Två familjer med en för dagen lysande logistik anländer Vansbro med god
marginal. Efter en del promenerande når vi startområdet och kan i lugn och ro
utfodra de små och byta om. Himlen vibrerar av ostadighet och sol, regn och
åska slåss om en plats i centrum. Med dräkt, glasögon och mössor redo
promenerar min bror och jag mot startfållan. Hur kallt är vattnet?
Klev i och doppade snabbt huvudet. Den förväntade chocken uteblev och jag
började veva mig framåt. Jag hade studerat en tidigare startgrupp för att få en
känsla för hur stökigt det skulle bli. Det såg hanterbart ut och det var även
så det kändes. En liten flaskhals innan starten gjorde att inte allt för många
kraschade i samtidigt. Visst var vi ett gäng och till en början var det både
krångligt och svårt men jag var rädd för att det skulle vara värre. Själva
loppet/tävlingen handlade egentligen om tre saker. Andning, navigering och de
medtävlande. Andningen och navigeringen fungerade bra men jag tyckte att det
var bra svårt att hålla reda på allt och alla. De jag skulle om, de som skulle
om mig, bröstsimmare, snesimmare (jag onekligen en av dem) osv. Här finns utan
tvekan utvecklingspotential. Och det är klart att det inte är något man kan
förvänta sig ska gå speciellt bra när det är ens andra tävling i öppet vatten.
Ibland kunde jag simma förhållandevis ostört men då och då uppkom problem eller
till och med stop som gjorde att jag var tvungen att stanna till för att se
över situationen och välja en ny väg. Lite jobbigt att crawla igång från
stillastående... Väl i mål var det snudd på lite roligt när jag klev upp ur
vattnet. Balansen var delvis satt ur spel och jag kände mig lite groggy och
vinglade till lite gran.
Sådär nu var det gjort. Det var kul att ha genomfört Vansbro men några fler
utpräglade simlopp lär det inte bli. Upplevelsemässigt tyckte jag att det minst
sagt var torftigt. Veva på, andas, navigera och anpassa sig till folk runt
omkring. Om och om igen. Noll koll på omgivningen, noll koll på de medtävlande
(alla ser ju likadana ut) och ständig upprepning utan variation. Visst märkte
jag att himlen öppnade sig. Det haglade tydligen men det var inget jag
påverkades av. Blöt var jag redan och hade fullt upp med den tråkiga
treenigheten.
Några meter före mål såg jag klockan och förstod att jag inte skulle klara
av att simma under timman. Där och då kändes det ok och jag var nöjd över min
insats. Detta tills jag fick se resultatet och förstod att jag hade missat med
några få sekunder. Då blev jag irriterad. Men bara lite..:)
Lidingöloppet nästa. Det ser jag verkligen fram emot men först Ultravasan. Oj, vad skoj det ska bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar