Motivation och mål

Jag vill ha kul.

Jag vill må bra.

Jag vill njuta.

Jag vill längta.

Jag vill älska.

Jag vill bli utmanad.

Jag vill se vad jag klarar av.

Jag vill känna mig stark.

Jag vill prova nya saker.

Jag vill lära mig mer - utvecklas.

Jag vill leva länge och det ska vara med kvalité. Inte stapplande och förvirrande med sällskap av 48 olika piller.

Jag vi veta vad det blir av mina barn. Se dem växa upp. Se och få vara en del av deras framtid.

Jag vill glädjas åt mina eventuella barnbarn och följa deras framfart.

Jag vill skämma bort nära och kära.

Jag vill se tillbaka med stolthet och minnas allt gott.

Jag vill...


Ibland är det här och nu. Ibland är det längre fram. Men allt kostar. Inget kommer någonsin av sig självt eller gratis. Vill jag få som jag vill måste jag vinna över bekvämlighet, lättja och dåliga rutiner. Den förrädiska tanken att det som känns bra kortsiktigt även är det längre fram. Ofta är det precis tvärtom.

Jag tror att vi allt som oftast vet vad som är rätt och fel men att många helt enkelt inte orkar. Och det kan jag ibland ha så otroligt svårt att förstå.

Hur kan man inte bli motiverad? Det som står ovan är knappast specifikt för just mig. Solklara mål. Hur uppnår jag dem?

Det krävs knappast en raketforskare för att klura ut det.

Min fysiska och mentala hälsa är grunden i min motivation och mina mål. Jag vet vad jag behöver göra. Jag vet exempelvis hur jag ska äta och motionera och med den grunden når jag långt.

Men vetskapen innebär inte alltid att det är lätt och det är inte alltid roligt. Men det är förbaskat tillfredsställande att göra rätt för sig och betala det pris som krävs för att få vad man jag vill. För att nå sina mål.

Så trött på alla hjärndödande funktioner

Vi skapar oss ett samhälle där vi inte ska behöva tänka. Grunden i vår existens handlar om att göra livet lättare och behagligare. Uppfinningar och snillrika lösningar har lett oss till att vi på nolltid har tagit oss från grottstadiet till det samhälle vi har idag. Fördelar vi inte vill leva utan men även nackdelar som vi får på köpet. Allt förenklas och därmed fördummas vi.

Telefonen lever sitt egna liv, lampan i klassrummet släcks automatiskt och biljäkeln piper bara jag öppnar dörren.

Jag kanske vill stava fel, sitta kvar och jobba eller bara öppna dörren för att släppa in lite luft. Nej! Inte!

Här ska det programmeras bort slapphet och dumhet. Och i slutändan får det oss att bli precis det.

Slappa och dumma.

För behöver vi inte så gör vi inte och gör vi inte så tränar vi inte. Vi anpassas och förpassar oss själva till overksamhet.

Hur är det nu? Ska man ta med sig bilnyckeln när man har kört färdigt? Tänk om fanskapet någon gång inte piper till. Hur ska jag då komma ihåg?

Välkommen till din hjärna av Sandra Aamodt och Sam Wang

En bok om hjärnan. Något avskräckande!! Hur mycket kommer jag att förstå? Det är ju ett tämligen avancerat ämne...

Ganska snart inser jag att rädslan är obefogad. Aamodt och Wang skriver en mycket intressant bok och förklarar på ett tydligt sätt med flertalet olika exempel. De är tydliga med att vi fortfarande vet oerhört lite men att vi faktiskt ändå vet en hel del. Hjärnan är det mest avancerade vi känner till och allt om vår möjliga utveckling sitter just här. Och det är det som jag tycker är så himla intressant. Möjligheten att manipulera och lura sig själv till stordåd. Inom idrotten har det blivit ett allt större fokus på den mentala biten och jag vill hävda att det är precis lika viktigt i vardagen för allt och alla. För vem vill inte ha det så bra som möjligt?

Exempel på frågor som boken tar upp:

- Kan du lita på din hjärna?
- Varför är du en morgonmänniska?
- Fungerar det med akupunktur?
- Hur kan du skydda din hjärna när du blir äldre?
- Vad gör oss lyckliga?
- Hur ökar du din livsglädje?
- Kan viljestyrka övas upp?

En hel del nyheter men även en del bekräftelser. Alltid roligt när teori bekräftar egna insikter.

Jag tycker att den här boken ger mig inspiration och motivation att fortsätta utvecklas. För girig är jag. Hela tiden vill jag maximera. Bli bättre, lugnare, lyckligare.

Gubbklassikern, Superklassikern eller...

Det är roligt med utmaningar och det är viktigt att ha olika mål i livet. När min bror och jag bestämde oss för att genomföra En svensk klassiker var utgångspunkten precis det. Att genomföra den.

Jag har hela tiden haft lite tankar och mål vad gäller de olika delmålen (Vansbrosimningen, Lidingöloppet, Vasaloppet och Vätternrundan)  men hade till en början inga funderingar på Klassikern som helhet. Efter hand fick jag veta att det fanns något som kallades Gubbklassikern, vilket innebär att man ska klara de fyra momenten under 24 timmar. Räknestickan i mig satte genast igång och då förstod jag att de där 24 timmarna inte skulle bli något problem. Därmed blev det aktuellt att leta vidare för att se om det fanns någon annan tid att förhålla sig till. Och det finns det ju såklart!

Superklassikern - Under 20 timmar.

Rimligt? En otroligt viktig fråga. Ett mål får varken vara för enkelt eller för svårt. Det är naturligtvis inte heller viktigt om det är 20 timmar, 24 timmar eller något annat. Det ska vara utmanande men möjligt/realistiskt att klara av. Det finns ingen glädje i att vare sig sätta upp för enkla mål eller ogenomförbara. Det ska helst ligga precis sådär på gränsen.

I mitt fall ser det lovande ut. Jag har 10 timmar och 37 minuter på mig att klara Vätternrundan.

Kalasfint väder och inga punkteringar tack.

Mammas mat

Hemma är det normala. Det normala är det allmänrådande.

Det tog lång tid innan jag begrep att alla inte hade det på samma sätt.

Min mamma är fantastik på att laga mat. God mat (förutom levergrytan, soppan gjord på vita bönor och polentan som jag alltid hade enorma problem med att få ner:) lagat från grunden. Rikligt varierat och tillagat med kärlek.

Varje dag!

Köpepizza och McDonald´s fanns inte på kartan. Jag vill minnas att jag efter tjat fick en cheeseburgare en gång men annars introducerades jag för den typen av mat först i tonåren.

Och det var inte via mamma!

När jag flyttade hemifrån var det på sätt och vis givet att laga maten själv men tidsbrist och lättja gjorde att jag knappast höll en jämn nivå. Så höll det på fram till att den egna avkomman levererades. Då blev det viktigare och jag minns att det till en början var jobbigt att skapa en ny rutin.

Laga mat varje dag kräver tid och planering men efter ett tag var det inte längre några större problem.

Matlagningen utvecklades till att i steg två få bort tillsatser för att sedan landa i LCHF.

Jag är övertygad om att min syn på mat idag har sin grund i mamma. Även om jag inte begrep det då visade hon så tydligt att mat var viktigt. Alla timmar i köket ser jag idag som en stor kärleksförklaring från hennes sida.

Och det är lite så jag själv ser på det idag. I vår familj ska vi äta god och nyttig mat. Vi ska ge oss själva bästa möjliga förutsättningar för att må bra. Dessutom tycker jag att det är roligt att skapa och experimentera och visst blir det oftast bra.

Men mot mamma har jag ingen chans. Mina ungar väljer hennes mat framför min nio gånger av tio. Det är som om de får något himmelskt i blicken när de pratar om farmors mat. Jag har även uppmanats att be om recept på både det ena och det andra.

Bittert?

Bara lite!

Tävla med henne kan och vill jag inte. Hon förtjänar att sitta på en egen piedestal högt ovanför oss andra.

Stress och stoppljus

Tisdag och onsdag. En stressnivå som jag inte har varit i närheten av på jättelänge. Viktiga beslut att ta. Andras beslut som påverkar och som jag inte hade kontroll över.

Ovisshet!

Bombarderad av ny information hela tiden. Hopp och förtvivlan. Upp och ner i en bergochdalbana utan chaufför.

Den där olustiga känslan i magen. En puls som tveklöst slår fortare än normalt. Hela tiden....

Usch!

På tisdagen cyklade jag till jobbet innan allt detta satte igång. Onsdagen blev utan träning. Jag hann inte med och när jag på kvällen kände att jag hade mått bra av att komma ut och lufsa lite var det väl sent. Var på väg ut ändå men kände att även det beslutet skulle kännas påtvingat och kanske till och med stressat upp ännu mer.

Torsdagen. Det värsta över trots att jag är uppe före kl 0400 för att hjärnan spinner på högsta växeln. Kontrollen återtagen men inte lugnet. Magen fortfarande orolig även om pulsen känns mer normal. Pustar ändå ut och ser fram emot tröskelpasset med Solvikingarna på kvällen. Har en tanke om att pinna på extra i uppförsbackarna. Känner att jag behöver det.

En liten bit in i uppvärmningen ångrar jag mig. Kanske bäst att bara springa. Kravlöst.

Jag har i alla år, liksom alla andra idrottare, haft mentala kamper. Orka ta i lite till? Ge upp eller inte?

Den här gången är det inte så. Flera dagar med en mycket hög stressnivå och muskler som inte svarar som de borde under uppvärmningen.

Jag pinnade inte på. Jag sprang med lagom fart och fick blåsa ur kroppen och huvudet precis på det sättet som de behövde. Inga extra krav. Inget mer stress. Det var nog en himla tur det. Tror att skaderisken var enorm den här dagen.

Jag är ofantligt nöjd med mig själv. Att jag vågade/kunde stanna till och se det där stoppljuset som i efterhand lyste hur tydligt som helst. Tydligt men ändå så svårt att se när man är inne i dimman.

En lärdom som så många andra. Eftertanke.

Det här var ovanliga dagar. Ur ett hälsoperspektiv var det fruktansvärda dagar. Tänk att ha det så här oftare eller till och med jämt. Kan bara sluta på ett sätt.

Vi har alltid ett val för vad vi utsätter oss för. I det här fallet var det frivilligt och jag var medveten om att det var övergående. Men stress är inte alltid valbart. Oavsett måste man känna sig själv och veta hur man fungerar och hur man kan hjälpa.

Det är som allt annat. En träningssak.

Vila

Så fantastiskt gott det är att äta när man är riktigt hungrig. Få dricka när törsten är sådär total. Vila när kroppen verkligen ber om det.

Soffan/sängen är alltid som skönast när kroppen är riktigt trött. Det blir som en välförtjänt belöning. Men att sitta eller ligga där utan att ha behovet tycker jag är svårt. Det är som om det kryper i kroppen. Vad ligger jag här för? Allt oftare har jag börjat känna likadant sittandes på jobbet och försöker därför göra allt jag kan för att stå upp så ofta som möjligt. Ett ståbord finns högt upp på önskelistan.

Vi vill knappast äta när vi är mätta eller dricka när vi inte är törstiga. För min del är det likadant med vilan men finns bara behovet är det ljuvligt och något att längta till.

Och med träning varje dag finns behovet varje kväll.

Träna varje dag

Min utgångspunkt är att träna varje dag. Jag har en grovplanering som allt som oftast har sin utgångspunkt i närmaste tävling/utmaning. Den planeringen är inte mer avancerad än att jag försöker lägga mer fokus på exempelvis cykling om närmaste tävling råkar vara Vätternrundan.

Detaljplaneringen vecka för vecka eller till och med dag för dag är väldigt flexibel. Familj, jobb, väder och hur kroppen känns får styra vad det blir för träningspass i morgon. Det viktiga för mig är att jag prioriterar min träning. Den är helt enkelt väldigt viktig och ambitionen är därför att få till ett träningspass varje dag. Om jag ska må bra och fungera på ett bra sätt kräver mitt huvud och min kropp det. Det har blivit en rutin och en självklarhet på samma nivå som sömn och tandborstning.

Samtidigt är det inget självuppfyllande ändamål. Vissa dagar blir det inte av och då är det inte mer med det. Men jag tackar inte nej ifall möjligheten att genomföra dubbla pass öppnar sig heller. Det här är något som har kommit krypande i långsam takt.

Jag började föra träningsdagbok 2012. Till en början ägnade jag mig enbart åt att föra in löpning och cykling. Delvis för att jag sällan gjorde något annat och inte såg någon mening med det men 2014 blev det mer alternativ träning och då började jag föra in all träning, något jag är tacksam för idag eftersom det är roligt att titta tillbaka på.

År och antal pass:

2012 - 30 (siffran stämmer dåligt eftersom de enbart innefattar pass med min frus telefon)
2013 - 110
2014 - 303
2015 - 356
2016 - 435

Stressig träningshets? Överdrivet?

Ja absolut! Om ens egna utgångspunkt är noll och ingenting. Vi utgår alla ifrån vår egna verklighet och det är klart att det för många känns otänkbart att träna så här mycket. Lika otänkbart som det är för mig att kraftigt reducera antalet träningar. Och nej någon vila behövs inte eftersom majoriteten av träningarna är förhållandevis lugna och eftersom en varierad träningsform gör att inte samma muskler belastas hela tiden.

Vi är gjorda för att röra på oss. Vi är inte gjorda för att sitta stilla hela dagarna eller ligga i soffan flera timmar varje kväll. Samtidigt är vi enormt anpassningsbara och blir dåliga på det vi inte utsätter kroppen för.

Jag har inte koll på hur mycket min träning motsvarar i tid men jag skulle uppskatta att jag hamnar på ca tio timmar i veckan. Det innebär lite drygt en timma om dagen. Hur mycket väger det upp alla stillasittande/liggande timmar? Och hur mycket är det i jämförelse med våra mor- och farföräldrar som i bondesamhället var igång under dygnets ljusa timmar?

Plötsligt låter det inte så mycket och jag är övertygad om att jag hade tränat mer om det hade varit möjligt.

Bra eller dåligt? Tja, jag mår fantastiskt bra både fysiskt och psykiskt, är aldrig sjuk (på sin höjd någon liten förkylning) och har hittills inte åkt på någon större skada.

Vad mer kan man önska?

Befriande löpning hem

En dag i februari. En riktig skitdag på jobbet. Min egna plan för dagen havererade fullständigt. Rättning och planering ersattes av konflikter och detektivarbete. Vad hade hänt? Vem hade gjort vad? En hel eftermiddag med energitömmande arbete. Det var som om jag rent fysiskt kände hur syret i huvudet tog slut, trycket ökade och hjärnan krympte.

Ibland är det tillfälligheter som gör det, ibland är det tur. För min del var det en kombination av dessa två.

Normalt sätt springer jag aldrig hem den här dagen i veckan men av olika anledningar hade möjligheten öppnat sig och då tyckte jag att det var läge att passa på. Förutom skitdagen på jobbet hade det snöat. Så när jag ombytt begav mig iväg var jag extremt mottaglig för allt positivt.

Behagligt tempo i en vacker miljö var som balsam för själen. Huvudet syresattes och efter en halvtimmas ventilation kunde mitt sinne övergå till att bara njuta.

Mitt mentala jag fick sig en perfekt tajmad spabehandling. Väl hemma befann jag mig i en sorts harmoni som jag aldrig hade fått om jag åkt bil eller kollektivt. Förutom det omedelbara välbefinnandet tror jag att jag automatiskt blev redo för en ny arbetsdag.

Ljuvlig vinterlöpning

Man ska njuta för egen del men ibland går det inte annat än att njuta lite extra när jag tror mig veta att jag har det bättre än andra.

Måndag morgon och snö"kaos" i Göteborg. Stressigt och oroligt. Mycket trafik och irriterat.

Inte nog med att jag slapp det där. Min lediga måndag morgon erbjöd mig idag en total kontrast till det många tvingades utstå.

Iväg med ungarna till skolan, snöra på sig och så ut. Noll krav på fart och tempo. Istället bara ut och njuta.

Vackert och en förstärkt känsla av ensamhet när snön tydligt talar om att jag är först på plats i skogen.

Mot Vätternrundan

Nu blir det att ändra fokus och ställa in siktet på Vätternrundan. Det lopp jag hela tiden har bävat lite för.

2012 fick jag för mig att jag skulle cykla från Partille till Oskarshamn på det jag idag kallar rishögen.

