torsdag 26 januari 2017

Redo för Ultravasan

Sommarens träning har gått helt enligt planen. Omställningen från Göteborgsvarvet och fart till mängd var inledningsvis skön. Sen fortsatte egentligen den känslan utan att riktigt avta. Löpa, löpa, löpa. Nästan som en besatt har jag jagat kilometer efter kilometer. Min vanliga veckodos har sedan jag gick med i Solvikingarna hösten 2014 legat på cirka 5 mil i veckan. Min ambition den här sommaren har varit att dubbla den mängden. Därför har jag varit sparsam med intervaller, tröskelpass och fartlek. Det sliter och riskera vila. En vila jag inte har varit intresserad av. Till min glädje har det gått riktigt, riktigt bra. Kroppen har varit trött men orkat den högre belastningen och huvudet har inte motarbetat. Detta har förvånat mig lite. Egentligen har det bara vid ett enda tillfälle varit motigt inför en tur och då lovade jag mig själv att vända ifall känslan inte släppte. Det gjorde den dock och benen fick ytterligare 20 km.

Jag kan hitta flera skäl till varför det har gått så bra. Först och främst är jag grymt motiverad. Jag ser verkligen fram emot loppet. Det kommer att bli en fantastisk upplevelse. Utöver detta har en riklig variation varit nyckeln. Löpning hemma, i Sälen, i Stockholm och på ostkusten har gjort att jag inte tröttnat. Även variation i form av sällskap har varit viktig. Ungarna någon gång, min bror och glädjande även brorsonen vid ett par tillfällen. Lite otippat har gullet här hemma haft stor betydelse. Då menar jag inte det där som jag numera tar för givet. Att hon accepterar att jag är borta i princip varje morgon och att hon, självklart strålande morgonpigg, tvingats spela Carcasonne med den minste terroristen. Utan i löpspåret..... Vid ett antal tillfällen har jag varit ute på ett längre pass på morgonen och så har hon och jag varit iväg några kilometer på eftermiddagen. Ur min synvinkel har det varit otroligt betydelsefullt eftersom jag förmodligen inte hade orkat komma ut själv. Jag tror att våra turer har varit en förutsättning för mig att få ihop så många kilometer som det faktiskt har blivit. Tempot har varit lågt och jag har varit trött. Jag har fått fler kilometer i benen och troligtvis har jag känt mig fräschare morgonen därpå tack vare dessa rehabrundor. 

Med ryggans hjälp har jag kunnat ta flera längre turer och även kunnat prova på olika sorters intag för att se vad magen har sagt om det. Tummen upp där! 

Återigen måste jag hylla orienteringen. Fantastiskt att kunna variera med den. Tempot blir lågt men oj vad benen har fått kämpa. De har de även fått göra i all terräng. Höjdmeter i all ära men att springa uppför, och det behöver inte vara någon större lutning, med trötta ben i svår terräng.... Satans jobbigt! 

Långturerna har inte varit speciellt långa. Jag tror faktiskt inte att jag har varit över 40 km vid ett enda tillfälle. Istället har jag försökt springa i princip varje dag och gärna flera längre pass på rad. Jag har haft en tanke om att variera veckorna. Öka mängden gradvis i ett antal veckor, en lugnare vecka och så öka igen.  


På åtta veckor har jag avverkat 833 km. Det innebär ett veckosnitt på 104 km och toppen var sista veckan som landade på 133 km. Ja, jag är stolt som en tupp. Det kan vara så att jag aldrig kommer göra något liknande igen och för mig har detta haft en enorm betydelse. Det har gjort att jag känner mig redo. Riktigt, riktigt redo. Både i kropp, själ och huvud. Framförallt om jag jämför med hur mina förberedelser var inför BUM 87. Då var jag också riktigt nöjd med mina förberedelser men jag var inte i närheten av att ha lika många kilometer i kroppen som nu. Känns bra!

Nu blir nästa uppdrag att trappa ned. Komma tillbaka till de fem milen i veckan och hitta tillbaka till de där fräscha benen som jag inte har sett röken av på länge. Cykeln, simningen och styrketräningen kommer att få ta mer plats och det dagliga intaget av rödbetor i alla dess former återkommer.



Så länge som jag tror att det gör skillnad så gör det det....

Är nu ännu mer övertygad om att springa "naken". Ryggan är bra men kommer garanterat skava under loppet samtidigt som den får mina axlar att omedvetet vandra uppåt. En kamp jag kan vara utan. Får se hur det blir med vätskebältet. Jag tycker inte att den har någon större funktion eftersom kontroller kommer att finnas var femte kilometer. Även den kommer garanterat skava. 

Mm, vissa beslut får vänta...

17 dagar kvar...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar