabbt på träning för att bli snabbare, vilket ju också i mångt och mycket är fallet. Oerhört intressant att det inte bara finns ett sätt och ännu intressantare att få uppleva det.

Nästan så att jag blir sugen på en halvmara utan 90 kilometers cykling i benen för att slå en ny rekordtid. Nästan.

Lev livet fullt ut av Eckhart Tolle

Jag fick rådet att inte sträckläsa den här boken eftersom den kräver en hel del eftertanke och det var tveklöst ett gott råd.

Eckhart Tolles "Lev livet fullt ut" är inget man river av. För min del orkade jag inte mycket mer än några sidor i taget eftersom boken verkligen krävde min fulla koncentration.

Jag tycker att det är svårt att återge vad det är den handlar om. En sammanfattning skulle kunna vara att vägen till lycka är att leva här och nu. Att finnas här och nu genom att vara närvarande och fokuserad. Här och nu finns inga olyckor eller problem. Istället ska man försöka skjuta bort intellektet  eftersom det är det som får oss att tänka framåt och bakåt vilket inte är bra då det är där problemen finns. Lösningen är alltså att låta bli att tänka och försöka förnimma nuet istället.

Förklaringen ovan är inte helt rättvis men det är så jag har förstått kärnan i boken. Och gudarna ska veta att det var en hel del jag inte riktigt begrep men samtidigt köper jag mycket av resonemanget sett ifrån egna erfarenheter. Vad är stress och oro om inte farhågor inför vad som eventuellt ska ske? Mycket negativt kommer upp genom att tänka på och irritera sig över saker som hänt. Problem ältas istället för att avskrivas. Oftast mår jag själv som bäst när jag lyckas med bedriften att inte tänka. Det ger lugn och energi - lycka!?

Samtidigt kan jag ju tänka tillbaka på bra saker och är det inte bra?

Som sagt begrep jag inte allt och därför är det kanske en idé att i framtiden plocka upp den här boken igen. För den är väldigt tänkvärd och den gör mig otroligt motiverad att utvecklas på det här området. För tänk om man kan komma ytterligare steg i sin mentala utveckling som minimerar eller till och med tar bort ilska, frustration, oro och till och med sjukdom. Låter väldigt lockande.

Jag tar kampen nu

Bild: Royne Mercurio

Personlighet handlar till viss del om vad vi har för inställning till saker och ting. Ser jag saker från ett positivt perspektiv eller inte? Vill jag få saker avverkade eller göra dem i sista stund? Tar jag kampen eller smiter jag undan?

Barnuppfostran, träning, kost och hälsa. Oavsett vad det handlar om har vi en inställning till hur vi hanterar frågan. 

Jag tror på "här och nu". Att göra det sen är problematiskt eftersom sen har en tendens att aldrig inträffa. Det blir flytande och flummigt. Man ger sig möjlighet att förhala och risken blir resultatlöshet.

Det kostar att göra saker här och nu men det är mödan värt. Kanske att man inte alltid får till det men det är i mina ögon ett klart bättre utgångsläge än att alltid tänka "sen".

Dessutom är det en avgörande skillnad på att ha saker hängande över sig jämt och ständigt jämfört med den lilla belöning man faktiskt får när beslut tas och saker blir gjort.

Jag väntar alltså inte till nyår med att börja ett hälsosammare liv eller få ungarna att äta broccoli.

Jag börjar nu!

Idrott gemensamma upplevelser

Lillkillen får på en rökare och gör mål. Det är som om jublet från lagkamrater och föräldrar är klart högre än normalt. Alla blev extra glada. En sådan härlig glädje. Förmodligen var det inte hans första mål men helt klart ett av få. Han själv lyser på ett märkligt sätt. Uppenbart stolt men samtidigt nästan lite förlägen över att stå i centrum för uppmärksamheten.

Gemensamma upplevelser på riktigt. Gemensam glädje.

Från att ha haft ett fåtal vänner på Facebook har jag de senaste veckorna ökat aktiviteten och letat gamla bekantas namn. En del av dem fotbollskamrater från förr. Bara av att se deras namn ökade aktiviteten i huvudet. Berättade för min far om vilka jag hade fått kontakt med och vi pratade och skrattade en lång stund när vi mindes tillbaka. Så många härliga individer och så många härliga händelser som vi upplevde tillsammans. Lite kontakt på messenger med några av dem och minnena förstärktes ytterligare.

Föreningslivet i Sverige tappar i antal. Barn/ungdomar slutar tidigare än förr. Vart tar de vägen sen? Jag vet att en del hamnar på gymmet. Vart de andra tar vägen vet jag inte riktigt.

Det jag funderar över är det där med gemensam glädje i verkligheten. Idag finns ett socialt umgänge på nätet som jag inte hade som ungdom. Med all säkerhet ger den en form av gemenskap som skulle kunna liknas vid den gemenskapen jag upplevde som fotbollsspelare. Det går säkert att finna mening i att styrketräna och acceptera en isolerad tillvaro i ”verkligheten” när man har den sociala gemenskapen på nätet istället.

Men jag har väldigt svårt att tro att den är likvärdig. Jag minns tillbaka på verkliga händelser som vi upplevde tillsammans. Jag kan fortfarande komma ihop ansiktsyttryck, röstlägen mm. De är förmodligen förvrängda av tidens rand men de finns där ändå. Kan man verkligen likställa social gemenskap på nätet med den i verkligheten. Jag tror inte det. Jag tror inte att glädjen är lika stor. Jag tror inte att gemenskapen är densamma och jag tror definitivt inte att minnena blir beständiga.

Kommer du ihop när vi tog kål på den där motståndaren när vi spelade CS?

Vi är sociala varelser men jag tror inte att det sociala på nätet kan ersätta det sociala i verkligheten. Lillkillens mål. Den känslan tror jag konkurrerar ut allt som nätet har att erbjuda.

Vart tar folkhälsan vägen om vi isolerar oss allt mer i verkligheten och tror att vi blir socialt tillfredsställda på nätet?

Ingen aning? Jag är bara övertygad om vilket som får mig att må bäst. Jag hoppas lillkillen kommer ihåg det där målet länge. Jag kommer i alla fall göra det.