Till min glädje lyckades jag övertyga min mycket gode vän J att hänga med. När det väl var dags kände han sig inte redo uppgiften och lämnade återbud. Det innebar att jag fick ge mig iväg själv och efter elva och en halv timma och 267 kilometer gav jag upp. Jag klarade helt enkelt inte av kampen mot tristessen och rumpan.

Cykelbränd för all framtid?!

Inte riktigt. Jag är fem år starkare, har en vettigare cykel och kommer att kunna dra fördel av att ligga i rygg på andra. Samtidigt är jag inte jätteförtjust i cykling och träningsmässigt är det lite mer bekymmersamt. Timmar och mil kommer jag att få ihop men det blir krångligare med långpassen. För att framförallt vänja rumpan behövs många sammanhängande timmar på sadeln och det är svårt att få ihop. Egentligen är det helgerna som gäller och eftersom jag ogärna missar mina barns träningar blir det ett problem.

Under en övergående period får jag nog stå ut med det men det är alltid jobbigt att prioritera bort något man tycker så mycket om.

Knack, knack, knack, knack.......

Föreställ dig att det knackar på dörren.

Vad gör du ?

Öppnar!

Någon minut senare knackar det igen.

Vad gör du?

Med största sannolikhet öppnar du igen.

Och så fortsätter det så hela dagen igenom. Vad hade du tyckt om det?

Själv hade jag yr i huvudet och med en dreglande uppsyn varit på randen till ett mentalsjukhus. Totalt utpumpad. Vem/vilka som har knackat hela dagen och vad de har velat är betydelselöst. Det faktum att någon har stört mig vid tidpunkter som jag själv inte råder över har gjort mig till en slav. Någon annan har bestämt över vad jag ska göra. Egentligen har jag kanske tänkt umgås med familjen, laga mat eller hänga tvätt men blir avbruten hela tiden.

Ingen människa vill ha det så ändå är det precis det vi utsätter oss själva för och dessutom gör vi det frivilligt via den där apparaten som vi fortfarande ibland kallar telefon.

Meddelanden och notiser från allt och alla. Det piper och vibrerar hela tiden och självklart måste vi öppna dörren och se efter vem det är.

Jag tror att detta i grunden är djupt ohälsosamt. Själv har jag sedan länge tagit bort alla notiser, vibrationer och ljud på min telefon. Då bestämmer jag själv när jag vill ta del av allt enormt viktigt som världen vill säga mig.

Fokus på en sak

Machu Pichu

Jag ser det som en viss form av tortyr.

Alla intryck, alla notiser, all information. Vi fullkomligt drunknar i ett hav av yttre påverkan. För att hinna med försöker vi göra så många saker som möjligt och gärna samtidigt. En del ser det till och med som en god egenskap att kunna multitaska. Och visst, känslan att få gjort saker och ting kan kännas bra men hur bra blir det egentligen? Hur hög blir kvalitén? Och framförallt, var hamnar stressnivån?

Jag mår bra av att göra en sak i taget. Jag mår bra av att stänga ute allt "brus". Av att bara fokusera på en sak i taget.

Läsa, pussla och träna är exempel på saker jag gärna gör och som ofta försätter mig i ett tillstånd där jag enbart lägger energi på en enda aktivitet. Vad skönt det är!

Det lustiga är att jag kan känna samma sak när det är dags att exempelvis diska, stryka eller dammsuga. Aktiviteter som jag knappast längtar till men som jag finner en tillfredsställelse i att utföra. Fokus på att få golvet rent och inget annat. Jag tror dessutom att det konkreta att utföra en handling och se ett direkt resultat är extra givande i ett samhälle där mycket av det vi sysslar med är abstrakt.

Skjortan blir slät, disken blir ren.

För mig gäller samma princip på jobbet. En sak i taget. Avsluta en sak innan nästa påbörjas. För arbetsuppgifterna tar aldrig slut och om jag tar på mig att jonglera med för många bollar samtidigt kommer det sluta med att jag tappar dem allihop, faller ner på knä och bryter ihop efter mitt misslyckande.

Den risken minimeras om man jonglera med så få bollar som möjligt eller varför inte, bara en? Det kanske på sätt och vis är svårare men garanterat säkrare.