Mina svärföräldrar har en sommarstuga på ostkusten i området
mellan Oskarshamn och Västervik. För två år sedan köpte vi en kajak och sedan
dess försöker jag alltid komma ut när vi är där och hälsar på. Till en början
såg jag det framförallt som ytterligare en möjlighet till träning men numera
ger det mig minst lika mycket mentalt. Det är visserligen roligt och utmanande
med vågor men när jag ger mig ut tidigt på morgonen, solen skiner, det är
vindstilla och vattnet är alldeles spegelblankt. Lägg därtill fåglarnas
kvitter. Ja, då är det som om jag känner en harmoni som jag sällan eller aldrig
gör annars. Senast var precis en sådan morgon.
Jag började sittandes på bryggan. Benen dinglande och med en kopp
kaffe i näven fick jag alla dessa intryck samtidigt. Det var nästan så att jag
inte kunde bestämma mig ifall jag skulle blunda eller inte, vilket var det
bästa sättet att suga åt sig allt detta? Så vansinnigt vackert och
energigivande.
Att sedan sänka ner kajaken och få bli ett med naturen och ensam
med naturen är underbart.
Jag har funderat en del på vad det är som gör kajakpaddlingen så
speciell. Cyklingen ger inte så mycket mentalt, löpningen desto mer men
kajakpaddlingen är i särklass. Svaret måste bli mångfalden i omgivningen (så
många intryck) och det faktum att jag har tid och möjlighet att insupa dem. När
jag springer i skogen gäller det ju för tusan att titta neråt för att inte
snubbla och slå ihjäl sig. Jag vill ju inte bryta en tå till. I Kajaken däremot
är det bara att veva på och titta och lyssna på precis vad jag vill. Jag kan
välja en bra bok att lyssna på eller bara ägna mig åt naturens ljud. Ögonen kan
exempelvis få vila på en svan som är i full färd med att antingen påbörja en
start eller landning ( för övrigt en favorit) eller en tokig and som gör allt
för att lura iväg mig från sina småttingar.
Måtte jag aldrig glömma hur priviligierad jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar